Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg

tisdag 1 april 2014

Milan Kundera - en tjeck i Paris

Milan Kundera

"En romanförfattare skall inte agera springpojke åt historikerna. Hans uppgift är varken att återge eller kommentera historien, utan att upptäcka okända aspekter av den mänskliga existensen" -Milan Kundera

Den tjeckiske författaren Milan Kundera, född den 1 april 1929 i Brünn (Brno) är i Sverige mest känd för sin roman Varats olidliga lätthet, framförallt p g a filmatiseringen med Sven Nykvists foto och Lena Olin, Juliette Binoche Daniel Day-Lewis i huvudrollerna.

Han debuterade som skönlitterär författare med en diktsamling, men har sedan framför allt skrivit romaner. 1948 gick han med i kommunistpartiet, uteslöts 1950 för sin individualistiska åskådning, men återupptogs några år senare, och han förblev partimedlem till 1970.

Från 1950-talet var han verksam som lärare, översättare och författare. Med anledning av hans engagemang i Pragvåren förlorade han sin anställning vid universitetet, och hans böcker förbjöds.

Alla Kunderas böcker plockades då även bort från samtliga bibliotek och bokhandlare i Tjeckoslovakien. För att kunna fortsätta sitt författarskap flyttade Kundera till Frankrike där han blev gästprofessor i Rennes 1975. Sedan 1979 är han bosatt i Paris där han varit verksam som professor.

1979 fråntogs han helt sitt tjeckoslovakiska medborgarskap på grund av publiceringen av Skrattets och glömskans bok, 1981.

Hans mest kända bok, Varats olidliga lätthet, blev förbjuden i Tjeckoslovakien fram till kommunismens sammanbrott 1989. 

Om totalitarismen har Kundera sagt: Totalitarismen är inte bara ett helvete, utan också drömmen om paradiset - den urgamla drömmen om en värld där alla lever tillsammans i harmoni med varandra, utan några hemligheter. När drömmen om paradiset blir verklighet, möter den här och där människor som står i dess väg, så de styrande i paradiset måste bygga en liten gulag bredvid Edens lustgård. Med tiden blir denna gulag allt större i sin fulländlighet, medan det intilliggande paradiset blir mindre och fattigare. (min övers.)

Jag rekommenderar Varats olidliga lättlighet, även filmen där Lena Olin spelar en av sina bästa roller. 






Klicka på etiketterna för fler inlägg om böcker, historia, kultur, politik och Tjeckien.

måndag 19 november 2012

Samar Yazbek - med språket som vapen

Språket är ett vapen. Se till att det alltid är skarpslipat. 



Kurt Tucholsky var en tysk författare och journalist och räknades till en av de viktigaste publicisterna under Weimarrepubliken. Han var tidvis en av utgivarna av den samhällskritiska tidskriften Die Weltbühne. Han var satiriker, kabaréförfattare, textförfattare och diktare. Tucholsky såg sig själv som vänsterorienterad demokrat, pacifist och antimilitarist och varnade för de antidemokratiska tendenserna i politiken, militären och rättsväsendet - och för det hot som nazismen utgjorde.

1929 kom hans samhällskritiska verk Deutschland, Deutschland über alles ut. 1930 flyttade han sitt permanenta boende till Hindås utanför Göteborg. Från Sverige följde han utvecklingen i Tyskland och hur den fria pressen alltmer tystades. Hans böcker och verk tillhörde dem som brändes under nazisternas bokbål 1933. Han avled på Sahlgrenska sjukhuset 1935 efter en överdos av sömntabletter i sitt hem.

1985 instiftade Svenska PEN  Tucholskypriset, ett stipendium på 150.000 kronor till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist.

På fängslade författarnas dag den 15 november delades årets Tucholskypris ut till den syriska författaren Samar Yazbek ”för hennes rapporter från det syriska upproret: texter präglade av mod och sanningslidelse och med sin tyngdpunkt i ett försvar av värdigheten hos de enskilda medborgare som fångats mitt i konflikten”, som det står i Svenska Pens motivering.


