Siavosh Derakhti - ung muslim som kämpar mot anitisemitism

Siavosh Derakhti/ foto: Annica Skenberg

På fredag är det åter dags att minnas Kristallnatten. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 då beväpnade grupper från det tyska nazistpartiet iscensatte en landsomfattande pogrom. Cirka 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes och över 7 500 butiker vandaliserades.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har beslutat att det nyinstiftade ELSA-priset år 2012 ska tilldelas Siavosh Derakhti för hans engagerade arbete mot antisemitism och främlingsfientlighet. Genom grundandet av nätverket “Unga muslimer mot antisemitism”, deltagande i den offentliga debatten och antirasistiskt arbete bland unga människor har Siavosh Derakhti gjort en viktig insats för ett mer tolerant och pluralistiskt Malmö.

ELSA-priset på 20 000 kr kommer att delas ut i Stockholms Stora Synagoga den 8 november i samband med minnesceremonin för ”Kristallnatten” 1938.

Siavosh Derakhti är 21 år, bosatt i Malmö och utbildar sig till fritidsledare. 2010 grundade han nätverket ”Unga muslimer mot antisemitism”, arrangerade en elevresa till förintelselägret Auschwitz och spelade där in en film som sedan visats för skolelever och andra grupper. Siavosh Derakhti bedriver sedan flera år ett antirasistiskt arbete bland unga Malmöbor. Mer om honom på SKMA:s hemsida här. 

Fördomar. Undermålig historieundervisning. En ovilja att bjuda in vittnen från Förintelsen till skolor. 

I Skånskan.se listar Siavosh Derakhti snabbt orsakerna till antisemitism i Malmö och Sverige. 
Det senaste årets diskussion om judefientlighet i Malmö har påverkat honom. Som ung muslim vill han påverka och förbättra relationerna mellan religiösa minoriteter i staden.

Muslimska ungdomar står upp för judarna

Insikten om att antisemitiska strömningar skrämmer judar på flykten från Malmö – hans fina Malmö – och att de får skulden för Mellanönsternkonflikten, blev bara för mycket för Siavosh Derakhti. Därför tog han iniativet till ett projektarbete om Förintelsen – och fick hela klassen med sig på en resa till Auschwitz. 

I ett debattinlägg på Newsmill skriver Siavosh bl.a.: 

"Ungdomar är en viktig grupp då de kan ha annan inställning till judar. Eftersom vi personligen inte har några judiska vänner privat, så är det faktiskt svårt att höra deras version om fördomar och hat. Men det man lägger märke till är att det faktiskt finns starkt hat mellan ungdomar på grund av brist på kunskaper. Med det menar jag att unga skapar och reproducerar hat - oavsett deras kön, religion, ålder eller etnicitet.

Varför detta hat? Jo, för att det är brist på kunskaper samt att man lyssnar för mycket på andra istället för att ta egen inställning, ett eget initiativ eller eget ansvar."

"Men vi måste också vara kritiska mot Israels politik och millitärt. Där det förekommer förtryck och diskriminering mot civila i Palestina. Vi måste visa mod och hopp för framtiden. Vi måste vara med och påverka våra politiker så att dem kan ta upp kampen i riksdagen och förhoppningsvis stärka kraven mot Israels politik samt lyssna på ungdomarna. Barnen och civilbefolkningen i Palestina skall få leva i fred och få leva i frihet. Israel måste upphöra med deras millitära attacker och diskriminering samt förtryck mot palestinska civilbefolkningen i Västbanken och Gaza."

"När man menar Israels politik och millitär menar man inte den israeliska befolkningen eller judar. Det är fel och oacceptabelt att beskylla ansvaret på den judiska befolkningen när Israels politik sköts av politikerna i deras regering och inte av judar i andra länder. Även befolkningen i Israel kan vara emot Israels politik. Vi menar Israels politik då menar vi när dem anfaller och ockuperar visa områden i Palestina. Vi är emot de millitära angreppen."

Läs hela debattinlägget här. 

Det av SKMA instiftade ELSA-pris skall gå till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar. För mig låter årets pristagare Siavosh Derakhti som ett bra val.

Lite Klezmer är aldrig fel: 

Fler inlägg om tro, antisemitism, Malmö eller Israel hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:

Krafttag mot våldsbejakande extremism

I dag presenterade demokratiminister Birgitta Ohlsson regeringens handlingsplan mot våldsbejakande extremism. Handlingsplanen omfattar 15 åtgärder och regeringen avsätter 62 miljoner till satsningen. 

Den rör likväl vit maktmiljö och autonom vänster som våldsbejakande islamism.  

Pengarna ska bland annat gå till forskning och flera utredningar, som till exempel hur unga skyddas mot antidemokratiska budskap via internet. 

Det blir också mer stöd till organisationer som bedriver avhopparverksamhet.

Bl. a. avser regeringen att ge Nämnden för statligt stöd till trossamfund i uppdrag att inleda en utvidgad dialog med trossamfunden om demokratifrämjande arbete.

Regeringen avser att initiera särskilda kunskapshöjande insatser om antisemitism och islamofobi för barn och ungdomar under perioden 2012-2014.

Läs hela handlingsplanen på regeringskansliets hemsida här.  

Nedan dagens presskonferens, där Birgitta Ohlsson presenterade handlingsplanen:

Länkar: 

Miljoner mot extremism i Dagens Nyheter  

Ohlsson avvisar muslimsk kritik i Göteborgs-Posten  

En ofärdig handlingsplan, anser Göteborgs-Postens ledarblogg

På söndag är det ett år sen Taimour Abdulwahab sprängde sig själv mitt i julhandeln i Stockholm. Hur ska terrordåd utförda av extremister kunna förhindras? 

I USA samarbetar FBI med muslimska organisationer och moskéer för att motverka radikalisering av ungdomar. 

Men en del muslimer tycker att FBI spionerar på dem. Petra Socolovsky i Washington pratar med såväl FBI som muslimer som är kritiska och positiva till FBI:s arbete. 

I Sverige samarbetar också SÄPO med muslimska organisationer för att förhindra radikalisering.Mohammed Kharraki ordförande från Sveriges Unga Muslimer berättar om farhågor och möjligheter i dagens "Människor och tro" i Sveriges Radio.

Biträdande chefen för SÄPO, Anders Thornberg, medverkar. 

Demokratiminister Birgitta Ohlsson berättar om den handlingsplan mot våldsbejakande extremism som hon presenterade idag. (Birgitta Ohlsson kommer in i slutet av programmet) 

Lyssna på inslaget här: 

I morgon, på Nobeldagen, kommer all världens ljus riktas mot prisutdelningarna och festligheterna i samband med Nobelfirandet.  

Tyvärr kommer kamerorna också att riktas mot den nazistdemonstration som skall hållas mitt i Stockholms City. Det blir tal från företrädare till Nationell Ungdom och Svenskarnas Parti.  

Partiledaren för British National Party, tillika EU-parlamentarikern Nick Griffin kommer till Stockholm för att tala på manifestationen Stoppa Svenskfientligheten – Till värn för Norden. 

Även en svensk riksdagspolitiker kommer att tala. Av säkerhetsskäl kommer politikern att fram till manifestationen att förbli anonym. Kan man våga sig på och gissa från vilket parti denna talare kommer? Sverigedemokraterna? 

Rockband från England och Tyskland kommer att stå för den "musikaliska underhållningen". 

Yttrandefrihet gäller alla i samhället, och självfallet skall även nazister ha rätt att demonstrera. Jag är dock benägen att instämma i vad finansborgarrådet Stig Nordin uttrycker i dagens Svenska Dagbladet: 

- Jag känner en otrolig sorg över att det här har kommit hit. Jag vill inte inskränka på demonstrationsfriheten, men just i morgon hade jag önskat att polisen kunnat säga nej, och skjutit demonstrationen åtminstone till på söndag. Även de här filurerna borde förstå att inte välja just den här dagen. Läs hela artikeln här. 

Så här marknadsförs demonstrationen på nätet:


Stoppa svenskfientligheten tillsammans med oss! from Stoppa Svenskfientligheten on Vimeo.

Tysk flaggstrid i Libanon - Deutschland über alles

Don Christos favoriter (2)

Fotbolls-VM är över, och det tyska multi-kulti-landslaget med Özil, Kuranyi, Gomez, Boateng, Cacao, Podolski, imponerade stort. Inte bara i sitt hemland, utan över hela världen.

Tyskland har allt sedan 2:a världskrigets slut haft svårt med det "patriotiska", att vifta med flaggan har närmast varit tabu. Så var det när jag växte upp där på 60- och 70-talet. De som offentligt visade "Schwarz-Rot-Gold" betraktades som suspekta, nationalistiska, kanske rent ut av som nynazist-sympatisörer.

Efter murens fall och återföreningen dök det genast upp nynazistiska grupper, framförallt i östra delen av landet. Att bära nazistsymboler eller att förneka förintelsen är straffbart i Tyskland, men nynazisterna är "smarta". De kallar sig för "Nationaldemokrater", klär sig borgerligt och kan föra sig i möblerade rum.

Jag har dock märkt en förändring i tyskarnas umgång med sin flagga. Första gången var 1990, då jag bodde i Öst-Berlin.

Jag passade på att resa med tåg genom då fortfarande DDR, besökte småstäder och byar i sorbområdena runt Spreewald och Lausitz.

Överallt hängde det tyska flaggor; från balkonger och fönsterkarmar, men alla hade de ett stort hål i mitten.

Man hade helt enkelt klippt bort den kommunistiska symbolen med hammaren och cirkeln. Människor jag mötte var glada och förväntansfulla, men också ängsliga inför vad som skulle hända med ett återförenat Tyskland i framtiden. De hade gått från en fascistisk till en kommunistisk diktatur, och visste inte vad det innebar att leva i ett demokratiskt samhälle med fria val, fria fackföreningar och yttrandefrihet.

Andra gången var år 2006, då jag under tre veckor tågluffade genom Tyskland; samma år som fotbolls-VM arrangerades där. Jag besökte både väst och öst, från Köln, Trier och Bamberg, till Leipzig, Dresden och Wittenberg. Överallt fanns "Fanmeilen", områden där man på storbildskärmar kunde följa fotbollsmatcherna.

Tyska flaggor hängde överallt, bilarna körde omkring med svart-röd-gyllene vimplar, och för första gången upptäckte jag, att det bara handlade om glädje. Borta var de nationalistiska undertonerna, borta var vi-är-bäst-mentaliteten som jag så ofta upplevde i det gamla Tyskland.

Jag kände mig faktiskt lite stolt över, att mitt gamla hemland lyckats skapa en demokrati som aldrig tidigare skådats på tysk mark, och att man lyckats integrera de nya migranterna, inte bara i fotbollslandslaget. Ordet "invandrare" används inte här, inte "gästarbetare" heller (det var på 50- och 60-talet) - nej nu säger man "Pole", "Russe", Türke" eller "Serbe".

Tysk flagga med hakkors i Beirut

Döm om min förvåning, när jag läste denna artikel på zenithonline igår. Al Mannschafts framgångar i årets fotbolls-VM firades stort i Libanon. Överallt i Beirut hängde, och hänger fortfarande, tyska flaggor på husfasaderna.

De skiljer sig dock avsevärt från flaggorna man använder i dagens Tyskland: de är prydda med hakkors. Uppenbart förknippar en del libaneser Tyskland fortfarande med Hitlers Tredje Rike.

Till slut hängde det så många hakkorsprydda flaggor på Beiruts gator, att den tyska beskickningen där såg sig föranledd att skriva en protestnot till den libanesiska regeringen:

"Ambassaden vill härmed understryka det olämpliga i, att kombinera den tyska nationalsymbolen, som idag står för demokrati, tolerans och  respekt för de mänskliga rättigheterna, med en nazistsymbol som kränker Förbundsrepubliken Tyskland. Av denna anledning ber vi de libanesiska myndigheterna att vidta lämpliga åtgärder." (fritt översatt, min anm.)

Den tyska ambassadens protester klingade dock ohörda. Det händer inte så sällan, att man som tysk i Libanon får ta emot "komplimanger" om att vara arvtagare till "Hitlers Rike".

Den libanesiske politikern Wiam Wahab uttalade i TV att han höll på Brasilien i VM, men att han älskade tyskarna, för att de hatar och brände judarna. 



Inlägget publicerat första gången 2010-08-08


Läs alla Don Christos favoriter här

Ingrid Segerstedt-Wiberg - Ett bråkigt samvete

Klicka på bilderna för större format!

Ingrid Segerstedt-Wiberg

I maj förra året gick en av mina stora idoler bort: Ingrid Segerstedt Wiberg.  

Igår besökte jag ett seminarium i Göteborgs Universitets aula, som ingick i seminarieserien "Ett bråkigt samvete" för att hedra Ingrid Segerstedt-Wiberg 1911-2010. 

Hon skulle ha fyllt hundra år i år. 

Lennart Persson, känd från "Debatt" och "Aktuellt" skötte programledarskapet galant. 

Deltagarna var EU-minister Birgitta Ohlsson (fp), Linda Nordin-Thorslund, generalsekreterare i svenska FN-Förbundet, och Maj-Britt Theorin (s)-veteran inom FN och den svenska nedrustningskommissionen. 

Lennart Persson, programledare

Linda Nordin-Thorslund, Birgitta Ohlsson (t.h.)

Maj-Britt Theorin (t.v.)

EU-minister Birgitta Ohlsson berättade ett par personliga och gripande minnen från möten med Ingrid Segerstedt-Wiberg.  

Ingrid var djupt engagerad i flyktingfrågor, och en stark försvarare av asylrätten. När hon såg orättvisor agerade hon med hela sitt hjärta. Hon hjälpte även till att gömma flyktingar, som fått avslag och skulle utvisas ur Sverige. 

