Paradislandet Sverige

Varför är det så viktigt om man är svensk, tysk, jude, same eller något annat? Ibland önskar jag att vi svenskar hade lite mer av Amerika i oss. 

Årets första krönika publicerad i Mölndals-Posten 2015-01-15

Paradislandet Sverige

Sverige är paradiset på jorden - orden är min fars och jag har hört den meningen under hela min uppväxt. Min far kom från Tyskland till Sverige strax efter krigsslutet. Han var sjutton år gammal. Hans föräldrar hade varit så föreseende och satt honom på en internatskola på en ö långt ute i Nordsjön. På det viset slapp han att bli inkallad som barnsoldat i Hitlers slutstrid.

Själv har jag aldrig träffat min släkt på fars sida. Både farmor, farfar och farbröder dog under kriget. Däremot vet jag genom lite släktforskning mina rötter bakåt i tiden ända bort till 1500-talet.

Jag vet också att jag har en gren som utvandrade till Amerika på 1700-talet. Ibland tar jag fram släktträdet, läser om sheriffer och fantiserar över, hur livet gestaltade sig för dom. Tänk om det hade funnits en tidsmaskin som man kunde kliva in i - vilken fantastisk resa det hade varit.

I höstas har jag med intresse följt tv-serien Allt för Sverige. Jag har skrattat och gråtit med amerikaner som tävlade om första priset, en träff med sina släktingar från Sverige som de aldrig har mött. En av dom var Nate Butler, till hälften indian, till hälften svensk.

Nate kom aldrig till finalen men fick ändå reda på detaljer om sin släkt, det var rörande att se. Nates mormors farfars far Carl Martin Lindgren kom från Fässbergs socken och arbetade som järnbärare på Järntorget i Göteborg.

Nate Butler

Han emigrerade till Amerika och jobbade som matros, klev av båten i Kalifornien, träffade Yurokindianerna, levde med dom och gifte sig med stammens sista medicinkvinna.

All emigration sker av någon anledning. Nate Butlers anfader från Fässberg emigrerade till Amerika på grund av att livet i Sverige var slitsamt och fattigt. Idag skulle vissa kalla honom för "ekonomisk flykting".

Min far emigrerade till Sverige på grund av att hans hemland var sönderbombad och hans familj i det närmaste utplånad. Kriget var över, landet befriat och han led inte av någon förföljelse, däremot av hunger och fattigdom. Idag skulle han kanske fått stanna i Sverige av "humanitära eller flyktingliknande skäl".

Arvet är en viktig del av ens liv, men samtidigt frågar jag mig, varför det är så viktigt om man är svensk, tysk, jude, same eller nåt annat?

Ibland önskade jag att vi svenskar hade lite mer av Amerika i oss. Oavsett om du har polska, irländska, tyska eller svenska rötter är du alltid amerikan. Här i Sverige är och förblir man alltid invandrare, eller ännu värre, andra eller tredje generationens invandrare.

Kan vi ändra på det och i framtiden kalla alla som bor och lever här för svenskar - då kanske Sverige blir paradiset på jorden.

Fler krönikor hittar du om du klickar här. 

Ro för själen i Krokslätts Fabriker

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2014 - 12 - 18

Ro för själen i Krokslätts fabriker

-Det var kväll på stormavdelningen. Många av personalen hade gått hem. Vi patienter låg i bälten. En del av oss hade fått sprutor med eller mot vår vilja. Två stora sovsalar rymde sjutton patienter.

Vi var fem personer som andäktigt satt och lyssnade när Gunnel Bergstrand berättade om sin  tid som tvångsintagen på Restad sjukhus i Vänersborg på 1950-talet, en tid fylld av övergrepp. Tvångsmedicineringar och bältesläggningarna var snarare regel än undantag.

När jag började arbeta på S:t Jörgens sjukhus på 70-talet bar fortfarande en del sköterskor uniform. Mycket har hänt sedan dess, och jag tillhörde dom som arbetade sista dagen på det gamla mentalsjukhuset, släckte och låste - för att senare flytta över till en nybyggd psykiatriklinik på annan ort.

Felet med psykiatrireformen på 90-talet var att man glömde föra över resurser till öppenvården. Politikerna trodde att psykiatrins problem var lösta bara man stängde de förhatliga institutionerna. Patienter som hade funnit trygghet på sjukhusen, kastades bokstavligt ut i intet - i bästa fall med ett visitkort till en sköterska, telefontid torsdagar 10:00-12:00 jämna veckor. En del blev hemlösa och hamnade i blandmissbruk för att stå ut - många tog livet av sig.

Därför blev jag så glad, när jag läste att den nya blågröna majoriteten i Västra Götaland bestående av de borgerliga partierna och miljöpartiet, beslutat att höja regionskatten för bl.a. sjukvårdens skull och avsatt sammanlagt 200 extra miljoner till psykiatrin under en treårsperiod.

Förra månaden öppnade Psykiatrimottagning Mölndal i det nybyggda glashuset på Göteborgsvägen i Krokslätts Fabriker. Här arbetar läkare, psykolog, sjuksköterska, kurator, arbetsterapeut, sjukgymnast och sekreterare. I samma lokaler finns även enheten för autism och ADHD samt mottagning för psykiatripatienter boende i Härryda kommun.

Sammanslagningen kommer att ge samordningseffekter och möjlighet för de olika behandlingsteamen att  lära av varandra och på så sätt ständigt utveckla sina arbetssätt.

Jag tror att detta är den rätta vägen att gå när det gäller behandlingen av människor som är sjuka i själen, så att människoöden som Gunnel Bergstrands för evigt kan förpassas till historieböckerna.

Det är dock viktigt att kunna historien för att gå vidare, så läs gärna hennes bok "Patienten är frisk för övrigt", utgiven av Recito Förlag. 

Besök också Medicinhistoriska Museet på Östra Hamngatan i Göteborg, mitt emot Nordstan. Där visas föremål och berättas psykiatrins historia på ett sätt som närmast kan liknas ett skräckkabinett. Störst behållning får du om du går en guidad tur. 

Fler av mina krönikor i Mölndals-Posten hittar du om du klickar här. 

Revy med välförtjänt hybris

Hela Mölndalsrevyns ensemble rockar loss i strålkastarljuset

Full pott för Möllan Rouge

Min recension av årets Mölndalsrevy publicerad i Mölndals-Posten 2015-01-15

Klicka på bilderna om du vill se dom i större format

Mölndalsrevyn har gjort det igen. Årets premiär av  "Möllan Rouge" på Biograf Möllan är en succé. En renodlad nummerrevy med en kavalkad av sketcher, musik- och dansnummer, skämt och allvar. 

Medan stormen Egon härjade i trakten i lördags, välte träd och slet sönder elledningar samlades 295 mölndalsbor plus några utsocknes i den nyligen renoverade och digitaliserade Biografen Möllan. Anledningen var premiären av årets Mölndalsrevy.

I programbladet skriver de med glimten i ögat , att de "är bättre än någonsin. Faktum är att vi är så bra att vi fått storhetsvansinne. MÖLLAN ROUGE - en revy med hybris serverar allt."

Det var med rätt mycket skepsis som jag bänkade mig med kamera och penna i högsta hugg. Min misstro tycktes besannad när vi under de första tio minuterna serverades den ena dåliga ordvitsen efter den andra. Kal å Ada måste ha vänt sig i sina gravar flera gånger om.

Men min skepsis skulle snabbt övergå i glädje och förtjusning. Med buller och bång, glitter och glamour öppnar hela ensemblen med ledmotivet ur musikalen Cabaret, som här översatts till "Välkomna, angenämt, trevligt!" i ett sång- och dansnummer i bästa can-can-stil, till rungande applåder.

Sedan följer ett sprakande fyrverkeri av sketcher, sånger och dansnummer i ett högt tempo som det var länge sedan jag upplevde på en Mölndalsrevy. Borta är ramberättelse och de ibland gäspiga övergångarna mellan numren. Möllan Rouge är en renodlad nummerrevy och det är nyckeln till en blivande succé.

Som vanligt blandas skämt och allvar som det skall vara i en nyårsrevy. Revyveteranen Ulla Karin Olsén gör en oförglömlig "Fru Larsson slår slint" där hon med anspelning på vice talman Björn Söders uttalanden om svenskhet konstaterar: Allt är samernas fel! Hur hade de mage att flytta till Sverige innan de riktiga svenskarna kom hit? En suverän och vass text skriven av Erik Jensen, kryddad med humor och satir av högsta klass.

Ulla Karin Olsén är suverän i "Fru Larsson slår slint"

Andreas Nygård gör revypremiär bland annat med en underbart finstämd ballad om tiggeriet utanför mataffären, "Är det någon som ser dig?" Mölndalsrevyn räds inte allvaret. Att så närvarande och musikaliskt framföra en sång som tar upp tiggeriet i Sverige är imponerande.

Revyns nya stjärnskott Andreas Nygård

Andreas Nygård är så att säga Teaterhusets egen produkt. Han har spelat teater där sedan han var tio år. Hans insatser lyfter revyn till nya höjder och jag hoppas, att han inte går Per Anderssons väg, utan att vi får se mer av honom i Mölndal i framtiden.

Sammanlagt består årets revy av drygt tjugofem sketcher. Nämnas skall musikerna på scenen i bandet "Hybritts" som på ett suveränt sätt serverar oss musiknummer som Sylvia Vrethammars Viva España i tangoversion, Rolling Stones` "Sympathy for the devil" och Björn Skifs "Hooked on a feeling" för att nämna några. Allting live, inget playback här inte.

Omnämnas bör också parodin på Björn och Bennys "Kristina från Duvemåla", här i form av "Birgitta från Balltorp". Helt suveränt tolkad med härlig bondkomik av Henrik Bladlund, Lena Gustafsson, Andreas Nygård, Kent Vickell och Sandra Andersson.

I sketchen "Överklass" spelar Karin Mickelbo och Ulla Karin Olsén två överklassdamer som önskar sig tillbaka de gamla Moderaterna och visar vilka revyrävar de är. Briljant!

Revyrävarna Karin Mickelbo och Ulla Karin Olsén som överklassdamer

I "Republik, nu!" får vi se prinsessan Estelle alias Sandra Andersson inskolas på dagis. Två SÄPO-vakter med utpräglad stockholmsaccent alias Jimmy Tingstedt och Henrik Bladlund gör sitt bästa för att instruera dagisfröken i vilka förhållningsregler det är som gäller. I slutet håller Estelle upp en skylt med texten "Republik nu!" Det här var den enda sketchen som inte föll publiken i smaken, tystnaden som lade sig var bedövande och man hade kunnat höra en knappnål falla.

Mölndalsrevyn har roat oss sedan 1974. Det är bara att gratulera regissören Erik Ståhlberg, producenten Hanna Johansson och alla andra inblandade - med Möllan Rouge har de gemensamt skrivit svensk revyhistoria. Det är inte för intet som Mölndalsrevyn vunnit flera Revy-SM-titlar och blivit premierade med det fina priset "Karl Gerhardhatten".

Jag lyfter på hatten och delar ut fem mölndalskråkor i år.

- Fredagsmys i TV-soffan i bästa Robinsonanda: Vem i familjen skall röstas ut, vilka får vara kvar?

Ryska u-båtar "Under ytan" - dråpligt roligt och får publiken att kikna av skratt

Lena Gustafsson leder Melodikrysset utan musik, måste upplevas! 

Mölndalsrevyn  "Möllan Rouge"

Spelas på Biografen Möllan i Mölndals Folkets Hus till och med den 21 februari

Regi: Erik Ståhlberg

Producent: Hanna Johansson

Texter av: Lenny Alvefelt, Tim Kristoffer Gunnarsson, Erik Jensen, Hanna Johansson, Håkan Johnsson, Johan Leion, Göran Ljungkvist, Karin Mickelbo, Daniel Pawholm, Stefan Sjö

Skådespelare: Sandra Andersson, Henrik Bladlund, Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Andreas Nygård, Ulla Karin Olsén, Jimmy Tingstedt, Kent Vickell

Bandet HYBRITTS: Magnus Boqvist, Janschie Börjesson, Martin Egnell, Thomas Hagby

Speltid: Två och en halv timmar inklusive paus

Bäst: Andreas Nygård i balladen "Är det någon som ser dig", om tiggaren utanför mataffären. Text av Lenny Alvefelt.

Sämst: Ljussättningen, men det hoppas jag var en premiärmiss som kommer att rättas till.

Biljetter köps via hemsidan www.molndalsrevyn.se

Biljetter går även att köpa på Möllan mån-fre 9.00-15.00 och fredagar 17.00-18.30

Telefon: 031-27 59 10

Dessutom säljs biljetter på Ericsons Foto, Mölndals Centrum

Telefon: 031-87 87 00

Du hittar fler av mina recensioner och krönikor i Mölndals-Posten om du klickar här

Den svenska synden kommer från Mölndal

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-07-17

Den svenska synden kommer från Mölndal

"Christian, vad är det jag fått höra? Har du varit och tittat på porrfilm?"

Rektorn på min skola i Tyskland där jag växte upp hade kallat upp mig till sitt kontor. Jag var tretton år och hade på skolrasten talat om för mina klasskamrater, att jag kvällen innan varit på bio och sett en svensk film, vilket gav upphov till allmänt skratt och hånfulla leenden. "Hur bar du dig åt för att smyga dig in där, det är ju 18-årsgräns!"

På 70-talet visades pornografiska filmer på vanlig bio, även här i Sverige. I Tyskland kallades de för "Schwedenfilme" och skådespelerskor som Christina Lindberg från Hisingen var stora filmstjärnor, inte bara där.

Hon medverkade i ett stort antal svenska, tyska och engelska filmer, mer eller mindre naken, och bidrog således till ryktet om den svenska synden. Filmen "Thriller" från 1974 inspirerade Quentin Tarantino till den berömda "Kill Bill".  "I love Christina Lindberg. She’s Sweden's coolest actress", har Tarantino sagt om henne.

I "Anita - ur en tonårsflickas dagbok" spelade hon mot Stellan Skarsgård, som liksom Jörn Donner och många andra hade roller i en del pornografiska filmer på den tiden.

Men var kommer begreppet "Den svenska synden" ifrån egentligen. Jo, den har sitt ursprung i Mölndal, faktiskt - så långt tillbaka som 1951.

Det var då mölndalsfödda skådespelerskan Ulla Jacobsson spelade huvudrollen i Arne Mattssons film "Hon dansade en sommar". Filmen blev vad man kallar en skandalsuccé, främst på grund av att det unga kärleksparet badar nakna tillsammans och Ulla Jacobssons nakna bröst syns i närbild i en kärleksscen. Den tilldelades som första svenska film Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin 1952.

Begreppet "Den svenska synden" myntades och det har hållit sig envist kvar fram till våra dagar, mycket tack vare den svenska sexfilmsexporten på 60- och 70-talet.

Vad var det då som var så syndigt? Att visa nakna människor som älskar med varandra? Jag har alltid varit fascinerad av det svenska sättet att förhålla sig till nakenhet. Här anses nakenhet vara mer naturligt än i många katolskt pryda länder på kontinenten. Jag minns en fransk skolklass på ett vandrarhem i södra Tyskland i slutet på 70-talet. Samtliga killar duschade varje morgon med badbyxorna på.

Mitt möte med rektorn då?  Jo, jag förklarade att jag hade sett "Utvandrarna", Jan Troells mästerverk efter Vilhelm Mobergs romaner. Vilhelm Moberg kände han mycket väl till och han frågade mig om jag inte kunde skriva en uppsats i historia om honom och den stora svenska utvandringen till Amerika. Jo, det kunde jag och jag fick bra betyg i ämnet, det året.

Så var det med den "svenska synden". 

Fler krönikor hittar du om du klickar här.

Håll historien levande

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-06-12

Håll historien levande

Min far var 16 år när kriget var slut. Farmor och farfar hade skickat honom till en internatskola på en ö långt ute i Nordsjön, inte långt från holländska gränsen.

När han efter andra världskrigets slut kom hem till Berlin, hittade han varken gatan eller huset där han växte upp, allt var sten och aska.  Med hjälp av vänner till familjen tog han sig till Sverige för att bygga upp en egen tillvaro.

Jag kom att tänka på honom i fredags när jag såg minnesceremonin av"Dagen D" i Normandie förra veckan. Jag mindes en bilsemester i Belgien och Frankrike vi gjorde någon gång på sextiotalet. Far gjorde en extra omväg bara för att visa oss barn dessa oändliga gravfält med vita kors, där offren för såväl första som andra världskriget ligger begravda. Jag minns hur vi stannade till och pappa sa "Se ut över fälten: det här är resultatet av fanatisk nationalism. "

Far var så klart präglad av andra världskrigets fasor, han hade själv varit med under fosforbombningarna av Hamburg och missade aldrig ett tillfälle att inpränta i oss barn, vilka följderna blir när inskränkthet, rasism och tron på det egna folkets överlägsenhet slår rot hos stora delar av befolkningen.

Vid  minnesceremonin i fredags satt flera veteraner som idag är över nittio år gamla uppradade. Jag blev rörd till tårar när engelska drottningen gick fram till var och en, tog dem i hand och talade några ord. Utan dessa män hade Europa inte sett ut som det gör idag.

Det finns många sätt att bearbeta sin historia och hålla den vid liv. Ett sådant är "snubbelstenarna" i Tyskland, ("Stolpersteine) som du kan hitta lite här och var om du bara håller ögonen ner mot trottoaren.  Stenarna är gjorda av betong med en ovansida av mässing, de har en inskrift med ett offers namn och placeras i trottoaren framför offrets sista bostad.  Du kan till och med ladda ner dem i appar i din telefon och göra en snubbelstensvandring på egen hand.

I Berlin hittar du bland annat Cordelia Edvardssons sten utanför hennes barndomshem med inskriften: "Här bodde Cordelia Edvardson, född Hoffmann, årgång 1929. Deporterad 10.3 1944. Theresienstadt. Auschwitz. Överlevde."

Den 10 maj i år avled Fritz Hilliges från Kållered. Han hade överlevt krigets fasor, förföljelse, fångenskap och koncentrationsläger. Fritz var ofta runt i skolorna in i det sista för att berätta om sina upplevelser. Han ville berätta för att det aldrig någonsin ska glömmas och snart finns det tyvärr inga människor kvar som kan berätta.

I höst ställer för första gången ett nazistiskt parti upp i kommunalvalet här i Mölndal. Ett bra tillfälle för oss att diskutera, hur vi på bästa sätt kan hålla historien levande. Gör inte vi det, är det ingen annan som gör och jag är rädd för vart ett historielöst samhälle kan leda oss till. 

'

Fler krönikor hittar du om du klickar här.

Jag kan inte blunda längre

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-05-08

Jag kan inte blunda längre

Vi möter dem dagligen, du och jag. Ibland säger de "hej" när vi går in i livsmedelsbutiken, ibland "hej då" när vi lämnar den med våra välfyllda matkassar. Den unge romske killen utanför ICA MAXI har till och med lärt sig några svenska ord. "Glad påsk" ropade han till mig med ett brett leende när jag gick ut, fullastad med matvaror och ett halvt kilo lösgodis  jag fått i present som trogen kund.

Jag stannade upp, grävde i byxfickan och hittade 15 kronor, vände om och lade mynten i hans lilla skål. Killen sken upp som en sol och sade "tack så mycket".

Europas fattigdom har kommit till Sverige och tiggande romer präglar gatubilden i de flesta svenska städer. Jag har bestämt mig för att inte blunda längre. Det är klart man kan göra som Mölndals Stad, tvångsvräka och jaga dom från en parkeringsplats till en annan. Men löser det problemet?

