Doing the omoralisk schlagerfestival - Sing for democracy!

Med risk för att störa ditt fredags- eller lördagsmys med schlagerfestival, chips, tacos och cocacola:

TT och SVT rapporterar idag, att Schlager-EM-arrangören Azerbajdzjan anklagas för att tvångsvräka människor inför musiktävlingen i maj. 

Flera bostadskvarter i huvudstaden Baku har redan, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW), rivits för att ge plats åt det nya, ultramoderna konserthuset Kristallhallen i huvudstaden Baku.

Enligt HRW har myndigheterna pressat hundratals människor till att acceptera "otillräcklig" kompensation för att lämna sina hem. Organisationen uppger att endast ett hus fortfarande finns kvar i området. Och där ska nu tvångsvräkningarna ha fortsatt. 

Azerbajdzjans värdskap för Eurovision Song Contest har redan tidigare fått kritik, bland annat för bristande mänskliga rättigheter i landet. Så här beskrev nyhetsbyrån TT läget i landet dagen efter att Azerbajdzjan segrade i ESC-finalen: "Ett land i krig, med nedslagen opposition och tystade journalister. Azerbajdzjan är mycket mer än bara schlager." 

- Evenemanget överskuggas av olagliga vräkningar och tvångsinlösen av mark samt rivningar som gör att hundratals boende tvingas lämna sina hem, säger Hugh Williamson på HRW. 

HRW uppmanar samtidigt tv-organisationen EBU att uppmana Azerbajdzjan att upphöra med vräkningarna. 

Azerbajdzjanska myndigheter nekar till anklagelserna som riktats mot dem. 

Kulturnyheterna/TT/AFP

Tyska publicservicekanalen NDR:s mediemagasin ZAPP har gjort ett intressant reportage kring detta. 

De intervjuar människorättsaktivister och vi får se hur människor tvångsvräks med bulldozers mitt i natten, för att göra plats för den nya arenan där Eurovision Song Contest skall hållas. 

ZAPP Medienmagazin, NDR




Källor: 


Azerbaijan: Illegal Evictions Ahead of Eurovision, Human Rights Watch

HRW Condemns Illegal Evictions Ahead of Eurovision In Azerbaijan, Azeri Report

Bloggen The South Caucasus Diary

Människorättsaktivisten Geysar Gurbanovs facebooksida

Organisationen Sing For Democracy kommer några timmar innan Eurovision Song Contest att anordna en alternativ melodifestival, med sånger för demokrati och frihet. Deras hemsida: 

Sing for democracy, support human rights in Azerbaijan



Sing for democracy på facebook

Avslutningsvis en video jag hittade på youtube: 

In May Azerbaijan will host the Eurovision Song Contest for the first time. 

But the excitement among Azerbaijanis is not shared by hundreds of people 

who are being forced out of their homes to make way for a new concert hall in the capital Baku -- BBC News.

Efter att ha läst om Azerbaijans förtryck mot opposition, om tortyr och försvinnanden av journalister bl.a., ställer jag mig undrande till om vi över huvud taget borde delta i detta spektakel, som kommer att utnyttjas av regimen i rent propagandasyfte.

Borde vi inte bojkotta årets final? 

Läs även Rickard Söderbergs blogg, där han tar upp samma ämne, fast ur en annan vinkel,  under rubriken Må Baku slå bakut 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kalla mig för Christian!

Månadens krönika, publicerat i Mölndals-Posten 2012-02-08 

Kalla mig för Christian!

"Är ni nöjd så här?" frågar den vänliga tjejen i 18-årsåldern. Jag stirrar häpen på hennes tandställning och svarar "Va?". "Önskar ni någonting mer?", fortsätter hon. 

Jag befann mig på en hamburgerbar och hade precis gjort klart min beställning. Turligt nog fann jag mig snabbt och hejdade mig precis innan jag skulle se mig över axeln och svara: "Ser du någon mer här? Jag är ensam och det är bara jag som ska äta". 

Inte var det hennes fel att hon "niade" gästerna. Hon har säkert fått gå en introduktionskurs och lärt sig den nya ni-reformen, som svenska företag håller på att införa bakvägen.  

Idag skall jag utnyttja min krönikespalt till att gnälla om något, som kanske en och annan läsare uppfattar som ett i-landsproblem. Som krönikör slipper jag ju att skriva insändare eller vända mig till "Ring P1". Jag har hela 2500 tecken till förfogande att använda som klagomur. 

Varför utsätts vi allt oftare för detta "niande" i Sverige? Vem har bestämt det? I december förra året deltog jag i guidandet av hundratals tyska resesäljare på besök i Göteborg. Vid en välkomstceremoni på Börsen fick de med sig, "att här säger man hej, och alla säger "du" till varandra". 

Detta har jag under mina snart 35 år i Sverige talat om för alla mina utländska gäster, som undantagslöst varit imponerade över detta. Du-reformen är, jämte allemansrätten, unik i världen och det har jag alltid varit stolt över.  

Googlar man på "du-reformen" får man snabbt reda på, att det var dåvarande chefen för medicinalstyrelsen, Bror Rexed, som 1967 i sitt välkomsttal till personalen meddelade, att han tänkte säga du till alla, vilket gav fart åt det nya bruket. "Kalla mig för Bror", uppmanade han. Det betraktades som en reform i demokratisk riktning. Tidigare ansågs det oartigt att tilltala en överordnad, speciellt någon som man inte kände, med annat än titel. En underordnad tilltalades med ni eller han/hon alternativt personens namn.  

Jag har på sistone blivit niad i butiker och på restauranger. Till och med på en av mina stamkrogar på Avenyn niades jag nyligen av en ung personal.  

Skall man nödvändigtvis envisas med att nia, tycker jag att man åtminstone borde göra det ordentligt. För en tid sedan anmälde jag mig till ett seminarium och jag fick följande svarsmejl: "Hej Christian. Ni är varmt välkommen". Borde de inte ha skrivit både för- och efternamn eller åtminstone "Herr Schickhardt", när de nödvändigtvis måste tilltala mig som en fransman eller tysk? 

Vad tycker DU? Har DU råkat ut för samma sak? Hör gärna av DIG med DINA synpunkter, men tänk på tilltalet, HÖRRUDU!

Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!

