Svart humor och absurditeter med Harold & Maude

Denna mulna lördag ägnade jag åter igen åt några timmar verklighetsflykt på Cinemateket, detta klassiska filmers Mekka. 

Hal Ashbys film Harold And Maude från 1971 är en av mina absoluta favoritfilmer från mina tonårs 70-tal. Den gjorde djupt intryck på mig då, och jag har sett den flera gånger, fast aldrig i originalversion förrän idag. Som bekant dubbar tyskarna alla filmer, och det var ju där jag växte upp.

Filmen handlar om en ovanlig vänskaps-/kärlekshistoria mellan en ung pojke och en äldre dam som snart skall fylla 80 år. Harold är en överklasspojke som revolterar mot sin bigotta mor genom att begå en serie låtsassjälvmord, mycket illusoriskt iscensatta. Hans enda nöje är begravningar, och det är vid en sådan högtid som han lär känna Maude.

Maude är en mycket egocentrisk dam. Hennes tatuering på ena underarmen avslöjar dock att hennes liv inte alltid har varit en dans på rosor, uppvuxen i Wien på 1930-talet. Maude har utvecklat ett sinne för livsnjutning med hjälp av konsten och musiken, men tycker att "nu får det vara nog". Hon bestämmer sig för att begå självmord på sin 80-årsdag. 

Innan dess hinner dock förhållandet mellan dessa udda människor utveckla sig till mer än vänskap. De gifter sig på dagen Maude fyller 80 år.  

En film med svart och absurd humor, som också speglar det amerikanska samhället på ett satiriskt sätt, men alltid med glimten i ögat. Cat Stevens underbara sånger binder samman filmens scener. 

Det är så himla roligt att lämna en biografvisning med ett stort leende på läpparna. 

Imorgon blir det en Orson Welles-klassiker.  

Betyg: fyra Mölndalskråkor

Och nu är det dags för lite Cat Stevens-frosseri:


Harold And Maude, Trailer 1971:







Cat Stevens "Don´t Be Shy"







Cat Stevens "If You Want To Sing Out, Sing Out"

DDR-indianer i socialismens tjänst

Idag publiceras ett av mina alster för första gången i Göteborgs-Posten, Sveriges näst största morgontidning. Det är ett blogginlägg från i fjol som jag skrivit om för att passa i tidningen.

För dig som inte har GP finns artikeln för läsning här:  

Indianer och cowboys i DDR:s vilda västern

I år är det exakt 50 år sedan Walter Ulbrichts kommunistiska regim började bygga Berlinmuren, den så kallade "antifascistiska skyddsvallen". Bygget 1961 blev startskottet för en isolationspolitik som skulle vara fram till murens fall 1989. Begreppet "republikflykt" myntades, och de som ändå försökte ta sig över muren, eller den långa minerade gränsen mellan Öst- och Västtyskland, gjorde det med livet som insats. Skjutorder utfärdades från högsta ort, och de dödade vid muren kan räknas i hundratal.

På ett sätt var det land, som kallade sig för "Tyska Demokratiska Republiken" ett inhägnat reservat. Allt sedan Karl May på 1800-talet började skriver sina böcker om Winnetous och Old Shatterhands äventyr i vilda västern, har tyskarna haft en vurm för indianer. Dessa äventyrsböcker var vid den tiden de mest sålda böckerna på tyska språket. I DDR var ledningen inte förtjust i dessa alster som förhärligade präriens vidder och dess frihet. Karl Mays böcker förlades över huvud taget inte i Östtyskland.

Icke desto trots bildade tusentals östtyskar indianreservat över hela landet, och lekte lidelsefullt cowboys och indianer - efter mottot: Kan inte vi resa till Vilda Västern, får vi skapa oss ett eget. På ett 60-tal orter startades redan på 1950-talet lokala indianföreningar. Vid sina möten närvarade ibland flera tusen samtidigt. Eftersom indianer är frihetslängtande folk, gjorde de sig fiender - i DDR:s fall i form av statssäkerhetstjänsten STASI. En del hövdingar kontaktades helt öppet, andra spionerades det på genom informella agenter (så kallade IM:s), som t.ex. IM Inka eller IM Tomahawk. Allt på grund av misstanken att "indianlivet" kanske skulle utveckla sig till att vara kritiskt mot den östtyska staten.

En del partibossar rökte fredspipor på offentliga indianmöten. Alla hövdingar utom en, blev medlemmar i det styrande SED, Tysklands socialistiska enhetsparti. Det var enklast så, för husfridens skull. STASI agerade dock efter mottot "Tillit är bra, men kontroll är bättre".