Heder åt Svenska Kyrkan i Stensjön som upplåter en parkeringsruta så att åtminstone en familj kan bo under värdiga former, få möjlighet att laga mat och sköta sin hygien. Detta är kristen kärlek utförd i praktisk handling och den gör mig stolt över att vara medlem i Svenska Kyrkan.

För några veckor sedan skrev jag för första gången upp mig som volontär hos "Soppkök Göteborg", jag hittade deras sida på Facebook. Några timmar en söndageftermiddag hjälpte jag till att dela ut soppa, kaffe och smörgåsar till hemlösa på Gustav Adolfs Torg.

Jag minns en äldre romsk kvinna som hade ett härjat ansikte som vittnade om ett hårt liv. Trots sin bottenlösa fattigdom utstrålade hon en vänlighet och värdighet som jag sällan mött. Språkförbistringen var förstås stor. Hon kunde några ord tyska, men annars kommunicerade vi med handtecken och ögonkontakt. När hon åt sin smörgås märktes det tydligt att hon inte hade ätit på länge.

Jag är självklart medveten om att vi i Sverige inte kan lösa alla fattiga romers problem och det skall vi inte heller. Att förbättra romernas situation är ett europeiskt problem som vi måste lösa gemensamt. Samtliga  länder i EU måste dra sitt strå till stacken.

Vi kan inte blunda längre. Vi kan inte fortsätta gå förbi och låtsas att vi inte ser dom, för annars blir vi hårda och kalla cyniker som hela tiden ropar på, att någon annan skall göra något.

Stanna upp, försök ta ögonkontakt, ge en slant och visa lite vanlig vänlighet. Det är det minsta du och jag kan göra just nu.

Du kan köpa duschkuponger på Centralstationen, eller tvålar och tandborstar på Överskottsbolaget och ge till Soppkök Göteborg, som sedan delar ut till behövande.

Möjligheterna till hjälp är många om man bara vill.



Fler krönikor hittar du om du klickar här. 

Lätta offer för rasismen

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-0320 

Lätta offer för rasismen 

-Jag vill att riktiga, helblodiga svenskar härifrån Norden har kontroll över vårt land.

Något häpen men inte särskilt förvånad stannar jag framför tavlan och funderar över detta ändå ganska tidstypiska uttryck, med tanke på att även lilla Mölndal nu har begåvats med ett nazistparti i årets kommunalval.

Jag befinner mig på Mölndals Stadsmuseum och utställningen Hembygd - Någonstans i Sverige. En intressant och tankeväckande vandringsutställning där 900 gymnasieungdomar från Trelleborg i söder till Pajala i norr tycker till och beskriver sin hembygd, orten där de är uppväxta och där de bor.

Nu är i ärlighetens namn citatet ovan inte alls typiskt för åsikterna som kommer fram i utställningen, men jag kan inte släppa den. Den får mig att minnas.

Minnas min uppväxt i Tyskland på 60- och 70-talet. Den vänliga äldre damen framför mig på bussen till skolan. Minnas att jag fick kalla kårar och frös till is när jag upptäckte det intatuerade fångnumret på hennes arm nedanför den kortärmade blusen denna heta högsommardag.

Minnas den varma sommarkvällen många år senare på vandrarhemmet i Skoghall, när jag ville ha lite musik till tidningsläsningen. Jag hade satt på kassettbandspelaren som fanns där, men istället för pop strömmade hatet ur högtalarna i form av vitmaktmusik.

Jag minns också alla ungdomar jag träffat på mina mopperesor genom svenska småorter i Dalsland, Värmland, Bergslagen, Närke och Västergötland. Välmående ungdomar som inte saknar något och materiellt tillhör dom som har det bäst i världen, men som är så otroligt uttråkade där i den lilla byn, där det på sin höjd finns en bensinmack eller en pizzeria att samlas kring.

Historielösa och utan perspektiv och framtidstro blir de lätta offer för vitmaktmusikens och rasismens förförare. Jag har sett det i östra Tyskland, jag har sett det i Bergslagen. Småorter med igenbommade hus, nedlagda affärer och rostiga bilvrak på tomten, där gräsmattan inte klippts på fler år.

Jag brukar åka iväg på moppesemester då och då, i maklig takt på småvägar till byar och mindre städer. Ack så mycket provins vi har i Sverige, så mycket instängdhet men också  längtan ut i världen, längtan efter något annat.

Dima från Nödinge säger: -Jag kom hit för två år sen för att det är krig i mitt land. I Irak finns inga drömmar, inga ambitioner. Här i Sverige har jag chans att vara fri.

Och på tavlan intill på museet läser jag: -När det kommer någon som tycker något kommer det alltid en motrörelse som tycker tvärtemot. Det är asbra för det är vid konflikter någonting händer. Det tar emot att förändra saker i samhället, därför kommer det att ta tid att förändra.

Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här. 

Världens bästa bantningskur

Nedan min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2014-01-09

Världens bästa bantningskur

"Nå, och hur har vi det med vikten? Kan du vara snäll och ställa dig på vågen där?" Min årliga rundsmörjning hos min husläkare gav mig världens chock: jag hade spräckt 100-kilosvallen med god marginal. Något måste göras insåg jag.  Mina timslånga promenader gav ingenting. Att späka mig med mindre intag av mat ville jag inte. Man vill ju njuta av livet annars kan det kvitta.