Skoonheid - Beauty, Sydafrikas Oscarskandidat

Göteborg International Film Festival 2012 

Sydafrikas Oscarsbidrag Skoonheid, eller Beauty som den heter på engelska, visades i filmfestivalens HBTQ-sektion. Lite synd tycker jag, den är värd en större publik. 

Det är inte min första sydafrikanska film, däremot den första som är inspelad på afrikaans, detta märkliga språk som närmast påminner om en nederländsk dialekt.  

Francois är en framgångsrik företagare och tvåbarnspappa som lever ett dubbelliv, eftersom han med jämna mellanrum smyger iväg för orgier med andra män. Huvudregeln vid dessa sexmöten vita afrikaaner emellan är att inga bögar eller svarta är välkomna.  

Men dubbellivet är skört och när han träffar dotterns pojkvän Christian, en vacker ung man, uppstår en våldsam attraktion och besatthet.  

Deon Lotz spelar mycket övertygande. Samtidigt som man ibland tycker synd om huvudrollen med sitt dubbelliv, blir han mer och mer osympatisk. Hans besatthet av dotterns pojkvän Christian utmynnar i en mycket rå och brutal våldtäkt, något av det mest chockerande jag sett på film. 

Efter den scenen verkligen hatar man huvudfiguren, samtidigt som man inser att han är ohjälpligt fast i sin roll och inte klarar av att komma ut. 

Filmen visar också på den generationskonflikt mellan de äldre som sitter fast i konventioner, och de yngre som har så mycket lättare idag att forma sina liv. 

Slutscenen där han på avstånd bevittnar två unga homosexuella män som kysser varandra öppet på en restaurang andas ändå en längtan efter att kunna leva ett öppet liv som homosexuell.

I festivalprogrammets beskrivning görs jämförelser med Thomas Manns Döden i Venedig, men det tycker jag är lite långsökt. 

Filmen vann queerpalmen vid filmfestivalen i Cannes i fjol. Inte visste jag att det fanns ett sådant pris.

Regi: Oliver Hermanus, Frankrike/Sydafrika, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor

Skoonheid, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

The Loneliest Planet - en av mina festivalfavoriter

Göteborg International Film Festival 2012 

I filmen The Loneliest Planet spelar Gael García Bernal och Hani Furstenberg det nyförälskade paret Alex och Nica. De planerar att gifta sig, men innan dess skall de göra sin drömresa, en vandring i Kaukasus. 

Väl i Georgien hyr de en lokal guide. Otroligt vackra bilder, väldigt tyst, dialogen är sparsmakad. Ett vilt öppet mycket grönt landskap som på samma gång andas fara. 

Och så, bara några sekunder, och vi har en annan film. Något sker som är över nästan innan det hänt. Från en sinnesstämning är vi direkt över i en annan och kärleken mellan de två sätts verkligen på prov. 

Ett fantastiskt, väldigt medvetet foto, bygger också upp en stämning av hotande katastrof. 

Mycket fint spel av paret Bernal och Furstenberg. En av mina festivalfavoriter. 

Filmen är producerad av ZDF Das kleine Fernsehspiel, vilket innebär att den kommer att visas på tysk tv i alla fall - men då är den ju förstörd genom dubbning. 

Regi: Julia Loktev, Tyskland/USA, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor

Tyvärr hittade jag ingen trailer till filmen, hur mycket jag än letade. 

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Promising The Moon - ett balttyskt pekoral

Göteborg International Film Festival 2012 

Das Blaue vom Himmel eller Promising The Moon, som filmen heter på engelska har haft alla förutsättningar att bli en succéfilm. En spännande story och en av Tysklands bästa skådespelerskor i Hannelore Elsner - jag hade stora förväntningar.  

Året är 1991 och i Baltikum pågår frigörelsen från den sönderfallande Sovjetunionen för fullt. Sofia arbetar som tv-producent i Tyskland även om hennes familj ursprungligen är lettiska balttyskar. Familjen evakuerades, liksom de flesta balttyskarna, till Tyskland 1939 när de baltiska länderna skulle inlemmas i Sovjet, efter överenskommelsen i Hitler-Stalinpakten. 

Men när Sofias känslokalla mor drabbas av Alzheimers säger hon saker som inte passar in i familjens historia. Sakta men säkert inser Sofia att modern helt fabricerat sin historia om livet i Lettland och istället avslöjas en obehaglig sekvens av svek, otrohet och hämnd.  

Promising the Moon fångar både 30-talets Lettland, den sovjetiska ockupationens grymheter och 90-talets baltiska frihetskamp.  

Tyvärr har regissören Hans Steinbichler förvandlat manuset till ett teatraliskt pekoral, och målar med allt för stora penslar. Hannelore Elsner som jag sett i många bra tv-serier och filmer, spelar här över så till den milda grad att filmen blir nästan olidlig att se. Stundtals skruvade jag på mig på grund av överspelet och funderade allvarligt på att lämna salongen innan filmen var slut.

Lägg därtill stråkorkestersmet á la Hollywood. Filmen är tyvärr ett stort magplask.

Regi: Hans Steinbichler, Tyskland, 2011

Betyg: 1 mölndalskråka (=underkänt)

Das Blaue vom Himmel, trailer

Något om den tyska titeln: När man lovar mer än man kan hålla, eller när man ljuger ihop en historia, säger man på tyska att man lovar/ ljuger ihop "det blåa från himlen".

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mixed Kebab - kan kärlek vara haram?

Mixed Kebab är inte bara en fyndig titel, av trailern att döma verkar den vara en film med mycket spänning och dramatik. 

Filmen handlar om kärleken mellan turkiskfödde Bram och Kevin. Bram döljer sin homosexualitet för sin familj och omgivning i Antwerpen, där han bor.  

Filmen har premiär på biograferna i Belgien den 29 februari. Vågar man hoppas på att den hittar sin väg till biografer i Sverige, eller till nästa filmfestival?

En beskrivning av filmen på engelska hittar du på bloggen Talk Of The Town.

Mixed Kebab, trailer:




Här kan man visst ladda ner hela filmen. Gör inte det, det är olagligt!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Film mobitelom - A Cell Phone Movie

Göteborg International Film Festival 2012 

Bosniske regissören Nedzad Begovics A Cell Phone Movie är en sådan konstvideo man kan se rullas upp på tv-skärmar på Documenta eller på en utställning på Moderna Museet i Stockholm - en märklig film som jag fortfarande, efter en vecka, inte har lyckats begripa mig på. 

