I fredags var det exakt 70 år sedan syskonen Hans och Sophie Scholls rättegång och avrättning genom giljotin samma dag. De ingick i motståndsgruppen "Die weisse Rose" (Den vita rosen) som spred brev och flygblad mot Hitler och nazisterna. Alla tyska ungdomar läser om dem i skolan.
De flygblad, som delades ut för att väcka motstånd mot nazistregimen, i första hand inom de unga akademiska kretsarna i München, spreds efter Sophie och Hans Scholls död i flertalet tyska städer i miljonupplaga från allierade flygplan.
Tyska bokhandeln och staden München delar varje år ut "Syskonen Scholl-priset" till en person som utmärkt sig för civilkurage genom att sprida det fria ordet. Den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaya, kinesiske dissidenten Liao Yiwu och svenska journalisten Cordelia Edvardsson är några av pristagarna.
Med anledning av 70-årsdagen av Hans och Sophie Scholls död anordnas denna helg minnesceremonier och föreläsningar till deras minne över hela landet.
En av Sophie Scholls stora förebilder var den franske katolske filosofen Jacques Maritain som hon ofta citerade:
”Il faut avoir l'esprit dur et le cœur tendre” ("Man måste vara hårdför i tanken, men vek i hjärtat").
Vita Rosen Stiftelsen, där finns även information på engelska
1982 spelade Michael Verhoeven in filmen Die weisse Rose. Jag hittade den i engelsktextad version på YouTube, i åtta delar. Den är mycket sevärd, bra skådespelare.
Nedan första delen, fortsättningen får du leta fram på tuben.
Fler inlägg om historia, civilkurage, tro och Tyskland hittar du om du klickar nedan:
Semestern är över hösten närmar sig med stormande steg. Semester, ja - det är bloggen som haft semester. Själv har jag arbetat mer än heltid under hela juli, eftersom jag även täckt en del semesterfirares nätter utöver mina ordinarie timmar.
Samtidigt har jag lidit av idétorka och brist på inspiration, men nu tänker jag fortsätta blogga i Don Christos anda.
Jonas Gardell intervjuades i radions Studio Ett idag om sin nya bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om AIDS-hysterin och "bögpesten" som främst drabbade homosexuella män i mitten av 1980-talet. Om hur dessa sjuka människor bemöttes både i allmänhet och i den svenska vården - ett tidsdokument.
Jonas säger själv att han "blivit författare just för att skriva de här böckerna". -Boken utgör del ett i en trilogi.
Vid lyssnandet av intervjun rördes jag, liksom Jonas själv, till tårar eftersom jag mindes hur HIV-smittade behandlades inom sjukvården. Jag skrev en krönika om det som publicerades i Mölndals-Posten i april i år.
Den kan du läsa om du scrollar neråt, men hör inslaget med Jonas Gardell först.
I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in.
I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte.
Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".
För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska.
Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut.
PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS
xxxxxx
Torka aldrig tårar utan handskar har filmatiserats och kommer att visas på SVT i höst. Avslutningsvis en trailer som smakprov:
Jag lärde känna Gun Holmertz på 1980-talet, när vi båda var aktiva i Föreningen Stoppa Rasismen i Göteborg. Den ingick i Riksförbundet Stoppa rasismen som grundades 1983, vars syfte var att motarbeta rasism och främlingsfientlighet i Sverige, samt att försvara rätten till asyl. Den minnesgode kanske kommer ihåg rockmärkena med den öppna handen och texten "Rör inte min kompis". Jag var aldrig aktiv i styrelsen, men som medlem hjälpte jag till att organisera möten, konferenser, konserter och seminarier.
Under samma period på 80- och 90-talen var jag ledamot av Göteborgs Kommunfullmäktige för miljöpartiet, ordförande i stadsdelsnämnd Backa samt vice ordförande i den dåvarande Invandrarnämnden, som bl.a. hade tolkverksamheten och stöd till invandrarföreningar som sina ansvarsområden. Idag tillhör jag inte något parti och man kalla mig för "avdankad politiker". Det betyder dock inte att mitt intresse för politik och frågor kring rasism och mänskliga rättigheter har svalnat, tvärtom. En stor del av mina inlägg på bloggen handlar just om dessa frågor.