Ingrid visade ett stort civilkurage, och hon var orädd -trots att hon ständigt blev utsatt för hot från nazister, ända till sista dagen. 

Syftet med detta inlägg är inte att beskriva Ingrids liv eller hennes insatser för freds- och flyktingpolitiken. Därtill räcker inte utrymmet här. Låt mig bara berätta ett av mina minnen jag har av Ingrid.

Jag har mött Ingrid några gånger under tiden jag var aktiv inom Föreningen Stoppa Rasismen i Göteborg; såväl i hennes hem på Föreningsgatan som på antirasistdemonstrationer, då hon alltid hade med sig sina älskade hundar (Ingrid var hundtokig!)

Jag minns en resa till Stockholm. Stoppa Rasismen deltog vid en fredsfestival på Långholmen. Väl framme skulle den chartrade bussen betalas. 

Ordföranden i föreningen öppnade ett kuvert, och när Ingrid såg hur lite pengar det fanns i det, betalade hon hela busskostnaden för sällskapet ur egen ficka. "Ni har det inte så bra ställt i föreningen, men det har jag" var hennes kommentar. 

Denna generösa gest säger mycket om hur Ingrid var som människa!

Källor och lästips:


Om Ingrid på Ingrid Segerstedt-Gymnasiets hemsida här!

Om Ingrid på Wikipedia här!

Mera om gårdagens seminarium på Berits Blogg här!

Svenska FN-förbundets hemsida här!




Till sist en hälsning från Kalle till nazisterna:

STALAGS - israelisk S/M-porr i koncentrationslägret

På 1960-talet kunde man i varje israelisk tidningskiosk köpa de s k STALAGS-häftena. 

De var tecknade porrtidningar som lik våra Pinup-tidningar i Sverige tjänade som runkförlaga för en hel generation unga finniga tonårspojkar. 

I STALAGS-häftena handlade det dock om S/M-porr mellan kvinnliga tyska koncentrationslägervakter och deras fångar. 

Varje nummer såldes i 80.000 exemplar, en hög upplagesiffra på den tiden för ett så litet land som Israel.

En vanlig STALAGS-story börjar så här: Snygga och välbyggda engelska eller amerikanska fallskärmsjägare blir nerskjutna över Nazityskland, tillfångatagna och inspärrade i koncentrationsläger. 

Där härskar och regerar amazonliknande kvinnliga lägervakter, som gör sitt yttersta för att plåga och tortera sina fångar. Historierna brukar sluta med att fången våldtar och dödar sin kvinnliga plågoande. 

Det är lägeröverlevarnas barn som skrev och konsumerade denna typ av pornografisk litteratur. Varsågod alla psykologer och analysera detta, om ni kan.

Den allra första STALAGS-novellen skrevs av Eli Keider 1961. Hans mor hade förlorat hela sin familj i ett tyskt koncentrationsläger. 

Alltid när hon tyckte att sonen gjort något fel började hon gråta. Hon talade aldrig med sin son om förintelsen, ämnet var tabu i Eli Keiders hem. 

Att skriva pornografiska noveller för STALAGS blev en slags ventil, eftersom hans frågor om förintelselägren aldrig fick några svar. 

På liknande sätt förklarar andra novellförfattare i serien sina motiv.

Speglade dessa runkförlagor ett kollektivt trauma? 

Den israeliske författaren, journalisten och regissören Ari Libsker ville ha svar på denna fråga och gjorde dokumentärfilmen "STALAGS - Holocaust and pornography in Israel".

Var det bara en tillfällighet att det första häftet kom ut i handeln samma dag som rättegången mot Adolf Eichmann började 1961? 

Fram till dess var det tabu att tala om tiden i de tyska koncentrationslägren. De överlevande kände enbart äckel, sorg och förnedring. 

På 1950-talet gällde det att bygga upp en ny existens i staten Israel. Det fanns ingen tid för reflektion eller att tycka synd om sig själv.

Rättegången mot Adolf Eichmann sändes direkt i TV under flera veckor. Här gick man detalj för detalj igenom grymheterna som begåtts mot det judiska folket i de tyska utrotningslägren. 

De överlevande, som under tiden fram till 1961 försökt glömma den tiden, fick nu via TV återuppleva alltihop. 

Nedan några klipp ur filmen, som visats på biografer och filmfestivaler i USA, Tyskland och Israel; mig veterligen har den inte visats i Sverige.

Ett reportage om filmen STALAGS från SPIEGEL TV (på tyska)




Källor:


SPIEGEL: Pulp mit scharfen Nazibräuten (på tyska) här!

Contactmusic.com: Stalags Review här!

New York Times: Eyeing pornography that uses the holocaust as tittilation här!



STALAG är den tyska förkortningen för "Stammlager". Här fick endast krigsfångar enligt andra Genèvekonventionen sitta, d.v.s. endast kombattanter. Läs mer om STALAG på Wikipedia här!

Waffen-SS marscherar på Rigas gator

I torsdags höll SS-veteraner och sympatisörer i Riga sin årliga marsch till minnet av de 140 000 letter som stred tillsammans med nazisterna mot Ryssland under andra världskriget. 

Deltagarna tågade genom Rigas centrum, viftade med lettiska flaggor och sjöng sånger till minnet av SS-veteranerna. 

Marschvägen kantades av motdemonstranter som protesterade genom att skandera slagord som "nej till fascism" och "skam". 

Motdemonstranterna menade att marschen hedrar nazism och fascism och samtidigt förnekar Rysslands motstånd mot Nazityskland under andra världskriget. 

Polisen var på plats och inga allvarliga händelser inträffade.

Liksom tidigare år var marschen godkänd av lettisk domstol, trots att ledande politiker i Riga beslutat att förbjuda det kontroversiella firandet. 

Varje år väcker händelsen starka känslor utanför Lettland. Utrikesminister Girts Kristovskis sa i år att:  

"Lettland alltid starkt fördömer de brott som ägde rum under nationalsocialismen, stalinismen och Förintelsen."

Uppgifter om hur många som deltog i marschen skiftar, men lettiska medier rapporterar om mellan 1000 – 2500 deltagare.

För att förstå dessa känslor som med viss regelbundenhet hettas upp i Lettland, måste man känna till den delen av Europas historia, som ju inte alls ligger så långt bakom i tiden. 

Baltikums och Centraleuropas historia under första halvan av 1900-talet påminner mest om en serie traumaliknande chocker. Krig, massmord och folkfördrivningar blev normaltillstånd och när Europas gränser stabiliserades runt 1950 hade stora delar av befolkningarna spritts ut över världen på ett nästan slumpmässigt sätt. I slutet av 1800-talet bodde tre fjärdedelar av världens judar i den delen av Europa.  

I slutet av 1930-talet hade både ryssar och tyskar återhämtat sig från den svaghetsperiod som följt på första världskriget. Båda nationerna närde stormaktsdrömmar och den 23 augusti 1939 träffades utrikesministrarna i Moskva. 