Jag har dock lärt mig en sak i livet, efter snart 53 år: man behöver inte begripa allt.  

Filmen vann priset för bästa dokumentär på festivalen i Sarajevo 2011. Jag hade gärna velat se de filmer, som denna dokumentär tävlade med tillsammans.  

Filmfestivalens Midhat ”Ajan” Ajanovic beskriver den så här i festivalprogrammet:  

Filmen är en blandning mellan dokumentär och spelfilm, där man kombinerar dokumentärt ljud med visuellt material upphittat i verkligheten. 

Begovic är en filmare som gillar improvisation och ögonblickets ingivelser. Med ett öga för detaljer lyckas han överskrida perceptionens snäva rammar och göra synligt för oss vad som annars är omärkligt inom vardagliga bilder. 

Tack vare en mängd lyckade visuella aforismer ter sig filmen som om Tati eller Andersson gjorde en dokumentär.

Regi: Nedzad Begovic, Bosnien & Hercegovina,

Betyg: 3 mölndalskråkor

A Cell Phone Movie, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Göteborgsepoker - en djupdykning i filmarkivet

Göteborg International Film Festival 2012 

I lördags var det dags igen. En gång varje år gör filmfestivalen en lokalpatriotisk djupdykning i filmarkivet på ett fullsatt Draken och visar kortfilmer från svunna Göteborgsepoker på den över 20 meter breda och 100 kvadratmeter stora duken. 

I Välkommen ombord från 1951 mönstrade vi på en båt i Göteborgs hamn och följde livet ombord under seglatsen ner till Medelhavet. 

I Andra takter från 1985 var det nitar, tuppkam och läder som gällde. Den tunga kängpunken stod Anti-Cimex för medan vi följde basisten Sixten och hans vänner i deras uppror mot Svensson-Sverige. 

I Göteborg från 1973 är det staden själv som har huvudrollen. Vi åker med Paddan, går på Liseberg och spanar in fotbollsmatcherna på Nya Ullevi. Och så visades det reklamfilm, gamla godingar med Margaretha Krook, Ernst-Hugo Järegård och Gösta Ekman m.fl. 

Det är alltid lika underhållande att se dessa filmpaket. Man får många goda skratt över det gammaldags och mossiga språket som talades på den tiden.

Visningen presenterades av Kajsa Hedström från Svenska Filminstitutet.

Har du aldrig besökt Svenska Filmarkivets hemsida, rekommenderar jag verkligen ett besök där. Här finns en utmärkt playfunktion, och det är lätt att söka filmer efter årtal, genre och geografiska platser.  

Filmen Andra takter från 1985, som visades under Drakenvisningen, kan du se på filmarkivets hemsida här. 

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

El Gusto - förtrollande film om chaabimusiken i Algers casbah

Göteborg International Film Festival 2012 

Min tredje musikdokumentär denna festival, efter Mississippi-Blues i Times Like Deese, och Haitis fantastiska storband Septentrional i When The Drum Is Beating, - var det dags att bänka sig i Bergakungens salar framför El Gusto, en, vad det skulle visa sig, fantastisk film om återföreningen av gamla chaabimusiker, som splittrades vind för våg efter Algerietkriget på 1950-talet. 

Regissör och en del av musikerna var närvarande vid visningen, och sällan har jag sett en så entusiastisk publik i en fullsatt salong en lördag förmiddag ge standing ovations och busvissla efter en filmvisning. Lite slarvigt uttryckt skulle man kunna kalla filmen för en algerisk Buena Vista Social Club. 

Handlingen kort: 

Algers casbah på 1940-talet var en myllrande stadsdel där judar, muslimer och kristna umgicks på ett relativt okomplicerat sätt. Här träffades ett gäng musiker och spelade Chaabi tillsammans, en musikstil som har både judiska, arabiska och andalusiska rötter. 

Men spänningarna mellan folkgrupperna ökade och i samband med inbördeskriget mellan algerier och fransmän som bröt ut 1954 skingrades männen för vinden. 

Filmaren som själv har rötterna i Algeriet men växt upp i Europa, träffade av en händelse en av de gamla musikerna i en antikshop i Alger. I sju års tid har hon jobbat med filmen där de åldrande männen slutligen återförenas vid en spelning i Paris.

Regi: Safinez Bousbia, Frankrike/Algeriet/Förenade Arabemiraten, 2011

Filmen gav mig en energikick som höll i sig i flera dagar. En klar 4:a, men med tanke på det enorma arbete Bousbia lagt ner på att leta upp och sammanföra alla dessa musiker blir det full pott från mig.

Betyg: fem mölndalskråkor

Abdel hadi Halo & The El Gusto Orchestra Of Algiers på spotify

El Gusto på facebook

Filmens hemsida här. 

El Gusto, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ska överförmynderi, inkompetens och kollektiv bestraffning styra Göteborgs nattliv?

Så har då till sist överförmyndarna i Göteborgs Sociala Resursnämnd fattat sitt beslut. Göteborgs-Posten skriver att Sociala resursnämnden har röstat igenom förslaget om att dra in femtillstånden för stadens krogar. 

Under eftermiddagens sammanträde i sociala resursnämnden röstade en majoritet igenom förslaget om att dra in femtillståndet.  

Oppositionen är kritisk till beslutet. Jonas Ransgård, gruppledare för Moderaterna i Göteborg:

- Jag tycker det är väldigt tråkigt. Rapporten som det här baseras på har bevisat att man blir mindre full om man är hemma och sover i stället för att vara på krogen, men den har inte bevisat att man går hem bara för att krogen är stängd.

Han ser det dock inte som omöjligt att kommunfullmäktige ändrar sig i frågan.

- Det är så klart brant uppförsbacke nu, man kan inte säga annat. Men förra gången det diskuterades så ändrade man sig. 

Hela artikeln här.  

Göteborgs-Tidningen skriver:  

Efterfesterna i Göteborg kan komma att få en tidigare starttid. För under onsdagen beslutade sociala resursnämnden i Göteborg att ställa sig bakom förvaltningens nya riktlinjer som innebär att stadens krogar inte får ha öppet till klockan fem. 

En vänstermajoritet vill stänga klockan tre på grund av bråk och stök på stan. Men oppositionen vill stänga fem för att inte skrämma bort turister. 

