80- och 90-talet var min aktiva tid som kommunalpolitiker. Under tre mandatperioder satt jag i Göteborgs Stadsfullmäktige som representant för Hisingens Kommunala Väljare, som senare gick upp i miljöpartiet. Jag var även vice ordförande i Göteborgs Invandrarnämnd och ordförande i SDN Hisings-Backa.
Det var en obehaglig tid där BSS (Besvara Sverige Svenskt) härjade som värst. Flyktingförläggningar brann, invandrare blev misshandlade och mördade just på grund av att de var invandrare. Ny Demokrati eldade massorna, och "Knacka bög" var en flitig fritidssysselsättning för nynazister i Nationalsocialistisk Front (det som senare skulle bli Sverigedemokraterna)
Man gick till och med så långt att lägga ut bomber. En bomb hittades en gång utanför det kända RFSL-diskoteket "Touch" vid Esperantoplatsen, där jag var diskjockey. Orolig personal ringde hem till mig och sa att de inte vågade ha öppet om dom inte fick vakter.
Jag minns att det var en lördag och jag beslöt mig för att ringa upp Göran Johansson i sitt hem i Kortedala. Göteborgs starke man tillika kommunstyrelsens ordförande. Jag hann knappt presentera mig och mitt ärende. "Jag vet varför du ringer, klubben!" Två timmar senare ringde Touchs personal upp mig och berättade att det hade kommit flera civila poliser för att hålla vakt hela kvällen.
Mina motioner och interpellationer i fullmäktige handlade om våldet mot homosexuella, om rasism och flyktingmottagning med mera och citerades i både Göteborgs-Posten och Arbetet. Internet var inte uppfunnet, ville man hota människor fick man skriva anonyma brev och lägga på låda.
Att det skrevs brev! Under en period dimpade det ena efter det andra brevet ner i brevlådan- Ibland med preciserade hot om att de visste var jag arbetade, mitt arbetsschema och mina tider när jag lämnar hemmet och när jag återvänder. De visste namnen på mina barn, hur gamla de var osv. Inte sällan innehöll posten använt toalettpapper. Jag fick ägna stor tid åt att ringa företag både i Sverige och utomlands för att återsända varor som har beställts i mitt namn. Det var allt från danska porrfilmer till kartonger innehållande hundratals glasögonbågar.
En kväll efter jobbet fann jag min lägenhetsdörr nerkladdad med hakkors. Jag bodde högst upp på fjärde våningen i ett flerfamiljshus utan hiss. Porten var alltid låst, portkod fanns inte utan man var tvungen att ha nyckel för att komma in.
Då var måttet rågat för min del. Jag gick till polisen och berättade alla händelser från början till slut, och frågade: "Vad händer om jag gör en anmälan?" Svaret blev: "Ingenting eftersom alla hoten var anonyma" Anmälan skulle diarieföras och arkiveras. Jag gick därifrån med en känsla av "ja det kanske är sånt man får ta när man är offentlig person".
Näthatet är på alla läppar just nu. Radions Studio Ett hade ett långt inslag i eftermiddags, och ikväll skall Uppdrag Granskning sända ett program om det.
Jag tror att hatet alltid har funnits. Det kommer alltid att finnas rättshaverister, frustrerade loosers med låg utbildning som tycker att det är etablissemangets fel att de hamnat i den situation de är. Idag ger nätet möjlighet åt var och en av dom att sprida sitt hat till hela världen med några tangentklick. Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta såväl högerextrema som muslimska sidor som sprider hat, rasism, kvinnoförakt och konspirationsteorier om judarnas herravälde. Aldrig i mänsklighetens historia har det funnits sådana möjligheter till åsiktsspridning som idag.
Vad göra? Att förbjuda sökord är omöjligt, det är sånt som Kina och Iran håller på med. Men jag tror att man kan göra en sak som alla kan enas kring: att man inte får vara anonym. Att allt som skrivs måste vara undertecknat med namn. I totalitära stater innebär detta förstås ett problem, eftersom de får lättare att hitta och fängsla politiska dissidenter; men man skulle kunna börja med Flashback, Facebook, och andra sociala medier som flitigt utnyttjas här hemma. Många kommentarsfält kräver numera inloggning med sin egen identitet, via Facebook till exempel. Det tycker jag är bra. Har man en åsikt skall man också kunna stå för den och försvara sin ståndpunkt.
