Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardell

Semestern är över hösten närmar sig med stormande steg. Semester, ja - det är bloggen som haft semester. Själv har jag arbetat mer än heltid under hela juli, eftersom jag även täckt en del semesterfirares nätter utöver mina ordinarie timmar. 

Samtidigt har jag lidit av idétorka och brist på inspiration, men nu tänker jag fortsätta blogga i Don Christos anda. 

Jonas Gardell intervjuades i radions Studio Ett idag om sin nya bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om AIDS-hysterin och "bögpesten" som  främst drabbade homosexuella män i mitten av 1980-talet. Om hur dessa sjuka människor bemöttes både i allmänhet och i den svenska vården - ett tidsdokument. 

Jonas säger själv att han "blivit författare just för att skriva de här böckerna". -Boken utgör del ett i en trilogi. 

Vid lyssnandet av intervjun rördes jag, liksom Jonas själv, till tårar eftersom jag mindes hur HIV-smittade behandlades inom sjukvården. Jag skrev en krönika om det som publicerades i Mölndals-Posten i april i år. 

Den kan du läsa om du scrollar neråt, men hör inslaget med Jonas Gardell först. 

Mer om "Torka inga tårar utan handskar" :

Bloggen Nina bubblar.

P4 extra med Lotta Bromé.

SVT Kulturs Ulrika Milles recenserar boken.

Det handlar om respekt!

I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in. 

I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte. 

Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".

För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska. 

Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut. 

PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS

xxxxxx

Torka aldrig tårar utan handskar har filmatiserats och kommer att visas på SVT i höst. Avslutningsvis en trailer som smakprov: 

Skandinavien är fantastiskt

Jag brukar inte blogga om tv-program, detta är ett undantag - och enbart för dig som har möjlighet att se den tysk-franska publicservice-kanalen arte.

Fr. o. m. den 5 december kl 19:30 visas dagligen ett avsnitt av serien

"Discovering The North".

Från maj 2010 till maj 2011 filmade tv-bolaget dmfilm från Hamburg en serie i 15 delar på vardera 45 minuter, om Skandinavien, Island och Grönland.

Förutom fantastiska naturscener innehåller den över 100  porträtt av människor som bor i den nordligaste delen av Europa.

Jag har i åratal skrivit till comhem ett otal gånger och bett om att de skall distribuera arte, men varje gång fått till svar "att det inte finns något intresse bland den svenska publiken".

Måste alla kanaler innehålla dokusåpor, amerikanska serier och talkshows? Vi matas ju med detta från morgon till kväll!

Arte fins som tysk och fransk version och kan i Sverige endast ses via parabol. I såväl Tyskland som Frankrike ingår kanalen i basutbudet. Kan man hoppas på att serien köps in av SVT?

OMG! Dallas kommer tillbaka!

OMG!  Dallas  kommer tillbaka, jag kan inte vänta! 

Trailer till nya Dallas som skall ha premiär nästa sommar - ser lovande ut:



I våras tillbringade jag en helg i Dallas tillsammans med min syster.
Min systerdotter bor där tillsammans med sin pojkvän.

Självklart besökte vi även Southfork Ranch i Plano.

Text & bilder i  Don Christo in Dallas här.

Don Christo in Dallas

För tre veckor besökte jag Dallas tillsammans med min syster, som i snart 30 år levt i Texas. Hennes dotter bor i Dallas tillsammans med pojkvännen, och vi passade på att tillbringa en helg där. 

Är man i Dallas är ett besök på Southfork Ranch ett MÅSTE. Här spelades världens första tv-såpa in, som sågs av miljoner människor jorden runt. 

Dagens ungdomar måste här föreställa sig ett tv-utbud med endast 2 statliga kanaler - en värld utan vare sig zapping eller reklamfilm.  

Inte alla hade tv med fjärrkontroll, man fick resa sig ur soffan och trycka på en knapp på tv-apparaten när man ville byta kanal. När jag berättade detta för mina barn när de var små, såg dom på mig som om jag kom från en annan planet. 

Dallas fick en enorm genomslagskraft och sågs av de flesta. Här myntades ordet "cliffhanger" - varje säsong avslutades med ett öppet slut. Avsnitten var allmänt samtalsämne och diskuterades dagen efter i fikarummen.  

På den tiden kunde man på rasten fråga: "Såg ni filmen igår?" - och alla visste vilken film man pratade om eftersom det med all sannolikhet bara visades en film på TV  kvällen innan. 

Något sådant kan man knappt föreställa sig idag, men på den tiden fanns det inte så mycket annat att se på TV. 

På ett sätt förenade TV:n människorna då. Det bullades upp mackor och kakor och serverades kaffe eller te ur "TV-kannan". 

Här några bilder som jag tog på Southfork Ranch i Plano utanför Dallas. På ranchen gjordes endast utomhusscenerna. Alla inomhusscener spelades in i studior i Hollywood. Rummen har byggts i efterhand. 

Klicka på bilderna om du vill se dom i större fomat! 

"Är middagen klar?"

Vardagsrummet

J.R.´s och Sue Ellens badrum

En fantastisk butik med fina countrykläder, inget krafs!

Dallas goes Disco!

Skål!

Länkar:

Om Dallas på svenska Wikipedia

TV-seriens hemsida

Southfork Ranchs hemsida

Alla talar tyska - don´t mention the war!

Det har varit mycket om film på min blogg på sistone. Göteborgs  filmfestival slutade i måndags och jag har njutit av spelfilmer och dokumentärer från hela världen, textade på engelska eller svenska.

Under min uppväxt i Tyskland talade alla tyska på film och i TV. Turligt nog  vistades jag tre till fyra gånger per år hos mina morfärldrar i Sverige, så att jag kunde höra hur John Wayne och Marilyn Monroe låter på riktigt. Att läsa texterna har också bidragit till inlärningen av det svenska språket. Vi talade nämligen aldrig svenska hemma i Tyskland trots att min mor var en äkta Hisingstös.


Med dubbning missar man inte bara att höra andra språk än sitt eget, även språkets nyanser och den karakteristiska rösten försvinner. Ett skräckexempel är serien Golden Girls på tyska. Borta är Sofias italienska accent och Blanches underbara sydstatsdialekt:



Än värre blir det när man dubbar engelska komediserier som Monthy Python. Det britttiskt engelska uttalet tycker jag är halva nöjet hos dessa serier, som Mrs Bucket i Keeping Up Appearances eller John Cleese i Monthy Python:



När jag ändå kommit igång med bloggandet om tyskar: vem minns inte denna klassiska scen ur Fawlty Towers?



I morgon lägger jag upp min sista recension från årets filmfestival. Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival i Göteborg finns samlade här!