– När tre-krogarna, som är över 100 stycken, stänger blir det som värst. Och det blir bara värre om man tvingar fem-krogarna att stänga tidigare. Det skulle bara plussa på våldet, säger Cecilia Wigström (FP), vice ordförande i resursnämnden. 

– Göteborg är en turiststad, att kunna erbjuda ett aktivt nattliv är ett sätt att locka turister. 

Hela artikeln här.  

Aftonbladet kommenterar på sin ledarblogg:   

Sveriges restriktiva alkoholpolitik måste ha en folklig förankring. Det är en balans. Begränsningar som upplevs orimliga kan få konsekvensen att trovärdigheten för politiken undergrävs. 

Resultatet blir då svartklubbar och att folk dricker på andra ställen där ålderskontroll och ordningsvakter som finns på krogen saknas. Frågan är vad som är vunnet med det. 

Och hur modern är egentligen denna vilja att lägga andra människors liv tillrätta. Kan inte de som vill fortsatta festa helt enkelt få göra det. På de 6 uteställen det handlar om. I Sveriges andra stad med en halv miljon invånare. Du kan läsa hela blogginlägget här. 

Beslutet i Göteborgs sociala resursnämnd (vilket ord!) har även letat sig in i Stockholmspressen, som här i DN . Även Helsingborgs Dagblad  har med nyheten i sin nätupplaga.

Jag bifogar här ett öppet brev från krögarna till jazzklubben Nefertiti som jag besöker ofta för att lyssna på konserter:

Göteborg, Sveriges framsida? 

Ett inlägg i debatten om Göteborgskrogarnas öppettider.

"Vi som driver Jazzklubben Nefertiti, ett av de 16 ställen i Göteborg som har serveringstillstånd till 05, följer med stort intresse och en tilltagande oro den pågående debatten om 05-tillståndens vara eller icke vara. Det var med förvåning vi förra vintern mottog nyheten att den då nytillsatte polischefen Lars Klevensparr ville riva upp beslutet/rekommendationen från Social Resursnämnd att vi krogar som hade så kallade tillfälliga tillstånd nu skulle få permanenta sådana. Tillstånden skulle inte behöva sökas varje år.


Toppklass tyckte vi. Social Resursnämnd ansåg att det mångåriga samarbetet med krogarna, tillsammans med Polis, Räddningstjänst, Miljöförvaltning och Skattemyndighet hade gett gott resultat. Ett samarbete som bland annat består av gedigen utbildning för krogpersonal i alkohol- och drogrelaterade frågor, allt högre krav på legitimerade ordningsvakter, en kraftfull uppstädning och kontroll av krogarnas ekonomi, skärpta och tydligare riktlinjer beträffande förebyg!gande brandsäkerhet och utrymningsplaner samt skärpta krav på livsmedelshantering.


Jag kan själv efter mer än 20 år på Göteborgs krog-, nöjes- och kulturscen vittna om att det är en helt annan värld nu än det var på 90-talet. Eller t.o.m så sent som för 10 år sen. Här har både myndigheter, förvaltningar, nämnder och krögare gjort ett riktigt bra jobb. Det är godare, snyggare, varmare, fräckare, låter bättre, säkrare och inte minst:


Vilket utbud! Göteborg är numera en evenemangsstad att räkna med, en musikstad, en krogstad och en riktigt het klubbstad -allt det som många av oss ser som några av lockelserna när vi pratar om våra favoritstäder som New York, Berlin eller London. Vi på Nefertiti slår oss gärna på bröstet för våra 200 konserter om året men det tycker jag sannerligen många andra aktörer kan och bör göra också.


Men nu tillbaka till Klevensparrs rivande. Inte nog med att hans Polismyndighet ville riva upp Social resursnämnds rekommendation om 05-tillstånden, de vill nu även vrida klockan tillbaka 15 år och ta bort dem helt! Trodde först faktiskt bara att det var en nyck från en nytillsatt chef som varken Social Resursnämnd eller våra folkvalda politiker skulle överväga riktigt seriöst. Eller kanske ett smart drag för att få mer resurser till sin egen myndighet. Så att Polisen, som absolut är ett av våra värdefullaste och viktigaste instrument för att få vår storstad att fungera, skulle kunna utföra sitt uppdrag bättre. I så fall skulle jag vara den förste att ställa mig på Klevensparrs sida. För här har vi en av de centrala punkterna i hela ärendet, Polisens organisation, resurser och nerkokat till en enkel praktiskt detalj, deras schemaläggning.


Fredagen den 27 januari i år kallade Citypolisen till ett möte med oss krögare som har 05-tillstånd. Ett mycket informativt möte i trevlig ton där vi krögare fick en bra och saklig redogörelse för hur Polisen jobbar och tänker kring det så kallade krogrelaterade våldet och framförallt problemen kring Avenyn.


Jag är övertygad om att alla närvarande krögare blev lika stumma av förvåning som jag när vi delgavs insyn i Polisens schemaläggning på helgnätter. Förutom de 16 poliser ”på fältet” som finns i stort sett dygnets alla timmar alla dagar i veckan tillkommer det ett skift kl 15.40 fredagar och lördagar. Det består av ytterligare 20 poliser som har till huvuduppgift att hålla ett vakande öga över nöjesstråken i centrala Göteborg, framförallt Avenyn.


Detta skift ”går av” kl 03. Just det - kl 03. Och det är ju detta krögarna på Avenyn har klagat på i alla år, efter 03 finns det, om inte inga, så i varje fall väldigt få poliser i centrala Göteborg. Någon krögare på mötet frågar om det inte vore idé att ändra på schemat lite. Typ 18.40-06?




De tre närvarande polischeferna skruvar lite på sig och svarar lite diplomatiskt: Nja, kanske det.


Då frågar en annan krögare hur länge schemat sett ut så här. Svaret, levererat med illa dolt skamsenhet, är: I ca 20 år. I 20 år!!!


Här står högt uppsatta chefer inom en av våra viktigaste myndigheter och berättar för en samling krögare, personer som är experter på att skriva behovsanpassade schema, att Polisen inte ändrat sitt på 20 år!!


Jag ser det som en ren förolämpning att Polismyndigheten inte ens kan tillgripa en så pass enkel åtgärd som en omläggning av ett schema för att komma tillrätta med de problem som kan uppstå kring krogarnas långa öppethållande. Och märk väl att problemen är väldigt sällan inne på krogarna, där finns det massor av kompetent personal som stämmer i bäcken, problemen är allt som oftast ute på gator och torg.


Metaforer kan lätt bli fåniga men jag kan inte låta bli: Stänger man en olycksdrabbad vägsträcka eller försöker man först med åtgärder som mitträcke, nytt övergångsställe, fler hastighetskontroller, planskilda korsningar osv?


På Avenyn går skiftet av 03. Det har det gjort i 20 år. I 20 år! Pinsamt? Ja, speciellt för alla de poliser som har valt sitt yrke för att göra det de tror på och vill. Att göra Göteborg till en bättre stad. To protect and serve, som det står på polisbilarna over there. Gå av sitt skift 03?


Vilken krögare låter lunchkocken gå av sitt skift 11.45? Den krögaren driver lunchkrog högst 2 dagar. Kanske 3. 20 år!! Patetiskt. Skamligt.


Vi på Nefertiti tycker att debatten har handlat väldigt mycket om Avenyn. Full förståeligt. Avenyn är stökig på helgerna. Men inte krogarna på Avenyn. De drivs i de flesta fall av ruskigt erfarna och kompetenta personer. Och engagerade.


Engagerade för sin egen rörelse men också för Göteborg som stad. Nöjesstad, kulturstad, krogstad, evenemangsstad. En stad att trivas i och en stad som lockar besökare, nya invånare och ny företagsamhet. Avenyn är en given magnet för både önskade och oönskade.


Precis som Magnus Albrektsson, ansvarig på Park Lane, skriver i sitt öppna brev, är det inte konstigt att vilsna ungdomar, kriminella element, stökiga (läs; berusade) personer söker sig till Avenyn. Det är ju där det kokar på helgnätterna.


Men jag är helt övertygad om att ungdomarna inte kommer bli ett dugg mindre vilsna, de kriminella kommer inte söka till teologutbildningen och de som dricker för mycket kommer inte börja hamstra Nutrilett bara för att krogarna stänger 2 timmar tidiga!re.


Tyvärr. Här krävs helt andra insatser. Skola, föräldrar, stadsdelsnämnder, idrottsföreningar och inte minst Polisen har viktiga roller. Men knappast krogarnas öppettider. Sätt upp mitträcken och övergångsställen innan ni överväger att stänga vägen!


Debatten handlar också om mycket om folkhälsan, alkohol och våld. Endast en dåre skulle hävda att alkohol i större mängder inte är negativt för folkhälsan och samma dåre skulle säga emot att alkohol kan vara den katalysator som utlöser människors ilska och utmynnar i våld.


Det behövs inte en tveksam enmansutredning för att bevisa det. Bortkastade pengar om jag får säga vad jag tycker. Men myntet har som bekant både en framsida och en baksida. Folkhälsa är väl inte bara alkoholintag? Fetma, socker, stillasittande vid TVn och stress är andra stora bovar i folkhälsodramat.


Men jag tror inte Lars Klevensparr tänkt sätta ner foten när det gäller Coca Cola, På Spåret eller klockfunktionen på din iPhone? Och det är väl inte heller hans jobb?


Det är däremot hans jobb att på bästa möjliga sätt säkerställa Göteborgarnas trygghet på deras gator och torg. Utan att stänga desamma. Folkhälsa är också socialt umgänge. Folkhälsa är trivsel. Folkhälsa är mötesplatser. Folkhälsa är kultur. F!olkhälsa är konst. Folkhälsa är dans, svett, hångel, glädje och kärlek. Folkhälsa är känslomässig urladdning. Folkhälsa är en levande stad. Folkhälsa är kreativitet. Folkhälsa är galenskap. Folkhälsa är valfrihet och inte restriktioner.


Jag kan hålla på hur länge som helst och en inskränkning av välskötta krogars öppethållande vore ett ingrepp mot alla dessa små men ack så viktiga faktorer i folkhälsan. Dessutom ställer jag mig mycket tveksam till att det skulle konsumeras mindre alkohol bara för att vi stänger krogarna 03. Det skulle snarare öppna upp för ännu mer fulöl från Tyskland och svartklubbar utan brandsläckare och momsredovisning. Varsågod Herr Smågangster - arenan är din!


Precis som Albrektsson kan jag inte tänka mig ett säkrare och bättre ställe att konsumera alkohol på än någon av våra många fina krogar. Vi tar hand om gästerna inne hos oss. En välorganiserad Polismyndighet med tillräckliga resurser borde kunna ta hand om gator och torg.


Om, ve och fasa, Polisens förslag skulle röstas igenom i kommunfullmäktige blir det ett steg tillbaka för Göteborg som levande stad. Stafettpinnen som framsida lämnas över till Stockholm och Malmö. 

Den är de i så fall värda. En stad som gör anspråk på att utvecklas, leva och vara i framkant kommer aldrig främjas av att dess politiker fattar beslut på vaga grunder som en enmansutredning eller ett 20 år gammalt tjänstgöringsschema.


Något som sällan eller aldrig nämns i debatten är alla arbetstillfällen krogarna skapar. I ett Sverige där ungdomsarbetslösheten är skrämmande hög tycks det befängt att i Göteborg skala bort ett par hundra jobbtillfällen varje helgnatt, mestadels människor under 25. Enbart vi på Nefertiti, som är en rätt liten aktör, har mellan 15-20 anställda varje helgnatt. Skapa fler jobb istället för Guds skull. Polisen behöver folk. 

Jag hävdar att det är alla ledamöter i kommunfullmäktiges plikt att sätta sig in i den här frågan ordentligt. Det håller inte att luta sig mot vaga argument, en enmansutredning, en ickefungerande schemaläggning och gamla självklara spöken som alkohol och våld. Eller att luta sig mot en partilinje.
Och kan man verkligen fatta ett väl grundat beslut utan att ens ha en dialog med en av dom stora aktörerna i frågan. I det här fallet vi krögare. Så vitt jag vet har det inte tagits någon som helst kontakt från kommunfullmäktiges sida med oss krögare.


Några krögare har försökt nå er men bara fått kalla handen. Ni är alla enskilda ledamöter och det är ert uppdrag att rösta därefter. Ni måste tänka utanför ramarna. Vad vill vi med staden Göteborg? Hur ska den utvecklas? Och vilka beslut ska fattas för att föra staden framåt?