Idag är Gun Holmertz verksamhetsansvarig för Caritas Frivilligcentraler i Hjällbo/Bergsjön, samt nämndeman i
Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg, där hon representerar Vänsterpartiet.
För några dagar sedan skrev hon på Göteborgs-Postens debattsida en artikel, där hon beskriver sin oro för att islamismen får ett allt större fäste i Hjällbo. Hon skriver:
"Hos den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas horn, med vilken vi delar lokaler, ser jag dagligen hur deras ursprungliga verksamhet i ökad grad har övergått till islamism (en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen). Lokalen fungerar numera dygnet runt som en renodlad moské, där bönemattor rullas ut och frekventeras av hundratalet män, varav många nytillkomna. Några är personer som för cirka ett år sedan uteslutits ur Bellevuemoskén för wahhabism (fundamental saudiarabisk islam)."
Vidare kritiserar hon kommunens brister i flyktingmottagningen:
"Mottagandet i Göteborg är så pass bristfälligt förberett att en stor del av de nyanlända somalierna riskerar att gå direkt in i famnen på islamistiskt aktiva landsmän. Jag grundar dessa farhågor på erfarenheter av mitt dagliga arbete som verksamhetsansvarig vid Caritas Frivilligcentral i Hjällbo/Angered. Vi stödjer personer vilka söker asyl eller har fått permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige, men som på grund av bristande språkkunskaper hamnat utanför SFI:s (Svenska för invandrare) språkprogram. Många har fortfarande efter tio till 15 år i Sverige ett ytterst begränsat ordförråd. Oftast gäller det kvinnor, som efter sin ankomst fött många barn och som stannat hemma och inte skaffat sig språkets grundläggande verktyg för integration. De säger själva många gånger att de är enklare att leva på försörjningsstöd än att aktivt söka arbete, då de anser att skillnaden räknat i inkomst är försumbar."
Att kritisera brister i flyktingmottagningen och integrationen är som att balansera på en knivsegg - det gör man inte ostraffat, framför allt inte när man samtidigt ställer sig kritisk till islamism som hon har gjort här.
Det dröjde inte heller länge innan hon fick svar på tal, av inga mindre än hennes partikamrater. Thaher Pelaseyed (V), ordförande Vänsterpartiet i Göteborg; Yvonne Palm (V), vice ordförande SDN Angered och Christina Höj Larsen (V), riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson svarar i en gemensam artikel att Gun Holmertz spär på redan existerande fördomar:
"Självklart är det inte så att kvinnor med slöja automatiskt är förtryckta eller att skägg är ett tecken på farlig radikalisering i Hjällbo. Dessa felaktiga uppfattningar riskerar skuldbelägga den somalisvenska gruppen på ett sätt som endast skapar ytterligare segregation."
Istället för att argumentera och problematisera de missförhållanden Gun Holmertz har tagit upp, använder hennes partikamrater copy-and-paste-metoden och citerar torrt generella punkter ur partiprogrammet:
"Undermålig SFI som inte baseras på deltagarnas förutsättningar och behov, avsaknad av en politik för full sysselsättning, bostadssegregation, nedrustning av välfärd i förorterna och en utbredd strukturell diskriminering är resultaten av medvetna, politiska beslut.
Vänsterpartiets politik mot segregationen står i direkt kontrast detta. Förutom nationella satsningar på SFI, en politik för full sysselsättning och investeringar i bostäder som bryter segregationen, lyfter vi i vårt handlingsprogram mot segregationen i Göteborg förslag som ger kvinnor möjlighet att stärkas genom kontakter med samhället och med varandra. Vi föreslår också kraftigt sänkta förskoleavgifter för att sänka tröskeln för föräldrar att använda den kommunala förskolan. Segregerande högerpolitik kan endast brytas med en politik som ger förutsättningar för utbildning, arbete och bostad – oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. Vänsterpartiet har den politiken."
Här bortses helt från att Vänsterpartiet i snart 20 år haft medansvar för styret av politiken i Göteborg. Istället för att stödja sin partikamrat och diskutera de uppkomna problem hon redovisar, använder de sig av retorik och floskler. Men döm själva genom att läsa hela artikeln, jag kanske har fel?