Jag skickade in en intresseanmälan för ett sommarvikariat på VTD och i somras började min karriär som tidningsbud. Under tre veckor motionerade jag mig upp och ner genom  trapphus utan hiss; talade med igelkottar, katter, rådjur och älgar samt smyglyssnade ofrivilligt på vad människorna sa och ropade i sömnen - där dom låg vid öppet fönster i sommarnatten. Jag njöt i fulla drag av soluppgångarna, och stegen blev lättare för varje morgon.

Som barn och under tonåren vistades min syster och jag varje sommar hos mormor och morfar i Göteborg. Via en bekant på GP ordnade de sommarjobb om söndagarna för oss. På den tiden ingick inte söndagstidningen i prenumerationen, utan den såldes vid dörren. Det blev många 25-öringar i dricks och efteråt satt vi vid mormors köksbord och räknade pengarna vi fick över med våra trycksvärtesvarta fingrar. Det räckte till ett antal glass och besök på Liseberg.

Lika idylliskt är det inte idag, det hänger inga kuvert med drickspengar vid brevinkasten längre. Efter sommaren fortsatte jag med inhopp som vikarie i olika distrikt. Jag kan numera varje uppgång mellan Mölndals Bro och Krokslätts Torg utantill och har med andra ord fått uppleva "Mölndal från insidan".

Arbetslaget är en brokig samling morgonpigga pensionärer, studenter och invandrarungdomar. Jobbet liknar mer en brevbärares. Förutom morgontidningarna delar vi ut allt från veckotidningar, postorderkataloger till böcker från olika bokklubbar. 

Vikten då? Jo, tack - den har rasat med 15 kilo sedan slutet av juli. Jag känner mig som mannen i Viktklubbens reklam som tar sitt rundlagda alter ego i handen och säger: "Adjö och tack för den här tiden!"

Även författarna Jan Fogelbäck och Ivar-Lo Johansson arbetade som bud för Pressens Morgontjänst på Söder i Stockholm. Ivar-Lo var 85 år när han började, så det är aldrig för sent. Jag rekommenderar det verkligen. Numera är jag fast anställd med eget distrikt. Morgnarna är sig inte lika och frukostarna har aldrig varit så goda som nu.

Till sist vill jag önska alla Mölndals-Postens läsare ett Gott Nytt År och hoppas att min första krönika varit till belåtenhet. Jag har inte bara skrivit den, utan även burit ut den själv. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här. 

Tänk på döden!

Nedan min senaste krönika publicerad dagen före Allhelgonadagen 2013-10-31 i Mölndals-Posten

Tänk på döden

Äntligen! Efter en hel dags slit med städ och matlagning var jag klar. Doften från potatisgratängen och den vitlöksspäckade lammsteken fyllde lägenheten. Denna gråmulna novemberdag tyckte jag det kändas passande med tända ljus. Gud så mysigt vi skall ha det - nu kan gästerna komma!

Jag hade precis korkat upp vinflaskorna när mina nya chilenska vänner ringde på dörren. De skulle bjudas på en riktig svensk fredagsmysmiddag med levande ljus. Jag hade inte haft middagsgäster på evigheter och var lite spänd och nervös.

"Åh vilket fint vardagsrum!" utbrast Gloria, skyndade sig att blåsa ut samtliga stearinljus och tände lampbelysningen. "Vem är det som har dött? Skall vi på begravning?"

Jag blev helt förstummad och visste inte vad jag skulle säga. Hon påstod att "hemma i mitt land tänder vi bara levande ljus när någon avlidit." PANG! Vår första kulturkrock hade blivit  ett faktum.

Jag tänker tillbaka ibland på denna episod, särskilt nu i allhelgonatider då vi minns de nära och kära som inte finns bland oss längre. En tid då vi smyckar gravar och tänder ljus på kyrkogården för att hedra dem.

Jag tänker också på min gode vän Björn, som under många år önskat att han vore död. Björn smittades av HIV i slutet på 1980-talet, hade sett åtskilliga vänner tyna bort och bevittnat många begravningar. Han var övertygad om att han också skulle dö och planerade sin begravning in i minsta detalj.

Platsen, musiken, pianisten, blomsterarrangemangen, vilka som skulle bjudas - ja han hade till och med tillverkat små inbjudningskort som skulle skickas ut efter hans bortgång.

En dag när Björn visade mig platsen där han hade tänkt begravningsceremonin skulle hållas, stannade han upp, såg på mig helt förtvivlat och sa: "Christian, vad skall jag göra, jag dör ju aldrig!" Jag kunde inte hålla mig för skratt och till slut insåg han själv hur dumt och teatraliskt det lät. Tack vare de nya bromsmedicinerna har han numera funnit sig i sin lott att leva.

Än idag kan jag tänka på hur fridfullt och lättat min mor såg ut efter befrielsen från cancertumörerna som åt upp henne inifrån. Hur jag allt eftersom höjde dropptakten från morfinbehållaren så att hon kunde somna in utan smärta.