Till sist: skriv inte rubriker som "Män som hatar kvinnor" eller "Mäns näthat mot kvinnor". Här handlar det inte om män i allmänhet, utan om några enstaka individer som anonymt och med flera olika konton och identiteter spyr ut sin frustration. De är få, och för den delen inte bara män utan även kvinnor. En god vän till mig har blivit nättrakasserad av kvinnliga bloggare alltsedan hon gav ut en bok.
Jag tror inte att man löser problemen med hat genom restriktioner av internet. Nätet skall vara fri och öppet för alla som skriver under med eget namn. Då blir det lättare att driva förtalsmål och mål om diskriminering.
När alla måste för sina åsikter och riskerar åtal om de bryter mot lagen, då kommer hoten på nätet att minimeras.
Ännu en filmfestival är slut. Jag känner mig fortfarande vimmelkantig efter denna berg-och-dalbana av intryck och känslor. Tjugotvå spelfilmer och dokumentärer hade jag valt ut bland hundratals filmer från ett drygt 80-tal länder. Just att få uppleva film från länder man aldrig ser något ifrån i vanliga fall, som aldrig kommer upp på biorepertoaren - det är det finaste med denna "folkfest" som jag besökt ända sedan 1979 då det hela startade. Och folkfest är det! Under de elva dagarna som festivalen pågår verkar hela Göteborg gå på bio. Man träffar andra cineaster under och mellan visningarna, berättar om varandras filmer över en öl på puben efteråt.
När jag gått igenom mina filmer så här efteråt har jag upptäckt att en majoritet av dem är europeiska. Jag kan inte förklara varför, eftersom jag tidigare år alltid haft med filmer från alla kontinenter. Jag får skylla på tablån och mitt arbetsschema. De första sju dagarna arbetade jag heltid och kunde bara se en eller två filmer på kvällstid efter jobbet. Nästa år kanske man ska ta semester?
Innan filmen börjar visas alltid en vignette. Nedan årets som jag nu sett 22 gånger:
Här är mina TOP-5 filmer i år:
Om du klickar på filmens titel kan du se trailer, min recension m.m.
På tisdag är det dags att se ännu en tysk film i Hagabions serie Tysk filmhöst, i samarbete med Goetheinstitutet. Filmen heter Schlafkrankheit (Sömnsjukan) och fick årets silverbjörn för bästa regi vid filmfestivalen i Berlin. Regi: Ulrich Köhler. Filmen visas på tyska med engelsk text.
Hagabion ingår, liksom Bio Roy och Aftonstjärnan, i nätverket Europa Cinemas som finansieras genom EU:s mediaprogram. Det är det första biografnätverket inriktat på europeisk film. I Sverige är f n 42 biografer anslutna. EU delar ut bidrag till biografdigitalisering. Vid förra omgången delades 22 miljoner kronor ut till sammanlagt 57 biografer runt om i Europa. Fyra svenska biografer fick stöd med cirka 175 000 SEK per duk: Hagabion Folkets Bio i Göteborg (2 dukar), Zita Folkets Bio i Stockholm (3 dukar), Grand Svenska Bio i Stockholm (3 dukar) och Victoria Svenska Bio i Stockholm (3 dukar). Stödet är riktat till de biografer som visar minst 50 % europeiska filmer, dvs i stort sett samma urval som de svenska biografer som är medlemmar i Europa Cinemas. Tittar man på filmutbudet i SF:s biografer och de stora TV-kanalerna finner man snabbt att runt 90 % av det består av amerikanska filmer. Därför tycker jag det är viktigt med sådana öar som Hagabion och Bio Roy där man kan se annat än massproducerad Hollywoodkitsch. Dessutom görs det ofantligt mycket bra film i de olika europeiska länderna.
I höst kan man på Hagabion se en tysk film varannan tisdag. Dessutom visas film från den franskspråkiga världen i serien Ciné Français varje onsdag. Alla filmer är textade; de flesta på svenska men några på engelska.
Hagabions café och bar
I Hagabions lokaler finns ett fantastiskt café med utsökt mat och ett digert utbud av kvalitetsöl. Det hittar man även en trappa ner i baren Kino, där man bl.a. kan avnjuta öl från svenska mikrobryggerier tillsammans med plockmat - varför inte några goda oststavar?
Kino 1 tr. ner i Hagabion
(Klicka på bilderna för större format, jag har tagit dom själv)
Fler inlägg om film hittar du om du klickar på blåa etiketten nedan:
Min månadskrönika publicerad i Mölndals-Posten 2012-08-09
Tora var ingen idiot
Diagnosen var obarmhärtig. I patientjournalen stod det svart på vitt: "Idiot".