De skriver: "Holmertz argument visar egentligen två saker som inte explicit uttrycks i hennes artikel, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer samt Holmertz bristande människosyn.
Holmertz beskriver ett mardrömsscenario när det gäller föreningen Afrikas Horn och deras lokal som ligger intill Caritas, som lyder direkt under påvens auktoritet genom rådet CorUnum. Afrikas Horn är en konstruktiv kraft i Hjällbo, med bland annat verksamhet som riktar sig mot analfabeter, kvinnoverksamhet med seminarier som ”Föräldrars roll i samhället”, sportverksamhet och sommarläger för barn och ungdomar.
Afrikas horn har trakasserats av Holmertz under många år och föreningens medlemmar har länge varit medvetna om Caritas fientlighet, så det är inte förvånande att hon nu kommer med ett populistiskt utspel. Men hennes artikel avslöjar något som ingen förening i Hjällbo förut lyckats att bedriva opinion för, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer i stadsdelen."
Beteckningen "muslimsk aktivist" gjorde mig misstänksam, så jag började googla. Amanj Aziz driver en egen hemsida och är representant för TUFF (Troende unga framtida förebilder), samma förening som förra året anordnade en konferens i Kortedala och bjöd in hatpredikanten Bilal Phillips, som försvarar självmordsbombare, uttrycker antisemitiska ståndpunkter och förespråkar dödsstraff för homosexualitet.
GT-journalisten Johanna Schreiber bevakade mötet och inleder:
"Hotfull stämning utanför, censur innanför. Reglerna var hårda när GT till slut fick tillträde till konferensen där homohataren Bilal Philips föreläste. - Inga mobiltelefoner, inga fotografier, ingen inspelning, ingen filmning, förklarar mötesarrangören Amanj Aziz när GT slutligen får komma in på mötet."
"I Göteborg har en förening för unga muslimer bjudit in en radikal och mycket kontroversiell muslimsk predikant, som jämställer homosexualitet med mord och våldtäkt, och som argumenterar för dödsstraff för homosexuella. Amanj Aziz, TUFF och Nalin Pekgul, (S) medverkar."
Mycket till debatt blir det dock inte. Nalin Pekgül blir så upprörd över Amanj Aziz´ åsikter att hon lämnar studion. Inslaget är dock intressant, eftersom åsiktsskillnaderna framträder tydligt - minst sagt.
Hör inslaget på länken nedan:
Kritiken mot Gun Holmertz vill inte ta slut. I Göteborgs-Posten skriver Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet under rubriken Onyanserad kritik av läget i Hjällbo:
"Gun Holmertz, Caritas Hjällbo, pekar på allvarliga problem i integrationsarbetet i Göteborgs förorter med bristande språkkunskaper och växande arbetslöshet till följd (GP Debatt 18/6).
Flyktingar tycks mötas av privata initiativ snarare än kommunala satsningar. Lägesbeskrivningen är korrekt, men orsaken till problemen framstår som onyanserad. I stället för att fokusera på socioekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund, reduceras problemet i artikeln till en fråga om islamism.
Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med lång erfarenhet av arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det finns varierande tolkningar av alla religioner. Men det finns också regler kring hur man förväntas bete sig i samband med bön.
I synagogan förväntas män bära huvudbonad, i kyrkan är det tvärt om. Under muslimsk bön tar man av sig skorna och hundar är inte välkomna. Självklart skall alla former av kriminell aktivitet bli polisärenden oberoende av ideologi eller religion. Men människor i Sverige har rätt att utöva religion så länge de inte bryter mot lagen. Att vädra bönemattor eller bära sjal eller skägg är inte olagligt.
Holmerz menar att det inte går att prata om dessa frågor. Genom denna argumentation förenar hon sig med antimuslimska och invandringsfientliga röster. Islam och muslimers tro och praktik diskuteras ständigt i svensk politik och media – just nu på GP-debatt – liksom de utmaningar som invandring och integration erbjuder. Det är viktiga frågor som måste diskuteras.
Men att som Holmertz utgå från grumliga och generaliserande föreställningar bidrar inte till integrationen, utan är snarare en del av problemet."