Jag tänker på hur fint begravningsbyrån i Lübeck hade gjort i ordning henne. Den vita spetsklänningen, de levande ljusen och den vackra orgelmusiken. Väninnorna som kom och hälsade på. När vi satt på café, pratade om mamma, åt marsipantårta och drack likör.

De döda är inte döda. De lever vidare i våra minnen och berättelser.

Tänk på döden men glöm inte att tänka på livet också! 

Fler krönikor från undertecknad hittar du om du klickar här. 
Ta gärna en titt på min nya blogg: Heimatbloggen.

Papyrus - Epoker kommer och går

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-09-19

Papyrus - Epoker kommer och går

Morfar började som springpõjk på Götaverken, och har sedan arbetat på varvet ända fram till pensioneringen. På 1960-talet byggde han en liten kåk i Lundby Egna Hem på Hisingen med sina egna händer. Han satte en ära i att aldrig vara skuldsatt. Det lilla huset byggdes ut successivt, allt eftersom han hade sparat till material och andra utgifter. "Den som är satt i skuld är aldrig fri". Det var morfar som sa det långt innan Göran Persson.

Som barn fick jag följa med mormor och morfar på semesteranläggningar i Bohuslän och vid Riva del Sole i Italien, som varvsarbetarna fick hyra förmånligt. Jag minns än idag bilresan på Autobahn genom Tyskland till Italien. Sex personer i en Volvo Amazon utan AC: mormor, morfar, morbror Gerry, min mamma, min syster och jag -första semesterresan utomlands.

Det var en tid av trygghet och framtidstro som dagens ungdomar, som har svårt att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden, knappt kan föreställa sig.

Jag kom att tänka på morfar, när jag i våras såg biopremiären av "Bruket berättar - en film om Papyrus", i en så gott som utsåld Fässbergssalen.

Dokumentären av producenten Dan Kristensson bygger på intervjuer med före detta arbetare och tjänstemän, vilket bidrar till att filmen känns levande. Rörande berättelser varvas med tidigare ej visat bildmaterial.

Som när en arbetare ville ta ut sparad semester i samband med sitt bröllop.

-"Men är detta verkligen nödvändigt?"

Med mössan i hand fick han avslag. Den efterlängtade semesterveckan förvandlades till en ledig måndag.

 -"Men det gick ju bra ändå. Man var ju lite rädd för disponenten och vågade inte säga ifrån på den tiden."

De intervjuade i filmen vittnar samstämmigt om unik sammanhållning och kamratskap, men också om det sociala ansvaret som pappersbruket tog för sina anställda, genom bland annat sjukförsäkringsfonder och semesteranläggningar. Ett jobb på Papyrus ansågs lika säkert som en statlig anställning.

Marcus Wallenberg delade alltid personligen ut medaljer och guldklockor till förtjänta medarbetare vid högtidliga ceremonier i Fässbergs kyrka, vilket här illustreras genom unikt filmmaterial ur privata gömmor.

"Bruket berättar" är ett levande tidsdokument, där brukets historia berättas av de kvinnor och män som arbetat där. Filmen lämpar sig utmärkt som studiematerial och borde vara närmast obligatoriskt i Mölndals skolor. Historien är värd att berättas och föras vidare till kommande generationer.

Har du missat filmen, så finns den att köpa på Mölndals Museum och Hembygdsföreningen.

Fler krönikor hittar du här.

Avslutningsvis en liten film:

Chalmersläraren, och experten på övergivna platser, Jan Jörnmark tar oss med till pappersfabriken som blev omkörd av tiden.

Pappersbruket Papyrus i Mölndal blomstrade i 130 år – 2006 var sagan slut.

VIDEO: Torgil Störner och Peter Hellqvist

FOTOGRAFIER: Jan Jörnmark, ur boken "Avgrunden"

FOTOGRAFIER AV GAMLA PAPYRUS: Mölndals stadsmuseum och Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

MUSIK: Björn Olsson

På exkursion med Jan Jörnmark from Chalmers Univ. of Technology on Vimeo.

Bygg gärna, men inte här

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-08-22

Månadens krönika hade kunnat haft 'Not in my backyard' som rubrik, men jag väljer att skriva på svenska. 

Den handlar om gemenskap kontra själviskhet, och jag skrev den med anledning av protester mot ett planerat trygghetsboende, som kommer att skymma utsikten för vissa. 

Jag har valt att inte skriva ut det direkt, men ändå så att berörda kan känna sig träffade.

Bygg gärna nytt, men inte här!

Vid varje månadsskifte samlade min klassföreståndare in matpengarna. En och en ropades vi elever upp, gick fram till podiet, överlämnade pengarna som mamma och pappa hade skickat med oss, och bockades av på en lista. Platsen: en realskola i Lübeck på 1970-talet.

Jag får då och då anledning att tänka tillbaka på Karl som aldrig hade några pengar. Vi alla i klassen visste att Karls pappa söp och pucklade på både honom, hans syskon och hans mamma. Pengarna räckte aldrig till.