Tora föddes i norra Bohuslän 1898 och hade tillbringat större delen av sitt liv på institutioner. På den tiden var det inte så ovanligt att fattigdom, en brokig uppväxt eller en udda personlighet kunde resultera i livslång inlåsning. Tora kom från mindre bemedlade förhållanden och arbetade som piga. Det hårda och slitsamma arbetet blev henne övermäktig. I 20-årsåldern försökte hon dränka sig i gårdens brunn. Allt sedan dess hade hon suttit inlåst på det stora mentalsjukhuset på Hisingen. Hospitaliseringen hade satt sina spår.
Jag var fortfarande tonåring när jag som nyanställd skötare fick i uppgift att vara kontaktperson åt Tora. Hon satt mest för sig själv i ett hörn av dagrummet. I sina ljusa stunder sjöng hon gamla visor och skillingtryck från norra Bohuslän. De flesta kunde hon utantill, men ibland bad hon mig att plocka fram häftet med visor som var nedtecknade på svart vaxduk. Vid ett tillfälle uppträdde Margareta Kjellberg i sjukhusets stora samlingssal och Tora sken upp som en sol. Det levde hon på länge.
Trots att hon var rullstolsbunden och inte kunde äta själv gjorde vi utflykter in till Göteborg med hjälp av socioterapins bilar och personal. Vi shoppade kläder på Victoria, fikade på Bräutigams eller ordnade picknick i Slottskogen. En vecka varje sommar åkte vi på pensionat någonstans i Sverige.
Den stora sjukhusparken utnyttjades maximalt. Så fort solen visade sig ordnade vi saft- och bullkalas i gröngräset. Bullarna bakade vi själva i avdelningens kök, och saften gjorde vi av egenplockad fläder från sjukhusområdet. Bohuslandstinget knusslade inte med resurser. Personaltätheten var hög och det skulle aldrig fallit någon in att låsa in patienterna på natten och lämna dem ensamma utan personal.
Vid mina långpromenader genom Mölndal passerar jag ofta äldreboenden. Jag slås av att man nästan aldrig ser någon människa utanför, trots inbjudande parkbänkar och grönska. Det gör mig ont i hjärtat när jag läser artiklar om hur gamla människor låses in på nätterna för att spara på personal; om hur anställda inom hemtjänsten stressar från "brukare" till "brukare" för att hinna med, utan tid att sitta ned och prata. Har samhället blivit fattigare under de senaste trettio åren?
Jag undrar vad Tora hade sagt, vi hade gott om tid för långa pratstunder. Det jag lärt mig av hennes berättelser om uppväxten i början på 1900-talet hade jag aldrig kunnat läsa mig till i en bok. Och en sak är jag säker på: Läkarna hade fel, Tora var ingen "idiot".
Vill du läsa fler av mina krönikor hittar du dom om du klicka på den blå etiketten nedan.
Jag lärde känna Gun Holmertz på 1980-talet, när vi båda var aktiva i Föreningen Stoppa Rasismen i Göteborg. Den ingick i Riksförbundet Stoppa rasismen som grundades 1983, vars syfte var att motarbeta rasism och främlingsfientlighet i Sverige, samt att försvara rätten till asyl. Den minnesgode kanske kommer ihåg rockmärkena med den öppna handen och texten "Rör inte min kompis". Jag var aldrig aktiv i styrelsen, men som medlem hjälpte jag till att organisera möten, konferenser, konserter och seminarier.
Under samma period på 80- och 90-talen var jag ledamot av Göteborgs Kommunfullmäktige för miljöpartiet, ordförande i stadsdelsnämnd Backa samt vice ordförande i den dåvarande Invandrarnämnden, som bl.a. hade tolkverksamheten och stöd till invandrarföreningar som sina ansvarsområden. Idag tillhör jag inte något parti och man kalla mig för "avdankad politiker". Det betyder dock inte att mitt intresse för politik och frågor kring rasism och mänskliga rättigheter har svalnat, tvärtom. En stor del av mina inlägg på bloggen handlar just om dessa frågor.
Idag är Gun Holmertz verksamhetsansvarig för Caritas Frivilligcentraler i Hjällbo/Bergsjön, samt nämndeman i
Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg, där hon representerar Vänsterpartiet.
