Ge de gamla ett glas öl!

Ge de gamla ett glas öl!

Månadens krönika publicerat i Mölndals-Posten 2012-03-14 

Mormor och morfar hade levt ihop hela sina liv. Efter morfars död blev mormor senildement, och hon förde tillsammans med sina söner en mångårig kamp för en plats på ett äldreboende. 

Mormor  hade oturen att bo i fel stadsdel i Göteborg, med tjänstemän som motarbetade alla försök för att ge hennes liv ett värdigt slut.  

Flera gånger hittades hon utomhus, efter att ha lämnat sin lägenhet i förvirrat tillstånd. Det krävdes ett otal timmar på akuten, sjukhusvistelser med handleds- och höftoperationer, pappersexercis med stadsdelsnämnden och överklaganden hos länsrätt, för att mormor till slut skulle få en plats på ett boende. 

Tyvärr kunde hon bara njuta av detta i några veckor innan hon gick bort. De övriga boende där var alla i mycket dåligt skick, vilket tyder på att också de måste ha haft långa vägar att gå till detta dödens väntrum. 

För ett par månader sedan skrev jag en krönika om min första praktik som skötare på ett sjukhus i Göteborg på 1980-talet, där personalen hade satt i system att stänga av patienternas larm för att kunna sitta och fika ifred flera timmar om dagen. Personalen på den avdelningen var absolut av den typen som hade arbetat där för länge. Men det finns motsatser. 

På Eklanda äldreboende arbetar chefer och personal med nya sätt att möta de demenssjuka, skapa menningsfullhet i deras liv och göra saker tillsammans med dem. Bland annat genom   torsdagskaféet i 50-tals miljö, där några anställda dukar med linnedukar, gammaldags serviser och tar på sig tidsenliga kläder. Man försöker även att få de anhöriga engagerade i teamet kring de boende.  

Äldreboendet har till och med en egen blogg där man kan följa verksamheten. Där får man reda på att de boende nyligen hade nöjet att avnjuta en ölprovning, och självklart var Mölndalsölet Dugges representerat. De boende hade betalat en liten slant för att vara med och provsmaka och njuta av lite plockmat.  

Afternoon tea med färskbakade scones och vinprovning lär vara återkommande inslag, och jag slås av engagemanget hos personalen. Cheferna är flitiga med att söka stimulansmedel och projektpengar för att utveckla och bevara kvaliteten på boendet. 

Den senaste debatten om äldrevården har mest handlat om procent och pengar, och visst - det krävs ekonomiska resurser för att driva en bra verksamhet. Minst lika viltigt är dock kunskaper i demensvård och en engagerad personal. Finns inte yrkesstolthet, omsorg och empati för de demenssjuka hjälper inte alla pengar i världen.  

Jag ställer mig gärna i kö till Eklanda äldreboende när det är dags.  

PS. Bloggen hittar du under: 

www.eklandaaldreboende.wordpress.com DS.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi kan komma, men inte idag

I min utbildning till mentalskötare i början av 1980-talet ingick en fyra veckor lång praktik på ett mindre sjukhus i västra Göteborg. Jag var 21 år, elev, och den ende killen bland kvinnliga undersköterskor och sköterskor. 

Patienterna bestod till 75 % av äldre, de övriga var unga killar, totalförlamade av motorcykelolyckor som inte kunde röra en fena. 

Jag minns än idag min första dag: 

Efter morgonbestyren satte sig ALLA i personalrummet för den obligatoriska "halvelva-fikan". Det bjöds på kaffe, frallor och wienerbröd, som personalen turades om att handla i sjukhusets café.  

Några satt och virkade, andra bläddrade i veckotidningar som det fanns gott om. Det skvallrades och pratades skit om arbetskamrater som inte var närvarande, men även om patienterna. 

Efter en halvtimme undrade jag om vi inte hade fikat klart. "Nej, nej, sitt kvar - vi brukar sitta här till lunch". Lunchen serverades mellan tolv och ett. 

Jag tyckte det var märkligt, att ingen patient ringde på klockan under den långa fikastunden. Jag begav mig ut i korridoren och fick då till min förvåning se, att den röda signallampan lös och blinkade utanför flera patientsalar. 

Mycket riktigt hade flera av dem bett om att få gå på toaletten, en del hade kissat och bajsat på sig i sina sängar eller sittandes i sina rullstolar. Personalen hade alltså stängt av ringsignalerna, så att de inte hördes ut. 

Det blev fyra hemska veckor, som jag inte önskar  någon ung människa få uppleva under sin utbildning. Resten av min praktiktid höll jag mig borta från personalen så mycket jag kunde, och tillägnade tiden åt patienterna. 

Personalen på den avdelningen var absolut av den typen som hade arbetat där för länge. De ifrågasatte mig när jag t.ex. satt ner och pratade med patienterna, vilket jag var van vid att göra på mentalsjukhuset där jag hade arbetat som vik. skötare. 

Jag knep ihop och led mig igenom denna praktik - jag var ju beroende av personalen för att få ett bra betyg. 

Jag kom att tänka på den tiden, när jag idag lyssnade på  

ett radioreportage :

Rickard Larsson 96 år är en av de äldre som under hösten har tagit del av debatten om vanvård av äldre. Han berättar om hur man som gammal kan känna sig övergiven och bortglömd då bekanta inte hinner komma på besök.

Sara Beischer har många års erfarenhet av arbete inom äldrevården och debuterar i början av nästa år med romanen "Jag ska egentligen inte jobba här". 

Sara Beischer vill att debatten om äldrevården inte bara ska handla om procent och pengar, utan om den gamla människan som faktiskt sitter där ensam och är rädd för att dö. 

Det är ett mycket gripande reportage som jag verkligen rekommenderar att lyssna på.