Djeca: Children of Sarajevo - Göteborg International Film Festival

Djeca: Children of Sarajevo

Regi: Aida Begic, Tyskland/Frankrike/Bosnien & Hercegovina/Turkiet, 2012

"Efter fina Snow som var nominerad till The Ingmar Bergman International Debut Award vid GIFF 2009, fortsätter regissören Aida Begic att skildra Balkankrigets konsekvenser. Djeca: Children of Sarajevo handlar om några av alla de barn som blev föräldralösa i samband med kriget. 

Rahima jobbar långa dagar i ett restaurangkök för att försörja sig och sin tonårsbror Nedim. Hon kämpar för att hålla sin rotlöse bror borta från trubbel och måste dessutom kunna visa de sociala myndigheterna att hon klarar av att hantera Nedims diabetes, annars är det raka vägen tillbaka till barnhemmet. 

Marija Pikic är lysande som Rahima, såväl bitter och sammanbiten som slagfärdig och charmig, stoiskt kämpande trots hopplösa villkor i ett genomkorrupt samhälle.

En av 2012 års mest oförglömliga Cannespremiärer."

-Marit Kapla, GIFF-

Marija Pikic gör en fin rollprestation som Rahima i detta efterkrigsdrama i Sarajevo. Föräldrarlös försöker hon och hennes minderåriga bror överleva i ett av kriminalitet och korruption sargat land, med värdigheten i behåll. Minnena från krypskyttar, död och förödelse kan hon inte bli av med. men hon visar på en stark inre styrka och tro som hjälper henne att överleva och se framåt. En viktig historia att berätta, föra vidare och aldrig glömma. 

Betyg: tre kråkor

Samtliga filmer jag sett och recenserat på årets Göteborg International Film Festival finns samlade under GIFF 2013

Film mobitelom - A Cell Phone Movie

Göteborg International Film Festival 2012 

Bosniske regissören Nedzad Begovics A Cell Phone Movie är en sådan konstvideo man kan se rullas upp på tv-skärmar på Documenta eller på en utställning på Moderna Museet i Stockholm - en märklig film som jag fortfarande, efter en vecka, inte har lyckats begripa mig på. 

Jag har dock lärt mig en sak i livet, efter snart 53 år: man behöver inte begripa allt.  

Filmen vann priset för bästa dokumentär på festivalen i Sarajevo 2011. Jag hade gärna velat se de filmer, som denna dokumentär tävlade med tillsammans.  

Filmfestivalens Midhat ”Ajan” Ajanovic beskriver den så här i festivalprogrammet:  

Filmen är en blandning mellan dokumentär och spelfilm, där man kombinerar dokumentärt ljud med visuellt material upphittat i verkligheten. 

Begovic är en filmare som gillar improvisation och ögonblickets ingivelser. Med ett öga för detaljer lyckas han överskrida perceptionens snäva rammar och göra synligt för oss vad som annars är omärkligt inom vardagliga bilder. 

Tack vare en mängd lyckade visuella aforismer ter sig filmen som om Tati eller Andersson gjorde en dokumentär.

Regi: Nedzad Begovic, Bosnien & Hercegovina,

Betyg: 3 mölndalskråkor

A Cell Phone Movie, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mladic var inte ensam - om nationalism, storhetsvansinne och försoning

I veckans greps slaktaren av Srebrenica Ratko Mladic, efter att "ha lyckats hålla sig gömd" i 16 år. 

Jag satte citationstecken då jag inte tror att han skulle ha gömt sig så länge utan militärens/ regimens vetskap.

Mladic var arkitekten bakom massmördandet av 8.000 muslimska män och pojkar i bosniska Srebrenica 1995.  

Att ha åsikter om Balkan är som att trampa i en myrstack, minerat område om man så vill. Vad man än säger riskerar man att trampa någon på tårna. 

Åsikterna om vad som är sanningen bakom Balkankrigen på 1990-talet går isär. Jag har idag googlat och hittat flera filmer där Mladic hyllas som krigshjälte av serbiska nationalister. 