Det bestämdes centralt av hövdingrådet att ingen, som ansökt om utresetillstånd till väst fick vara medlem i ett indianreservat. Detta gjordes för att blidka STASI och SED. På så sätt trodde man, att man fick vara någorlunda ifred från myndigheternas kontrollorgan.

Indianerna slog upp hundratals "tipis" och genomförde originaltrogna indianritualer. I början av 80-talet byggde en irokes-grupp upp en hel indianby i Göttin nära Brandenburg. Byn kallades "Am schnellen Wasser", ungefär "Vid det snabba vattnet". Till slut fanns där ett dussin 10 meter långa "långhus", och i byn viskades det om gruppsex och vilda ritualer. 

I DDR var livet förutbestämd, från kindergarten fram till pensionen. Partiet stakade ut utbildningsväg och yrke man skulle ha, allt beroende på vilka behov partiledningen bedömde att det fanns.

Det enda landet som östtyskarna kunde resa fritt till var Ungern. Längtan ut i världen måste ha varit en starkt bidragande orsak till bildandet av dessa indianreservat. Vild-väst-lekarna var för de flesta inte någon hobby, som man ägnade sig åt på lediga veckoslut eller under semestern, utan en livsstil.

1956 fick DDR:s första indianhövding "Powder Face" sin vilja igenom och grundade ett Karl-May museum i Mays födelsestad Radebeul. Det bildades även "Kulturgruppe für Indianistik", dock underordnat den socialistiska partiorganisationen. Så småningom accepterade SED det stora indianintresset, och styrde det genom att anordna möten med "riktiga" indianer från Amerika. Man anordnade speciella "Wounded Knee Festivaler" och betonade nordamerikanska indianers kamp för frihet mot USA-imperialismen och kapitalet.

Numera, sedan återföreningen, är det inte längre tillåtet att bygga indianbyar utan tillstånd. Efter ryssarnas tillbakadragande hade indianerna tagit över soldaternas övningsfält. Dessa är numera utrymda.

Två "indianister" på motorcykel. Bilden är tagen någon gång på 1960-talet

En "äkta cherokee" i staden Radebeul. Nicki Buffalo Child besöker Karl-May-Museet

STASI-akten "Tomahawk". Denna personakt riktar sig mot en aktivist, som mellan 1983 och 1985 grundade en solidaritetsrörelse för Nordamerikas indianers medborgerliga rättigheter; vilket verkade suspekt i partiets ögon. Det skulle ju kunna spilla över på att även gälla sina egna medborgares rättigheter?

Gerry och Addi Hiddisch med stammedlemmar, någon gång under 80-talet

"Die Schwitzhütte", ungefär svetthyddan; med andra ord indianbastun som traditionellt används för rengöring och behandling av sjukdomar

Bild från ett "Council" som arrangerats varje år sedan 1958

DDR:s första hövding, Johannes Hüttner kallad "Powder Face"

"Indian Week" 1985 i Auma/Triptis (Thüringen). Detta möte äger rum årligen sedan 1973

"Indianister" vid firandet av FDJ:s nationella ungdomsfestival 1984 i en förort till Öst-Berlin. (FDJ står för Freie Deutsche Jugend, SED:s ungdomsförbund, som nästan alla östtyska ungdomar var medlemmar i)

Indiandans utförd vid Nationella Indianfesten 1986 i AGRA-Park i  Leipzig

En översikt över indianreservaten i DDR

Bokomslaget till "Sozialistische Cowboys", varifrån jag har tagit alla bilder

Indianvardag i DDR: en fullastad Trabant framför en tipi. Bilden tagen någon gång på 1980-talet

"Förbindelsespindeln Indianistik" - en akt ur STASI-arkivet, som visar enskilda indianklubbars medlemmar och hur de är förbundna med varandra.

DDR-indianer med FDJ - kampsång:




Mandan-indianerna vid Leipzig. Stammen bestod av 3.000 medlemmar. (DDR-original-ljud):




Mandan-indianernas dans:




Läs även: Om Karl May, tyska indianer och en och annan schlager

Dean Reed - den röde Elvis

Don Christos favoriter (5)

Dean Reed tror jag är totalt okänd här i Sverige. För mig och alla andra som växte upp med östtysk TV är han den röde cowboyn, världsberömd i hela det forna kommunistiska östblocket.

Dean Reed föddes 1938 i Denver, Colorado.1959 fick han skivkontrakt. Hans karriär gick hyfsad i USA, men de stora framgångarna kom i Sydamerika. 1961 skickades han på en turné till Chile, Brasilien och Peru. 

Hans enorma popularitet gjorde att han bosatte sig i Argentina. Han kom även att verka som skådespelare och 1964 gjorde han sin första spelfilm i Mexico. 1965 fick han egen show i argentinsk tv. I hans hus var Che Guevara en återkommande gäst. 