För några dagar sedan skrev hon på Göteborgs-Postens debattsida en artikel, där hon beskriver sin oro för att islamismen får ett allt större fäste i Hjällbo. Hon skriver:
"Hos den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas horn, med vilken vi delar lokaler, ser jag dagligen hur deras ursprungliga verksamhet i ökad grad har övergått till islamism (en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen). Lokalen fungerar numera dygnet runt som en renodlad moské, där bönemattor rullas ut och frekventeras av hundratalet män, varav många nytillkomna. Några är personer som för cirka ett år sedan uteslutits ur Bellevuemoskén för wahhabism (fundamental saudiarabisk islam)."
Vidare kritiserar hon kommunens brister i flyktingmottagningen:
"Mottagandet i Göteborg är så pass bristfälligt förberett att en stor del av de nyanlända somalierna riskerar att gå direkt in i famnen på islamistiskt aktiva landsmän. Jag grundar dessa farhågor på erfarenheter av mitt dagliga arbete som verksamhetsansvarig vid Caritas Frivilligcentral i Hjällbo/Angered. Vi stödjer personer vilka söker asyl eller har fått permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige, men som på grund av bristande språkkunskaper hamnat utanför SFI:s (Svenska för invandrare) språkprogram. Många har fortfarande efter tio till 15 år i Sverige ett ytterst begränsat ordförråd. Oftast gäller det kvinnor, som efter sin ankomst fött många barn och som stannat hemma och inte skaffat sig språkets grundläggande verktyg för integration. De säger själva många gånger att de är enklare att leva på försörjningsstöd än att aktivt söka arbete, då de anser att skillnaden räknat i inkomst är försumbar."
Att kritisera brister i flyktingmottagningen och integrationen är som att balansera på en knivsegg - det gör man inte ostraffat, framför allt inte när man samtidigt ställer sig kritisk till islamism som hon har gjort här.
Det dröjde inte heller länge innan hon fick svar på tal, av inga mindre än hennes partikamrater. Thaher Pelaseyed (V), ordförande Vänsterpartiet i Göteborg; Yvonne Palm (V), vice ordförande SDN Angered och Christina Höj Larsen (V), riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson svarar i en gemensam artikel att Gun Holmertz spär på redan existerande fördomar:
"Självklart är det inte så att kvinnor med slöja automatiskt är förtryckta eller att skägg är ett tecken på farlig radikalisering i Hjällbo. Dessa felaktiga uppfattningar riskerar skuldbelägga den somalisvenska gruppen på ett sätt som endast skapar ytterligare segregation."
Istället för att argumentera och problematisera de missförhållanden Gun Holmertz har tagit upp, använder hennes partikamrater copy-and-paste-metoden och citerar torrt generella punkter ur partiprogrammet:
"Undermålig SFI som inte baseras på deltagarnas förutsättningar och behov, avsaknad av en politik för full sysselsättning, bostadssegregation, nedrustning av välfärd i förorterna och en utbredd strukturell diskriminering är resultaten av medvetna, politiska beslut.
Vänsterpartiets politik mot segregationen står i direkt kontrast detta. Förutom nationella satsningar på SFI, en politik för full sysselsättning och investeringar i bostäder som bryter segregationen, lyfter vi i vårt handlingsprogram mot segregationen i Göteborg förslag som ger kvinnor möjlighet att stärkas genom kontakter med samhället och med varandra. Vi föreslår också kraftigt sänkta förskoleavgifter för att sänka tröskeln för föräldrar att använda den kommunala förskolan. Segregerande högerpolitik kan endast brytas med en politik som ger förutsättningar för utbildning, arbete och bostad – oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. Vänsterpartiet har den politiken."
Här bortses helt från att Vänsterpartiet i snart 20 år haft medansvar för styret av politiken i Göteborg. Istället för att stödja sin partikamrat och diskutera de uppkomna problem hon redovisar, använder de sig av retorik och floskler. Men döm själva genom att läsa hela artikeln, jag kanske har fel?
De skriver: "Holmertz argument visar egentligen två saker som inte explicit uttrycks i hennes artikel, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer samt Holmertz bristande människosyn.
Holmertz beskriver ett mardrömsscenario när det gäller föreningen Afrikas Horn och deras lokal som ligger intill Caritas, som lyder direkt under påvens auktoritet genom rådet CorUnum. Afrikas Horn är en konstruktiv kraft i Hjällbo, med bland annat verksamhet som riktar sig mot analfabeter, kvinnoverksamhet med seminarier som ”Föräldrars roll i samhället”, sportverksamhet och sommarläger för barn och ungdomar.