"Om den stora allmänheten - även kallad ”väljarna” - visste hur vanlig den här typen av mobbning med åtföljande rädsla och ofta också total tystnad är, skulle den häpna. Själv har jag träffat flera personer som är förtvivlade över att inte kunna tala fritt utan att riskera repressalier och människor som inte får de jobb de söker för att de sagt eller skrivit något som ”någon” (allt är diffust) inte anser är ”korrekt”. Så är det i Sverige idag: många går omkring och håller god min, men mår dåligt psykiskt för att de inte kan eller vågar diskutera en av de största och viktigaste ödesfrågorna för Sverige– asylinvandringen - utan risk för att hela deras tillvaro raseras.
Se på Gun Holmertz! Över en natt är hon ute i kylan i sitt parti. För att hon berättar om vad hon ser och upplever dagligen. Hennes upplevelser i verkligheten passar inte in i Vänsterpartiets mall och då riskerar hon att bli persona non grata.
Förutom detta har hon också - uttryckligen och inför vittnen - blivit dödshotad i Hjällbo.
”Du går till ditt jobb nu, men inte många dagar till…” sade mannen som även åkallade Allah.
Detta har hon givetvis polisanmält.
Var är Gun Holmertzs partikamrater när hon hotas?
Vi – alla! – måste aktivt och högljutt värna om den grundlagsstadgade rätten till åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, om den ska gälla annat än på papper. Annars är den död. De som dödshotar eller avger andra hot mot dem som begagnar sig av sin lagliga rätt att tala fritt, ska straffas strängt. Att försöka kväva det fria ordet, att skrämma och hota till tystnad är allvarliga brott som svenska journalister ofta tar upp när det gäller svenska journalister ute i världen.
Det finns anledning att göra det också här hemma, i det egna landet, att stå upp för Gun Holmertzs och alla andras rätt att yttra sig fritt!"
"Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare."
Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron:
"Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka."
I gårdagens GP skriver journalisten och socionomen Gunnar Sandelin under rubriken
"Internationella jämförelser visar tydligt att Sveriges politiska elit kör sitt eget race i asylinvandringsfrågan. Ska vi på allvar kunna värna asylrätten för dem som verkligen flyr för sina liv och har skyddsbehov, så måste Sverige ändra kurs."
"Låt mig ytterligare en gång förklara vad jag skrev: Vi står nu inför en stor somalisk anhöriginvandring, där cirka 800 somaliska anhöriga barn samt 200 vuxna väntas till vårt område under de kommande två åren. Förberedelserna för hur denna grupp ska tas emot och kunna integreras i det svenska samhället ser jag som näst intill obefintliga.
Därför är risken stor att de nyanlända drivs i armarna på de personer som jag dagligen ser praktiserar islam på ett sätt som inte befrämjar integration, utan som skapar ytterligare utanförskap.
Av de cirka 200 personer, varav ett 20-tal somalier, som Caritas i Hjällbo arbetar med är nästan alla muslimer. Då vi dagligen delar våra lokaler med Afrikas Horn har flera av våra deltagare upplevt deras verksamhet så pass obehaglig att de inte längre vill komma till oss. Vi störs av böneutrop, arabisk teve och annan liknande pågående verksamhet som inte har med en barn- och kulturförening att göra. Det gör det svårt för oss att bedriva den svenskundervisning som många av våra trasiga och ointegrerade elever så väl behöver för att undvika fattigdom, bristande utbildning och framtida marginalisering."
På frågan Vad tycker du behöver göras för att ta emot dessa människor svarar hon:
"De behöver framför allt ett regelbundet liv. De behöver snabbt som ögat komma i någon ordnad sysselsättning. Betoningen måste ligga på att lära sig svenska och samhällsorientering och det ska ske utanför Hjällbo. De behöver bryta isoleringen här.
Men jag ser också ett stort behov av sjukvård och psykologhjälp. Det här kommer att vara människor, särskilt kvinnor och barn, som är skadade. Vi vet hur det såg ut efter Bosnienkriget.