Dean började engagera sig politiskt under tiden i Sydamerika och gav bl.a. gratiskonserter i barrios, fabriker och fängelser. Efter militärkuppen blev han utvisad från Argentina för kommunistisk aktivitet.

1966 fick Reed en ny karriär i Sovjetunionen. Han reste under två månader genom Ryssland och gav 39 konserter i åtta städer. 1968 spelade han in sitt första album på det ryska skivbolaget Melodija. 

Reed var den första amerikanska rocksångaren att uppträda i Sovjetunionen. 1967 flyttade Dean till Rom och spelade in 12 filmer, framförallt westernfilmer. Han deltog samtidigt i protester mot USA och stödde Salvador Allendes valkampanj. 

1972 flyttade Reed till Östtyskland och blev där en firad sångare och skådespelare. Under 1980-talet var han med i östtyska och ryska TV-shower och gav många konserter. Under sina sista år distanserade han sig från den östtyska regimen och hoppades på en comeback i USA. Han hittades drunknad i Zeuthen utanför Berlin.

Hans död var omdiskuterad under många år. Efter den tyska återföreningen hittades ett avskedsbrev i Stasis akter. DDR-regimen ville hemlighålla självmordet; det kunde ju tolkas som om Reed varit missnöjd med det politiska systemet. 

Det finns även konspirationsteorier om, att han skulle blivit mördad. Jag tror dock, att han tog livet av sig av den enkla orsaken att han var olycklig. Han har hela sitt liv varit på jakt "efter lyckan" - som han tyvärr aldrig fann.

I år är det 25 år sedan hans tragiska död. Det planeras möten, utställningar och filmvisningar med anledning av det; bl.a med Rosa Luxemburg-stiftelsen i Saarbrücken, och Regenbogen-Fabrik i Berlin. 

Här kan du handla Dean Reed-kaffemuggar.  

Länkar: 

Dean Reed - stjärnan som klev ut i kylan, artikel ur SvD 

Dean Reed.de

Länk till derroteelvis.de, en dokumentärfilm om hans liv 

Trailern till dokumentärfilmen "The Red Elvis":

Dean Reed sjunger "Kansas City" i Moskva 1980:






Dean Reed "VENCEREMOS" i sovjetisk TV:




Personligen får jag alltid rysningar av obehag inför människomassor som klappar händer i marschtakt

Detta uppdaterade inlägg publicerades 2010-08-23

Läs alla Don Christos favoriter här

La prima cosa bella

Göteborg International Film Festival

The First Beautiful Thing, jag föredrar den vackra originaltiteln La prima cosa bella, är drömfilmen för alla oss som älskar italienska melodramatiska filmer och schlagers från 70-talet. Regissören Paolo Virzis barndomsskildring från Livorno i Toscana är en varm och humoristisk feelgoodfilm.

I centrum står modern Anna med brustna skådespelardrömmar. Filmen rör sig lätt och elegant mellan nutid och 60- och 70-tal. Modern har insjuknat i cancer och lever på hospice, där sonen Bruno försöker försonas med mamman under hennes sista dagar i livet. Anna spelas här av Stefania Sandrelli som vi sett i många av Ettore Scolas filmer.

Publiksuccé i Italien och landets Oscarsbidrag. Fyra mölndalskråkor för denna underbara italienska verklighetsflykt, som jag hoppas kommer att hitta sin väg till svenska biografer.

Regi: Paolo Virzì, Italien, 2010

Lyssna på en av alla vackra sånger som förekommer i filmen:



Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Nyinvigning av Mölndals Stadsmuseum

 

Tips inför helgen:

Mölndals Museum byter namn till Mölndals Stadsmuseum. Med anledning av namnbytet bjuder Mölndals stadsmuseum in till nyinvigning med bandklippning, ballonger, godis och levande musik, lördagen den 5 februari kl 12.

Passa på att se 70-talsutställningen, den pågår i en och en halv månad till. 

PROGRAM lördagen den 5 februari kl 12
Museet öppnar och museichef Jonna Ulin hälsar välkommen med bandklippning av kommunstyrelsens ordförande Hans Bergfelt (M)

• Tipspromenad ”Finn och fundera” i Öppna magasinet för alla mellan 9 – 99 år
• 12.30 – 14: Trubadur Ole Moe spelar progglåtar i 70-talsutställningen
• 12.30 – 16: Visningar av Öppna magasinet och dess 10.000 föremål med antikvarie Ulla Hasselqvist
• 12.30 – 16: Visningar av Lindomeutställningen med antikvarie Birgitta Martinius
• 13 – 15: Drop-in till ”Gammaldags skoldag”. Sjung morgonpsalm, pröva på att skriva med bläck och upplev gammaldags läxförhör med museipedagog Malin Broby
• 10 % invigningsrabatt på allt i butiken
• Fika och galleri i trivsamma Forscaféet

70-talsutställningen på Mölndals museum

Min 70-talskrönika, publicerad i Mölndals-Posten 2010-11-10:


LJUVA 70-TAL ?