Det var dags att återupprepa 1795 års delning av Polen, och enligt Molotov-Ribbentrop-pakten skulle Lettland tillfalla Moskva. Inom loppet av ett decennium skulle Baltikum se trupper komma och gå, medan befolkningar fördrevs, dödades eller helt enkelt förintades. Sedan dess har nästan all historia starka drag av inflammerade sår. 

Omvälvningarna började i oktober 1939 när Hitler med hjälp av stora kryssningsfartyg tvångsförflyttade 100.000 balttyskar "heim ins Reich". Tyskarna hade visserligen bott och härskat här i 700 år, men som en del av pakten hade nazisterna och bolsjevikerna gjort upp om att de skulle få lämna området innan Stalin tog över. 

Genom denna storskaliga massförflyttning uppstod ett tomrum, för i Lettland var balttyskarna ansvariga för mer än en fjärdedel av den ekonomiska aktiviteten och andelen var inte mycket mindre i Estland. 

När det blev försommar år 1940 hade de sista balttyskarna försvunnit, och istället marscherade nu 100.000-tals Sovjetsoldater in i de tre små länderna. Den litauiske presidenten hann fly, men i Riga hade Karlis Ulmanis bestämt sig för att stanna för att undvika masspanik. 

Ryssarna hade dock sparat en plats i ett fångläger i Turkmenistan åt honom. Det dröjde bara några år innan dysenterin tog honom av daga. Den estniske presidenten Konstantin Päts mötte ett liknande öde och avled till sist på ett mentalsjukhus i Kalinin 1956. 

Ryssarna agerade med sällsynt snabbhet och snart var alla spår av självständighet och kompromisslösningar borta. Redan i juli genomfördes nyval till de tre lokala parlamenten och de tidigare förbjudna kommunistpartierna vann med nära 99 % av rösterna. 

Uppslutningen runt systerpartierna var till och med så stark att den sovjetiska nyhetsbyrån TASS kunde meddela det exakta valresultatet flera timmar innan vallokalerna hade stängt. 

De nyvalda parlamentarikerna sammanträdde nästan omedelbart, varefter man ansökte om att bli upptagen i den stora Sovjetfamiljen. Så lätt gick det till att annektera tre småstater på den tiden.  

Sedan tillbringade den nya regimen hösten och vintern med att förstatliga i stort sett alla företag, samt att bygga om det gamla inrikesministeriets lokaler till förvarings- och avrättningsplats för speciella fångar. 

Snart var förberedelserna klara och natten mellan den 13 och 14 juni 1941 arresterades ungefär 15.000 personer ur Lettlands inhemska elit. Sovjeterna följde samma mönster i alla de tre länderna, och genom att systematiskt skjuta de f d ministrarna, parlamentsledamöterna, affärsmännen, generalerna och professorerna säkerställde man att en eventuell opposition skulle sakna ledare. 

Familjer väcktes mitt i natten, och inte mindre än 3.000 barn skiljdes från sina föräldrar för att ensamma få göra den långa resan i boskapsvagnar till Sibirien. Zenta Visbulis, som var en av de få som överlevde deportationerna, berättade hur kvinnor blev galna när barnen slets ifrån dem och hur dessa sedan fördelades till olika kolchoser på vägen österut. 

Mängder av människor avrättades omedelbart, men sedan gick allt snett för Stalin. Bara en vecka efter arresteringsvågen angrep tyskarna Sovjetstaten, och inom ytterligare ett par veckor hade Lettland "befriats". 

Hämnd och revansch blev dominerande känslor och eftersom ryssarna dragit sig tillbaka fick man nöja sig med att utse ställföreträdande ansvariga. 

Mordet på den gamla eliten var bara början på Baltikums helvete, och nu skulle den nya tyskledda terrorvågen rikta sig mot judarna, som gjordes ansvariga för hela den sovjetiska ockupationen. 

De stalinistiska  marionettregimerna i Estland, Lettland och Litauen hade följt samma mönster och förlitat sig på  yngre judar som fått en oproportionell roll i den nya politiken. Sommaren 1941 skulle locket lossna från Pandoras ask i hela Östeuropa. 

Den hatade SS-chefen Reinhard Heydrich var mannen bakom idén om att skapa nationella insatsgrupper som skulle bedriva massakrer på judar i de ockuperade områdena. Det var aldrig svårt att hitta extremistiska och ultrafascistiska grupper som ville delta i utrotningsarbetet. -Det frigjorde samtidigt tyska resurser till det fortsatta kriget på östfronten. 

Det hade skapats sådana rörelser över hela Östeuropa i början av 1930-talet när judar och andra minoriteter fick skulden för alla de problem som drabbat världen, och nu var det bara att göra ledarna för de här rörelserna till nazistiska marionetter.  

I Lettland återskapade tyskarna det tidigare förbjudna extremnationalistiska och antisemitiska Perkonkrust-partiet, vars paramilitära gren leddes av Viktor Arajs. 

Viktor Arajs

Tillsammans med andra ambitiösa män skulle han de närmaste åren se till att Arajs-kommandot blev så effektivt att ingen mindre än Adolf Hitler framhöll hur framgångsrika de lettiska mördarna var. Arajs adepter deltog med liv och lust i mördandet av 30.000 lettiska judar. 

En annan av de mest ansvariga var flygaresset och nationalhjälten Herbert Cukurs. Han påstås ha varit drivande när Rigas största synagoga brändes ner, för säkerhets skull med hundratals judar inlåsta.  

Herbert Cukurs

Arajs-Kommandot, som aldrig bestod av mer än 500 män, spred snabbt sin verksamhet över Lettland. och fortsatte så länge det fanns judar kvar. När kriget tog slut spreds massmördarna ut över världen. 

Sydamerika, som hade kvar sina halvfascistiska och nationalistiska rörelser, blev det allra populära resmålet. Här hamnade till sist även Cukurs, som hade fortsatt att vara en eftertraktad man under hela kriget, eftersom han sannolikt tillhörde världens allra skickligaste flygare. 

Han framlevde sitt 1950- och 1960-tal i Sao Paulo i Brasilien, där han startade ett flygcharterbolag. 

Cukurs gick under epitetet "Rigas bödel", och 1965 spårades han upp av en israelisk agent,  som uppträdde som österrikisk affärsman, vann Cukurs förtroende och lyckades locka honom till Montevideo där han mördades. Sedan trycktes liket ner i en isbox av den större modellen och avslutningsvis placerades en lapp på hans bröst med orden: "Avrättad för morden på 30.000 judar av De som aldrig glömmer".  

Mordet blev mycket uppmärksammat framför allt i dåvarande Västtyskland, där det pågick en debatt om att låta reglerna om preskriptionstid även gälla krigsförbrytelser. Det blodiga slutet inspirerade Fredrick Forsyth till boken "Operation Odessa" och ett avsnitt i tv-serien "Helgonet". 

Sammanfattningsvis: Hitler kom överens med Stalin om att tömma de baltiska staterna på balttyskarna, och att Lettland skulle tillfalla Sovjetunionen. Sedan mördade Stalin den baltiska eliten - kvar blev judarna och den kvarvarande, relativt lågutbildade lokalbefolkningen. 

När det var dags att invadera länderna var det inga problem för Hitler och nazisterna, att med hjälp av lokala fanatiker göra Baltikum "judenrein". 

Efter kriget blev Lettland och de baltiska staterna åter ockuperade av Sovjet, som bedrev en massiv invandringspolitik av ryssar. I en del städer ändrades majoritetsförhållanden så att det blev rysk befolkningsövervikt, samtidigt som åter tusentals balter mördades eller skickades till fångläger i Sibirien. 

Dessa omvälvande händelser har förstås skapat många sår som än idag inte är läkta. Vi i Sverige kan knappt  föreställa oss vilka ohyggliga lidanden Östeuropas folk har varit utsatta för. Dagens baltiska stater är ännu unga och kommer att vara sysselsatta med att bearbeta sin historia ett tag framöver, kanske i generationer framåt.

Källor: Boken Atomtorg, Porrharar och Hitlerslussar av Katarina Wikars och Jan Jörnmark 

           Tidskriften EXPO 

Hela dokumentären om jakten och mordet på Cukurs finns på YouTube



Rysk TV:s rapport om Waffen-SS-marschen i Riga:

Motdemonstration vid Waffen-SS-mötet 2005:
Filmarens far Joseph Koren, ordf. i Lettlands Antifascistiska Kommitte, blev arresterad

Läs även Fredagsmys med Josef Stalin



Lästips: Mladic var inte ensam här!

Unga muslimer reser till Auschwitz

För två år sedan besökte jag koncentrationslägret Dachau. Det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Visst hade jag sett dussintals filmer och dokumentärer om ämnet, men att med egna ögon se barackerna, avrättningsplatserna och "duscharna" var något helt annat.

Förföljelsen och förintelsen av judar, romer, Jehovas vittnen, katolska präster, socialdemokrater, kommunister, homosexuella, handikappade, o.s.v. är en del av den europeiska historien alla borde känna till, och aldrig få glömma.

Fem unga muslimska killar på Latinskolan i Malmö, som är mot antisemitism, ska tillsammans med sina klasskamrater åka på en studieresa till det tyska koncentrationslägret Auschwitz i Polen.

De muslimska killarna på Latinskolan blev totalt gripna känslomässigt av ämnet förintelsen under en historielektion och nyfikna över att få veta mer. Nu har de skramlat ihop pengar till en resa för hela klassen till koncentrationslägret Auschwitz i Polen.

De fem gymnasiekillarna tror att diskriminering och hat grundar sig på okunskap. Med sina resa vill de också försöka påverka och förbättra relationerna mellan olika religiösa grupper i Malmö.

När de kommer hem från studeresan ska de hålla föredag för andra elever och deras besök på koncentrationslägret kommer att filmas. Filmen har de sen tänkt sprida vidare till andra skolor.



Idag frotterar sig nynazister och förintelseförnekare som Robert Faurisson från Frankrike och den tidigare Ku Klux Klan-ideologen David Duke från USA med Irans president Ahmadinejad och påstår att Förintelsen aldrig har ägt rum.

Snart finns det inga överlevande kvar i livet, som med egna ord kan berätta, hur det var att leva i utrotningslägren. Därför är det så viktigt, att hålla minnet vid liv!

Är du med i facebook kan du se mina foton jag tog i Dachau här.

Förintelsens minnesdag

Ibland hör jag folk säga: Men varför röra om i gammal skit? Låt det gamla vara och se framåt istället.

Mitt svar till dem är: Om vi inte kan minnas historien och dra lärdom av den, då kan vi inte heller bygga ett mänskligt och jämlikt samhälle för framtiden.

Idag är det Förintelsens minnesdag. Låt oss hedra offren och aldrig glömma, att friheten måste utgå från individen. Indelningen av människor i kollektiv är förtryckets moder.

Läs om alla aktiviteter i Sverige på Förintelsens minnesdag här.


Förintelsens minnesdag - 27 januari from Ida Lindgren on Vimeo.

I denna videofilm tar en australiensisk överlevande med sina barn och barnbarn till Auschwitz. Videon har upprörd känslor i både Tyskland och Israel, och har därför tagits bort många gånger från YouTube. Nu är den tillbaka, jag tycker den är helt underbar.

Klaus Barbie - slaktaren av Lyon

Klaus Barbie - The butcher of Lyon

Slutet av 1960-talet och hela 70-talet var studentupprorens tid i Europa och Amerika. Motståndet mot USA:s krig i Vietnam, kvinnorörelsen och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA engagerade människor även utanför campus.

I Tjeckoslovakien blomstrade Pragvåren med en dröm om en socialism med ett mänskligt ansikte. Den krossades brutalt av Warszawapaktens pansar.

I Tyskland hade studentupproren också en annan dimension: Hatet mot föräldrargenerationen, som i långa stycken var delaktig i nationalsocialismens brott mot mänskligheten, eller fega medlöpare.

De allierades avnazificering av tyska folket nådde inte alla. Många gamla nazister och krigsförbrytare innehade höga poster i det västtyska samhället: inom rättsväsendet, på lärosäten, i skolor och inom politiska administrationer på alla nivåer.

Kända krigsförbrytare fick hjälp att fly till Latinamerika och några av dem, som Klaus Barbie, blev t o m anställda som agenter inom BND (Bundesnachrichtendienst), Tysklands utlandsspionage motsvarande amerikanska CIA.

Klaus Barbie, även kallad slaktaren av Lyon, torterade personligen män, kvinnor och barn på andra våningen av Hotel Terminus i Lyon. Överlevande minns hans exceptionellt högljudda skratt under tortyren.

Barbie och hans knektar bröt armarna och benen på Jean Moulin, ledare för den franska motståndsrörelsen. Moulin dog senare av sina skador. Barbie var också ansvarig för deportationen av judiska barn från ett hem för föräldralösa barn i Izieu nära Lyon. Barnen sändes till Auschwitz där de blev mördade.

BND anställde Barbie alias Klaus Altmann, när de hittade honom i Bolivia. Han ansågs vara en "hängiven antikommunist" och hans kodnamn var "Adler" (Örnen) med registreringsnummer V-43118.

Först 1972 spräckte de kända nazistjägarna Beate och Serge Klarsfeld Altmanns identitet. Bolivia utvisade honom till Frankrike 1983, där han senare blev dömd till livstid fängelse.

Du kan läsa hela historien om hur Klaus Barbie blev agent för Västtysklands säkerhetstjänst här i denna rapport från SPIEGEL International. 


Ibland hör jag folk säga: Men varför röra om i gammal skit? Låt det gamla vara och se framåt istället.

Mitt svar till dem är: Om vi inte kan minnas historien och dra lärdom av den, då kan vi inte heller bygga ett mänskligt och jämlikt samhälle för framtiden.