Karl och hans familj tillhörde de 14 miljoner tyskar, som efter andra världskrigets slut flydde undan ryssarna och fick lämna sina hem och allt de ägde. Så småningom hamnade de i provisoriska läger i dåvarande Västtyskland.

Karl och hans familj bodde i ett sådant. Det var enkla stugor av trä, utan vare sig egen toalett eller rinnande vatten. Meningen var att livet i lägret skulle vara en övergångslösning tills man hade kommit på fötter igen och startat ett nytt liv.

Efter skolan brukade jag köra ut mediciner åt min danskafrökens man, som var apotekare. Många av kunderna var gamla och bodde i flyktinglägret. Det var trångbott och fattigt. Jag minns att en del hade höns och kaniner. Kärrorna med vilka de hade färdats, en del med häst, andra till fots, stod kvar på gårdarna som ett vittne om ett tidigare liv som bönder  i Preussen, Pommern, Böhmen eller Mähren.

Kommunen hade till slut insett att man måste göra något för flyktingarna, och det planerades för att bygga permanenta bostäder. Problemet var att de skulle inkräkta på ett attraktivt grönområde.

Protesterna blev enorma. Det samlades in namnlistor med krav på utredning av "alternativa placeringar". Många skulle förlora utsikten mot en äng och skog som fanns i närheten. De boende hänvisade till, som de påstod, "omfattande forskning som visar på samband mellan boendes psykofysiologiska hälsa och ögonkontakt med naturen".

Man krävde "vindanalyser" samt utredning om framtida utsläpp från biltrafik. Ingen sa rent ut vad den egentliga orsaken var: att man var rädd för att de nya bostäderna skulle medföra en minskning av den egna bostadens värde.

-Bygg gärna hus åt flyktingarna, men inte här!

Hur gick det då för Karl? Vi elever i klassen la ihop från våra fickpengar, klassföreståndaren samlade ihop pengar bland kollegor i lärarummet - så utan mat blev han aldrig.

Så småningom fick han och hans familj en egen lägenhet. Efter skolan skiljdes våra vägar, men han finns kvar i mina tankar för alltid. Och som sagt, då och då får jag anledning att tänka tillbaka på honom. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här! 

Var det bara en tweet?

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-07-18

Var det bara en tweet?

På internet efter Sverige-Danmark:

Damlandslaget - Lesbiska horor är vad ni är! "Damer" ska inte spela fotboll. Ser ju ut som män. #Lesbiska hela bunten! Ni våldför er på Gamla Ullevi, era flator!

Föraktet mot halva mänskligheten är konstant och flödar på nätet varje dag, varje timma, varje sekund, dygnet runt. Nätet har inneburit en revolution för yttrandefriheten, där varje människa är sin egen chefredaktör. Det som förr stannade inom omklädningsrummets fyra väggar eller inom stammisgänget på krogen, hamnar numera som tweets på Twitter eller statusar på Facebook, tillgängligt för alla.

En herrtränare för ett handbollslag i elitserien stod för ett av inläggen, där han antyder att hela landslaget är lesbiskt. Till tidningen Nyheter 24 säger han:  – Nej, men det var ju bara en rolig grej. Jag vet inte, jag hade ingen tanke utan det vart bara en tweet.

Frihet innebär alltid ansvar. Tweetarna jag tagit som exempel ovan står där, kan inte göras ogjorda.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skrev för några år sedan: "Bloggen är en kloakbrunn som lett till förslumning av det offentliga rummet” . Ibland är jag benägen att hålla med, och funderar till och med på att ta en internetfri månad, för att rensa skallen.

Just nu upplever vi en fantastisk fin sommar. Varje år i juli besöks vi av tusentals ungdomar från hela världen som deltar i Partille Cup och Gothia Cup, världens största handbolls- och fotbollsturneringar. Många av dem är inkvarterade i Mölndal, och spårvagnarna är ofta knökfulla in till sista ståplats.

Det står jag gärna ut med så länge det skrattas och sjungs hejaramsor på vagnen. Jag blir glad inombords när jag ser och hör dessa ungdomar, kanske på sin första utlandsresa utan föräldrarna, prövandes sina vingar.

Som grädde på moset arrangeras också fotbolls-EM i år, med folkfest på stan och en "Fan Zone" vid Stora Teatern, där vi som inte fått biljetter till Gamla Ullevi kan se matcherna på storbildsskärm och heja på landslaget.

I en krönika för exakt två år sedan beskrev jag en upplevelse från Ullevi: Män jagade varandra på läktarna. Knytnävar virvlade genom luften. En man fick flera karatesparkar rätt mot sitt huvud, endast några meter ifrån min sittplats.

En pojke i 10-årsåldern bredvid mig såg med skräckslagna ögon på sin pappa, som höll hårt om sin son. Pappan vände sig mot mig och undrade om det inte var dags att gå. Jag nickade instämmande och vi bestämde oss för att lämna fotbollstadion.

Det var då jag bestämde mig för att sluta gå på herrfotboll. Det beslutet har jag inte ångrat. 

Veckans insändare: 

Fler krönikor hittar du om du klickar här!