"Den som inte varit kommunist i sin ungdom, har aldrig varit ung". Orden är min fars, och har alltid retat gallfeber på mig. De klingar i mina öron när jag vandrar genom 70-talsutsällningen på Mölndals museum. Där möts jag av tidstypisk brun-orange inredning, ABBA-skivor och Ingemar Stenmark-affischer, men också av Vietnamrörelsen och kommunistiska kampsånger.

Jag fingrar lite på John Blund-leksakerna som säljs i museishoppen, och undrar om alla som växte upp i Sverige kände till, att han var från DDR, och inte alls så oskyldig som han verkade? Första programmet sändes 1959, och visades varje kväll vid sjutiden. Många avsnitt var politiskt färgade, med pionjärer och soldater ur Nationaella Folkarmén. När Sigmund Jähn 1978 blev den förste tysken i rymden, fanns såklart John Blund med i raketen.

Västtysk TV hade sin egen variant, som skilde sig utseendemässigt från den östtyska. I DDR var det förbjudet att se på väst-tv. Blev man påkommen, väntade trakasserier från STASI och t o m fängelsestraff. Det fanns ett utstuderat sätt att få reda på, om det tittades på väst-tv i hemmen. I skolans bildundervisning lät man barnen teckna John Blund, eller "Sandmann" som han heter på tyska. Ritade barnen den västtyska varianten, var familjen rökt.

Jag var också kommunist på den tiden, rödare än röd! Mitt kommunistiska tonårsuppror varade ända tills jag första gången besökte Berlin. Jag var 16 år och hade klivit upp för en ställning på västsidan av muren. Där mötte jag en man som stod och vinkade och ropade åt en äldre dam, som lutade sig ur fönstret från huset mitt emot, på östra sidan. Mannen berättade historien om sitt bröllop en juninatt 1961. Bröllopsfesten var på västsidan, och hans mamma hade åkt hem tidigare på kvällen. Nästa morgon stod muren färdig, och allt sedan dess har de stått där och ropat till varandra. Telefonlinjerna mellan öst och väst hade kapats. Vilket öde! Vi hade ett långt samtal, och det förändrade hela min världsbild. Ett system, som anser det vara berättigad att utöva våld och förtryck mot sin egen befolkning kan inte rättfärdigas!

Det är med känslor av vemod, men också av skam över min naivitet och lättrogenhet, som jag vandrar genom utställningen. Jag bläddrar förstrött i backen bland LP-skivor med Fria Pro och Nationalteatern. Livet är så enkelt, när allt är svart och vitt. Senast 1989 borde väl alla ha förstått att så inte är fallet. "Den som inte varit kommunist i sin ungdom, har aldrig varit ung". Gå och se utställningen, den pågår till 20 mars!

Bokens titel fortfarande aktuell

Gladporr var inne på 70-talet

RFSU reklam för kondomer

Nostalgivykort

Original reklamfilm för Trabant Modell 601 från DDR-TV. Speakern säger att bilen är "uthållig och robust" - den som säger att de inte hade humor i DDR har fel!

Den östtyske Sandmann visades som John Blund i svensk tv på 70-talet

Sandmann började sändas i DDR-TV i slutet av 1950-talet, och sänds fortfarande i tysk public service-TV varje dag kl 18.50.  Klicka här för att komma till hemsidan.

Blir landets elfte stadsmuseum, artikel här i Göteborgs-Posten.

Beats Of Freedom och Balladen om Janek Wisniewski

 

Min premiärfilm i årets Göteborg International Film Festival blev den polska musikdokumentären Beats Of Freedom. Polskättade brittiske musikjournalisten Chris Salewitz guidar oss från den första polska protestsången, över rättegångar mot hippies till Solidaritets seger, med fantastiska bilder och bra musik.

Kan musik förändra världen? Efter att ha sett denna gripande film är jag benägen att besvara frågan med ja. Rockmusikrörelsen på 60- och 70-talet och senare punken på 80-talet rörde sig mitt emellan de två stora konservativa  blocken som hade maktmonopol i landet: kommunistpartiet och katolska kyrkan.

Vi får se bilder och konsertavsnitt från rockfestivalerna i Jarocin, där tiotusentals ungdomar år efter år samlades på en leråker för att lyssna på sin musik. Musikerna blev ständigt övervakade av hemliga polisen i bästa STASI-anda, och varje låt de gav ut var tvungen att gå igenom censuren. Ofta ströks flera rader i texterna, vilket gjorde att de blev specialister på att skriva texter med mycket metaforer och synonymer -alla visste ändå vad de sjöng om: längtan efter frihet. Få polacker hade pass och möjlighet att resa runt i världen.

