Göteborg International Film Festival 2012
Min tredje musikdokumentär denna festival, efter Mississippi-Blues i Times Like Deese, och Haitis fantastiska storband Septentrional i When The Drum Is Beating, - var det dags att bänka sig i Bergakungens salar framför El Gusto, en, vad det skulle visa sig, fantastisk film om återföreningen av gamla chaabimusiker, som splittrades vind för våg efter Algerietkriget på 1950-talet.
Regissör och en del av musikerna var närvarande vid visningen, och sällan har jag sett en så entusiastisk publik i en fullsatt salong en lördag förmiddag ge standing ovations och busvissla efter en filmvisning. Lite slarvigt uttryckt skulle man kunna kalla filmen för en algerisk Buena Vista Social Club.
Handlingen kort:
Algers casbah på 1940-talet var en myllrande stadsdel där judar, muslimer och kristna umgicks på ett relativt okomplicerat sätt. Här träffades ett gäng musiker och spelade Chaabi tillsammans, en musikstil som har både judiska, arabiska och andalusiska rötter.
Men spänningarna mellan folkgrupperna ökade och i samband med inbördeskriget mellan algerier och fransmän som bröt ut 1954 skingrades männen för vinden.
Filmaren som själv har rötterna i Algeriet men växt upp i Europa, träffade av en händelse en av de gamla musikerna i en antikshop i Alger. I sju års tid har hon jobbat med filmen där de åldrande männen slutligen återförenas vid en spelning i Paris.
Regi: Safinez Bousbia, Frankrike/Algeriet/Förenade Arabemiraten, 2011
Filmen gav mig en energikick som höll i sig i flera dagar. En klar 4:a, men med tanke på det enorma arbete Bousbia lagt ner på att leta upp och sammanföra alla dessa musiker blir det full pott från mig.
Betyg: fem mölndalskråkor |
Abdel hadi Halo & The El Gusto Orchestra Of Algiers på spotify
El Gusto på facebook
Filmens hemsida här.
El Gusto, trailer:
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival
finns samlade här!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------