Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardell

Semestern är över hösten närmar sig med stormande steg. Semester, ja - det är bloggen som haft semester. Själv har jag arbetat mer än heltid under hela juli, eftersom jag även täckt en del semesterfirares nätter utöver mina ordinarie timmar. 

Samtidigt har jag lidit av idétorka och brist på inspiration, men nu tänker jag fortsätta blogga i Don Christos anda. 

Jonas Gardell intervjuades i radions Studio Ett idag om sin nya bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om AIDS-hysterin och "bögpesten" som  främst drabbade homosexuella män i mitten av 1980-talet. Om hur dessa sjuka människor bemöttes både i allmänhet och i den svenska vården - ett tidsdokument. 

Jonas säger själv att han "blivit författare just för att skriva de här böckerna". -Boken utgör del ett i en trilogi. 

Vid lyssnandet av intervjun rördes jag, liksom Jonas själv, till tårar eftersom jag mindes hur HIV-smittade behandlades inom sjukvården. Jag skrev en krönika om det som publicerades i Mölndals-Posten i april i år. 

Den kan du läsa om du scrollar neråt, men hör inslaget med Jonas Gardell först. 

Mer om "Torka inga tårar utan handskar" :

Bloggen Nina bubblar.

P4 extra med Lotta Bromé.

SVT Kulturs Ulrika Milles recenserar boken.

Det handlar om respekt!

I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in. 

I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte. 

Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".

För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska. 

Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut. 

PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS

xxxxxx

Torka aldrig tårar utan handskar har filmatiserats och kommer att visas på SVT i höst. Avslutningsvis en trailer som smakprov: 

Radiokorrespondenterna på Storan

Igår mötte jag några av Sveriges Radios korrespondenter på ett minst sagt fullsatt Storan i Göteborg. 

I annonsen och på hemsidan stod det att evenemanget skulle börja 17:30, insläpp kl 17:00. 

Jag anlände 16:30, ställde mig i kö -och då såg det ut som på bilden ovan. 

Snabbt strömmade människorna till. Prick kl 17:00 öppnades dörrarna, men döm om min förvåning när alla vi 100-tals tålmodigt köande hänvisades till en pytteliten foajé, där det snabbt blev så knõkefull att man knappt kunde röra sig. 

Alla fick en pirog och en flaska bubbelvatten, och vi uppmanades att "mingla". På min fråga "hur detta skulle gå till, det går ju knappt att andas här inne!" fick jag svaret, "att jag kunde gå ut, det finns mycket plats på andra sidan Avenyn". 

Men då skulle jag ju riskerat att förlora min plats som jag köat för så länge - kanske inte ens komma in på grund av att lokalen blivit fullsatt? 

Organisationen var under all kritik! Mitt humör närmade sig kokpunkten. Vi stirrade på en minimal grind, där Storans personal enbart släppte in mellan fem och tio personer åt gången. 

Bredvid mig stod en handikappad kvinna, 60 plus och med två kryckor. Till slut förbarmade sig personalen och släppte in henne - som hade stått och tålmodigt väntat i detta lilla utrymme, där syret höll på att ta slut.  

Här en bild som visar hur det såg ut: 

Jag vet inte vem som bär ansvaret för denna usla organisation, Sveriges Radio eller Storan. Så här behandlar man inte människor, det var under all kritik. Jag fick nästan panikångest i denna otroliga trängsel! Skärpning till nästa gång! 

Väl inne i lokalen började seminariet kl 17:45, under professionell ledning av Erik Blix. Cecilia Uddéns medverkan hade utgått, p g a  att hon blev skickad till Nordafrika för att bevaka händelserna i Libyen. 

Sydeuropakorrespondenten Alice Petrén, östeuropakorren Vladislav Savic och ekonomijournalisten Staffan Sonning förde ett mycket givande samtal om utrikesjournalistikens villkor i världen.  

Snabbt steg mitt humör till normalnivå och strax där över. Jag hade kunnat sitta och lyssna minst en timme till. Alla tre har varit journalister under många år, och har förstås hur många historier som helst att berätta.  

Minnesvärt Alice Petréns gripande berättelser från Algeriet och Tunisien, där hon intervjuade anhöriga till den unge frukt- och grönsaksförsäljaren som tog sitt liv genom att bränna sig, och därmed blev startpunkten till den arabiska våren.  

Alice Petrén

Vladislav Savic

Staffan Sonning

På Radiokorrespondenternas hemsida
kan du höra klipp från dom senaste programmen. 


Tidigare inlägg: 
Tunisian rap-sody



Till sist en musikalisk hyllning till de modiga arabiska folken, som med risk för att bli dödade av krypskyttar trotsat diktaturerna och vågat kämpa för sin frihet:


Let´s dream:

Glenn Beck lider av Hitler Tourettes - Bla, bla, bla ..

Glenn Becks åsikter är så långt åt extremhöger man kan komma. 

Han har t o m fått sparken från FOX NEWS, men sprider sin rappaklja och hets mot Obama och muslimer i sin talkshow, som sänds över hela USA via 400 radiostationer. 

Talk Radio är populärt, och i det senaste morgonprogrammet liknade han AUF:s ungdomsläger  på Utøya med Hitlerjugend.  

Former press secretary to Norwegian Prime Minister Jens Stoltenberg, Torbjorn Eriksen, swiftly condemned the U.S. broadcaster for his remarks about the Utoya camp. 

"Young political activists have gathered at Utoya for over 60 years to learn about and be part of democracy, the very opposite of what the Hitler Youth was about," Eriksen told the Daily Telegraph. 

"Glenn Beck's comments are ignorant, incorrect and extremely hurtful."

