På nyhetssajten bikyamasr kan man idag läsa följande:
Egyptens självutnämnda sedlighetspolis stormade in på en skönhetssalong i en stad i Nilens delta för att lära kvinnorna tukt och moral. Det skulle de inte ha gjort.
Islamisterna skrek åt salongens kunder att de skulle följa ”Guds lagar på jorden” – men i stället för att lyda slet kvinnorna åt sig inkräktarnas käppar och jagade ut dem på gatan till stor munterhet för åskådare som samlats.
Jag hade gett vad som helst för att få se detta skådespel, hittade vid googling dock inget inspelat. Göteborgs-Postens nätupplaga tar upp händelsen under rubriken Kvinnor spöade moralpolis, du kan läsa den här.
På 1970-talet blomstrade (vänster)feminismen i Sverige, och jag minns följande sång, som spelades flitigt i radio. Var är de svenska feministerna idag, när det gäller att bistå sina systrar i de muslimska länderna? Internationell solidaritet, någon?
Var jag elak nu? Kommentera gärna!
Det är ingen speciell artist utan ett kollektiv som spelade in skivan, Sånger om kvinnor (MNW 23P), 1971.
Marie Selander, Susanne Osten, Lottie Ejebrant medverkade bland annat. Däremot är det mest män som spelar, i stort sett är det gubbarna från Blå Tåget.
Även låten skrevs av män, Gunnar Edaner och Leif Nylén.
Jag erkänner det redan från början: jag har en hatkärlek till Eurovision Song Contest, eller Melodi Grand Prix som det hette från början.
Under mina uppväxtår i Tyskland på 60- och 70-talet satt varje år hela familjen bänkad framför TV-apparaten för att se vilket västeuropeiskt land som skulle vinna tävlingen. På den tiden var det för oss också enda möjligheten att få höra en svensk låt på svenska. Alla deltagare var enligt reglerna tvungna att sjunga på sitt eget språk.
Det var endast länderna väster om järnridån plus Israel som ingick i Eurovisionen. Telefonomröstning var inte uppfunnen, utan varje land hade en expertjury som avgav sina poäng.
Vi hade bara fem tv-kanaler, tre väst- och två östtyska -vid god väderlek kunde vi se Danmark. Nöjesutbudet på TV var alltså inte lika översvällande som det är idag.
Melodi Grand Prix startade 1956 och första tävlingen vanns av schweiziska sångerskan Lys Assia, internationellt kanske mer känd för "Oh mein Papa".
Lyssna på vinnarlåten - inget playback här inte utan med fullt utrustad stråkorkester!
ESC-Schweiz Lys Assia-Refrain (1956):
Som motdrag till Eurovisionen bildade länderna öster om järnridån 1960 sin egen samarbetsorganisation inom TV, som kallades Intervision. Här deras vinjett när man tittade på DDR-TV:
Mellan 1977 och 1980 anordnade Intervisionen till och med egna internationella melodifestivaler. Eftersom Österrike och Finland var neutrala i konflikten mellan NATO och Warszawapakten, valde de att tillhöra såväl Euro- som Intervisionen.
Tur för Finland som på den tiden aldrig lyckades vinna Melodi Grand Prix - 1980 vann de i alla fall Intervisionens melodifestival i polska Sopot. Här det vinnande bidraget med Marion Rung:
Efter ABBA:s seger i Brighton 1974 var det 1975 dags för Sverige, att för första gången anordna den internationella Melodi Grand Prix-finalen - mitt under den svenska proggmusikrörelsens storhetstid.
I Sveriges Televisions "röda" kanal TV2 visades samma vecka på bästa sändningstid en "Antischlagerfestival" - en slags kulturmanifestation mot den kapitalistiska musikindustrin, som det hette. Tänk om de hade vetat att kommunistländerna i öst snart skulle starta en egen melodifestival.
Hur som helst: Doing the Omoralisk Schlagerfestival är en odödlig pärla från 70-talets proggtid, ett tidsdokument som jag ler åt igenkännande varje gång jag ser det. Kolla och njuuut - texten är ju bara så underbar!
