Siavosh Derakhti - ung muslim som kämpar mot anitisemitism

Siavosh Derakhti/ foto: Annica Skenberg

På fredag är det åter dags att minnas Kristallnatten. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 då beväpnade grupper från det tyska nazistpartiet iscensatte en landsomfattande pogrom. Cirka 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes och över 7 500 butiker vandaliserades.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har beslutat att det nyinstiftade ELSA-priset år 2012 ska tilldelas Siavosh Derakhti för hans engagerade arbete mot antisemitism och främlingsfientlighet. Genom grundandet av nätverket “Unga muslimer mot antisemitism”, deltagande i den offentliga debatten och antirasistiskt arbete bland unga människor har Siavosh Derakhti gjort en viktig insats för ett mer tolerant och pluralistiskt Malmö.

ELSA-priset på 20 000 kr kommer att delas ut i Stockholms Stora Synagoga den 8 november i samband med minnesceremonin för ”Kristallnatten” 1938.

Siavosh Derakhti är 21 år, bosatt i Malmö och utbildar sig till fritidsledare. 2010 grundade han nätverket ”Unga muslimer mot antisemitism”, arrangerade en elevresa till förintelselägret Auschwitz och spelade där in en film som sedan visats för skolelever och andra grupper. Siavosh Derakhti bedriver sedan flera år ett antirasistiskt arbete bland unga Malmöbor. Mer om honom på SKMA:s hemsida här. 

Fördomar. Undermålig historieundervisning. En ovilja att bjuda in vittnen från Förintelsen till skolor. 

I Skånskan.se listar Siavosh Derakhti snabbt orsakerna till antisemitism i Malmö och Sverige. 
Det senaste årets diskussion om judefientlighet i Malmö har påverkat honom. Som ung muslim vill han påverka och förbättra relationerna mellan religiösa minoriteter i staden.

Muslimska ungdomar står upp för judarna

Insikten om att antisemitiska strömningar skrämmer judar på flykten från Malmö – hans fina Malmö – och att de får skulden för Mellanönsternkonflikten, blev bara för mycket för Siavosh Derakhti. Därför tog han iniativet till ett projektarbete om Förintelsen – och fick hela klassen med sig på en resa till Auschwitz. 

I ett debattinlägg på Newsmill skriver Siavosh bl.a.: 

"Ungdomar är en viktig grupp då de kan ha annan inställning till judar. Eftersom vi personligen inte har några judiska vänner privat, så är det faktiskt svårt att höra deras version om fördomar och hat. Men det man lägger märke till är att det faktiskt finns starkt hat mellan ungdomar på grund av brist på kunskaper. Med det menar jag att unga skapar och reproducerar hat - oavsett deras kön, religion, ålder eller etnicitet.

Varför detta hat? Jo, för att det är brist på kunskaper samt att man lyssnar för mycket på andra istället för att ta egen inställning, ett eget initiativ eller eget ansvar."

"Men vi måste också vara kritiska mot Israels politik och millitärt. Där det förekommer förtryck och diskriminering mot civila i Palestina. Vi måste visa mod och hopp för framtiden. Vi måste vara med och påverka våra politiker så att dem kan ta upp kampen i riksdagen och förhoppningsvis stärka kraven mot Israels politik samt lyssna på ungdomarna. Barnen och civilbefolkningen i Palestina skall få leva i fred och få leva i frihet. Israel måste upphöra med deras millitära attacker och diskriminering samt förtryck mot palestinska civilbefolkningen i Västbanken och Gaza."

"När man menar Israels politik och millitär menar man inte den israeliska befolkningen eller judar. Det är fel och oacceptabelt att beskylla ansvaret på den judiska befolkningen när Israels politik sköts av politikerna i deras regering och inte av judar i andra länder. Även befolkningen i Israel kan vara emot Israels politik. Vi menar Israels politik då menar vi när dem anfaller och ockuperar visa områden i Palestina. Vi är emot de millitära angreppen."

Läs hela debattinlägget här. 

Det av SKMA instiftade ELSA-pris skall gå till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar. För mig låter årets pristagare Siavosh Derakhti som ett bra val.