Hemliga polisen hade stenkoll på alla hippies och punkare. Speciella akter upprättades, och för att försöka bryta ner dessa "subkulturer", som det hette,  blev många relegerade från universiteten och tvångsinkallade till militärtjänstgöring.

En del blev internerade under längre perioder, andra betalade sin kamp för frihet med sina liv. En gripande dokumentär som förtjänar en större publik. Man kan alltid hoppas att SVT köper in filmen för visning.

Regi: Wojciech Slota, Leszek Gnoinski, Polen, 2010

                                          Betyg: 4 mölndalskråkor

Kazik är en av musikerna som deltar i Beat of freedom. Här sjunger han Balladen om Janek Wisniewski -ett fingerat nam- men här avses den 18-årige varvsarbetaren i Gdynia Zbigniew Godlewski, som vid arbetarupproret den 17 december 1970, sköts till döds av polisen tillsammans med 39 andra personer.



Texten i engelsk översättning:

The Ballad of Janek Wiśniewski:
Boys from Grabówek, boys from Chylonia
Today the militsiya opened fire
Bravely we stood, accurately we threw
Janek Wiśniewski fell

On a door we carried him along Świętojańska
Against the cops, against the tanks
Boys, shipyard workers, avenge your comrade
Janek Wiśniewski fell

The bangers sound, the gas spreads
Blows fall on the workers
Elderly, children, women are falling
Janek Wiśniewski fell

One is wounded, another killed
Blood was spilled at dawn in December
It's the Party shooting at the workers
Janek Wiśniewski fell

Bloody Kociołek is the Tricity's executioner
Because of him the children, ladies are dying
Wait bastard, we're gonna get ya
Janek Wiśniewski fell

Shipyard workers of Gdynia, workers of Gdańsk
Go home, the battle is over
The world heard about this, and said nothing
Janek Wiśniewski fell

Don't cry mothers, it wasn't for naught
There's a black banner above the shipyard
For bread and freedom, and a new Poland
Janek Wiśniewski fell


Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival hittar du här!

Västern från öster - cowboys och indianer i socialismens tjänst

En av årets höjdpunkter närmar sig: Göteborg International Film Festival arrangeras för 33:e gången. Jag har besökt alla festivaler ända sedan starten. Det är utmärkta tillfällen för verklighetsflykt och resor till andra länder genom filmens värld - filmer bortom Hollywoodkulisserna.

Jag brukar få ihop en ganska bra mix av spelfilmer och dokumentärer, vanligtvis mellan 20 och 30 stycken på 11 dagar. I år skall jag försöka begränsa mig, och det säger jag visserligen varje år.

På lördag släpps biljetterna, men redan om några timmar skall jag ta vagnen ner till Röhsska Museet för den årliga smygläsningen av festivalprogrammet.

 

Ett av årets udda teman på festivalen är vilda västern-filmer producerade i de forna kommuniststaterna i öst. Så här beskrivs filmsatsningen med Västern från öster på festivalens hemsida:

Sovjetiska cowboys och östtyska indianer låter nog rätt udda i de flesta öron, men faktum är att det producerades mängder av västernfilmer i det forna östblocket från 1920-talet ända in på 1980-talet.

”Red Westerns” spelades ofta in på platser som Jugoslavien, Mongoliet och södra Sovjetunionen och blev brickor i Kalla krigets propagandaspel. Inte sällan var rollerna ombytta mot de amerikanska förlagorna: goda indianer och onda cowboys. 

Västerntematiken och -estetiken användes även till att skildra den sovjetiska historien och kampen mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker. Filmfestivalen visar tio av de östproducerade västernfilmerna, bland andra 13 från 1936, gjord på order av Josef Stalin som blev så förtjust i John Fords klassiker Lost Patrol att han krävde en sovjetisk version. 

Några andra är den rumänska The Actress, the Dollars and the Transylvanians om rumänska och ungerska nybyggares kämpiga tillvaro i Vilda Västern och Lemonade Joe, en tjeckisk västernsatir och kultklassiker från 1964 om den Kolaloka-drickande revolvermannen Joe som tar sig an en hel stad med whiskeydruckna cowboys.

Västern från öster visas i samarbete med filmfestivalen i Rotterdam. De beskriver genren på ett bra sätt på sin hemsida, du kan läsa det här.


I somras bloggade jag om indianrörelsen i forna DDR. Där fanns 60 olika "indianreservat" och det spelades in massor med vildavästernfilmer, där indianerna var dom goda och cowboysarna dom onda, som fick symbolisera den förhatliga kapitalismen och USA-imperialismen.