Och var ska de bo? Här är redan trångbott. Jag har legat på kommunen som en igel men får mest till svar att vi vet inte riktigt när de kommer eller hur många. Men titta på Växjö, där finns en närmast militärisk plan för hur de ska ta emot dem som kommer dit.
Detta har gjort mig både arg och besviken och månaderna går."
I Göteborgs-Posten den 29 juni (tyvärr endast i pappersupplagan), skriver Lars Åberg en krönika med anledning av den efterföljande debatten på Gun Holmertz inlägg, under rubriken
Märkligt försvar av islamismen:
"I ett globalt perspektiv är islamismen en av de verkligt inflytelserika högerextrema ideströmningarna och att analysera och motverka dess spridning borde vara en självklarhet, åtminstone för alla med hjärtat till vänster. Därför blir det så märkligt när så många med vänstersympatier tvärtom försvarar, eller urskuldar, en ideologi som har strukturell diskriminering och orubblig könsmaktsordning på sitt program."
Fler inlägg om integration, migration, islamism och civilkurage hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Loreen och Christer Björkman på presskonferensen. Foto: Ronnie Ritterland / Sveriges Radio
Uppdaterat 27 maj 2012
Idag håller jag alla tummar för Loreen i finalen av Eurovision Song Contest i Azerbaijan. Hon har på ett enastående sätt lyckats gå balansgång mellan sin offentliga roll som EBU-representant och Sverige, och sin roll som privatperson, engagerad för mänskliga rättigheter.
Genom att besöka företrädare för kvinnor och människorättsaktivister har Loreen visat på ett imponerande civilkurage.
Här nedan ser du ett avsnitt ur den berömda presskonferensen som direktsändes i azerisk TV - ett praktexempel på hur diktaturer styr media och ljuger för sin egen befolkning. Ljudet är nertonad för att man skall höra den azeriske tv-reporterns "översättning".
Men om du skruvar upp volymen hör du tydligt frågan som en Reuters-journalist ställer till Loreen; om hur mötena var som hon hade haft med olika människorättsgrupper. Azeriska tv-tittarna fick dock höra något helt annat:
Idag ägde en minnesceremoni rum för att hedra minnet av Raoul Wallenberg. Mötet var i Kulturhuset i Stockholm, som direktsände en ceremoni från den amerikanska kongressen. USA:s president Obama skickade via videolänk följande budskap till deltagarna.
Jag skrev ett inlägg om Raoul Wallenberg-året den 2 januari i år. Du kan läsa hela inlägget om du scrollar ner. Där kan du också läsa historien om iraniern Abdol Hossein Sardari, som räddade livet på många persiska judar:
2012 är Raoul Wallenbergår.
Regeringen har beslutat att i Sverige och internationellt uppmärksamma att Raoul Wallenberg 2012 skulle ha blivit 100 år genom att hedra hans minne med olika evenemang och aktiviteter. Regeringens webbportal fungerar som guide genom årets händelser.
Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg gjorde en unik insats genom att under andra halvåret 1944 rädda tiotusentals judar i Budapest undan Förintelsen. Hans gärning visar att en människas mod och förmåga kan göra skillnad. Hans gärning är en förebild, inte minst i en tid då fler behöver stå upp mot förföljelse, främlingsfientlighet och antisemitism.
Raoul Wallenberg fängslades av Sovjet och fördes till det ökända Lubjankafängelset i Moskva. Vad som sedan hände är inte bevisat och den svenska regeringen kräver fortfarande besked. Raoul Wallenberg kämpade mot den ena av sin tids terrordiktaturer och föll offer för den andra.
Fredrik Tenfält i Göteborgs-Posten skrev nyligen en klargörande artikel om Wallenberg med rubriken Hjälten i Budapest. "Wallenberg var inte alls yrkesdiplomat och slumpen förde honom till Budapest. I januari hade USA inrättat organet War Refugee Board, för att ge skydd till offren för nazisternas framfart.
I Ungern skedde under våren en total utrensning av den judiska befolkningen på landsbygden. En räddningsorganisation på plats var nödvändig, men då USA låg i krig med Ungern måste den ledas av någon från ett neutralt land. Via personkontakter kom valet att falla på den unge och språkkunnige affärsmannen Raoul Wallenberg, som arbetade på en svensk-ungersk handelsfirma. Formellt placerades han på svenska ambassaden."
Uppdateringar om vad som händer under året får du, genom att "gilla" Raoul Wallenberg 2012 på Facebook. Där kan du även skriva och kommentera i deras logg.
Ett inslag ur SVT:s Gomorron Sverige om Raoul Wallenbergåret:
Raoul Wallenberg är en av Sveriges mest berömda personer även internationellt. Han var en person med stor civilkurage, men få känner till Abdol Hossein Sardari, som lite slarvigt brukar kallas för "Irans Oskar Schindler".
Abdol Hossein Sardari
Sardari tillhörde den kungliga familj som styrde Iran fram till 1925 och arbetade som diplomat i Paris under fyrtiotalet. Han hjälpte många persiska judar att lämna Frankrike och återvända till Iran, men förhandlade även fram undantag från de nazityska raslagarna åt en del av de persiska judar som bodde i Frankrike och som inte kunde eller ville lämna landet.
Sardaris välgärningar uppmärksammades inte särskilt mycket under hans egen levnadstid, men han lär ha uttalat sig om att hans agerande bottnade i ett ansvar gentemot det iranska folket som helhet och inte uteslutande iranska judar.
I likhet med Schindler levde Sardari ett anspråkslöst liv efter kriget, och han dog fattig i utkanten av London.
BBC har publicerat en artikel om Sardari med rubriken:
Även brittiska The Telegraph har skrivit en intressant artikel om honom. Där beskrivs bl.a. hur han försett iranska judar med särskilda pass och resedokument.
Thor Steinar Mediatex GmbH är ett tyskt klädmärke som ägs av International Brands General Trading med huvudsäte i Dubai.
Märkets ursprungliga logotyp bestod av en kombination av runorna tiwas och sowilo vilket ledde till en kontrovers och gjorde att den klassades som olaglig, med hänvisning till att man i symbolen kunde finna två sowilorunor, som då kunde tydas som symbolen för nazityska SS.
Detta förbud hävdes dock i slutet på 2008, efter att företaget bytt logotyp.
Thor Steinar har i Tyskland kommit att i hög grad förknippas med nynazism, då det ofta används av nynazister.
Detta har bland annat fått fotbollsklubbarna Hertha Berlin, Werder Bremen, Borussia Dortmund och FC St. Pauli att förbjuda användandet av deras produkter på sina arenor.
Det finns ett förbud mot att bära Thor Steinar-kläder i tyska förbundsdagen samt i delstatsparlamentet i Mecklenburg-Vorpommern.
Tidigare var Thor Steinars plagg försedda med den norska flaggan. Detta förbjöds av den tyska regeringen 2008, efter påtryckningar från Norge.
Fortfarande benämns Thor Steinar-butikerna efter norska städer, som t.ex. Tønsberg på Rosa Luxemburg-Strasse i Berlin Mitte.
Samma vecka som åtalet mot terroristen och massmördaren Behring Breivik blev offentligt, öppnade Thor Steinar en ny butik i staden Chemnitz, mera känd som Karl-Marx-Stadt, som staden hette fram till 1990.
Det saknas endast ett "i" för att det ska kunna tolkas som en hyllning till Behring Breivik. Officiellt säger man från Thor Steinar att butiken är uppkallad efter den norska staden Brevik strax söder om Oslo, med 2.700 invånare.
Öppnandet av butiken har väckt starka känslor och lett till stora protester från befolkningen. Rent lagligt kan dock staden Chemnitz inte förbjuda butiken.
Den 5 mars var årsdagen av de allierades bombningar av Chemnitz. Tyska nynazister och NPD-anhängare försökte utnyttja detta med att anordna en sorgemarsch. De möttes dock av tusentals Chemnitzbor som motdemonstrerade med bl.a. parollen "Det var ni som förlorade kriget".
Motdemonstranter i Chemnitz 5 mars 2012
Just ikväll anordnas ett protestmöte där man ska planera insatser mot nynazism. Utan att förringa problemet skall man dock komma ihåg, att antalet nynazister i Chemnitz är låg. Man beräknar att det finns cirka 200 - detta är förstås 200 för mycket, särskilt om man räknar in att många av dessa är aggressiva och våldsbenägna.
Ett exempel på det är fördrivningen av den i Chemnitz födde judiske restaurangägaren Uwe Dziuballa. Efter år av trakasserier, mordhot, förstörelse av material och utemöbler har han gett upp och stänger sin lokal "Schalom", där han bl.a. serverat kosheröl. Är du kunnig i tyska språket, kan du läsa en artikel om honom här i Welt online.
Samtliga bilder i detta inlägg är hämtade ur DER SPIEGEL,
klicka på dom om du vill se dom i större format.
Uppdaterat 2012-03-08:Idag meddelar DER SPIEGEL att företaget byter namn på sin butik Brevik i Chemnitz.
Mediatex som äger varumärket Thor Steinar som är populärt inom högerextrema kretsar bedyrar att det inte haft Breivik i åtanke då butiken namngavs, utan att de haft den norska orten Brevik i åtanke.
"Vi ber om ursäkt om namnet har påmint om massakern som ägde rum i somras. Det var aldrig meningen", skriver Mediatex i ett uttalande.
Tro´t den som vill!
Socialdemokraten och parlamentsledamoten Hanke Kliese i delstaten Sachsen köper inte förklaringen:
– Namnet valdes för att skapa associationer till Breivik. Det är provocerande och chockerande och visar vad det är för ett företag, säger hon till Der Spiegel och att hon inte vill ha butiken i staden även om den byter namn.
Hanke Kliese är initiativtagare till en nystartad grupp som arbetar för att främja mångfalden i Chemnitz. Hon vittnar om att högerextrema aktiviteter har ökat i staden efter det att Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) öppnat ett kontor i staden. Chemnitz har även uppmärksammats på senare tid eftersom den ökända trion i nazistcellen Nationalsozialistischer Untergrund (NSU) som misstänks för tio mord mellan 2000 och 2007 haft ett tillfälligt boende i staden.
Butiken som enligt Mediatex bytt namn till Tønsberg har även upprört många på grund av att den är placerad nära en judisk restaurang som utsatts för flera antisemitiska angrepp de senaste åren, rapporterar Reuters.
Första gången jag lyssnade på Angelique Kidjo var i början på 90-talet, på Chalmers Summerclub. Hon fick den lilla klubben att koka, med sina heta rytmer! Därefter har jag sett henne på Rondo och på Vågen. Konserten på Vågen ägde rum dagen efter den förfärliga Backabranden, då 64 ungdomar dog i flammorna på ett diskotek vid Backaplan.
I fjol gav Angelique en bejublad konsert på Götaplatsen, inför tusentals entusiastiska och dansande fans. Hon höll ett litet minnestal om Backabranden, och sjöng en underbar vacker version av "Petit fleur" till minnet av offren. Då ville arrangörerna ställa in konserten, men hon vägrade. Hon berättade, att i Afrika hedrar man sina döda med att dansa och sjunga.
Energiknippet från Benin, som älskar att dansa, var något vingklippt den dagen. Hon hade stukat foten vid en konsert tidigare i veckan i Italien, och fick genomföra kvällens konsert ömsom sittandes, ömsom halvt ståendes. Men det gjorde ingenting! Kidjo gav järnet från början till slut.
Under "Mama Africa" begav hon sig med kryckor och ledsagare ner för trappan mot publiken. En del av dem lockade hon med sig tillbaka, och hela konserten avslutades med "Agolo" och dansande fans på scenen. För min del är denna konsert ett minne för livet!
På YouTube hittade jag häromdan två klipp från Nobels fredskonsert i Oslo förra helgen. I det första, Mama Africa utför hon ett mästerverk: hon får den annars så stela konsertpubliken att sjunga, hoppa och studsa av glädje.
I klipp nummer två sjunger hon Curtis Mayfields soulklassiker Move on up tillsammans med samtliga artister i en grande finale. Du som missade tv-sändningen: klicka och njut!
Mama Africa
Move on up
Till slut kanske man borde nämna något om årets pristagare,
du kan läsa om dem här på fredspriskommittéens hemsida.