Hur en man som upprättat koncentrationsläger och begått massmord kan kallas för hjälte är för mig en gåta. 

Vill du se hyllningsklippen får du leta upp dom själv, jag tänker nämligen inte lägga upp dom här. 

Personligen är jag glad över att Milosevics och Mladics drömmar om ett Storserbien gick om intet. Storhetsvansinne brukar historiskt sett ha en tendens att misslyckas..

Tidskriften EXPO:s Daniel Poohl skriver: 

"För att folkmord ska bli verklighet krävs inte bara bödlar. Det krävs också ett omgivande samhälle som accepterar eller i alla fall begriper varför människor ska rensas bort.  

Ratko Mladic tillhörde mördarna. Men vi får inte glömma att han också var en produkt av ett samhälle genomsyrat av en aggressiv nationalism och en islamofobi utan hämningar.  

Folkmordet i Srebrenica, som blev kulmen på Ratko Mladics mannars muslimjakt, föregicks av en nationalistisk vår bland serbiska intellektuella och av en aggressiv antimuslimsk propaganda, som i slutändan gjorde muslimerna till legitima offer i kampen för ett homogent Storserbien.  

Islam beskrevs som motpolen till det serbiska; främmande, bakåtsträvande och aggressivt. Det var en kamp mellan civilisationer, mot ett islam som förökade sig i en så hög hastighet att snart hela Europa skulle översvämmas av muslimer. 

Till slut återstod bara ett alternativ. Döda varenda jävel."

Poohl visar här på nationalismens och folkhetsens kärna, oavsett om det gäller hat mot judar, muslimer, romer eller andra minoriteter. 

Mördarna lyckas endast om det finns tillräckligt med acceptans för mord och förföljelse bland majoritetsbefolkningen. 

Så var det i Tyskland under nationalsocialismen, i Sovjetunionen under bolsjevismen, i Sydafrika under apartheid. 

Majoriteten av befolkningen stödde förföljelserna eller, vilket jag tycker är lika hemskt om inte värre, höll tyst och underlättade därmed makten att förgripa sig mot oskyldiga civila.

Så fort nyheten om Mladics arrestering blev känd, höjdes röster för att "nu minsann kan Serbien bli EU-medlem". 

Är det verkligen så enkelt? Vad händer med Kosovo, som serberna anser vara Serbiens vagga? 

Enligt min åsikt har serberna här en hel del att lära av tyskarna. Det är svårt att vara hatad av en enig omvärld. 

Serberna har likt tyskarna varit skyldiga till grymma krig, etniska rensningar, förföljelse och förintelse. Det tar år, om inte generationer att bearbeta. 

Nationalism är något av det farligaste som finns.  

Följderna av Andra Världskriget för Tysklands del blev en etnisk rensning av gigantiska mått. 

Mellan 12 och 14 miljoner tyskar (exakta siffran är det ingen som vet) fördrevs från sina hem i Preußen, Pommern, Schlesien, Memelland, Sudetenland, Siebenbürgen, Banat, Slavonien, Vojvodina, und so weiter.. 

Wolgatyskarna tvångsförflyttades av Stalins regim till Sibirien. 

Königsberg blev Kaliningrad, Danzig blev Gdansk - gränser flyttades och accepterades till slut genom Willy Brandts försoningspolitik på 1970-talet. 

Bilden med knäfallet framför okände soldatens grav vid statsbesöket i Warszawa 1970, då han å Tysklands vägnar bad om förlåtelse och försoning, har gjort stort intryck på mig och etsat sig fast i mitt minne.

Det var en storartad gest mot det polska folket. 

Men det fanns också tyskar, framförallt bland de fördrivna som insåg att de aldrig mer skulle återse sitt barndomshem, som ropade "förräderi!"

Willy Brandts knäfall i Warszawa 1970

Försoning tar tid, och det tog tyskarna flera generationer för att bli en av världens största demokratier. 

Någonstans måste man bestämma sig för att dra ett streck och gå vidare; sluta minnas gamla oförrätter och dra konsekvenserna av sitt handlade. 