Samar Yazbek



SvD:s Martin Jönsson skriver:  Det är en oerhört värdig pristagare, som redan tidigare i år fick pris för sitt mod som författare, för boken ”A woman in the crossfire”. Det är en hjärtskärande och upprörande dagbok över det syriska upproret och det ofattbara våldet, som vi ännu inte skymtar slutet av.

Här en recension av hennes bok i brittiska The Guardian. 


SR:s Kulturnytts intervju med Samar Yazbek:

Lyssna: Lyssna på Mona Masris intervju




"Årets Tucholskypris går till Samar Yazbek, en modig röst, i ett sargat och plågat land, där allt fler röster tystas, röster som försöker föra fram ett angeläget budskap, i en tid där kulor behöver överröstas.

För många människor i Syrien har yttrandefriheten och dess förkämpar ett större värde än någonsin. Jag önskar dig lycka till och hoppas att detta pris kan bidra till din gärning."


Med dessa ord avslutade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sitt tal vid utdelningen av Tucholskypriset vid Fängslade författares dag. Hela talet kan du läsa här. 

Mer om fristadsförfattare på Statens Kulturråds webbplats här. 





Fler inlägg med anknytning till denna bloggpost hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:


torsdag 23 augusti 2012

Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardell


Semestern är över hösten närmar sig med stormande steg. Semester, ja - det är bloggen som haft semester. Själv har jag arbetat mer än heltid under hela juli, eftersom jag även täckt en del semesterfirares nätter utöver mina ordinarie timmar. 

Samtidigt har jag lidit av idétorka och brist på inspiration, men nu tänker jag fortsätta blogga i Don Christos anda. 

Jonas Gardell intervjuades i radions Studio Ett idag om sin nya bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om AIDS-hysterin och "bögpesten" som  främst drabbade homosexuella män i mitten av 1980-talet. Om hur dessa sjuka människor bemöttes både i allmänhet och i den svenska vården - ett tidsdokument. 

Jonas säger själv att han "blivit författare just för att skriva de här böckerna". -Boken utgör del ett i en trilogi. 

Vid lyssnandet av intervjun rördes jag, liksom Jonas själv, till tårar eftersom jag mindes hur HIV-smittade behandlades inom sjukvården. Jag skrev en krönika om det som publicerades i Mölndals-Posten i april i år. 

Den kan du läsa om du scrollar neråt, men hör inslaget med Jonas Gardell först. 




Lyssna: Möt Jonas Gardell




Mer om "Torka inga tårar utan handskar" :

Bloggen Nina bubblar.

P4 extra med Lotta Bromé.

SVT Kulturs Ulrika Milles recenserar boken.










Det handlar om respekt!

I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in. 

I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte. 

Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".

För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska. 

Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut. 


PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS


xxxxxx



Torka aldrig tårar utan handskar har filmatiserats och kommer att visas på SVT i höst. Avslutningsvis en trailer som smakprov: 




lördag 7 april 2012

Günter Grass i blåsväder - antisemit?

Günter Grass




I onsdags publicerade författaren, samhällsdebattören och nobelpristagaren i litteratur, Günter Grass, en dikt som har rivit upp en storm i tyska massmedier, på bloggar och debattsajter. 

Inte bara i Tyskland utan även internationellt. Dikten heter "Was gesagt werden muss" (Det som måste sägas) och publicerades samtidigt i den stora ansedda dagstidningen Süddeutsche Zeitung, italienska La Republicca, spanska El Pais och New York Times. 




Klicka på bilderna för större format!





Här är dikten i engelsk översättning, från The Guardian:







What must be said
Why have I kept silent, held back so long,
on something openly practiced in
war games, at the end of which those of us
who survive will at best be footnotes?
It's the alleged right to a first strike
that could destroy an Iranian people
subjugated by a loudmouth
and gathered in organized rallies,
because an atom bomb may be being
developed within his arc of power.
Yet why do I hesitate to name
that other land in which
for years—although kept secret—
a growing nuclear power has existed
beyond supervision or verification,
subject to no inspection of any kind?
This general silence on the facts,
before which my own silence has bowed,
seems to me a troubling lie, and compels
me toward a likely punishment
the moment it's flouted:
the verdict "Anti-semitism" falls easily.
But now that my own country,
brought in time after time
for questioning about its own crimes,
profound and beyond compare,
is said to be the departure point,
(on what is merely business,
though easily declared an act of reparation)
for yet another submarine equipped
to transport nuclear warheads
to Israel, where not a single atom bomb
has yet been proved to exist, with fear alone
the only evidence, I'll say what must be said.
But why have I kept silent till now?
Because I thought my own origins,
Tarnished by a stain that can never be removed,
meant I could not expect Israel, a land
to which I am, and always will be, attached,
to accept this open declaration of the truth.
Why only now, grown old,
and with what ink remains, do I say:
Israel's atomic power endangers
an already fragile world peace?
Because what must be said
may be too late tomorrow;
and because—burdend enough as Germans—
we may be providing material for a crime
that is foreseeable, so that our complicity
wil not be expunged by any
of the usual excuses.
And granted: I've broken my silence
because I'm sick of the West's hypocrisy;
and I hope too that many may be freed
from their silence, may demand
that those responsible for the open danger
we face renounce the use of force,
may insist that the governments of
both Iran and Israel allow an international authority
free and open inspection of
the nuclear potential and capability of both.
No other course offers help
to Israelis and Palestinians alike,
to all those living side by side in emnity
in this region occupied by illusions,
and ultimately, to all of us.
--Günter Grass
Translated by Breon Mitchell




Grass, 84 år, angriper här Israel som kärnvapenmakt och anklagar landet för att vilja skapa ett nukleärt storkrig, om det i preventivt syfte skulle bomba ett kärnkraftverk i Iran i förebyggande syfte. Ett sådant angrepp skulle kunna leda till en härdsmälta och få konsekvenser av ett världskrig med många makter inblandade. 

Grass anklagar även den tyska regeringen under Angela Merkel, men också tidigare regeringar för att ha stött Israels militära förmåga som en slags "krigsskadestånd och gottgörelse för Tredje Rikets folkrättsbrott mot judarna." Tyskland är idag Israels tredje största vapenleverantör. Nyligen har Tyskland levererat en ubåt som kan bestyckas med kärnvapenbärande medeldistansraketer. Tyskarna subventionerar, enligt Grass, militära leveranser med 1/3-del av kostnaderna - allt enligt ett gammalt avtal mellan Adenauer och Ben Gurion.




Kritiken har inte låtit vänta på sig. Springerpressen med BILD och Die Welt i spetsen har levererat krigsrubriker som "Günter Grass antisemit". Kritiken kommer från alla håll. Så har även den kända nazistjägaren, och vänsterpartiet DIE LINKES kandidat i presidentvalet, Beate Klarsfeld gått ut med anklagelser om antisemitism. I österrikiska Der Standard ställer hon frågan: Om Grass ser sig i spegeln, ser han en nobelpristagare i litteratur eller en medlem av SS? 

Günter Grass har under hela efterkrigstiden varit en blåslampa från vänster och ett moraliskt samvete mot en förstockad generation som inte har velat göra upp med det nazistiska förflutna. Han har ständigt anklagat, med rätta, rättsväsendet och politiken i dåvarande Västtyskland, för att härbergera gamla nazister i statsapparaten. Jag, liksom många andra ungdomar från generationen med föräldrar uppväxta  under nazitiden, har beundrat Grass för hans kritik mot allt det bruna som fortfarande fanns kvar i Tyskland under decennier efter kriget. 

Ända till för fem år sedan, då det framkom att Günter Grass under 60 år tigit om att han varit medlem i Waffen-SS. Ridå - en otrolig besvikelse som knappt går att beskriva. 


Som tysk är det med tanke på de miljontals mördade judarna under nationalsocialismen, av förståeliga skäl alltid känsligt att kritisera Israel. Statens bildande är ju en direkt följd av skeendena under den tiden. Just med tanke på hans medlemskap i Waffen-SS instämmer jag i tidningen Haaretz ledare, att kritiken kommer från helt fel håll.


Tidningen skriver under rubriken "Günther Grass´ moraliska blindhet: "Den tyske författaren är den siste personen som skulle tala ut och anklaga Israels domedagsvapen." 