Torsdag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Låt oss hedra offren och aldrig glömma, att friheten måste utgå från individen. Indelningen av människor i kollektiv är förtryckets moder.

Läs om alla aktiviteter i Sverige på Förintelsens minnesdag här.


Förintelsens minnesdag - 27 januari from Ida Lindgren on Vimeo.

I Will Survive - ända in i döden

Det hade vi ingen aning om eller Vi visste ingenting - hur många gånger har jag inte hört dessa och andra bortförklaringar under min uppväxt i Tyskland på 60- och 70-talet.

Min geografilärare gjorde ingen hemlighet av att han var nazist. Vi fick vi lära oss den tyska kartan så som den såg ut under Tredje Rikets dagar; d.v.s. inklusive Sudetenland, Pommern och Schlesien. Frågan om förintelsen var för honom bara en bagatell, en oväsentlig detalj.

Att så inte var fallet bevisades varje sommar, då jag kunde se äldre damer och herrar i kortärmat på bussen med fångnummer intatuerade på underarmen - för dem var denna detalj högst väsentlig. 

Det har kommit ut en ny bok i tysk översättning i veckan:
The Death Marches: The Final Phase of Nazi Genocide

I den skildras hur 250.000 koncentrationslägerfångar mördades med aktivt deltagande av civilbefolkningen under dödsmarscher genom Tyskland, endast dagar innan Tysklands kapitulation.

Ett exempel:
Efter en amerikansk bombattack den 8 april 1945 på staden Celle,  flydde lägerfångar ur godsvagnarna de transporterades i. Lokal polis och medlemmar ur Volkssturm-milisen samt Hitlerjugend jagade fångarna ut i skogen, där det formligen slaktades som djur. Enligt brittiska militärrapporter dog upp till 300 människor i denna massaker. Ledaren för Celles Hitlerjugend mördade egenhändigt 20 personer.

Boken innehåller fler exempel på pogromer och massakrer på lägerfångar över hela Tyskland. I takt med att sovjetiska röda armén ryckte fram och befriade koncentrationslägren, transporterades fångarna av sina tyska vakter västerut i långa och plågsamma dödsmarscher. En kvarts miljon mördades brutalt av civila tyskar på vägen.

Många tyskar har under nationalsocialismen bevittnat tillfångatande och avtransportering av sina judiska grannar. De har aktivt stött införandet av de ariska raslagarna. Koncentrationslägren var så talrika, att ingen kan ha undgått att se vad som skedde. Att efteråt påstå att man ingenting visste är en ynkedom.

Nu skall tilläggas att antisemitismen och massmördandet av judar utfördes av litauer, polacker, ester, letter och ryssar under ockupationen; även där med aktivt bistånd av civilbefolkningen. Men detta fråntar inte det tyska folket sitt ansvar. Undantagen fanns men de var alldeles för få.

Läs mer om boken och dödsmarscherna i en engelsk rapport från SPIEGEL International här.

I denna videofilm tar en australiensisk överlevande med sina barn och barnbarn till Auschwitz. Videon har upprörd känslor i både Tyskland och Israel, och har därför tagits bort många gånger från YouTube. Nu är den tillbaka, jag tycker den är helt underbar.

Dans under galgen

"Varje dag är livet underbart". Hon spelar Beethoven, Mozart och Bach så att folk stannar utanför hennes fönster varje dag och lyssnar. 

Hon är en fullständigt fantastisk och unik människa. Alice Herz Sommer tränar 3 timmar piano varje dag, hon har en optimistisk livssyn. Hon är 106 år.

Ägna dig 12 minuter åt denna video - det är värt det!

Med denna underbart varma och hjärtliga video vill jag önska alla läsare en trevlig 4:e advent, och samtidigt tacka Gunnar Lundh för tipset om den här filmen.

It takes two to tango

Igår bloggade jag om filmen Hämnden jag såg i söndags. Efteråt sade min vän Sture, att den här filmen borde "banne mej tvångsvisas för alla skolelever". Biopublikens medelålder var väl ungefär 40 plus, och jag var faktiskt ganska så benägen att hålla med, även om tvångsvisning av film inte är det bästa pedagogiska greppet om man vill motverka mobbing och fördomar.

Filmen tar upp svåra frågor kring mobbing, utanförskap, skuld, skam och hämndbegär. Utan pekfinger ställer den frågor men överlåter till tittarna att finna svar. Jag har tänkt mycket på filmen sedan dess, och på så sätt har väl regissören Susanne Bier uppnått sitt syfte.

Det är min lediga tisdag, dagens regn och rusk har lett till att jag inte lämnat hemmet, utan jag har suttit inomhus och pysslat. Tur att såväl kyl, frys som skafferi är välfyllda.

Jag har bl.a ägnat mig åt att läsa Intoleransrapporten av Forum för levande historia. Du kan ladda ner den som pdf-fil här om du vill.  Den är, som sig bör, skriven på ett akademiskt språk, och det finns en hel del intressant material att hämta. Inga sensationella överraskningar men en del att fundera på. Studien är omfattande och innefattar attityder från tusentals gymnasieelever från hela Sverige läsåret 2009-2010.

Här några resultat jag tog fasta på:
Resultaten visar ett tydligt samband mellan att ha en vän som tillhör någon av de utsatta grupperna och hur man generellt värderar människor med samma bakgrund.  

De som hade en vän som var homosexuell var markant mera positivt inställd till homosexuella. Flickor hade i högre grad än pojkar någon vän som var homosexuell. Det var bland flickor som toleranta attityder till homosexuella övervägde.

Ungdomar som hade en eller flera vänner som var afrikan, jude, muslim eller rom var oftare positivt inställda till personer med dessa bakgrunder jämfört med dem som saknade vänner med dessa bakgrunder.

Sambandet var starkast för vänner med muslimsk bakgrund och bedömning av muslimer i allmänhet. Sambandet var svagast för romer.

Resultaten visar också att elever med svensk bakgrund som hade vänner med invandrarbakgrund oftare uppvisade en positiv inställning till invandrare och till muslimer än de som saknade vänner med invandrarbakgrund.

Undersökningen visar, att flickor uppvisar mer positiva attityder än pojkar när det gäller inställning till invandrare, muslimer, romer och homosexuella.

En femtedel av elever med svensk bakgrund har en negativ inställning till invandrare och muslimer. Mer än hälften av elever med svensk bakgrund är ambivalenta i sin inställning till muslimer.

Omvänt förhåller det sig med attityder till homosexuella och till judar. Elever med svensk bakgrund uttrycker i betydligt högre grad en positiv inställning till såväl homosexuella som judar jämfört med elever med utländsk bakgrund.


Om religionens betydelse:
78 procent av eleverna med utländsk bakgrund uppger religiös tillhörighet. Motsvarande andel bland elever med svensk bakgrund är 60 procent. En tredjedel av elever med utländsk bakgrund är kristna och en dryg tredjedel är muslimer. Hälften av eleverna med svensk bakgrund uppgav tillhörighet till Svenska kyrkan.

Det här förvånade mig:
När det gäller inställning till homosexuella visar jämförelsen att de som tillhör Svenska kyrkan har mer positiva attityder än övriga.

Bland elever som uppgivit tillhörighet till islamska församlingar är andelarna ambivalenta och negativa högre än för övriga religiösa kategorier. Denna grupp elever har även en mer negativ inställning till judar medan övriga visar ett huvudsakligen ambivalent förhållningssätt till judar.

Bilden är mindre tydlig och huvudsakligen ambivalent när det gäller inställning till romer. Flertalet är ambivalenta. Det gäller såväl för de religiösa som för dem som saknar religion.

När det gäller sambanden mellan inställning till muslimer och religionstillhörighet förhåller sig elever som tillhör olika kristna grupper och elever som saknar religionstillhörighet på liknande sätt. Ungefär en fjärdedel är positiva, hälften ambivalenta och en femtedel negativa.

För inställning till invandrare är andelen ambivalenta lägre och andelen med positiva attityder högre för dem som hör till kristna församlingar utanför Svenska kyrkan jämfört med övriga.


Vänskapens betydelse: 
Ungdomarna tillfrågades om de hade vänner med afrikansk, arabisk, judisk, muslimsk och romsk bakgrund.

Tabellerna visar att det är väsentligt fler elever med utländsk bakgrund jämfört med elever med svensk bakgrund som har vänner med afrikansk, arabisk, judisk, muslimsk och romsk bakgrund.


Tre gånger fler flickor än pojkar har någon vän som är homosexuell. Betydligt fler elever som går på yrkesförberedande program uppgav att de hade någon vän som var funktionshindrad jämfört med elever på studieförberedande program.


Allt som allt en intressant rapport med mycket att diskutera kring. Jag tror att vi kan undervisa och ha temadagar  i skolorna hur mycket vi vill. Det avgörande är vilket umgänge man har, och vilka attityder vi vuxna för över till våra barn. Här kommer jag med en uttjatad klyscha: Lev som du lär! Jag är medveten om att det kan vara svårt ibland, men man skall alltid försöka.

Jag är optimist och tror på ungdomen. Ju fler vänner med olika etnisk, religiös eller sexuell bakgrund man har, ju mer ökar den ömsesidiga förståelsen. Ömsesidig respekt och tolerans kräver dock alltid två parter, it takes two to tango!

Här kan du läsa Willy Silbersteins kommentar till intoleransrapporten. Han är ordförande för Svenska Kommittén mot antisemitism.


GOTAN PROJECT - La Gloria from Ya Basta records on Vimeo.

 

Deja vú

Min kommentar till valutgången och SD:s intåg in i parlamentet:

Till sist kan jag rekommendera läsning av följande artikel: Främlingsfientlighet berör oss alla, av ordförandena för judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt ordföranden i Judiska Centralrådet.

Har judehatet blivit rumsrent i Sverige?

För några år sedan var jag på studiebesök i Göteborgs vackra synagoga, byggd 1855. Byggnadsstilen är en blandning av morisk, bysantisk och svensk nationalromantisk stil. Den rymmer 300 sittande besökare och har en Marcussenorgel som används vid konserter.

Det första som slog mig var den rigorösa säkerheten. Innan man kommer in, måste man igenom en hermetiskt försluten sluss, passera  metalldetektorer och genomgå kroppsvisitering.

Tankarna förde mig till västtyska konsulatet i Göteborg  på 70- och 80-talet, då Röda Armé-fraktionens bombattentat dödade hundratals människor. Minns ockupationen och attentatet mot Västtysklands ambassad i Stockholm 1975. Varje gång jag skulle förnya mitt pass eller behövde en myndighetsstämpel för något, fick jag genomgå en likadan procedur som nu i synagogan.

Jag tycker det är tragiskt, att vi så många år efter andra världskrigets slut fortfarande måste vara rädda för antisemitiskt våld i Sverige.

Förra onsdagen drack jag några öl på Haket, en av mina stamkrogar i Göteborg. Vid baren satt två unga killar med var sin Kippa på huvudet. De var glada, shottade och firade det judiska nyåret. Jag blev jätteglad, och det var befriande att se att de vågade vara så öppna med sin religionstillhörighet.

Annat är det i Malmö. Där har antisemitismen ökat i den omfattningen, att judar inte vågar ha på sig symboler som avslöjar deras identitet. Många flyr från stan, eftersom de inte känner sig säkra längre.

En av orsakerna är konflikten mellan Israel och palestinierna i de av Israel ockuperade områdena. Svenska judar görs kollektivt ansvariga för grymheter och övergrepp som den israeliska staten utsatt palestinierna för. I min värld finns inget som heter kollektiv skuld!  Jag tycker det för tankarna till 1920-, 30- och 40-talens Tyskland, då judarna ansågs vara orsaken till alla problem.

 Ibland kan det vara nyttigt att se Sverige med en utomståendes ögon. Israelisk TV har gjort ett reportage om hur det är att leva som jude i Sverige idag.

Här intervjuas en av alla judar som flytt Malmö på grund av antisemitismen. Här får vi möta läraren som inte vågar säga att hon har judisk börd. Här träffar vi rabbinen som fått rådet av polisen att bära en hatt för att dölja sin traditionella Kippa.

Som fond ligger Sveriges integrationsproblem, ett judehat i vissa muslimska invandrargrupper, ett politiskt betingat Israelhat som går över i judeförföljelser, samt flata politiker såsom kommunalrådet i Malmö – Ilmar Reepalu – som jämställt antisemitism med sionism.

I programmet medverkar också folkpartiets Fredrik Malm och Mehmet Kaplan från miljöpartiet, som deltog i Ship to Gaza. 

TV-reportaget är på engelska/ The TV-report is in english


The Jewish Community of Sweden 2010 from Israel Up Close on Vimeo.

Thilo Sarrazin en provokatör i tiden - om de högerextremas väg in i parlamenten

Hela den gångna veckan har det rasat en infekterad debatt om invandringen i mitt gamla hemland Tyskland. Den har främst berört muslimer, men även judarna har kommit med på ett hörn. Jämfört med övriga Europa har Tyskland förskonats av nynazistiska eller rasistiska partier i riksdagen. Det har jag alltid varit stolt över. De småpartier som finns (NPD, DVU och Die Republikaner) får aldrig mer än högst 2-3 % av rösterna tillsammans!.

Det innebär förstås inte, att det inte finns grupper i det tyska samhället med rasistisk människosyn, dom finns överallt! De skall bevakas och debatteras; och jag vill påstå att det görs i mycket hög grad. Sådana excesser, som nu förekommer i Frankrike och Italien med massutvisning av tusentals romer, är en politisk omöjlighet i Tyskland med tanke på landets förflutna.