Lite Klezmer är aldrig fel: 

Fler inlägg om tro, antisemitism, Malmö eller Israel hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:

Tyskland utbildar imamer

Utbildningsminister Anette Schavan, Bülent Ucar från Osnabrück (t.v.), och Mouhanad Khorchide från Münster

"Vi vill bidra till att de fyra miljoner muslimer som bor i Tyskland kan känna sig hemma i vårt samhälle." Med de orden invigde igår utbildningsminister Anette Schavan (CDU) ett centrum för islamsk teologi vid universiteten i Osnabrück och Münster.

I Osnabrück utbildas redan imamer sedan 2010. Sammanlagt satsar det tyska utbildningsministeriet 20 miljoner Euro på utbildning av imamer och lärare i islam. 

Förutom i Osnabrück och Münster finns liknande utbildningscenter vid universiteten i Tübingen, Frankfurt-Gießen och Erlangen-Nürnberg.

Vid invigningen idag deltog även Istanbuls stormufti Rahmi Yaran. .

"Detta är en stor dag för Tyskland och en stor dag för världsfreden", sade chefen för institutet i Osnabrück Bülent Ucar.

Samtliga källhänvisningar är på tyska. Hur jag än bar mig åt hittade jag inga engelskspråkiga länkar. 

Varför bloggar jag om detta? 

Är detta överhuvud taget intressant för svenska läsare?

Jag tror att det är det. Integration mellan olika kulturer och religioner uppstår först när vi skapat mötesplatser för alla. Det är viktigt med en bra religionsundervisning i skolorna, och att imamer får en gedigen utbildning samt kunskaper om samhället i det land de verkar i.

Här ett nyhetsinslag från NDR. 47 studenter är redan inskrivna vid institutionen för islamologi i Osnabrück. I inslaget intervjuas Fahim Musafer som flyttat från Frankfurt till Osnabrück enbart för att kunna studera där. Han utbildar sig till lärare och säger att han vill förmedla "en modern islam" till kommande elever.

Coskun Saglam från institutionen berättar att det till en början fanns ett visst motstånd mot utbildningen bland muslimska församlingar och föreningar. "Vad skall den tyska staten blanda sig i våran religion för?" Det krävdes många möten med muslimska företrädare för att övertyga dem om, att utbildningen i framtiden kommer dem tillgodo och är till för deras medlemmar.

Här det tyska utbildningsministeriets hemsida med info om "Zentrum für Islamische Theologie".

Här NDR:s hemsida. Därifrån är också bilderna jag lagt ut i inlägget hämtade. 







Fler inlägg under rubriken "tro" hittar du om du klickar på den blå länken nedan: 

Tysklands president Joachim Gauck på besök i "längtans land"

Dieser Beitrag ist zweisprachig schwedisch und deutsch und enthält ein Interview mit Joachim Gauck in der "Tagesschau" des schwedichen Fernsehens, sowie ein Radiobericht von Radio Schweden in deutscher Sprache - aus Anlass des heutigen Staatsbesuches von Präsident Joachim Gauck. Am Schluss gibt es auch einige wertvolle Links auf deutsch. 

Idag var Tysklands nyvalde president Joachim Gauck tillsammans med sin sambo Daniela Schadt på statsbesök i Sverige. Han har inte den vanliga politikerbakgrunden: han var präst i den kommunistiska diktaturen DDR där han deltog i den oppositionella medborgarrättsrörelsen. Hans bakgrund har gett honom en särskilt respekterad plats i tyskarnas hjärtan.

Foto: Kungahuset.se

Presidenten togs i dag emot av det svenska kungaparet i Tyska Skolan i Stockholm. Han träffade också topparna i svenskt näringsliv. Även om presidentämbetet har en ceremoniell funktion vill alla lyssna till statschefen i Europas mäktigaste land. Tyskland är Sveriges största handelspartner och exportindustrin går starkt fram, arbetslösheten minskar. 

Tillsammans med kungaparet deltog de i firandet av 400-årsjubileet av Tyska Skolan i Stockholm. Gauck kallade Sverige sitt "Sehnsuchtsland" (längtans land), eftersom han i Rostock under DDR-tiden alltid längtansfullt tittade på de svenska färjorna när de lade ut från hamnen mot Sverige. Det var ju som bekant förbjudet för DDR-medborgare att lämna sitt land. Gjorde man det ändå, kunde det i värsta fall leda till döden. 

