Måndagens avslutningsfilm vid Göteborg International Film Festival för min del var musikdokumentären Times Like Deese.
Filmfestivalens Freddy Olsson skriver i programmet:
I bluesens hemland, Mississippi-deltat och dess bomullsfält, handlar dagens sångtexter om den ekonomiska krisen eller om USA:s första svarta president och de förhoppningar man har på honom.
Filmen förmedlar att bluesen lever, även om musiken hos en yngre generation ibland tar sig andra uttryck, som rap och hip-hop. Detta är inte arkivbilder av gamla bluesgubbar utan musik mitt i nuet, som politisk kraft och som en påminnelse om hur afroamerikanerna en gång kämpade mot diskriminering och att det är lika viktigt att stå upp för sina rättigheter i dag.
Som rapparen Enoch 7th Prophet uttrycker det: "My president is black, but the plan stays the same."
Filmen påminner oss också om en viktig sak vi ofta glömmer bort när det gäller USA: Vietnamkriget på 60- och 70-talet gav upphov till en förlorad generation, om inte två.
Tusentals unga amerikaner blev inkallade, ofta fattiga och lågt utbildade från landsbygden och småstäderna. Många kom hem traumatiserade och krigsskadade och lever med sviterna från kriget än idag.
Det som gör bluesen så speciell är att den uttrycker känslor som inte går att uttrycka på något annat sätt: kärlek, sorg och förtvivlan. En bra dokumentär som jag hoppas SVT har vett att köpa in.
Regi: Maarten Schmidt, Thomas Doebele, Nederländerna, 2011
 |
| Betyg: 3 mölndalskråkor (=bra) |
Times Like Deese, trailer:
Se också:
Times Like Deese, profilsida på VIMEO
Se även min recension av musikdokumentären från Haiti: When The Drum Is Beating
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival
finns samlade här!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar