Idag publiceras ett av mina alster för första gången i Göteborgs-Posten, Sveriges näst största morgontidning. Det är ett blogginlägg från i fjol som jag skrivit om för att passa i tidningen.
För dig som inte har GP finns artikeln för läsning här:
Indianer och cowboys i DDR:s vilda västern
I år är det exakt 50 år sedan Walter Ulbrichts kommunistiska regim började bygga Berlinmuren, den så kallade "antifascistiska skyddsvallen". Bygget 1961 blev startskottet för en isolationspolitik som skulle vara fram till murens fall 1989. Begreppet "republikflykt" myntades, och de som ändå försökte ta sig över muren, eller den långa minerade gränsen mellan Öst- och Västtyskland, gjorde det med livet som insats. Skjutorder utfärdades från högsta ort, och de dödade vid muren kan räknas i hundratal.
På ett sätt var det land, som kallade sig för "Tyska Demokratiska Republiken" ett inhägnat reservat. Allt sedan Karl May på 1800-talet började skriver sina böcker om Winnetous och Old Shatterhands äventyr i vilda västern, har tyskarna haft en vurm för indianer. Dessa äventyrsböcker var vid den tiden de mest sålda böckerna på tyska språket. I DDR var ledningen inte förtjust i dessa alster som förhärligade präriens vidder och dess frihet. Karl Mays böcker förlades över huvud taget inte i Östtyskland.
Icke desto trots bildade tusentals östtyskar indianreservat över hela landet, och lekte lidelsefullt cowboys och indianer - efter mottot: Kan inte vi resa till Vilda Västern, får vi skapa oss ett eget. På ett 60-tal orter startades redan på 1950-talet lokala indianföreningar. Vid sina möten närvarade ibland flera tusen samtidigt. Eftersom indianer är frihetslängtande folk, gjorde de sig fiender - i DDR:s fall i form av statssäkerhetstjänsten STASI. En del hövdingar kontaktades helt öppet, andra spionerades det på genom informella agenter (så kallade IM:s), som t.ex. IM Inka eller IM Tomahawk. Allt på grund av misstanken att "indianlivet" kanske skulle utveckla sig till att vara kritiskt mot den östtyska staten.
En del partibossar rökte fredspipor på offentliga indianmöten. Alla hövdingar utom en, blev medlemmar i det styrande SED, Tysklands socialistiska enhetsparti. Det var enklast så, för husfridens skull. STASI agerade dock efter mottot "Tillit är bra, men kontroll är bättre".
Det bestämdes centralt av hövdingrådet att ingen, som ansökt om utresetillstånd till väst fick vara medlem i ett indianreservat. Detta gjordes för att blidka STASI och SED. På så sätt trodde man, att man fick vara någorlunda ifred från myndigheternas kontrollorgan.
Indianerna slog upp hundratals "tipis" och genomförde originaltrogna indianritualer. I början av 80-talet byggde en irokes-grupp upp en hel indianby i Göttin nära Brandenburg. Byn kallades "Am schnellen Wasser", ungefär "Vid det snabba vattnet". Till slut fanns där ett dussin 10 meter långa "långhus", och i byn viskades det om gruppsex och vilda ritualer.
I DDR var livet förutbestämd, från kindergarten fram till pensionen. Partiet stakade ut utbildningsväg och yrke man skulle ha, allt beroende på vilka behov partiledningen bedömde att det fanns.
Det enda landet som östtyskarna kunde resa fritt till var Ungern. Längtan ut i världen måste ha varit en starkt bidragande orsak till bildandet av dessa indianreservat. Vild-väst-lekarna var för de flesta inte någon hobby, som man ägnade sig åt på lediga veckoslut eller under semestern, utan en livsstil.
1956 fick DDR:s första indianhövding "Powder Face" sin vilja igenom och grundade ett Karl-May museum i Mays födelsestad Radebeul. Det bildades även "Kulturgruppe für Indianistik", dock underordnat den socialistiska partiorganisationen. Så småningom accepterade SED det stora indianintresset, och styrde det genom att anordna möten med "riktiga" indianer från Amerika. Man anordnade speciella "Wounded Knee Festivaler" och betonade nordamerikanska indianers kamp för frihet mot USA-imperialismen och kapitalet.
Numera, sedan återföreningen, är det inte längre tillåtet att bygga indianbyar utan tillstånd. Efter ryssarnas tillbakadragande hade indianerna tagit över soldaternas övningsfält. Dessa är numera utrymda.
Två "indianister" på motorcykel. Bilden är tagen någon gång på 1960-talet
En "äkta cherokee" i staden Radebeul. Nicki Buffalo Child besöker Karl-May-Museet
STASI-akten "Tomahawk". Denna personakt riktar sig mot en aktivist, som mellan 1983 och 1985 grundade en solidaritetsrörelse för Nordamerikas indianers medborgerliga rättigheter; vilket verkade suspekt i partiets ögon. Det skulle ju kunna spilla över på att även gälla sina egna medborgares rättigheter?
Gerry och Addi Hiddisch med stammedlemmar, någon gång under 80-talet
"Die Schwitzhütte", ungefär svetthyddan; med andra ord indianbastun som traditionellt används för rengöring och behandling av sjukdomar
Bild från ett "Council" som arrangerats varje år sedan 1958
DDR:s första hövding, Johannes Hüttner kallad "Powder Face"
"Indian Week" 1985 i Auma/Triptis (Thüringen). Detta möte äger rum årligen sedan 1973
"Indianister" vid firandet av FDJ:s nationella ungdomsfestival 1984 i en förort till Öst-Berlin. (FDJ står för Freie Deutsche Jugend, SED:s ungdomsförbund, som nästan alla östtyska ungdomar var medlemmar i)
Indiandans utförd vid Nationella Indianfesten 1986 i AGRA-Park i Leipzig
En översikt över indianreservaten i DDR
Bokomslaget till "Sozialistische Cowboys", varifrån jag har tagit alla bilder
Indianvardag i DDR: en fullastad Trabant framför en tipi. Bilden tagen någon gång på 1980-talet
"Förbindelsespindeln Indianistik" - en akt ur STASI-arkivet, som visar enskilda indianklubbars medlemmar och hur de är förbundna med varandra.
DDR-indianer med FDJ - kampsång:
Mandan-indianerna vid Leipzig. Stammen bestod av 3.000 medlemmar. (DDR-original-ljud):
En av årets höjdpunkter närmar sig: Göteborg International Film Festival arrangeras för 33:e gången. Jag har besökt alla festivaler ända sedan starten. Det är utmärkta tillfällen för verklighetsflykt och resor till andra länder genom filmens värld - filmer bortom Hollywoodkulisserna.
Jag brukar få ihop en ganska bra mix av spelfilmer och dokumentärer, vanligtvis mellan 20 och 30 stycken på 11 dagar. I år skall jag försöka begränsa mig, och det säger jag visserligen varje år.
På lördag släpps biljetterna, men redan om några timmar skall jag ta vagnen ner till Röhsska Museet för den årliga smygläsningen av festivalprogrammet.
Ett av årets udda teman på festivalen är vilda västern-filmer producerade i de forna kommuniststaterna i öst. Så här beskrivs filmsatsningen med Västern från öster på festivalens hemsida:
Sovjetiska cowboys och östtyska indianer låter nog rätt udda i de flesta öron, men faktum är att det producerades mängder av västernfilmer i det forna östblocket från 1920-talet ända in på 1980-talet.
”Red Westerns” spelades ofta in på platser som Jugoslavien, Mongoliet och södra Sovjetunionen och blev brickor i Kalla krigets propagandaspel. Inte sällan var rollerna ombytta mot de amerikanska förlagorna: goda indianer och onda cowboys.
Västerntematiken och -estetiken användes även till att skildra den sovjetiska historien och kampen mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker. Filmfestivalen visar tio av de östproducerade västernfilmerna, bland andra 13 från 1936, gjord på order av Josef Stalin som blev så förtjust i John Fords klassiker Lost Patrol att han krävde en sovjetisk version.
Några andra är den rumänska The Actress, the Dollars and the Transylvanians om rumänska och ungerska nybyggares kämpiga tillvaro i Vilda Västern och Lemonade Joe, en tjeckisk västernsatir och kultklassiker från 1964 om den Kolaloka-drickande revolvermannen Joe som tar sig an en hel stad med whiskeydruckna cowboys.
Västern från öster visas i samarbete med filmfestivalen i Rotterdam. De beskriver genren på ett bra sätt på sin hemsida, du kan läsa det här.
I somras bloggade jag om indianrörelsen i forna DDR. Där fanns 60 olika "indianreservat" och det spelades in massor med vildavästernfilmer, där indianerna var dom goda och cowboysarna dom onda, som fick symbolisera den förhatliga kapitalismen och USA-imperialismen.
När jag växte upp som liten grabb i Bremen formligen slukade jag böcker, främst då Karl Mays äventyrsböcker och reseskildringar.
Karl May levde mellan 1842 och 1912 och var under årtionden den mest läste tyske författaren. Mest känd blev han för sina böcker som utspelade sig i Vilda Västern-miljö, såsom "Winnetous testamente" och "Old Shatterhand och comanchindianerna".
Han skrev också reseberättelser från Orienten, Nordamerika och Mexiko. Många av hans verk blev filmatiserade, teaterpjäser och radioteater; även tecknade serier.
Varje år genomförs Karl-May-Festspelen i Bad Segeberg, då man spelar upp ett verk av honom i en gammal kalkstensgruva. En gång hade jag förmånen att se ett sådant festspel; det är svårt att få biljetter ; man måste vara ute i god tid.
Vill Du läsa mer om Karl May, så har Du här Wikipedia på engelska och på tyska.
Mest kända är böckerna om Winnetou, Old Surehand och Old Shatterhand. På 60-talet gjordes flera Winnetoufilmer, som spelades in i Jugoslavien.
Winnetou spelades av den franske skådespelaren Pierre Brice, och Old Shatterhand av Lex Barker. Winnetous squaw spelades av Daliah Lavi. Alla dessa tre är världsberömda i Tyskland. Man kan säga att dessa tidiga indianfilmer var föregångare till de spaghetti-western som gjordes i slutet av 60-talet och under hela 70-talet.
Daliah Lavi gjorde en omfattande musik- och filmkarriär på 50- och 60-talet, inte bara i Tyskland. Hon spelade med i ett otal filmer, bl.a. i Arne Mattssons "Hemsöborna" 1955 tillsammans med Hjördis Pettersson, i Casino Royale 1967 med David Niven, Orson Welles, Peter Sellers, Ursula Andress och Deborah Kerr, samt i flera Dr. Mabuse-filmer.
Hon var en av Tysklands mest populära schlagersångerskor på 60- och 70-talet; bor numera i Haifa, Israel.
Andra som spelat med i Winnetoufilmerna är Mario Adorf, Klaus Kinski, Dunja Rajter, Anthony Steel, Marie Versini och Götz George. Filmerna visades i Cinemascope, vilket var det häftigaste bioformatet på den tiden.