Srebrenica har varit en mardröm för muslimerna i Bosnien, men även för de holländska FN-soldaterna som inte hade mandat att skjuta tillbaka. 

De fick stå och titta på hur Mladics bödlar förde tusentals människor till slaktbänken - en skam för FN, EU, ja hela världssamfundet.  

När Milosevic sedan skickade in militären till Kosovo, hade NATO lärt sig sin läxa och med bombningar lyckats förhindra ett folkmord på Kosovo-albaner. Den här gången ville man inte stå passiv vid sidan om. 

Det är min uppfattning att vissa konflikter kräver våld för att lösas. 

Hitlertyskland hade aldrig besegrats med förhandlingar och humanitär hjälp. 

Sverige var neutral vid den tiden. Hade alla andra länder också varit neutrala, hade Hitler segrat och Europa sett helt annorlunda ut idag.  

Vad hade hänt om Milosevic lyckats med sin nationalistiska Storserbienpolitik, om inte NATO hade gripit in? 

Till sist hoppas jag att den internationella insatsen mot Libyen, med stöd från Sverige, får slutföras tills Ghaddafi är borta. 

Just med tanke på historien är det oförlåtligt att stå vid sidan om när ett folkmord begås. 

I detta radioklipp intervjuas Admir som överlevde massakern i Srebrenica. Han förlorade sin far och bror, som senare hittades i massgravar. En gripande intervju om död, sorg och försök till försoning:

Srebrenica Massacre del 1 (BBC), klicka sedan vidare på YouTube-länken





Srebrenica victim´s relatives search for justice (al-jazeera)




Källor:

EXPO: Ratko Mladic var inte ensam här!

SvD: Frågan om Kosovo tar ner glädjen här!

Göteborgs-Posten: Mladic kry nog för rättegång här!



Lästips: Waffen-SS marscherar på Rigas gator här!

Cirkus Columbia - Bosniens oscarsbidrag når inte ända fram

 Göteborg International Film Festival


Cirkus Columbia

Minns du den oscarsbelönade filmen Ingenmansland?  Två fiendesoldater - en bosnier och en serb - bestämmer sig för att hjälpa en ensam soldat som lämnats liggande på en mina. Rör han sig sprängs alla tre i luften. De anropar sina respektive förband för att få hjälp, men två bittra fiender kan inte göra en gemensam insats för en soldats skull. FN:s styrkor tillkallas, men när också pressen få nys om historien sätts en enorm mediacirkus i gång.


Ingenmanslands var regisserad av Danis Tarovic, och ikväll var det dags för honom att presentera sin senaste film Cirkus Columbia på biograf Draken i samband med filmfestivalen. Han var personligen närvarande och ställde upp för en Q & A efter visningen.

Filmen är för mig årets första festivalbesvikelse. Kanske hade jag  för höga förväntningar. Istället för en skruvad  bykomedi från Balkan med färgstarkt persongalleri serverades en ganska blek och tam historia i TV-filmsgenren. Filmen grep aldrig tag i mig, skådespelarna liknade karikatyrer - tacka vet jag Emir Kustoricas mustiga filmer! -Cirkus Columbia är så långt därifrån man kan komma.

Så här presenteras filmen i festivalprogrammet:
Det är 1991 och Divko återvänder hem från sin 20 år långa exil i Tyskland. Med sig i Mercedesen har han en mycket ung flickvän och sin högt älskade katt. Hemma i byn finns ex-frun och sonen. Tanovic leker skickligt med komiska stereotyper och blickar nostalgiskt mot den östeuropeiska byfilmen i denna smått absurda, bullriga och varma tolkning av den välkända författaren Ivica Ðikic roman.

Filmen, som är producerad med stöd av Göteborg International Film Festival Fund är Bosnien-Hercegovinas Oscarsbidrag.

Regi: Danis Tanovic, Storbritannien/Tyskland/Frankrike/Belgien/Bosnien & Hercegovina/Slovenien, 2010


                                           Betyg: 2 mölndalskråkor

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!