Läs mera på msnbc här

Riven av humle - högtidsstund för ölnördar



Jonas Ahnfelt, känd profil inom Svenska Ölfrämjandet



Kommande söndag klockan 15:00 i Sveriges Radio P1 är det ölnördarnas högtidsstund. Då sänds radiodokumentären Riven av humle - ett program om ölkultur. Medverkar gör bl.a. en av mina vänner tillika känd profil inom Svenska Ölfrämjandet, Jonas Ahnfelt.

En humleodlare har sagt: ”En gång riven av humle så kommer man inte loss”, och humlen verkar ha rispat många de senaste åren.

"En stor stark!" var den vanligaste beställningen på krogen för 30 år sedan. Då fick man ett glas kolsyrat bubbel utan vare sig smak eller skumkrona. Mycket vatten har runnit ned för Mölndalsån sedan dess.

Numera har vi lokala mikrobryggerier som Dugges i Mölndal, Oppigårds Bryggeri i Dalarna och Närke Kulturbryggeri i Örebro, för att nämna några. Tillsammans utmanar de med framgång bryggerijättar som Carlsberg.

Svenska ölfrämjandet arbetar sedan 1985 för att främja tillgången på kvalitetsöl i hela Sverige. Många krogar erbjuder numera flera alternativ, lite dyrare men desto smakrikare.

Själv dricker jag mina älskade öl endast på krogen tillsammans med vänner. Alkoholhaltiga drycker skall nyttjas i gemenskap med andra, aldrig i ensamhet. Det är inte fyllan som är det centrala, utan smaken och samkväm i gott sällskap

Jag tycker det är roligt att radiodokumentären kommer att ta upp den mångfald av lokala ölbryggerier i Sverige som formligen exploderat de senaste åren. När jag flyttade till Sverige från Tyskland i slutet på 1970-talet var jag förfärad över bristen på ölkultur i det här landet. Här gällde mottot att dricka fort och bli full så snabbt som möjligt.

Glädjande nog har detta ändrat sig. Svenskarna har börjat anamma ett mer kontinentalt sätt att dricka - både på gott och ont. Det finns förstås människor som inte klarar av att hantera alkoholen och det är, anser jag, en fråga om kultur och självdisciplin.

I de flesta samhällen är det skamligt att ge sig hän och "tappa ansiktet". I Sverige däremot kan man fortfarande bete sig illa, och dagen efter med ett skratt ursäkta sig med "men jag var ju full". Det är för mig ingen godtagbar ursäkt - vet man om att man har dåligt ölsinne skall man låta bli att dricka.

Igår skickade jag in min krönika för månaden mars till Mölndals-Postens chefredaktör med rubriken "Prisat vare Systembolaget!" Den kommer att publiceras i pappersutgåvan av tidningen kommande onsdag, och jag lägger upp den på bloggen några dagar senare.

I den tar jag bl.a. upp det vansinniga kånkandet av ölbackar mellan Sverige och Tyskland som många ägnar sig åt.

Är du med i facebook kan du se bilder från en av Jonas Ahnfelts historiska ölvandringar här!



Läs även Prisat vare Systembolaget

Thank God It´s Friday

Hör du också till dom som tycker att musikutbudet i svensk radio är tämligen enahanda? Nu menar jag de stationer som sänder genom etern, inte via nätet. Som barn och tonåring i Tyskland lyssnade jag mycket på de allierades FM-sändare "AFN" och "BFBS". Höjdpunkten varje kväll var "The Wolfman Jack Show". Se där, en fördel med att vara ockuperad, eller snarare befriad som jag skulle uttrycka det! Såväl AFN (American Forces Network), BFBS (British Forces Broadcasting Services) och Radio France International går att höra på FM och AM i stora delar av Tyskland, Nederländerna och Belgien.

Idag är franska "fip", som står för France Inter Paris, en av mina favoritstationer. I Frankrike och södra England kan man höra sändaren på FM-bandet. Här uppe i Norden får vi nöja oss med nätet. "fip" sänder en blandning av klassiskt, jazz, soul, evergreens och world music dygnet runt. Endast tre minuter nyhetsrubriker i timmen, plus lite evenemangstips och trafikinfo då och då; inte så det stör. På "fip" gör jag ständigt nya bekantskaper. Idag blev jag kär i den isländska sångerskan Hafdis Hult, och stuffade runt i mitt kök till holländska bandet "Kraak And Smaak".

Jag arbetar 7/7-schema, vilket innebär att jag varannan fredag börjar med ett 7-dagars arbetspass, varannan fredag en 7-dagars ledighet. Idag är en sådan ledig dag, som jag startade kl 8 med ett 5-timmarspass i tvättstugan. Däremellan långfrukost med GP, webben och musik. Om fyra timmar ska jag träffa nio av mina vänner vid Kråkans Krog, för att traditionsenligt uppleva "Kulturnatt i Kvarnbyn", som jag skrivit om tidigare..

För övrigt så ramlade ett trevligt nyhetsbrev från Liseberg in i min mailbox idag. Parken ska ha extraöppet torsdag den 16 september, då 70- och 80-talets discodrottningar "Sister Sledge" ska ha en spelning på Stora Scenen. Gissa om jag kommer att stå där och sjunga "We Are Family", så det kommer att höras ända ner till Operan!

Önskar ALLA en trevlig fredag!


Klicka här för "fip en directe"

Klicka här för fip:s facebook-applikation

Klicka här för "Världen runt med Don C" på Spotify


KRAAK & SMAAK - SQUEEZE ME (VIDEO)

Kraak Smaak - twitter.com/kraaksmaak | MySpace Music Videos

Den isländska sångerskan Hafdis Huld:




We Are Family med Sister Sledge, från holländsk TV