Günther Grass har gjort Israels vänner och kritiker en björntjänst som kommer att ta lång tid att reparera. Självklart skall man kunna kritisera den israeliska regeringens ageranden utan att genast bli förebrådd att vara antisemit. Därför är det olyckligt att kritiken kommer just från en gammal Waffen-SS-man som Günther Grass. Hans litterära mästerverk hamnar här långt i skymundan. 


Länkar: 

Günter Grass defends himself and his poem på Deutsche Welle


Günter Grass
Günter Grass's Israel poem provokes outrage, och Günther Grass and changing German attitudes towards Israel på The Guardian.


Gunter Grass' poem is more pathetic than anti-Semitic på Haaretz.

Günter Grass dikt upprör i Israel på Sveriges Radio. 



Grass kritiskt mot Israel i dikt på Svenska Dagbladet


Att räkna upp alla tyskspråkiga länkar i ämnet skulle kräva flera timmar. Dikten har upprört så till den milda grad, att både TV och radio ändrat i sina tablåer och satt in extraprogram. 

För dig som kan tyska, här en extrainsatt intervju med Grass från 3sat, Kulturzeit extra.
Den är uppdelad i två delar: 



Kulturzeit extra, del 1:




 Kulturzeit extra, del 2




I tyska TV 1:s huvudnyhetssändning Tagesthemen, har till och med nyhetsankaret Tom Buhrow intervjuat Günther Grass om avsikten med dikten. I slutet av programmet en mycket bitsk kommentar från en av tyska tv:n ARD:s redaktörer.






Tagesthemen, från skärtorsdag den 5 april:

söndag 25 september 2011

En fjäril i koppel - Zinat Pirzadeh på Bokmässan




Precis som Göteborg International Film Festival står Bokmässan för en av mina årliga adrenalinkickar. Det är folkets, läsarnas mässa. Tillsammans med tusentals andra bokälskare flanerar jag längs montrarna och frotterar mig med författare från hela världen. Mitt behov av kändisar är tillfredsställt ett bra tag framöver.
Det är dessa mötesplatser, tillsammans med Gothia Cup, Way Out West, idrotts- och musikevenemang av världsklass som gör Göteborg till en internationell mötesplats. 
Därför älskar jag den här staden - en liten storstad präglad av öppenhet mot omvärlden och internationalism. 
Bokmässan blir till en jorden-runt-resa i böckernas värld, med författarintervjuer och seminarier. 
På bilden nedan en del av årets skörd. 
(Klicka på bilderna för större format)




På Internationella torget mötte jag en fjäril: persiskfödda skådespelaren och stå-upp-komikern Zinat Pirzadeh presenterade sin debutroman "Fjäril i koppel". 
Med intensitet och skörhet på samma gång berättade hon om sina uppväxtår i Iran, om flykten med sin 2-årige son, och om hur hon byggde upp ett nytt liv i Sverige.  
En skakande berättelse om förföljelse, tortyr och saknad - om att gå vidare och se framåt, men aldrig glömma. 



Zinat Pirzadeh på bokmässan


Zinats historia berörde in i hjärtat och tog tag i oss alla som satt i publiken. Tack Zinat för dom varma orden, din öppenhet och för att du låter oss delta i din berättelse. 
Jag köpte boken och fjärilen (!) och återkommer med en recension så fort jag har läst färdigt.  
Vill du veta var fjärilen kommer in, lyssna på denna tv-intervju: 


Zinat%20Pirzadeh%20om%20sin%20uppv%C3%A4xt%20i%20Iran




Länkar:


Zinat har slutat fly på DN Söndag

Brännande men rörig, recension på Göteborgs-Posten

Pirzadehs Fjäril i koppel – färgstarkt om en ung kvinnas liv och uppbrott från Iran på kulturbloggen

En fjäril i koppel på bokbloggar.se

fredag 23 september 2011

Min dag på bokmässan 2011








Så har jag äntligen fått ihop mitt program för lördagen. Det är verkligen svårt att sålla bland alla hundratals intressanta föredrag och seminarier. Jag börjar dagen hos Svenska Kyrkan som även bjuder på frukost. 


09:15-10:00
Från förnekelse till förändring
Ärkebiskop Anders Wejryd samtalar med Anders Wijkman utifrån boken Den stora förnekelsen. Om hur kunskap om globala utmaningar kring vatten, klimat och biologisk mångfald kan omvandlas till politisk handling och livsstilsförändringar. Vi bjuder på frukost!



