Vem är det som bestämmer, egentligen?

Nedan min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-05-16:

Vem är det som bestämmer egentligen?

Hur många av er twittrar, räck upp en hand!  En något förlägen stämning lade sig över publiken, men till slut räckte en handfull av oss upp armen. Vi var väl  80 personer som hade hörsammat kallelsen till debatten i Kulturhallen på Kvarnbydagen nyligen, på temat: "Vem är det som bestämmer egentligen?"

Twitter är bara ett av flera nya sociala medier där vi som medborgare har möjlighet att göra våra röster hörda, med några enkla tryck på datorns tangenter eller via den smarta telefonen. Utvecklingen har gått med en rasande fart. Hade medelåldern på publiken  dock varit trettio istället för sextiofem är jag säker på att fler hade räckt upp handen.  Den digitala tekniken har skapat en generationsklyfta där inte alla orkar hänga med, och ibland kan jag själv fråga mig  vart tiden för samtal och eftertanke tagit vägen.

Under tonåren på 70-talet var jag en hängiven radiolyssnare, med öronen riktade mot min  gamla AGA-mottagare. Jag hade konstruerat en flera meter lång radioantenn som jag hängt ut från mitt pojkrumsfönster, och som prydde buskarna i vår trädgård  till min mammas stora förtret.  Min far lät mig dock hållas. Han hade växt upp i ett samhälle där enbart en röst fick höras, och där man kunde bli skjuten på stående fot om man lyssnade på BBC.

Vi bodde i Lübeck i Västtyskland, endast några kilometer från den minerade gränsen mot öst - en obarmhärtig järnridå som skilde familjer och vänner åt. De som från östsidan försökte korsa gränsen gjorde det med fara för sina liv.

Jag lyssnade ofta på Sveriges Radios utlandssändningar på tyska och engelska, "Radio Sweden" som sände över hela Europa via mellanvågssändaren i Hörby. En gång i veckan var det önskeprogram där namnen lästes upp på lyssnare, som hade skrivit till radion och efterlyst brevvänner. Jag ville ha brevvänner i Sverige och var inte sen att skriva.

Döm av min förvåning när det en vecka senare damp ner över hundra brev, samtliga från ungdomar i DDR men ingen från Sverige. Då plötsligt förstod jag betydelsen av dessa utlandssändningar, och i vilken omfattning man lyssnade på västradio i öst.

Jag började brevväxla med ett tjugotal. Ofta dröjde det en till två veckor innan jag fick svar  i form av illa ihoptejpade kuvert, med brev där ibland hela meningar var överstrukna. Ibland kom inte breven fram alls.

Två av dessa brevvänner har jag kontakt med fortfarande, men nu via Facebook. Vi skriver och skickar bilder till varandra med några enkla klick i realtid. 

Det är vi själva som bestämmer. 

Fler krönikor hittar du här. 

Maten ska vara helig!

Nedan min senaste krönika, publicerad i Mölndals-Posten torsdag den 18 april 2013

Maten ska vara helig!

Mat är inte bara något man stoppar i sig. Den ska dofta gott och se aptitretande ut och ge en möjlighet till social samvaro. Jag tänker på Leif Mannerströms ord när jag läser om det nya avtalet om hemtjänstmat för Mölndal. Tidigare tillagades maten av Lunch Express i Lackarebäck, men efter företagets konkurs har man slutit avtal med franska multijätten Sodexo. Maten kommer att lagas i Märsta fyra mil norr om Stockholm. 

Sodexo grundades i Marseille som cateringfirma på 1960-talet, och har sedan dess vuxit till ett gigantiskt företag med verksamhet i 80 länder och en omsättning på över 130 miljarder svenska kronor. Nästan samtidigt som det nya avtalet träder i kraft, öppnar Sodexo en ny lunchrestaurang i Pedagogen Park med plats för 150 gäster. Den 1:a maj slår man upp portarna, där kommer även att finnas uteservering med 50 platser. 

I Jordbruksverkets ”Vision om Sverige som det nya matlandet” framhävs ”att måltiderna som vi serverar på våra äldreboenden och sjukhus och till barnen i skolan är en viktig del av visionen. Att den offentliga måltiden ska vara både god, trevlig och näringsriktig är en självklarhet. Det handlar om att maten ska smaka bra och att den är lagad på bra råvaror, men också att den omgivande miljön är tilltalande.” 

Regeringen satsar också stort på matturism, Sverige lanseras som ”det nya matlandet”. För ett år sedan deltog jag själv vid en guidning av besökande resesäljare från Tyskland. Tillsammans med stjärnkocken Stefan Karlsson rörde vi ihop var sin gravlaxsås till laxmackan och med tillhörande snaps lärde vi tyskarna att sjunga ”Helan går”. 

Kontrasten kan väl knappast bli större när jag tänker på dessa matlådor som nu tillagas i Sodexos centralkök och transporteras på landsväg de dryga 50 milen från Märsta till Mölndal. Jag har i princip inget emot kyld varm mat, men vart tar visionen om det nya matlandet vägen? Miljöaspekten med långväga transporter, att maten vi äter skall vara lokalt producerad? 

För Mölndals del handlar det om 160 personer som får sin mat via Sodexo från hemtjänsten. Skulle man inte kunna tänka sig att tillaga maten vid den nya lunchrestaurangen i Pedagogen Park? Kanske till och med en del av ”brukarna” då och då får möjlighet att avnjuta sin lunch där i trevlig miljö och under sociala former? 

Leif Mannerström sa en gång vid ett av sina framträdanden: ”Släng till de gamla någonting så att de håller tyst. Det är inte så det ska gå till, för mig är mat heligt”. 

PS. Har du själv eller som anhörig erfarenheter av hemtjänstmaten? 

Skriv gärna några rader och dela med dig!

Fler krönikor hittar du här.