Märkligt nog fanns det i DDR möjlighet att studera svenska, vilket han gjorde. Som nyutbildad präst fick han t o m myndigheternas tillstånd att besöka Sverige en gång. 

Joachim Gauck är en mycket uppskattad president i Tyskland, på grund av hans rättframhet och kanske också hans bakgrund som medborgarrättskämpe under den kommunistiska diktaturen.

Efter återföreningen 1990 ledde han den myndighet som fick till uppgift att avveckla STASI och förvalta dess arkiv. 

Aktuellt intervjuade Tysklands president Joachim Gauck idag: 

Die Hauptnachrichtensendung des schwedischen Fernsehens, Aktuellt, sendete heute ein Interview mit Joachim Gauck, in deutscher Sprache mit schwedischen Untertiteln. 

Sveriges Radio tyska redaktion hade idag ett inslag från 400-årsjubilerande Tyska Skolan i Stockholm. Radioreportaget är på tyska, förutom Gauck intervjuas Drottningen, Horace Engdahl samt lärare och elever på skolan. 

Hier ein Radiobericht des schwedischen Rundfunks über den Besuch Joachim Gaucks und den Feierlichkeiten beim 400. Jubiläum der Deutschen Schule in Stockholm. Der Bericht ist in deutscher Sprache: 

Länkar/Links:

Zu Besuch im "Sehnsuchtsland"- N24

Feier mit hohem Besuch -Radio Schweden

Antrittsbesuch in Schweden - Süddeutsche Zeitung (mit vielen Bildern vom Staatsbesuch!)

Die Deutsche Schule Stockholm

Deutsche Botschaft Stockholm

Det skall böjas i tid - omskolningsläger för ungdomar i DDR

Jugendwerkhof Torgau

Staden Torgau är idag mest känt för att det var här amerikanska och sovjetiska trupper för första gången stötte ihop under andra världskrigets slut 1945. Men staden har också en annan, mer ledsam historia. 

Stadens fängelse byggdes redan under kejsartiden 1901. Under nazisternas välde förvandlades det till ett militärfängelse under ledning av Wehrmacht. Tusentals tyska soldater, desertörer och befälsförvägrare hamnade här, många avrättades.

Efter krigsslutet tog den ryska ockupationsmakten över och nyttjade det som ett sovjetiskt militärfängelse. 1964 överlämnades det till de östtyska myndigheterna, DDR.

I dessa hus inrättades nu den slutna ungdomsanstalten Jugendwerkhof Torgau, en omskolningsinrättning som direkt understod ministeriet för folkbildning under ledning av Margot Honecker. 

Margot Honecker i sitt exil i Chile: "Jag ångrar ingenting"

Margot Honecker var utbildningsminister under 25 år, och fru till Erich Honecker, ordförande i SED (Tysklands Socialistiska Enhetsparti) tillika DDR:s president. Efter 1989 gick båda två i exil till Chile, där Margot fortfarande bor, och senast för några veckor sedan i en tv-intervju sade, att hon inte ångrar någonting.  

I DDR kallades hon i folkmun för "Die lila Hexe" (Den lila häxan) eftersom hon alltid använde ett speciellt schampo som gav hennes hår en lila ton. Numera dominerar gråskalorna, vilket inte hindrar henne ifrån att årligen fira DDR:s nationaldag med sina kamrater i det chilenska kommunistpartiet. 

Mellan 1 maj 1964 och 11 november 1989 (efter murens fall), blev här i Torgau mer än 4.000 ungdomar mellan 14 och 18 år inlåsta för att genomgå en omskolningsprocess (Umerziehungsprozess, ty.). 


I hela DDR var antalet ungdomar som tvingades genomgå detta 400.000, i ett land med knappt 17 miljoner invånare. 

 Dessa ungdomar hade inte begått något brott, utan ansågs inte kunna anpassas till "en socialistisk personlighetsutveckling" genom vanliga öppna ungdomshem. 

De eller deras föräldrar kan ha kritiserat det östtyska levnadssättet, fasthållit sin kristna tro eller har försökt fly till Västtyskland.  