10:00-10:30
Svenska i Finland?
Maria Wetterstrand, Anders Eriksson, Clas Zilliacus och Kai Jaskari samtalar om hur svenskans ställning i Finland säkras.


11:00-11:20 
Att skildra det man knappt får tala om
Salim Bachs romaner Döda dem alla och Mohammeds tystnad har i hemlandet Algeriet väckt mycket uppmärksamhet och debatt.



11:20-11:40 
Ferdinand von Schirach – Brott
En av Tysklands mest kända brottmålsadvokater presenterar sin hyllade novellsamling Brott i samtal med Jens Christian Brandt.



11:40-12:00 
Fjäril i koppel
Zinat Pirzadehs debutroman är inspirerad av hennes liv och uppväxt i Iran i en tid av revolution och stora personliga beslut.



12:20-12:40 
Sovjetmänniskans försvinnande
Svetlana Aleksijevitj, känd för boken 'Bön för Tjernobyl', ger ut ny bok om människorna i det forna sovjetsamhället.



12:40-13:00 
EU och den arabiska våren
Cecilia Uddén samtalar med EU-kommissionären Cecilia Malmström om hur utvecklingen i Mellanöstern påverkar migrationsdiskussionerna i EU.



13:00-13:20 
Clemens Meyer – Våld. En dagbok
Tysklands litterära bråkstake presenterar sin första bok på svenska och samtalar med journalisten Mats Almegård.




13:30-  Mingel, bokinköp samt mat- och vätskeintag



20:00 Annedalskyrkan:
Nina Hagen "Personal Jesus"






Länk till Bok- och biblioteksmässan här


Bokmässan på Facebook här

söndag 18 september 2011

DDR-indianer i socialismens tjänst


Idag publiceras ett av mina alster för första gången i Göteborgs-Posten, Sveriges näst största morgontidning. Det är ett blogginlägg från i fjol som jag skrivit om för att passa i tidningen.
För dig som inte har GP finns artikeln för läsning här:  

Indianer och cowboys i DDR:s vilda västern

I år är det exakt 50 år sedan Walter Ulbrichts kommunistiska regim började bygga Berlinmuren, den så kallade "antifascistiska skyddsvallen". Bygget 1961 blev startskottet för en isolationspolitik som skulle vara fram till murens fall 1989. Begreppet "republikflykt" myntades, och de som ändå försökte ta sig över muren, eller den långa minerade gränsen mellan Öst- och Västtyskland, gjorde det med livet som insats. Skjutorder utfärdades från högsta ort, och de dödade vid muren kan räknas i hundratal.

På ett sätt var det land, som kallade sig för "Tyska Demokratiska Republiken" ett inhägnat reservat. Allt sedan Karl May på 1800-talet började skriver sina böcker om Winnetous och Old Shatterhands äventyr i vilda västern, har tyskarna haft en vurm för indianer. Dessa äventyrsböcker var vid den tiden de mest sålda böckerna på tyska språket. I DDR var ledningen inte förtjust i dessa alster som förhärligade präriens vidder och dess frihet. Karl Mays böcker förlades över huvud taget inte i Östtyskland.

Icke desto trots bildade tusentals östtyskar indianreservat över hela landet, och lekte lidelsefullt cowboys och indianer - efter mottot: Kan inte vi resa till Vilda Västern, får vi skapa oss ett eget. På ett 60-tal orter startades redan på 1950-talet lokala indianföreningar. Vid sina möten närvarade ibland flera tusen samtidigt. Eftersom indianer är frihetslängtande folk, gjorde de sig fiender - i DDR:s fall i form av statssäkerhetstjänsten STASI. En del hövdingar kontaktades helt öppet, andra spionerades det på genom informella agenter (så kallade IM:s), som t.ex. IM Inka eller IM Tomahawk. Allt på grund av misstanken att "indianlivet" kanske skulle utveckla sig till att vara kritiskt mot den östtyska staten.

En del partibossar rökte fredspipor på offentliga indianmöten. Alla hövdingar utom en, blev medlemmar i det styrande SED, Tysklands socialistiska enhetsparti. Det var enklast så, för husfridens skull. STASI agerade dock efter mottot "Tillit är bra, men kontroll är bättre".