Ett gammalt bra trick när man står inför ett svårt beslut är att göra en lista över plus och minus. Nu föreslår jag att alla gör sin egen plus- och minuslista över krogarnas öppethållande 03 kontra 05.


Här är min:


för 05: 

Fler mötesplatser och sociala rum efter 03.
Fler arbetstillfällen i krogbranschen.
Levande kultur och nöjesliv efter 03.
Ökad attraktionskraft för turism och företagande.
Ökad attraktionskraft för större evenemang.
Alkohol konsumeras under ordnade och säkra former.
Avenyn är en levande paradgata, inte ett stängt asfaltstråk med stängda skoaffärer.
Större spridning på krogarnas stängning. Mer lätthanterligt för Polis, Taxi, kollektivtrafik och snabbmatsställen.
Mindre attraktionskraft för svartklubbar.
Färre oönskade efterfester och lägenhetspartyn.


Och helt i egen sak: Nefertiti kan fortsätta presentera 200 konserter per år. Vår ekonomiska verklighet säger oss att med ändrade öppettider skulle vår kärnverksamhet, konserterna, påverkas kraftigt negativt. Nätterna är en stor ”sponsor” av vårt konsertutbud. Senaste kalkylen ger oss siffran 120 konserter per år med inskränkt öppethållande. Vi har alltså vår klubbverksamhet för att hjälpa konsertdelen ekonomiskt.


för 03: 

Avenyn kommer troligen vara lugnare och tystare 04-06 fredag och lördag. Men vad händer kl 03? Alla stänger samtidigt. Och Polisen går hem. Stackars McD, BK, Taxi och Västtrafik.  

Grattis svarttaxi och svartklubb! 

Polisen kan behålla sitt 20 år gamla schema.

Sorry, kommer inte på något mer."




Martin Brinck martin.brinck@nefertiti.se


Joachim Nordwall joachim@nefertiti.se


Janne Lundin janne@nefertiti.se


Jazzklubben Nefertiti Hvitfeldtsplatsen 6 

http://www.nefertiti.se

Vill och orkar du läsa mera i ämnet, så rekommenderar jag följande krönika på yimby göteborg: 

Spelet om femtillstånden här.  

Har du skrivit på namninsamlingen? 

Sociala resursnämnden, med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i spetsen, har röstat igenom förslaget (8/2) om att dra in 05-tillstånden för krogarna i Göteborg. 

Nu ska frågan hanteras av kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Nu har vi chansen att påverka ledamöterna att behålla nuvarande tillstånd som dessutom innehåller tuffare regler för krögarna. 

Politiker ska inte bestämma när festen är slut och det är inte 5-krogarna som är problemet med stöket på Avenyn. Skriv på uppropet och visa vad du tycker! Du hittar uppropet här. 

Tillåt mig avslutningsvis en egen kommentar:  

Jag tycker man glömmer bort en viktig sak här, att någon skall bestämma över vad som är bäst för en annan, att inte människan själv är kapabel att avgöra om hon vill vara ute och festa till kl 05:00. 

Det är den förmyndarmentaliteten som får mig att kräkas, trodde att den gick under samtidigt som DDR 1989, men där har jag väl misstagit mig ordentligt.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Avé - en bulgarisk roadmovie

Göteborg International Film Festival 2012 

I den bulgariska roadmovien Avé spelar17-åriga Avé, en vilsen ung kvinna som gömmer sig bakom lögner för att glömma en familjetragedi hon lämnat hemma. Hon är i desperat behov av en axel att gråta mot och finner den hos sin viljeförlamade vän Kamen. 

Han betraktar alla känsloyttringar som föraktliga svagheter, men känner ändå en ilning av ömhet för sin planlösa medresenär. Tillsammans liftar de från Sofia till Varna samtidigt som de försöker nå fram till varandra. 

Den unga skådespelerskan Anjela Nedjeljkova briljerar i huvudrollen och vann välförtjänt priset för bästa skådespelerska på filmfestivalen i Sarajevo. 

En varm och mänsklig roadmovie som skildrar två vilsna själar i dagens Bulgarien. Det är bara att luta sig tillbaka och insupa stämningen.  

Regi: Konstantin Bojanov, Bulgarien, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Los Inadaptados - The Misfits på mexikanska

Göteborg International Film Festival 2012 

En ensam ung man som inte vill leva längre. En arrogant överklassadvokat med emotionella problem. En datanörd på jakt efter kärlek on-line. En grupp pensionärer som tar en sista chans för att känna sig levande på riktigt igen. 

The Misfits är inte en remake på John Hustons klassiker med Marilyn Monroe och Clark Gable, utan en film om en helt annan typ av missanpassade. Eller är de egentligen så missanpassade? 

Eller snarare: är vi inte alla lite missanpassade till mans? Denna, varma, mexikanska episodfilm - gjord av fyra olika regissörer - full av dråpliga situationer och skruvade karaktärer, samt en massa skön, svart, humor, lyckas med konststycket att både beröra och roa. 

Filmen vann publikpriset på Guadalajara International Film Festival hemma i Mexiko.

Regi: Jorge Ramírez-Suárez, Javier Colinas, Marco Polo Constandse, Sergio Tovar Velrade, Mexiko, 2011

Filmens hemsida här. 

Det var länge sedan jag skrattade så mycket på bio. Los Inadaptados är en underbar feelgoodfilm med mycket svart humor, förvecklingar och tragikomik. Fyra episoder som flätas ihop i slutet. Fyra poäng!

Betyg: 4 mölndalskråkor

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Señorita - ett filippinskt transmelodram

Göteborg International Film Festival 2012 

Torsdagens nattbio på Chalmersbiografen blev Señorita, ett filippinskt transdrama med manus och regi av Vincent Sandoval som också spelar huvudrollen.  

Sofia är prostituerad transvestit i Manila. En vän som ska arbeta utomlands ber Sofia att ta hand om hennes 12-årige son Tomas i en liten stad på landsbygden. Hon ser sin chans att komma bort från nattlivet i Manila. 

Verkligheten tränger sig på, en av hennes gamla kunder, Ricky, är allierad med den konservativa borgmästaren. Sofia väljer att ställa sig på andra sidan, att aktivt engagera sig för en progressiv borgmästarkandidat. På dagen en god extramamma åt Tomas och en hårt arbetande valkampanjsgeneral. Om natten ett helt annat ansikte.  