I mars 1998 inrättades här en minnes- och mötesplats för allmänheten men framför allt för före detta fångar. Fram till 1989 utsattes de för isolering i små celler innehållandes endast en träbrits utan madrass och en hink som tömdes en gång per dag. 

De utsattes för såväl fysisk som psykisk tortyr, sexuella övergrepp och drillande i militära idrottsövningar. Meningen var att knäcka jaget och anpassa dem till en socialistisk människa i kollektiv anda. 

Det har dröjt många år för att människor som vistats i Torgau skulle våga träda fram. De har skämts och är än idag psykiskt traumatiserade. Nyligen avsatte den tyska regeringen 40 miljoner Euro för psykoterapi åt de drabbade. 

Organisationen för de drabbade säger dock att det är för lite. Pengarna räcker endast till en terapi för sex veckor, många skulle behöva behandling i flera år. 

Den 17 april invigs vandringsutställningen "Mål: Omskolning", om DDR:s repressiva undervisningssystem. Utställningen skall turnera runt på skolor och museer i hela landet och är redan fullbokad resten av året.

Det fanns 474 barnhem i DDR, varav 38 så kallade specialhem och 32 omskolningscenter för "speciellt svåra fall". Här en bildgalleri på några av dem. 

Hemsidan till Jugendwerkhof Torgau hittar du här (på tyska)

Nedan ett reportage, där vi följer med på en rundgång tillsammans med en kvinna som suttit fyra månader i Torgaus uppfostringsanstalt, översatt till engelska: 

Videon nedan laddades upp på YouTube av en privatperson som suttit på Torgau. Han kallar den för en minnesvideo till alla före detta fångar. 

Videon är en bildkavalkad, men framförallt lägger jag upp den på grund av bakgrundsmusiken, en vacker och gripande sång med Anett. Förstår du texten, förstår du varför. 

Sverige säger nej till förbud mot heltäckande slöja

Under rubriken Skolor får förbjuda heltäckande slöja skriver Göteborgs-Posten,

"...att skolor kan förbjuda elever att bära heltäckande slöja i vissa situationer, slår Skolverket fast. Det gäller om klädseln väsentligt skulle försvåra samspelet mellan lärare och elev eller medföra särskilda risker vid exempelvis laborationer. Ett generellt förbud mot heltäckande slöja är däremot inte möjligt. 

Läraren ska avgöra om ett förbud är rimligt. Så långt det går ska dock skolorna försöka anpassa undervisningen, anser Skolverket."

Enligt utbildningsminister Jan Björklund "ger det precis det handlingsutrymme som skolorna behöver. Lärare får förbjuda heltäckande slöja, om det försvårar kontakt och samspel i klassrummet.".

Lärarnas riksförbund ifrågasätter att ansvaret för att bedöma om heltäckande slöja ska förbjudas i en viss situation läggs på läraren. 

"Det kan vara en infekterad fråga och svårt för den enskilde läraren att själv gå ut och ta ansvar för ett förbud. Jag hade önskat att man i stället lagt ansvaret på skolan att komma fram till ett gemensamt förhållningssätt kring frågan", säger ordförande Metta Fjelkner. 

Hon framhåller att problem kan uppstå om elever på den ena lektionen får ha slöja, men inte den andra. 

"En lärare i ett teoretiskt ämne kanske anser det viktigt att ha ögonkontakt i vissa situationer, medan kollegan i nästa klassrum inte tycker det. Det riskerar att ställa till med onödig friktion mellan lärare och elever med diskussioner som kräver mycket tid och energi."

Aje Carlbom är socialantropolog vid Malmö Högskola. Han doktorerade på en studie av muslimer och multikulturalism i Rosengård. 

Han skriver på debattsajten Newsmill under rubriken Slöjbeslutet en politisk seger för fundamentalister:

"Beslutet riskerar att i onödan försvåra arbetet för enskilda lärare genom att flytta ansvaret från samhället till individen. Beslutet ställer alltför stora krav på enskilda lärares individuella förmåga att ta beslut som kan komma att kritiseras som islamofobiska eller rasistiska: att enskilda lärare som säger nej till niqab i sin undervisning kritiseras för att ha en bristande subjektiv, personlig, moral. 