Det bestämdes centralt av hövdingrådet att ingen, som ansökt om utresetillstånd till väst fick vara medlem i ett indianreservat. Detta gjordes för att blidka STASI och SED. På så sätt trodde man, att man fick vara någorlunda ifred från myndigheternas kontrollorgan.

Indianerna slog upp hundratals "tipis" och genomförde originaltrogna indianritualer. I början av 80-talet byggde en irokes-grupp upp en hel indianby i Göttin nära Brandenburg. Byn kallades "Am schnellen Wasser", ungefär "Vid det snabba vattnet". Till slut fanns där ett dussin 10 meter långa "långhus", och i byn viskades det om gruppsex och vilda ritualer. 
I DDR var livet förutbestämd, från kindergarten fram till pensionen. Partiet stakade ut utbildningsväg och yrke man skulle ha, allt beroende på vilka behov partiledningen bedömde att det fanns.

Det enda landet som östtyskarna kunde resa fritt till var Ungern. Längtan ut i världen måste ha varit en starkt bidragande orsak till bildandet av dessa indianreservat. Vild-väst-lekarna var för de flesta inte någon hobby, som man ägnade sig åt på lediga veckoslut eller under semestern, utan en livsstil.

1956 fick DDR:s första indianhövding "Powder Face" sin vilja igenom och grundade ett Karl-May museum i Mays födelsestad Radebeul. Det bildades även "Kulturgruppe für Indianistik", dock underordnat den socialistiska partiorganisationen. Så småningom accepterade SED det stora indianintresset, och styrde det genom att anordna möten med "riktiga" indianer från Amerika. Man anordnade speciella "Wounded Knee Festivaler" och betonade nordamerikanska indianers kamp för frihet mot USA-imperialismen och kapitalet.

Numera, sedan återföreningen, är det inte längre tillåtet att bygga indianbyar utan tillstånd. Efter ryssarnas tillbakadragande hade indianerna tagit över soldaternas övningsfält. Dessa är numera utrymda.


Två "indianister" på motorcykel. Bilden är tagen någon gång på 1960-talet


En "äkta cherokee" i staden Radebeul. Nicki Buffalo Child besöker Karl-May-Museet



STASI-akten "Tomahawk". Denna personakt riktar sig mot en aktivist, som mellan 1983 och 1985 grundade en solidaritetsrörelse för Nordamerikas indianers medborgerliga rättigheter; vilket verkade suspekt i partiets ögon. Det skulle ju kunna spilla över på att även gälla sina egna medborgares rättigheter?



Gerry och Addi Hiddisch med stammedlemmar, någon gång under 80-talet



"Die Schwitzhütte", ungefär svetthyddan; med andra ord indianbastun som traditionellt används för rengöring och behandling av sjukdomar





Bild från ett "Council" som arrangerats varje år sedan 1958


DDR:s första hövding, Johannes Hüttner kallad "Powder Face"


"Indian Week" 1985 i Auma/Triptis (Thüringen). Detta möte äger rum årligen sedan 1973


"Indianister" vid firandet av FDJ:s nationella ungdomsfestival 1984 i en förort till Öst-Berlin. (FDJ står för Freie Deutsche Jugend, SED:s ungdomsförbund, som nästan alla östtyska ungdomar var medlemmar i)


Indiandans utförd vid Nationella Indianfesten 1986 i AGRA-Park i  Leipzig


En översikt över indianreservaten i DDR



Bokomslaget till "Sozialistische Cowboys", varifrån jag har tagit alla bilder


Indianvardag i DDR: en fullastad Trabant framför en tipi. Bilden tagen någon gång på 1980-talet


"Förbindelsespindeln Indianistik" - en akt ur STASI-arkivet, som visar enskilda indianklubbars medlemmar och hur de är förbundna med varandra.


DDR-indianer med FDJ - kampsång:




Mandan-indianerna vid Leipzig. Stammen bestod av 3.000 medlemmar. (DDR-original-ljud):




Mandan-indianernas dans:




Läs även: Om Karl May, tyska indianer och en och annan schlager