Afrikas horn har trakasserats av Holmertz under många år och föreningens medlemmar har länge varit medvetna om Caritas fientlighet, så det är inte förvånande att hon nu kommer med ett populistiskt utspel. Men hennes artikel avslöjar något som ingen förening i Hjällbo förut lyckats att bedriva opinion för, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer i stadsdelen."
Beteckningen "muslimsk aktivist" gjorde mig misstänksam, så jag började googla. Amanj Aziz driver en egen hemsida och är representant för TUFF (Troende unga framtida förebilder), samma förening som förra året anordnade en konferens i Kortedala och bjöd in hatpredikanten Bilal Phillips, som försvarar självmordsbombare, uttrycker antisemitiska ståndpunkter och förespråkar dödsstraff för homosexualitet.
GT-journalisten Johanna Schreiber bevakade mötet och inleder:
"Hotfull stämning utanför, censur innanför. Reglerna var hårda när GT till slut fick tillträde till konferensen där homohataren Bilal Philips föreläste. - Inga mobiltelefoner, inga fotografier, ingen inspelning, ingen filmning, förklarar mötesarrangören Amanj Aziz när GT slutligen får komma in på mötet."
"I Göteborg har en förening för unga muslimer bjudit in en radikal och mycket kontroversiell muslimsk predikant, som jämställer homosexualitet med mord och våldtäkt, och som argumenterar för dödsstraff för homosexuella. Amanj Aziz, TUFF och Nalin Pekgul, (S) medverkar."
Mycket till debatt blir det dock inte. Nalin Pekgül blir så upprörd över Amanj Aziz´ åsikter att hon lämnar studion. Inslaget är dock intressant, eftersom åsiktsskillnaderna framträder tydligt - minst sagt.
Hör inslaget på länken nedan:
Kritiken mot Gun Holmertz vill inte ta slut. I Göteborgs-Posten skriver Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet under rubriken Onyanserad kritik av läget i Hjällbo:
"Gun Holmertz, Caritas Hjällbo, pekar på allvarliga problem i integrationsarbetet i Göteborgs förorter med bristande språkkunskaper och växande arbetslöshet till följd (GP Debatt 18/6).
Flyktingar tycks mötas av privata initiativ snarare än kommunala satsningar. Lägesbeskrivningen är korrekt, men orsaken till problemen framstår som onyanserad. I stället för att fokusera på socioekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund, reduceras problemet i artikeln till en fråga om islamism.
Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med lång erfarenhet av arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det finns varierande tolkningar av alla religioner. Men det finns också regler kring hur man förväntas bete sig i samband med bön.
I synagogan förväntas män bära huvudbonad, i kyrkan är det tvärt om. Under muslimsk bön tar man av sig skorna och hundar är inte välkomna. Självklart skall alla former av kriminell aktivitet bli polisärenden oberoende av ideologi eller religion. Men människor i Sverige har rätt att utöva religion så länge de inte bryter mot lagen. Att vädra bönemattor eller bära sjal eller skägg är inte olagligt.
Holmerz menar att det inte går att prata om dessa frågor. Genom denna argumentation förenar hon sig med antimuslimska och invandringsfientliga röster. Islam och muslimers tro och praktik diskuteras ständigt i svensk politik och media – just nu på GP-debatt – liksom de utmaningar som invandring och integration erbjuder. Det är viktiga frågor som måste diskuteras.
Men att som Holmertz utgå från grumliga och generaliserande föreställningar bidrar inte till integrationen, utan är snarare en del av problemet."
"Om den stora allmänheten - även kallad ”väljarna” - visste hur vanlig den här typen av mobbning med åtföljande rädsla och ofta också total tystnad är, skulle den häpna. Själv har jag träffat flera personer som är förtvivlade över att inte kunna tala fritt utan att riskera repressalier och människor som inte får de jobb de söker för att de sagt eller skrivit något som ”någon” (allt är diffust) inte anser är ”korrekt”. Så är det i Sverige idag: många går omkring och håller god min, men mår dåligt psykiskt för att de inte kan eller vågar diskutera en av de största och viktigaste ödesfrågorna för Sverige– asylinvandringen - utan risk för att hela deras tillvaro raseras.
Se på Gun Holmertz! Över en natt är hon ute i kylan i sitt parti. För att hon berättar om vad hon ser och upplever dagligen. Hennes upplevelser i verkligheten passar inte in i Vänsterpartiets mall och då riskerar hon att bli persona non grata.
Förutom detta har hon också - uttryckligen och inför vittnen - blivit dödshotad i Hjällbo.
”Du går till ditt jobb nu, men inte många dagar till…” sade mannen som även åkallade Allah.