En av dom stora indianstjärnorna var Gojko Mitic. Har du missat det blogginlägget kan du läsa det här: DDR-indianer i socialismens tjänst.

Får man inte lov att resa utomlands och besöka indianer i Amerika, då får man stanna hemma och bygga indianreservat själv.



Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

R.I.P. Daddy Cool - en av tyska industridiscons stora stjärnor är död

 Två dagar innan nyårsafton, den 29 december, avled "sångaren" och dansaren Frank Farrell, 61 år gammal, på ett hotellrum i St. Petersburg.

På 70- och 80-talet var han en del av den tyska supergruppen Boney M, som grundades av musikproducenten Frank Farian.

Från början var Farian den ende medlemmen. Han sjöng alla röster, även de kvinnliga, och mixade ihop allt i en studio. Frank Farrell kunde inte sjunga, och mimade alltså till Farians röst samtidigt som han dansade på scenen.

Boney M slog igenom 1976 med "Daddy Cool" och toppade de engelska och tyska topplistorna i tolv veckor. Gruppen turnerade flitigt i öststaterna, och i Sovjetunionen blev de närmast ikoner.

Deras musik används som bakgrundsmusik i filmer som den här: den prisbelönade kazakhiska filmen "Tulpan", som jag såg på Göteborg International Film Festival i fjol.



Jag var aldrig ett fan av Boney M, men de spelades så flitigt i radio, TV och i alla jukeboxar, att det inte gick  att undvika höra dom, precis som ABBA på den tiden.

Boney M. gjorde aldrig någon hemlighet av att de mimade till andras röster, bara en av de tre körtjejerna sjöng på riktigt!

Frank Farian grundade också Milli Vanilli, som även de mimade, men sålde trots det 30 miljoner skivor. Allt går tydligen att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt!

Ljuva 70-tal?

Månadens krönika, publicerad i Mölndals-Posten 2010-11-10:


LJUVA 70-TAL ?

"Den som inte varit kommunist i sin ungdom, har aldrig varit ung". Orden är min fars, och har alltid retat gallfeber på mig. De klingar i mina öron när jag vandrar genom 70-talsutsällningen på Mölndals museum. Där möts jag av tidstypisk brun-orange inredning, ABBA-skivor och Ingemar Stenmark-affischer, men också av Vietnamrörelsen och kommunistiska kampsånger.

Jag fingrar lite på John Blund-leksakerna som säljs i museishoppen, och undrar om alla som växte upp i Sverige kände till, att han var från DDR, och inte alls så oskyldig som han verkade? Första programmet sändes 1959, och nya avsnitt visades sedan varje kväll vid sjutiden. Många avsnitt var politiskt färgade, med pionjärer och soldater ur Nationella Folkarmén. När Sigmund Jähn 1978 blev den förste tysken i rymden, fanns såklart John Blund med i raketen.

Västtysk TV hade sin egen variant, som skilde sig utseendemässigt från den östtyska. I DDR var det förbjudet att se på väst-tv. Blev man påkommen, väntade trakasserier från STASI och t o m fängelsestraff. Det fanns ett utstuderat sätt att få reda på, om det tittades på väst-tv i hemmen. I skolans bildundervisning lät man barnen teckna John Blund, eller "Sandmann" som han heter på tyska. Ritade barnen den västtyska varianten, var familjen rökt.

Jag var också kommunist på den tiden, rödare än röd! Mitt kommunistiska tonårsuppror varade ända tills jag första gången besökte Berlin. Jag var 16 år och hade klivit upp för en ställning på västsidan av muren. Där mötte jag en man som stod och vinkade och ropade åt en äldre dam, som lutade sig ur fönstret från huset mitt emot, på östra sidan. Mannen berättade historien om sitt bröllop en sommarnatt 1961. Bröllopsfesten var på västsidan, och hans mamma hade åkt hem tidigare på kvällen. Nästa morgon stod muren färdig, och allt sedan dess har de stått där och ropat till varandra. Telefonlinjerna mellan öst och väst hade kapats. Vilket öde! Vi hade ett långt samtal, och det förändrade hela min världsbild. Ett system, som anser det vara berättigad att utöva våld och förtryck mot sin egen befolkning kan inte rättfärdigas!

Det är med känslor av vemod, men också av skam över min naivitet och lättrogenhet, som jag vandrar genom utställningen. Jag bläddrar förstrött i backen bland LP-skivor med Fria Pro och Nationalteatern. Livet är så enkelt, när allt är svart och vitt. Senast 1989 borde väl alla ha förstått att så inte är fallet. "Den som inte varit kommunist i sin ungdom, har aldrig varit ung". Gå och se utställningen, den pågår till 20 mars!