Det kommer att ställa mycket stora krav på lärarnas individuella karaktär att ta beslut med ett så svagt stöd i ett allmänt regelverk. Lärarrollens auktoritet bygger på att det finns tydliga och generellt utformade regler att hänvisa till för att man ska slippa överflödiga diskussioner med eleverna."

"Ett förbud mot heltäckande slöja i skolan är inget kontroversiellt beslut som innebär att man stöter sig med muslimer i landet. Majoriteten av muslimerna anser att niqab är ett uttryck för religiös extremism och att det därför är en religiös symbol som ger en negativ bild av islam. 

En inte alltför kvalificerad gissning är sålunda att det stora flertalet muslimer skulle välkomna ett förbud av heltäckande slöjor. Det lilla fåtal kvinnor som väljer att bära ansiktsslöja tillhör i regel någon islamistisk sekt och för dem kan Skolverkets beslut uppfattas som en liten politisk seger. Skolverkets undvikande av förbud innebär alltså att man ger politisk-religiösa fundamentalister en möjlighet att förhandla med lärarna om sina djupt konservativa värderingar. 

För att ett mångkulturellt samhälle inte ska slitas sönder av konflikter är det betydelsefullt att det finns någon sorts minsta gemensamma uppfattning om vilka normer som ska gälla på offentliga arenor. Den övervägande majoriteten svenskar är, oberoende av religiös tillhörighet, av uppfattningen att det är rimligt att vi visar ansiktet och dess uttryck för varandra. Det är en praktisk norm som gör det enklare att orientera sig i vardagslivet. 

Ett täckande av ansiktet är alltså exempel på ett beteende som avviker så pass dramatiskt från den stora majoriteten medborgares synsätt att det inte bör uppmuntras, särskilt inte inom skolsystemet. Sett i det här ljuset har alltså Skolverket formulerat ett beslut som bidrar till att ytterligare underminera känslan av att ett mångkulturellt samhälle kan fungera. För att det mångkulturella samhället ska kunna erhålla legitimitet är det betydelsefullt att inte tillåta kulturella eller religiösa handlingsmönster som avviker alltför påtagligt från allmänt accepterade normer i offentliga verksamheter."

Beslutet att inte förbjuda heltäckande slöja i skolan har också uppmärksammats utomlands och i den muslimska världen. Under rubriken Sweden says no to veil ban skriver nyhetssajten bikyamasr:

"The Equality Ombudsman said the agency’s statement was in line with its own view. 

But Metta Fjelkner, the head of the National Union of Teachers which represents 80,000 teachers, said it was a pity the responsibility had been laid on individual teachers, saying such decisions could be “divisive.”

 I augusti 2010 skrev jag ett inlägg som fortfarande har många läsare: 

"Jag instämmer fullständigt i, att det är olämpligt med heltäckande slöja i skolarbetet. Den mänskliga kommunikationen består inte enbart av ord; kroppsspråk och mimik är minst lika viktiga. Minspelet i en människas ansikte är nödvändig för att se, om motparten är glad, ledsen, arg eller ironisk." 

Jag vill här passa på att komplettera det med anledning av skolverkets beslut:  

Handlar det här om enbart klädsel? Handlar det om religionsfrihet? Glöm inte att det här ofta handlar om barn, i Sverige är man barn tills man har fyllt 18 år.  

Fundamentalistiska föräldrar som skickar sina barn till skolan i heltäckande dräkt, där bara ögonen syns i en liten springa, sänder i och med detta ut följande signal: vi vill inte att våra barn skall bli integrerade i det svenska samhället. 

För många av dessa barn är timmarna i skolan den enda stunden på dygnet, då de kommer i kontakt med svenskar (förhoppningsvis). Deras föräldrar gör sina barn en björntjänst genom att isolera dem. Mig veterligen står det ingenting i koranen om ett påbud att flickebarn skall bära heltäckande.  

Måste inte integrationen, om den skall lyckas, vara ömsesidig? Måste inte båda parterna ge och ta för att den ska bli lyckad? -It takes two to tango.