Detta har hon givetvis polisanmält.
Var är Gun Holmertzs partikamrater när hon hotas?
Vi – alla! – måste aktivt och högljutt värna om den grundlagsstadgade rätten till åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, om den ska gälla annat än på papper. Annars är den död. De som dödshotar eller avger andra hot mot dem som begagnar sig av sin lagliga rätt att tala fritt, ska straffas strängt. Att försöka kväva det fria ordet, att skrämma och hota till tystnad är allvarliga brott som svenska journalister ofta tar upp när det gäller svenska journalister ute i världen.
Det finns anledning att göra det också här hemma, i det egna landet, att stå upp för Gun Holmertzs och alla andras rätt att yttra sig fritt!"
"Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare."
Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron:
"Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka."
I gårdagens GP skriver journalisten och socionomen Gunnar Sandelin under rubriken
"Internationella jämförelser visar tydligt att Sveriges politiska elit kör sitt eget race i asylinvandringsfrågan. Ska vi på allvar kunna värna asylrätten för dem som verkligen flyr för sina liv och har skyddsbehov, så måste Sverige ändra kurs."
"Låt mig ytterligare en gång förklara vad jag skrev: Vi står nu inför en stor somalisk anhöriginvandring, där cirka 800 somaliska anhöriga barn samt 200 vuxna väntas till vårt område under de kommande två åren. Förberedelserna för hur denna grupp ska tas emot och kunna integreras i det svenska samhället ser jag som näst intill obefintliga.
Därför är risken stor att de nyanlända drivs i armarna på de personer som jag dagligen ser praktiserar islam på ett sätt som inte befrämjar integration, utan som skapar ytterligare utanförskap.
Av de cirka 200 personer, varav ett 20-tal somalier, som Caritas i Hjällbo arbetar med är nästan alla muslimer. Då vi dagligen delar våra lokaler med Afrikas Horn har flera av våra deltagare upplevt deras verksamhet så pass obehaglig att de inte längre vill komma till oss. Vi störs av böneutrop, arabisk teve och annan liknande pågående verksamhet som inte har med en barn- och kulturförening att göra. Det gör det svårt för oss att bedriva den svenskundervisning som många av våra trasiga och ointegrerade elever så väl behöver för att undvika fattigdom, bristande utbildning och framtida marginalisering."
På frågan Vad tycker du behöver göras för att ta emot dessa människor svarar hon:
"De behöver framför allt ett regelbundet liv. De behöver snabbt som ögat komma i någon ordnad sysselsättning. Betoningen måste ligga på att lära sig svenska och samhällsorientering och det ska ske utanför Hjällbo. De behöver bryta isoleringen här.
Men jag ser också ett stort behov av sjukvård och psykologhjälp. Det här kommer att vara människor, särskilt kvinnor och barn, som är skadade. Vi vet hur det såg ut efter Bosnienkriget.
Och var ska de bo? Här är redan trångbott. Jag har legat på kommunen som en igel men får mest till svar att vi vet inte riktigt när de kommer eller hur många. Men titta på Växjö, där finns en närmast militärisk plan för hur de ska ta emot dem som kommer dit.
Detta har gjort mig både arg och besviken och månaderna går."
I Göteborgs-Posten den 29 juni (tyvärr endast i pappersupplagan), skriver Lars Åberg en krönika med anledning av den efterföljande debatten på Gun Holmertz inlägg, under rubriken
Märkligt försvar av islamismen:
"I ett globalt perspektiv är islamismen en av de verkligt inflytelserika högerextrema ideströmningarna och att analysera och motverka dess spridning borde vara en självklarhet, åtminstone för alla med hjärtat till vänster. Därför blir det så märkligt när så många med vänstersympatier tvärtom försvarar, eller urskuldar, en ideologi som har strukturell diskriminering och orubblig könsmaktsordning på sitt program."
Fler inlägg om integration, migration, islamism och civilkurage hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Gårdagen går till historien som en av sommarens regnigaste dagar hittills, i alla fall här på västkusten. Vid 17-tiden slutade regnet att ösa ner, och jag bestämde för att gå på en promenad.
Eftersom jag bor en halvtimmes promenadväg från Liseberg promenerade jag dit, gick in genom grindarna med mitt årskort och bänkade mig hos ett gäng trevliga damer framför Stora Scenen. Det vankades allsångspremiär med Lotta.