DDR-Sandmann som Kosmonaut

DDR-Sandmann besöker rymdstation

Västtysklands Sandmännchen

Klipp från "Halv sju" 1973:




John Blunds hemsida hos TV-stationen rbb, efterföljare till DDR-TV, som fortfarande sänder ett nytt avsnitt varje kväll (på helgerna även på sorbiska!)

Besök Mölndals museums microsite om 70-talet här!

70-tals interiör på Mölndals museum

Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!

Prisregn över svenska filmer i Lübeck

Stadthalle Cine Star

Salongen i Kolosseum

I söndags avslutades de 52. Nordiska Filmdagarna i Lübeck. Största filmfestivalen med svensk film utanför Sverige. Här har jag botaniserat bland spelfilmer, kortfilmer och dokumentärer sedan tonåren, och det är vid dessa festivaler som mitt filmintresse väcktes. Gäster i år var bl.a. Jörn Donner, Christina Lindberg och Stellan Skarsgård.

Årets festival genomförde en retrospektiv med svenska exploitations-filmer. Utvikningsflickan Christina Lindberg från Hisingen i Göteborg medverkade under 1970-talet i ett stort antal svenska, tyska och engelska filmer, mer eller mindre naken, och bidrog således till ryktet om den svenska synden. Filmen "Thriller" från 1974 inspirerade Quentin Tarantino till den berömda "Kill Bill". "I love Christina Lindberg. She’s Sweden's coolest actress", har Tarantino sagt om henne. 

Christina Lindberg & Quentin Tarantino

Se denna underbara 70-talstrailer till filmen "Anita - ur en tonårsflickas dagbok" med Christina Lindberg och Stellan Skarsgård:




I år har fyra svenska filmer vunnit priser, inklusive det stora NDR-priset. (NDR= Norddeutscher Rundfunk) Aldrig någonsin i filmfestivalens 52-åriga historia har det hänt att så många svenska filmer prisbelönats.

Pernilla Augusts "Svinalängorna" vann Nordeutscher Rundfunk-priset vilket förutom en statyett i glas även innebär en pengasumma på 12 500 €.

Juryns motivering: A film that moves us deeply on account of its topicality and its radical intensity. The consistent artistic realization combined with impressive acting performances and visual accomplishments is very convincing. We were deeply touched by the topic of a seemingly hopeless living environment that offers no perspective, but which is nevertheless overcome in the end. A film that is both socially relevant and of artistic quality as the cosmos of its story unfolds.

Noomi och Ola Rapace spelar några av huvudrollerna. På engelska heter filmen "Beyond" och jag ser fram emot premiären på svenska biografer.




"Sebbe" av Babak Najafi vann barn- och ungdomsfilmspriset. I det ingår en summa på 2.500 €.

Juryns motivering: Director Babak Najafi’s feature film debut “Sebbe” hurts. 15-year old Sebbe is alone. He desperately hopes for his mother’s love while being utterly at the mercy of her emotional unpredictability. Sebbe has no chance of escaping his everyday life, shaped by poverty, strokes of fate and a lack of perspectives. It is the quiet acting of the film’s stars Sebastian Hiort af Ornäs and Eva Melander that particularly gives the film a vehemence that captivated us from beginning to end. The film is delicately composed and meticulously directed. The harmonious teamwork of all the creative departments has created a provocative social drama of hopelessness with a lasting effect on its audience.





Agnieszka Lukasiaks nya film, flyktingdramat "Between Two Fires" vann Kyrkans filmpris.

Juryns motivering: Marta, a young woman, flees Belorussia in search of protection from violence and abuse. In Sweden, where she hopes to find refuge, she encounters cold administrative structures and only rare moments of human warmth. Agnieszka Lukasiak, the director and her protagonist Magda Poplawska succeed in depicting the manifold aspects of the situation which asylum seekers encounter in an authentic way. Marta preserves her human dignity even though she is forced to make sacrifices in a bureaucratic and cold system. 


Slutligen vann "Sound Of Noise" av Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson det Baltiska Filmpriset.

Juryns motivering: The Baltic Jury Prize goes to a film that succeeds in showing us familiar things from a new perspective. A film, that, against our better instincts, encourages us to step up against the dictate of routine. A film that surprises and inspires, without missing a beat.

Nordisk filmrapport från Lübeck plus bortglömd Jörn Donner-pärla

 

Igår invigdes Nordische Filmtage i Lübeck för 52:a gången. Festivalen pågår till söndag den 7 november och visar 140 spel-, kort- och dokumentärfilmer från Norden, de baltiska länderna och norra Tyskland. Det är den största filmfestivalen med nordisk film utanför Norden.