Skolverket och Jan Björklund gömmer sig här bakom en förment religionsfrihet och överlåter enskilda lärare att ta konflikten.  

I tider då muslimska kvinnor världen över, med livet som insats, kämpar mot förtrycket av salafister och islamister, ger svenska skolverket fundamentalistiska föräldrar rätten att förtrycka sina barn. 

Heltäckande slöja har inget med religion att göra, utan har sedan urminnes tider använts enbart för att kontrollera kvinnan och hennes sexualitet. 

Ett allmänt förbud hade inte bara hjälpt den enskilde läraren, utan även barnen. Hur lätt blir det för läraren eller rektorn på en enskild skola att stå emot en fundamentalistisk sinnad släkt och förhandla om ett burkaförbud? Ett allmänt förbud hade gett lärarna lite råg i ryggen. 

Detta är ryggradslös, Jan Björklund! 

Avslutningsvis ger jag åter ordet till Aje Carlbom och instämmer: 

"Att upprätthålla och lära ut gemensamma normer är särskilt viktigt när det gäller skolsystemet. En av skolans viktigaste uppgifter är att socialisera medborgare som ska ta över de gemensamma institutionerna. 

För att kunna uppfylla den här uppgiften måste skolan i ett mångkulturellt samhälle vara mycket tydlig när det gäller de för alla gemensamma värderingarna. Visst ska det finnas möjligheter för individuella uttryck men individen måste lära sig vilka grundläggande normer och spelregler som gäller för medborgarna. 

Kvinnor som vill bära ansiktsslöja bör kunna göra det på fritiden och då vara beredda på att bli betraktade som avvikare av den stora majoriteten svenskar. Men möjligheten att bära heltäckande slöja bör alltså inte ges på en offentlig arena som skolan."

Läs också Lars Åbergs klockrena krönika 

från Göteborgs-Posten 12-01-13: 

" Varför inte sitta naken i klassrummet?" 

"Skolverket är ute och snedseglar med sina nya riktlinjer för hur skolan ska förhålla sig till flickor med heltäckande slöja."

------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Aldrig mer förintelse! Aldrig mer rasism!

Friedrich Hilliges talar

I år är det 66 år sedan andra världskriget slutade. Vittnen från den tiden är till åren komna, om några år finns ingen kvar som kan berätta om hur det var att leva i Tyskland under nationalsocialismen. 

Högerextrema grupperingar gör allt vad dom kan för att förringa Förintelsen. En del påstår till och med att den inte ägt rum.  

Desto viktigare blir det att lyssna på dem som var med på den tiden, och dokumentera deras vittnesmål. Innan Friedrich Hilliges kom till Sverige och blev mölndalsbo, satt han i koncentrationsläger. 

Se denna lilla film som ungdomarna i Lindomeprojektet på Almåsskolan gjort. Den visades idag för Mölndals kommunstyrelse, och enligt uppgift jag har fått - inte ett öga torrt. 

Filmen är en dokumentärfilm som är ett samtal mellan Ellinor från Lindomeprojektet, Sara från Kålleredprojektet och Friedrich Hilliges från Kållered. Samtalet handlar om nazismen nu & då. 

Friedrich satt i koncentrationsläger men lyckades överleva och flydde till Sverige som ung. Vi diskuterar bland annat vem som har ansvar, hur rasismen ser ut idag och varför det överhuvudtaget finns. 

I stadshuset pågår just nu en utställning som Lindomeprojektet ställt samman, mot främlingsfientlighet genom dokumentation av rasistiskt klotter. Den pågår till 9 januari. 

Aldrig igen! from Lindome Projektet on Vimeo.

"I 14 år har Mölndals stad satsat på så kallade områdesprojekt. De går bland annat ut på att göra områdena tryggare, att få människor som bor i området att mötas, inte minst i samband med olika lokala arrangemang. 

Spindlarna i nätet är områdesprojektens samordnare, samt de tio gymnasieungdomar per projekt, som är anställda och jobbar tre timmar varje vecka. Projekten finansieras av kommunen och fastighetsägare i området. Bifrostprojektet var först ut, sedan har områdesprojekt i Åby, Lindome och Kållered tillkommit.