Jag är absolut ingen motståndare till melodramer, tvärtom. Ett bra melodram eller en telenovela kan vara njutningsfullt och ett bra sätt att rensa skallen, särskilt om den leker med könsrollerna som här. Men tyvärr: det blir för mycket!

Stelt spel på gränsen till det patetiska, där man ibland får intrycket av att aktörerna läser sina repliker från pappskyltar. Istället för att vara könsöverskridande befästs könsrollerna. Om det speglar det filippinska samhället vet jag inte, men misstankarna finns där. 

I de sista slutminuterna led jag och väntade bara på att filmen skulle vara klar och eftertexterna skulle börja rulla. Vincent Sandoval är mycket vacker, men det krävs mer än yta. 

Sorry, en mölndalskråka bara, vilket är lika med underkänt. 

Regi: Vincent Sandoval, Filippinerna, 2011

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Alois Nebel -en tjeckisk animerad pärla

Göteborg International Film Festival 2012 

Vid varje filmfestival brukar jag se en animerad film. I år blev det tjeckiska Alois Nebel, som för oss tillbaka till en svart(vit) tid i slutet av 1980-talet i Tjeckoslovakien. Berlinmuren faller, kommunismen bryter samman och de sovjetiska soldaterna åker hem. 

Här möter vi Alois Nebel, en mycket ensam och hunsad stins på gränsen till Östtyskland. Som ett resultat av ett politiskt klimat som belönar intrigmakare, angivare och uppåtsträvare, förlorar Alois både jobbet och fotfästet i tillvaron. 

Utåt visar han inga känslor, men han härbärgerar ett livslångt krigstrauma, sedan han blev övergiven som barn på just sin järnvägsstation, då hans tyska mamma tillsammans med alla andra tyskar deporterades till Tyskland efter kriget. 

Efternamnet Nebel betyder dimma på tyska, men läser man det baklänges blir det Leben, det tyska ordet för liv. Det finns symbolik i detta, vilket filmens regissör, som var närvarande vid visningen, påpekade. 

En påminnelse om de historiska skeenden under andra världskriget, och om den gemensamma tyska och tjeckiska historien och kulturen. Tjeckiens berömdaste författare Franz Kafka tillhörde den tyska minoriteten i Prag och skrev alla sina böcker på tyska. Det är det inte många som känner till idag. 

Tillbaks till filmen:  Den är en rotoscope-animation (teckningar över live-material), bra musik - klart sevärt!

Regi: Tomás Lunák, Tyskland/Tjeckien, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

The Forgiveness Of Blood - albansk blodshämnd och heder

Göteborg International Film Festival 2012 

Att gå på filmfestival är som att resa jorden runt. The Forgiveness Of Blood är ett albanskt drama om blodshämnd och hederskultur, regisserat av amerikanen Joshua Marston, och delvis finansierad av Göteborg International Film Festival Fund. 

En konflikt mellan två grannar på landsbygden övergår efter ett dråp i blodsfejd. Familjerna stänger in sig i respektive hem, där de diskuterar vilka åtgärder hedern kräver. Men de absurda hämndstrukturerna skaver i samtiden. Tonårige Nik får inte lämna hemmet av respekt för den andra familjen, men han vill gå i skolan och träffa sina vänner.

I filmen talas det mycket om kanun och besa, som är ett kulturellt albanskt hedersord, som direkt översatt betyder "tro" eller "att hålla löftet" och "hedersord". Kanun och besa framstår som oskrivna lagar familjerna måste hålla sig till. Vid konflikter tillkallas s k medlare, oftast äldre erfarna män. 

Filmen visar verkligen den drabbade familjens instängdhet på ett klaustrofobiskt sätt. Besan drabbar samtliga familjemedlemmar. En del familjer sitter inspärrade i sina hem i åratal. Barnen kan inte gå i skolan, eftersom de annars riskerar att bli dödade av den blodshämndskrävande motparten.  

Jag ville se filmen eftersom jag via mitt arbete ofta kommit i kontakt med albaner och deras hederskultur, som ju inte läggs åt sidan efter flytten till Sverige, utan lever vidare här. 

Filmen förklarar problematiken - men för mig är det ofattbart att sådant fortfarande förekommer i Europa på 2000-talet. Filmen vann manuspriset på filmfestivalen i Berlin.

Regi: Joshua Marston, Sverige/USA/Danmark/Italien/Albanien, 2010

Betyg: 3 mölndalskråkor

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

The Boy Who Was A King - Berättelsen om Bulgariens Kung Simeon II

Kung Simeon II i choklad

Göteborg International Film Festival 2012 

The Boy Who Was A King är en dokumentär av Andrey Paounov om Bulgariens kung Simeon II (Simeon Sachsen-Coburg-Gotha). Han blev kung blott sex år gammal. 

Mindre än tre år senare hade kommunisterna fördrivit monarkin och tagit makten, och unge Simeon levde i exil i Spanien. Dokumentära bilder av kungen både som landsflyktig och vid makten ställs skickligt mot intervjuer med trogna rojalister i den här ovanliga granskningen av ett land som fångats mellan kronans och kommunisternas respektive misslyckanden å ena sidan, och en osäker framtid med kapitalistisk demokrati å den andra.  

Intervjupersonerna, såväl rojalister som partitrogna kommunister ter sig minst sagt komiska och absurda i sin närmast blinda tro på överhet och högre ideal. Efter 50 år i landsflykt återvänder Simeon II och blir vald till Bulgariens premiärminister. Det är en intressant biografi och historia, du kan läsa mera om Simeon II här på Wikipedia.

Jag visste inte så mycket om varken Bulgarien eller kung Simeon II innan jag såg filmen. Det är en vemodig dokumentär som skildrar ett land på dekis, som inte verkar ha funnit sig tillrätta efter kommunismens fall och omvälvningarna som följt i dess spår. Hoppet som folket hade på kungens återkomst förvandlades snabbt till grus.  

Regi: Andrei Paounov, Tyskland/Bulgarien, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor 

Lite Bulgarienkunskap på Wikipedia

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lena

Göteborg International Film Festival 2012

I det holländska dramat Lena får vi följa 17-åriga Lena som bor tillsammans med sin mamma. Mamman är polska, alkoholiserad och prostituerad. När hon är upptagen med en kund signalerar hon det genom att sätta en polsk flagga i fönstret. 

Lena känner sig inte välkommen hemma utan lever ensam i sin egen lilla värld, när hon inte har olycklig tröstsex med olika killar i tonårsgänget - tills hon träffar Daan. Han är inte som dom andra killarna, och lever tillsammans med sin konstnärliga pappa som lagar och renoverar musikinstrument. 

Lena flyttar in till Daan och hans pappa, och det verkar till en början som om hon hittat den kärlek och trygghet hon saknat och längtat efter. Allt är dock inte som hon tror, och sakta men säkert går filmens berättelse mot sin oundvikliga katastrof. 

Regi: Christophe Van Rompaey, Nederländerna, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jess + Moss - drömska bilder från Kentucky

Göteborg International Film Festival 

Amerikanska Jess + Moss är den film som jag hittils haft svårast för att recensera. Den utspelar sig på en nerlagd tobaksfarm i Kentucky, och vi följer 18-åriga Jess och hennes sex år yngre irriterande syssling. 

De är helt för sig själva utan familj eller vänner - man får aldrig riktigt veta varför, berättelsen finns där, men endast antydningar.  

Nu hade jag ju läst programmet, där festivalens Johan Blomqvist skriver: 

"En berättelse kan anas men det här är egentligen någonting annat. Regissören Clay Jeter balanserar på konstfilmens gräns och det råder inga tvivel om att han är en visuell begåvning utöver det vanliga." 

- så jag var förberedd, lutade mig tillbaka och lät mig sugas in i denna drömska värld.  

Regi: Clay Jeter, USA, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor (=bra)

Jess + Moss, trailer:

Filmens hemsida här

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Weekend - när ett one-night-stand blir till allvar

Tom Cullen och Chris New i "Weekend"

Göteborg International Film Festival är nu inne på sin 7:e dag. I tisdags såg jag Weekend, en kärleksberättelse mellan två män i England. 

Efter en uppsluppen middag med sina straighta vänner går Russell (Tom Cullen) ut på gayklubb där han träffar Glen (Chris New), en utåtriktad kille med konstnärliga ambitioner. Det som bara skulle bli ett one-night-stand utvecklar sig till en kärlekshistoria mellan de båda. Samspelet är fantastiskt äkta, och filmen utspelar sig just över en helg, under 48 timmar.

Tom Cullen och Chris New i "Weekend"

Filmfestivalens Niclas Goldberg skriver i programmet bl. a.:    

"Weekend, i regi av Andrew Haigh, är den mest klockrena kärleksskildringen som visats på länge. Den bästa mellan två killar sedan Brokeback Mountain." 

Jag kan bara hålla med och tillägga, att denna brittiska historia var klart mer realistisk än Brokeback Mountain, som inte alls hade samma närhet som Weekend. 

Filmen visades under sektionen The Ingmar Bergman Debut Award.  

Regi: Andrew Haigh, Storbritannien, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor (=mycket bra)

Weekend, trailer:

Filmens hemsida här.

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Times Like Deese - Blues i hjärtat av Mississippi

Måndagens avslutningsfilm vid Göteborg International Film Festival för min del var musikdokumentären Times Like Deese.   

Filmfestivalens Freddy Olsson skriver i programmet:  

I bluesens hemland, Mississippi-deltat och dess bomullsfält, handlar dagens sångtexter om den ekonomiska krisen eller om USA:s första svarta president och de förhoppningar man har på honom. 

Filmen förmedlar att bluesen lever, även om musiken hos en yngre generation ibland tar sig andra uttryck, som rap och hip-hop. Detta är inte arkivbilder av gamla bluesgubbar utan musik mitt i nuet, som politisk kraft och som en påminnelse om hur afroamerikanerna en gång kämpade mot diskriminering och att det är lika viktigt att stå upp för sina rättigheter i dag. 

Som rapparen Enoch 7th Prophet uttrycker det: "My president is black, but the plan stays the same." 

Filmen påminner oss också om en viktig sak vi ofta glömmer bort när det gäller USA: Vietnamkriget på 60- och 70-talet gav upphov till en förlorad generation, om inte två. 

Tusentals unga amerikaner blev inkallade, ofta fattiga och lågt utbildade från landsbygden och småstäderna. Många kom hem traumatiserade och krigsskadade och lever med sviterna från kriget än idag.  

Det som gör bluesen så speciell är att den uttrycker känslor som inte går att uttrycka på något annat sätt: kärlek, sorg och förtvivlan. En bra dokumentär som jag hoppas SVT har vett att köpa in.  

Regi: Maarten Schmidt, Thomas Doebele, Nederländerna, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor (=bra)

Times Like Deese, trailer:




Se också:
Times Like Deese, profilsida på VIMEO


Se även min recension av musikdokumentären från Haiti: When The Drum Is Beating

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

The Sorcerer And The White Snake - ett kinesiskt martial arts - fyrverkeri

The Sorcerer And The White Snake

Jag ligger lite efter i recenserandet av mina filmer från Göteborg International Film Festival. I måndags såg jag kinesiska martial arts fantasyäventyret The Sorcerer And The White Snake. 

Ibland kan det vara skönt att ta av sig realistglasögonen och bara sjunka in i en värld av fantasi och specialeffekter. Sådana finns det gott om i denna film, och efter att ha sett den vill jag bara utropa: Steven Spielberg, släng dig i väggen! 

Filmen bygger på en gammal kinesisk legend där en människoälskande läkare som är ute och samlar läkeörter, faller i en sjö och blir räddad av en vit ormdemon i kvinnogestalt. Den vita ormen blir djupt förälskad och följer efter läkaren in i människovärlden för att gifta sig med honom. 

Men parets sanna kärlek hotas när en erfaren trollkarl (stjärnskådespelaren Jet Li från Hero) får korn på demonen och försöker driva bort henne med alla medel. 

Sammanfattningsvis en underbar saga för vuxna som har barnasinnet kvar. Sådana här filmer gör sig bäst på stor bioduk, men någon har lagt ut hela filmen på YouTube - du kan se den om du scrollar neråt. Få se hur länge den får vara kvar.  

Regi: Tony Siu Tung Ching, Kina, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor (=mycket bra)

 



The Sorcerer And The White Snake, hela filmen:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

----------------------------------------------------------------------------------------------