Jag växte upp med Nordische Filmtage på 1970-talet. Med en "Dauerkarte" såg jag nästan allt, en fantastisk filmupplevelse som började kl 10 på förmiddagen och slutade sent på kvällen. Till många filmer var regissörer och skådespelare inbjudna. Så träffade jag bl.a. Harriet Andersson, Harry Schein och Jörn Donner.

På den tiden var inte festivalen så stor som den är idag. I pauserna stod man i foyern, rökte och drack sekt. Ett tillfälle som jag minns, var när Jörn Donner bad mig om eld till sin cigarett. Mötet utmynnade i trevligt småprat. Jag var bara 16 år och mäkta stolt över att ha pratat med en kändis!

Årets öppningsfilm var Sound Of Noise, långfilmsdebuten för de hyllade regissörerna Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson, vars kortfilmer som MUSIC FOR ONE APARTMENT AND SIX DRUMMERS har uppmärksammats världen över.  Filmen har producerats i samarbete med de franska filmbolagen Bliss och Wild Bunch, samt med Nordisk Film i Danmark. 

Filmen belönades med både publikpriset och Free Spirit Award på nyss avslutade Warszawas filmfestival.
 
Handlingen:  En grupp excentriska trumslagare slår till mot staden, spelandes på allt annat än vanliga instrument. Polisen Warnebring ställs inför det bisarra fallet. Hans jakt på de musikaliska serieförbrytarna förvandlas snart till en personlig vendetta. 





Här Music For One Apartment And Six Drummers:




Till slut vill jag inte undanhålla trailern till denna bortglömda relationspärla med Jörn Donner. Innan du klickar: Varning! Innehåller pornografiskt material!

Så var det sagt...


Baksmälla (1973) UK TRAILER
Uploaded by klubbsuper8. - Classic TV and last night's shows, online.

Proggiga barnböcker

En man med ett skägg tillhör mina favoritbloggar. Bakom den gömmer sig Kalle Lind, som jobbar på teve och radio samt skriver böcker. Han är specialist på att gräva fram de mest kuriosa inslagen ur SR:s och SVT:s arkivens gömmor. Hans blogg är alltid en fröjd att läsa, och ofta ertappar jag mig själv med ett igenkännande leende.

I denna video gör han reklam för sin senaste bok, "Proggiga barnböcker". Man tror nästan att det inte är sant, men det är det! Så var det!


Kalle Lind - Proggiga Barnböcker from rooftop on Vimeo.

Pojkens t-shirt på bokomslaget hade jag också. Plagget "T-shirten" i sig var ju en nyhet då. När jag kom hem till Tyskland iförd blågul tröja, efter ett sommarlov hos mormor och morfar på Hisingen, minns jag att mina klasskamrater blev som galna. ALLA ville ha en sådan, och vi fick en lång beställningslista inför nästa Sverigelov. Efter det bar halva min tyska grundskoleklass en blågul Sverige-T-Shirt!

Kulturnatt i Kvarnbyn 3 september

Vi inledde kulturnatten i Kvarnbyn traditionsenligt på Kråkans Krog. Det är den klart mysigaste och trevligaste krogen i Mölndal; ombonad, inrökt och med go personal och stammiskänsla. Maten var perfekt som vanligt. På fat serverades, förutom Carlsberg och Hof, Avenyn Ale från Dugges Ale- och Porterbryggeri., Mölndals eget lokala mikrobryggeri. Här följer lite bilder från natten:


Konstutställningar i Kvarnen och katakomberna

Underhållning på scenen vid Mölndals museum

Kapten Zoom alias Anders Linder

Anders Linder sjunger Sinatra med Mölndal Kullturskolas Big Band

Vara Fire Dancers dansar disco

Forsen

70-talsutställningen på Mölndals museum

Bokens titel fortfarande aktuell

Gladporr var inne på 70-talet

RFSU reklam för kondomer

Nostalgivykort

Original reklamfilm för Trabant Modell 601 från DDR-TV (Speakern säger "uthållig och robust" - den som säger att de inte hade humor i DDR har fel!)

Den östtyske Sandmann visades som John Blund i svensk tv på 70-talet

Sandmann började sändas i DDR-TV i slutet av 1950-talet, och sänds fortfarande i tysk public service-TV varje dag kl 18.50.  Klicka här för att komma till hemsidan.




Fasadprojektioner mot tegelväggen av Stora Götafors

Det finns fler bilder från kulturnatten på facebook. Är du med där, klicka här så kommer du till albumet

Mölndals museum har en så kallad "microsite" om 70-talet. Den är originell, underhållande och lärorik! Klicka här så kommer du till den. Sätt på transistorradion, välj kanal och surfa genom 70-talet.