För ett par veckor sedan fattade stadsfullmäktige beslut, efter en motion från Karin Vedlin (S), att göra samtliga områdesprojekt till ordinarie kommunal verksamhet."

Läs vidare om Lindomeprojektet på Mölndals-Postens hemsida.   

       
          Läs mer om Förintelsen på Forum för levande historia

Nyamko Sabuni levererar - bättre sexundervisning i skolan för alla

För en månad sedan, den 14 juni, skrev jag en hyllning till Nyamko Sabuni , om de nya insatserna regeringen gör mot tvångsgifte av minderåriga svenskar, ett problem få politiker vågat ta tag i under många år.

Man behöver inte googla länge för att hitta hatartiklar om Nyamko Sabuni, såväl på högerextremistiska bloggar som på bloggar tillhörande tyckare på vänsterkanten. 

Nyamko har allt sedan hon första gången tillträdde som invandrarminister 2006, blivit kallad för både rasist och islamofob. 

Följer man hennes arbete noga, så framkommer det dock en bild av en människa som brinner för integrationsfrågorna, som ständigt reser runt i landet för att träffa människor, och som på plats försöker göra sig en bild av läget i Sverige. 

Dessutom ger hennes arbete resultat och hon får saker uträttade.

I Dagens Nyheter den 12 juli skriver jämställdhetsministern:

att regeringen nu satsar 10 miljoner på fort­bildning av lärarna i bland annat sex och samlevnad. 

Att behandla sex- och samlevnadsfrågor i biologiämnet är för snävt. Regeringen vill därför satsa på en ämnes­inte­grerad sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Det är viktigt för jämställdheten och för att motverka sexuellt våld och trakasserier. 

Skolverket får också i uppdrag att öka skolans kunskaper om könsskillnader i språk-, läs- och skrivutveckling. Även kunskapen om hedersrelaterat våld måste öka i skolan.

Särskilt glad blev jag över, att med den nya skollagen upphör den tidigare möjligheten till dispens av religiösa och kulturella skäl. 

Det innebär att alla elever får samma förutsättningar att tillgodogöra sig sex- och samlevnadsundervisningen.
   

Hela hennes DN-artikel med rubriken  "Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex" 

hittar du  här. 

Själv gick jag i skolan på 60- och 70-talet i Tyskland. Min sexualundervisning bestod av en stammande kvinnlig biologilärare á la frikyrkodam med knut, som med pekpinnen i högsta hugg visade oss tecknade bilder av könsorgan på en ålderdomlig plansch, som verkade vara en kvarleva från Tredje Riket. 

Med rodnad och darrande röst försökte hon förklara för oss hur barn blir. I själva verket visste vi ju redan allt tack vare ungdomstidningen BRAVO. 

Där lärde "Dr. Sommer" ut sexualpraktiker, och med fotografier visades minsann hur man trär på en kondom för säkrare sex. BRAVO fanns i varje tysk tonårshem, och lär visst göra det än idag. 

Så här kunde sexualundervisningen gå till i Sverige 1962.
Här är det Elise Ottesen-Jensen som håller i taktpinnen.








Klicka här och ta del av de senaste sextipsen i Allan Ollonkullens sexskola:

Får man svära i kyrkan?

Fässbergs kyrka, Mölndal

Får man svära i kyrkan? 

Nej, självklart inte, men låt mig ändå göra ett försök: 

I dagarna firas skolavslutningar över hela landet. Här i Mölndal har rektorn för Bosgårdsskolan och Ekhagaskolan, med utbildningsförvaltningens godkännande kommit fram till att skolavslutningen inte längre ska genomföras i kyrkan.

Föräldrar har via brev och mejl motsatt sig beslutet då de anser att det varit en fin tradition med såväl vinter- som sommaravslutning i kyrkan. Föräldrarna har fått svar om att undervisningen ska vara konfessionsfri och att avslutningarna måste anpassas så att alla elever kan vara med. Mölndals-Postens insändarsida har dominerats av artiklar både för och emot avslutningen i kyrkan; de flesta för, bland dem flera avsändare märkta SD.