Dagens inlägg handlar om ett israelisk-palestinskt bloddonationsprojekt. Videon har jag fått mig tillsänt, av min gode facebookvän Daayiee Abdullah.
Nedan originaltexten till videon från YouTube.
The Israeli Palestinian blood donations Project.
After sixty years of blood loss, it's time to give blood. Israelis and Palestinians will exchange blood donations, thus forging blood relationships between future recipients.
The first to be invited to donate blood to each other will be PCFF members of both sides of the conflict.
The project was launched on September 14, 2011 as part of the International Peace Day.
Marcel Gleffe från Mecklenburg-Vorpommern var en av de första som tog sig ut till Utøya efter att den terrormisstänkte Anders Behring Breivik började skjuta och döda ungdomar ute på ön.
Gleffe var med familjen på en campingplats i närheten av Utøya.
-Vi satt och drack kaffe utanför husvagnen mellan fem och sex på eftermiddagen och pratade om bombdådet i Oslo, berättar han för norska tidningen Dagbladet.
Så hörde vi enstaka skott från Utøya när det plötsligt kom en salva från ett automatvapen.
-Jag kände igen ljudet från ett automatvapen på en gång.
Han tog med sig en kikare och sprang iväg till en utkikspunkt där han kunde se Utøya.
-Då såg jag två ungdomar som simmade iväg från ön. Så kom det en rökgranat och flera salvor från automatvapen..Genom kikaren såg jag att fler personer tog sig ut i vattnet, säger han.
Han sprang tillbaka till husvagnen och hämtade nycklarna till sin lilla båt.
När han kom fram till de första ungdomarna i vattnet ropade de: Är du polis, är du polis??
Han säger att han kastade iväg en flygväst åt dem innan han körde vidare till Utøya.
-Ungdomarna jag mötte berättade att gärningsmannen var en polis, säger han.
Den första jag plockade upp ropade: terrorist, terrorist, terrorist?
Gleffe började ta upp så många ungdomar som båten klarade av och gjorde upp till fem turer innan polisen sa åt honom att sluta.
Han bedömmer att han tog upp mellan tjugo och trettio ungdomar.
-Ungdomarna var duktiga ,berättar han. De hjälpte varandra och var organiserade och talade om vem som behövde mest hjälp och måstes tas med i båten först.
Han tror inte att de ungdomar som han tog upp var svårt skadade.
-De var glada att få hjälp men var osäkra på vem de kunde lita.
"Allt kom för sent"
-Samarbetet med polisen och räddningsmanskapet efteråt var jättebra men de kom för sent, säger han. Första gången jag körde ut till ön var jag helt ensam.
Enligt bofasta på plats var det privatpersoner som började räddningsarbetet på Utøya.
Gleffe ropade "vi behöver fler båtar, katastrof, katastrof".
-Han var väldigt målmedveten och gjorde en berömvärd insats säger en av de bofasta, som tillägger att även andra privatpersoner gjorde en stor insats.
Läs även intervjun med Marcel Gleffe i Svenska Dagbladet:
Grace Gayenga, 22, var på toaletten när konduktören slängde av hennes 11-åriga syster. Samma konduktör hade en stund tidigare själv sålt biljetter till dem.
Först morgonen därpå fick Grace veta att systern klarat sig och tagits omhand av en dam under natten.
”Hon är min bästa vän och det hade varit en katastrof om det hänt henne något”, säger Grace.
Hur ett barn kunde lämnas ensam på en stängd station är obegripligt för de flesta. – Men jag har förlåtit henne, säger flickans syster Grace Kayenga.
Konduktören är förlåten, och då borde väl saken vara ur världen, ..eller ligger det en hund begraven här?
Varför reagerade ingen av medresenärerna i vagnen på att konduktören slängde ut den 11-åriga flickan? Hade ingen sett att hon hade vuxet sällskap, som bara hade gått på toaletten?
Hade samma sak skett om flickan hade varit ljushyad, blond och hette Annika?
Heder åt den äldre damen i Kumla som tog sig an flickan! Vad hade kunnat hända med ett 11-årigt, föräldrarlöst barn från Kongo-Kinshasa, utan pengar på den svenska obygden - i Kumla av alla ställen?