I normala fall är det stört omöjligt att få en sittplats, eftersom allsångsfantasterna dyker upp och reserverar sina platser redan på förmiddagen efter att grindarna öppnats. Idag fick jag dock plats framför scenen.
Lotta Engberg är ett proffs som allsångsledare och äger en fenomenal publikkontakt med sitt lättsamma, naturliga och okomplicerade sätt.
Barbro "Lill-Babs" Svensson gjorde sin Så mycket bättre-version av Petters Så klart och Lisa Miskovsky framförde sin melodifestivallåt Who's gonna save tonight till stort jubel.
Jag är en stor Lill-Babs fan, och såg henne senast på Konserthuset tillsammans med Siw Malmkwist och Ann-Louise Hansson. Hon gör ingen hemlighet av sin ålder (74 år) och är still going strong på alla sätt, man måste bara älska henne!
Jag minns en krogshow på Rondo, där jag bokstavligen hade Lill-Babs sittandes i mitt knä, samtidigt som hon sjöng Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Det glömmer jag aldrig.
Här en gammal pärla med Lill-Babs från tidigt 60-tal, från hennes tyska schlagerkarriär:
Precis när danske popstjärnan Rasmus Seebach började sjunga sin nya hit Sirenerne, öppnade sig himlen och det formligen öste ner, vilket du kan se om du klickar på nedanstående länk:
Rasmus är son till Tommy Seebach, Danmarks stora schlagerkung under 1970- och 80-talen.
En man som hade allt, men han skulle också komma att förlora allt på grund av sitt alkoholmissbruk. Trots det slutade Tommy aldrig att kämpa för att komma tillbaks.
Filmaren Sami Saif har gjort ett ömsint porträtt av en man fångad mellan sin musik, sin familj och flaskan.
En mycket fin och ömsint dokumentär som jag rekommenderar.
Den ligger för visning på SVT Play i fem dagar till, så skynda dig att se den - här.
Fördelen med att vara på plats på Liseberg är att man slipper reklampauserna, som tenderar att bli längre och längre för varje år - åtminstone känns det så.
I reklampauserna är det fler uppträdanden och mer allsång. Det var riktigt härligt att få sjunga ut för full hals idag.
Så här kan det gå till under reklamen:
Fler klipp från Lotta på Liseberg hittar du på TV 4 Play
Fler inlägg om schlager, allsång, Liseberg och Göteborg hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Att gå på rockkonsert är inte som förr: då stod folk och klappade i händerna, dansade eller vajade med en tändare - numera står var och varannan konsertbesökare med sin i-phone upp i luften, fullt koncentrerad på att ta bra bilder eller filma en snutt. Det blir inte samma stämning.
Just av den anledningen har jag slutat med att ta med kamera på konserter utan försöker koncentrera mig på musiken. Kvällens konsert på Lisebergs stora scen med Lenny Kravitz var en riktig höjdare. Solen strålade från en klarblå himmel och det var 17 grader i skuggan - något som man får vara nöjd med i dessa kyliga sommartider.
Jag lyssnade in mig på Kravitz på Spotify idag under flera timmar, eftersom jag inte har lyssnat på hans musik så mycket tidigare. Det var en rivig rockkonsert med influenser av både jazz och soul - mycket medryckande. Dessutom är jag väldigt svag för blåsare, och det fanns det gott om i detta band i form av en hel blåssektion.
Mario Gomez gjorde båda tyska målen, som jag dock fick se i repris eftersom han gjorde dem i 1:a halvlek. Mitt lag gick i alla fall vidare i turneringen, allt som allt en lyckad kväll.
Fler inlägg om Liseberg, jazz, rock och pop hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Ärligt talat blev jag inte särskilt förvånad eller upprörd över gårdagens Uppdrag Granskning. Det vore alltför lätt att falla in i den allmänna kören "Vad var det vi sa" - jag avstår från det - men åsikterna som torgfördes av rådgivarna i majoriteten av de besökta moskéerna har jag hört förut - på bloggar och från muslimska arbetskamrater och bekanta.
Det som upprörde mig mest var avsnittet före reportaget, där den kvinnliga reportern vandrade runt i Rinkeby som närmast verkar vara befolkad av enbart män. När hon gick in på en restaurang blev hon hänvisad till en plats i ett avskilt rum för kvinnor som gapade tomt.
Det tog inte heller lång stund innan hon hittade en ung muslimsk man som berättade att han hade fyra fruar. Han hade till och med ett myndighetspapper på sig som han visade upp, med namnet på hans i Sverige lagliga fru, samt en förteckning över sina barn med tillhörande fyra fruar. I detta inslag blev det så uppenbart, i hur vitt skilda världar vi lever i Sverige idag.