Anledningen till den inflammerade debatten heter Thilo Sarrazin. Han är en högt uppsatt socialdemokratisk politiker och debattglad författare. Sarrazin är inte vem som helst. Han har varit finansminister i delstaten Berlin, och sitter just nu som styrelsemedlem i Tyska Riksbanken. Han har just gett ut en debattbok, där han påstår att "den omfattande muslimska invandringen bidrar till en fördumning av det tyska samhället". Enligt honom vill just muslimer inte integrera sig i det tyska samhället; många föräldrar skulle förvägra sina barn en bra skolutbildning.

I Tyskland finns 16 olika skolsystem, lika många som delstater. I allmänhet är skolplikten 8-9 år, realskolan eller gymnasiet därefter är frivillig. Alla barn går grundskola till och med årskurs 4. Sedan  väljer man antingen att fortsätta läsa på grundskolan, eller på realskola eller gymnasium. De flesta barn från invandrargrupperna läser enbart grundskola. Från årskurs 5 finns det alltså i Tyskland tre olika skolsystem sida vid sida. Det skiljer sig dock något beroende på i vilken delstat du bor.

I en tv-debatt för några dagar sedan trasslade Sarrazin in sig i diverse resonemang om olika mänskliga raser och att det skulle finnas en speciell judisk gen. Förbundskanslern Angela Merkels bägare hade här runnit över för länge sen; hon blev rasande och krävde av socialdemokraterna att vidta åtgärder.

Merkel är protestant och kommer från forna DDR. Hon leder det största tyska partiet CDU, kristdemokraterna, som dock inte bör jämföras med svenska kd! CDU är ett folkrörelseparti med fackföreningar och folkbildningstradition liknande socialdemokraterna i Sverige.

Nu har det socialdemokratiska partiet SPD inlett ett förfarande, som kan innebära att Sarrazin utesluts ur partiet. Styrelsen för Tyska Riksbanken har begärt hans avgång.

Problemet är dock, att fotfolket inom SPD gillar Sarrazin. Många anser att han utsätts för politisk förföljelse av det politiska etablissemanget. Människor som Sarrazin och andra kända "provokatörer", som f ö finns inom alla partier, har kanske bidragit till, att folk med rasistiska och främlingsfientliga åsikter stannat inom "sitt" etablerade parti, istället för att rösta på ett öppet rasistiskt enfrågeparti?

Läs SPIEGEL-artikeln  Searching for Germany´s Right-Wing Populists  här.
Läs artikeln Muslim Youth Violence is a Problem in Germany från DW-World  här



Jag vill här också passa på att rekommendera Christoph Anderssons utmärkta reportagebok Från gatan in i parlamenten - om extremhögerns väg mot politisk makt

Sällan har jag läst en så spännande reportagebok. Andersson är en av få journalister, som under många år verkligen levt tillsammans med nationaldemokrater såväl i Tyskland som i Sverige. Han har lyckats bygga upp ett förtroende med ledande NPD-folk, och på så sätt skapat en spännande skildring av vad som försiggår i deras huvuden.

Han gör program för radions dokumentärredaktion med svensk-tyska teman och undervisar i journalistik på högskolan. För programmen "Från gatan in i parlamenten" belönades han med det prestigefyllda Ikarospriset, klassen bästa fördjupande samhällsprogram i radio 2008. Priset delas årligen ut av Public service-klubben vid Sveriges Radio.

Är du intresserad av högerextremismen, så är detta en bok jag rekommenderar! Här kan du läsa vad SvD:s bokrecensent tyckte. Boken är utgiven av Nordstedts Förlag. Aktuell och intressant läsning nu i dessa valtider.

Till sist två citat ur boken:

"NPD:s företrädare framställs många gånger som idioter och dumskallar, men de är väldigt intelligenta och skickliga strateger. De vet att utnyttja alla demokratins svagheter" Cornelius Weiss, socialdemokratisk ålderspresident i Sachsens delstatsparlament

"Många saker är ju bättre där än här i Sverige. Jag gillar inte den sexualmoral som införts i västerlandet sedan sextiotalet. Det är ett nytt och modernt påfund som förstör folken och moralen."
Vavrá Suk, Nationaldemokraternas partisekreterare om president Mahmoud Ahmadinejads Iran.

Om imamer, rabbiner och en indisk spionprinsessa (uppdaterad 8/11 2010)

Imamer i bön vid minnesmärket i Dachaus koncentrationsläger utanför München

I förra veckan reste rabbiner och imamer från USA tillsammans till Europa och besökte koncentrationslägren i Auschwitz och Dachau. Resan gjordes för att uppmärksamma Förintelsen just i dessa tider, då fler och fler människor förnekar, att den har ägt rum. Jag själv var i Dachau  förra året, tillsammans med min dotter och hennes man, som bor i München. Det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

Visst hade jag sett dussintals filmer och dokumentärer om ämnet, men att gå där själv; att se barackerna, avrättningsplatserna, "duscharna" och krematorierna med egna ögon, var något helt annat. Förföljelsen och förintelsen av judar, romer, Jehovas vittnen, katolska präster, socialdemokrater, kommunister, homosexuella, handikappade, o.s.v. är en del av den europeiska historien alla borde känna till, och aldrig få glömma. Antisemitismen var ingen speciell tysk företeelse, den levde kvar i t.ex Polen och Sovjetunionen långt efter att Andra Världskriget var över; och i Sverige praktiserades rasbiologin i form av tvångssteriliseringar ända in på 1960-talet.

Idag frotterar sig kända nynazister och förintelseförnekare med Irans president Ahmadinejad, och påstår att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum!  Snart finns det inga överlevande kvar i livet, som med egna ord kan berätta, hur det var att leva i utrotningslägren. Därför är det så viktigt, att hålla minnet vid liv! Och därför är också denna resa med judar och muslimer tillsammans så viktig!

Läs gärna artikeln om resan i New Jersey.com här.


Uppdaterad 2010-11-08:
"Vi kommer att utöva ledarskap, främja partnerskap och bygga samarbeten i kampen mot antisemitism och islamofobi. Det skriver Hannah Rosenthal, USA:s särskilda sändebud för att övervaka och bekämpa antisemitism, och Rashad Hussain, USA:s särskilda sändebud till Organisationen för den islamiska konferensen, som båda deltog i ett historiskt besök i koncentrationslägren Auschwitz och Dachau."

Läs hela artikeln här!

Ingången till Dachau, tagen av mig

Prinsessan Noor, torterad och avrättad med nackskott i Dachau

Är du med i facebook, kan du se foton, jag tog i Dachaus koncentrationsläger här.

Här kan du klicka, om du vill se Dachaus hemsida (engelska/tyska)

Prinsessan Noor Inayat Khan (1914 - 1944) var en indisk-amerikansk muslim och pacifist. Hon växte upp i Parissocieteten och blev framgångsrik barnboksförfattare. Men när andra världskriget bröt ut flydde Noor till England, där hon blev spion för att kämpa mot nazisterna. Nyligen visades en utmärkt BBC-dokumentär om henne på SVT, som ligger kvar på Play t o m den 16 september.
Du kan se filmen om du klickar här!

Här kan du läsa berättelsen om prinsessan Noor i en mycket bra artikel ur The Independent