Sverige är ett paradoxalt samhälle. Vi är världens mest sekulariserade folk, har avskaffat statskyrkan, men ändå vurmar många för, att barnen skall tillbringa sin skolavslutning i kyrkan, visserligen med restriktioner:

Den 30 maj i Sveriges Radios P3-nyheter kl 07:00 förklarar Ingegärd Hillborn från Skolinspektionen vad som gäller: 

"Böner får inte läsas, men man får naturligtvis sjunga våra traditionella sommarvisor". 

Hyckleriet har härmed nått nya höjder: Kyrkan skall ställa sina lokaler till förförfogande, men prästen ombedes tiga i församlingen. Ridå! 

Jag kom till Sverige i slutet av 1970-talet. Vid min första skattedeklaration upptäckte jag att jag var medlem i Svenska Kyrkan, trots att jag aldrig hade begärt inträde. Tänk om jag hade varit katolik, metodist, pingstvän, baptist eller jude?  

På den tiden var det Svenska Kyrkan som skötte folkbokföringen, och kom man hitflyttad från Tyskland tvångsrekryterades man utan att bli tillfrågad. 

Nu råkar det vara så, att jag har min kristna tro och är medlem i tyska församlingen sedan mer än 30 år. Jag känner dock inget behov av att missionera. Det jag vänder mig emot är tillvägagångssättet: att kollektivansluta utan att fråga. Vi får inte tumma på religionsfriheten, det skall vara upp till var och en att bestämma vilken tro man vill ansluta sig till.

Vi har skilt kyrka och stat i Sverige för att vi anser att varje människa är fri. Ingen präst, imam eller rabbin ska bestämma över våra liv. Husförhörens tid är historia.   

Jag anser att skolundervisningen ska vara konfessionsfri. Barnen ska ha rätt till samma undervisning oavsett kön eller religiös tillhörighet. Religionsundervisningen är viktig, men barnen skall undervisas om alla religioner. Är man vuxen kan man välja vilken tro man vill tillhöra. Av samma anledning är jag emot barndop; ett spädbarn är försvarslöst och kan inte välja.

I konsekvensens namn: Antingen är skolavslutningen konfessionslös, på neutral mark och till för alla oavsett religion, eller så håller man den i kyrkan med allt vad det innebär. Då kan dock inte ickekristna elever delta. 

Att förmätet be prästen att hålla käft och inte tala om Gud anser jag vara en oförskämdhet och höjden av hyckleri.   

 En krönikör jag uppskattar är Ann-Sofie Hermansson. I sin senaste krönika tar hon upp detta ämne under rubriken "Den blomstertid nu kommer". Hon står för en helt annan ståndpunkt än undertecknad, och skriver: 

"Idag har skolavslutningar i kyrkan blivit kontroversiellt på sina håll. Med argument om att det strider mot religionsfriheten har man i vissa fall avstått från traditionen att avsluta i kyrkan. Jag tycker det är fel. En av mina närmaste vänner är varmt troende muslim. Hon har aldrig haft några problem med kyrkliga skolavslutningar. Visserligen sjöng hon inte med i psalmerna men hennes uppriktiga åsikt är att man måste visa respekt för folkmajoritetens kulturella traditioner."

Befinner man sig i en kyrka, anser jag att man befinner sig i Guds hus, inte i ett kulturhus eller liknande. 

Där skiljer vi oss åt, men läs gärna hela Ann-Sofies krönika  här.

För att ingen skall missförstå mig: Vi skall vara stolta över vårt svenska kulturarv, och självfallet skall alla barn oavsett religion eller etnisk bakgrund få sjunga "Den blomstertid nu kommer". 

Även om det är en psalm, tillhör det den svenska kulturskatten. Men tvinga inte barnen in i kyrkan, psalmen går  lika bra att sjunga i aulan eller ute på skolgården. 

Till sist: 

Jag blir lätt avundsjuk på hur nya svenskar välkomnas idag på ceremonier runtom i landet på nationaldagen den 6 juni. Tänk om det hade funnits på min tid. 

Jag blev svensk medborgare 1985: det damp ner ett kuvert på hallgolvet med lite samhällsinformation på tyska (!), och veckan därpå kom kallelsen till mönstringen på Säve flygfält. Så var det med det, då. 

En skön sommar tillönskar jag alla läsare på bloggen!