Jag hade bestämt träff med en god vän som arbetar på socialförvaltningen i Angered Centrum. Jag var något tidig, köpte mig en glass och satte mig på en bänk där spårvagnarna vänder. Jag var den ende "vite svensken" omgiven av mörkhyade män samt kvinnor klädda i niqab, några till och med i burka.
Jag måste ha uppfattats som ett exotiskt inslag - det tog inte många minuter innan två äldre skäggiga män närmade sig mig och med uppmuntrande skratt frågade: "Har du gått vilse, lille vän?"
Är inte detta pudelns kärna? Vi lever i så vitt skilda världar att vi sällan möts. Våra liv och åsikter bryts sällan mot varandra. Angered och andra miljonprogramsområden är som forntida utländska kolonier, närmast reservat. Dagtid arbetar den svenska medelklassen, som är bosatt i segregerade vita stadsdelar som Centrum, Linnéstaden, Haga eller Majorna, som myndighetspersoner i skola, vård, omsorg och socialbyrån. Kvällstid åker de alla hem till sitt och lämnar reservatet åt "infödingarna".
Jag hörde Janne Josefsson hålla årets vårtal på Liseberg för några veckor sedan. I det sa han att det under lång tid byggts nya kanaler och vallgravar i Göteborg - denna gång inte av holländare och tyskar, utan av oss själva. Han påminde om sin dokumentär om en spårvägsresa med 5:an från Biskopsgården till Örgryte på 1980-talet. När det gäller segregationen har inget förbättrats, tvärtom.
Hans slutsats var att om vi inte löser detta samhällsproblem snabbt, kommer vi att se en utveckling mot ökad utanförskap, arbetslöshet, fler kriminella gäng an vad vi har idag samt att allt fler söker tröst och råd hos extrema religionsuttolkare. Jag kan inte annat än hålla med honom.
Moskén på Hisingen, Göteborg
När det gäller moskén på Hisingen från Göteborg stod det redan från början klart att den skulle finansieras av Saudiarabien. Där har kvinnan inga rättigheter alls, men staten anser det som sin missionerande uppgift att sprida wahabismen i världen. De som trodde, att de investerade 67 miljonerna inte skulle resultera i någon motprestation är enligt mitt sätt att se naiva, och deras upprördhet över vad som kom fram i Uppdrag Granskning känns inte på något vis äkta, snarare spelad. Man får vad man beställer.
Bloggkollegan Svarten, som jag följer regelbundet, har samlat reaktioner över Uppdrag Granskning som skrivs av muslimska bloggare i Sverige. Han uppdaterar allt eftersom det kommer nya inlägg.
Merit Wager skriver idag på Newsmill bland annat:
"Långt, långt ifrån alla muslimer bryter mot svenska lagar som förbud mot månggifte och förbud mot att misshandla sin fru (eller någon överhuvudtaget) och långt ifrån alla tycker att männen ska ha rätt att kräva sex av sina fruar när fruarna inte vill det etc, etc. Verkligen långt ifrån. Det vet jag av egen erfarenhet. Men imamerna och moskéerna har stort och starkt inflytande i väldigt många muslimers liv, det liv många lever, ofta helt skilt från det liv svenskarna lever.
Därför, inte minst, måste svenska politiker och svenska medier inse att ingen afghan, somalier, irakier, iranier etc blir vare sig svensk eller demokrat i det ögonblick hans fötter nuddar svensk mark. Sverige och svenskarna måste vara tydliga med vad som gäller i det här lilla landet högt uppe i norr. Det är så man bäst medverkar till att skydda utsatta ungdomar och kvinnor i starkt patriarkala och i viss mån våldsbejakande miljöer, inte genom att tiga och titta bort. Och det är också så man minskar den fientlighet mellan olika grupper som blir allt större ju mer politikerna och media vilseleder."
Tillsammans med Chalmerscortegen kom då äntligen sommarvärmen som vi frusna västkustsjälar väntat på så länge. Solen strålade från en klarblå himmel och termometern sträckte sig upp till 18 plusgrader.
Chalmerscortegen är en göteborgsk tradition som jag sällan missar. Den arrangeras av Chalmers Cortège Committé (CCC) och går tillbaka så långt som till 1910. I år var det för mig extra roligt, eftersom en av mina många kusiner var med i tåget.
Här följer en bildkavalkad - vill du se fotot i större format klickar du bara på bilden.
