Varför är det så viktigt om man är svensk, tysk, jude, same eller något annat? Ibland önskar jag att vi svenskar hade lite mer av Amerika i oss.
Årets första krönika publicerad i Mölndals-Posten 2015-01-15
Paradislandet Sverige
Sverige är paradiset på jorden - orden är min fars och jag har hört den
meningen under hela min uppväxt. Min far kom från Tyskland till Sverige strax
efter krigsslutet. Han var sjutton år gammal. Hans föräldrar hade varit så föreseende
och satt honom på en internatskola på en ö långt ute i Nordsjön. På det
viset slapp han att bli inkallad som barnsoldat i Hitlers slutstrid.
Själv har jag aldrig träffat min släkt på fars sida. Både farmor, farfar
och farbröder dog under kriget. Däremot vet jag genom lite släktforskning mina
rötter bakåt i tiden ända bort till 1500-talet.
Jag vet också att jag har en gren som utvandrade till Amerika på
1700-talet. Ibland tar jag fram släktträdet, läser om sheriffer och fantiserar
över, hur livet gestaltade sig för dom. Tänk om det hade funnits en tidsmaskin
som man kunde kliva in i - vilken fantastisk resa det hade varit.
I höstas har jag med intresse följt tv-serien Allt för Sverige.
Jag har skrattat och gråtit med amerikaner som tävlade om första priset, en
träff med sina släktingar från Sverige som de aldrig har mött. En av dom var
Nate Butler, till hälften indian, till hälften svensk.
Nate kom aldrig till finalen men fick ändå reda på detaljer om sin
släkt, det var rörande att se. Nates mormors farfars far Carl Martin Lindgren
kom från Fässbergs socken och arbetade som järnbärare på Järntorget i Göteborg.
Nate Butler
Han emigrerade till Amerika och jobbade som matros, klev av båten i
Kalifornien, träffade Yurokindianerna, levde med dom och gifte sig med stammens
sista medicinkvinna.
All emigration sker av någon anledning. Nate Butlers anfader från
Fässberg emigrerade till Amerika på grund av att livet i Sverige var slitsamt
och fattigt. Idag skulle vissa kalla honom för "ekonomisk flykting".
Min far emigrerade till Sverige på grund av att hans hemland var
sönderbombad och hans familj i det närmaste utplånad. Kriget var över, landet
befriat och han led inte av någon förföljelse, däremot av hunger och fattigdom.
Idag skulle han kanske fått stanna i Sverige av "humanitära eller
flyktingliknande skäl".
Arvet är en viktig del av ens liv, men samtidigt frågar jag mig, varför
det är så viktigt om man är svensk, tysk, jude, same eller nåt annat?
Ibland önskade jag att vi svenskar hade lite mer av Amerika i oss.
Oavsett om du har polska, irländska, tyska eller svenska rötter är du alltid amerikan. Här i Sverige är och förblir man alltid invandrare, eller ännu värre,
andra eller tredje generationens invandrare.
Kan vi ändra på det och i framtiden kalla alla som bor och lever här för
svenskar - då kanske Sverige blir paradiset på jorden.
Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-06-12
Håll historien levande
Min far var 16 år när kriget var slut. Farmor och farfar hade skickat
honom till en internatskola på en ö långt ute i Nordsjön, inte långt från
holländska gränsen.
När han efter andra världskrigets slut kom hem till Berlin, hittade han
varken gatan eller huset där han växte upp, allt var sten och aska. Med hjälp av vänner till familjen tog han sig
till Sverige för att bygga upp en egen tillvaro.
Jag kom att tänka på honom i fredags när jag såg minnesceremonin av"Dagen D" i Normandie förra veckan. Jag mindes en bilsemester i
Belgien och Frankrike vi gjorde någon gång på sextiotalet. Far gjorde en extra
omväg bara för att visa oss barn dessa oändliga gravfält med vita kors, där
offren för såväl första som andra världskriget ligger begravda. Jag minns hur
vi stannade till och pappa sa "Se ut över fälten: det här är resultatet av
fanatisk nationalism. "
Far var så klart präglad av andra världskrigets fasor, han hade själv
varit med under fosforbombningarna av Hamburg och missade aldrig ett tillfälle
att inpränta i oss barn, vilka följderna blir när inskränkthet, rasism och tron
på det egna folkets överlägsenhet slår rot hos stora delar av befolkningen.
Vid minnesceremonin i fredags
satt flera veteraner som idag är över nittio år gamla uppradade. Jag blev rörd
till tårar när engelska drottningen gick fram till var och en, tog dem i hand
och talade några ord. Utan dessa män hade Europa inte sett ut som det gör idag.
Det finns många sätt att bearbeta sin historia och hålla den vid liv.
Ett sådant är "snubbelstenarna" i Tyskland, ("Stolpersteine) som
du kan hitta lite här och var om du bara håller ögonen ner mot trottoaren. Stenarna är gjorda av betong med en ovansida
av mässing, de har en inskrift med ett offers namn och placeras i trottoaren
framför offrets sista bostad. Du kan
till och med ladda ner dem i appar i din telefon och göra en
snubbelstensvandring på egen hand.
I Berlin hittar du bland annat Cordelia Edvardssons sten utanför hennes
barndomshem med inskriften: "Här bodde Cordelia Edvardson, född Hoffmann,
årgång 1929. Deporterad 10.3 1944. Theresienstadt. Auschwitz. Överlevde."
Den 10 maj i år avled Fritz Hilliges från Kållered. Han hade överlevt
krigets fasor, förföljelse, fångenskap och koncentrationsläger. Fritz var ofta
runt i skolorna in i det sista för att berätta om sina upplevelser. Han ville
berätta för att det aldrig någonsin ska glömmas och snart finns det tyvärr inga
människor kvar som kan berätta.
I höst ställer för första gången ett nazistiskt parti upp i
kommunalvalet här i Mölndal. Ett bra tillfälle för oss att diskutera, hur vi på
bästa sätt kan hålla historien levande. Gör inte vi det, är det ingen annan som
gör och jag är rädd för vart ett historielöst samhälle kan leda oss till.
"En romanförfattare skall inte agera springpojke åt historikerna. Hans uppgift är varken att återge eller kommentera historien, utan att upptäcka okända aspekter av den mänskliga existensen" -Milan Kundera
Den tjeckiske författarenMilan Kundera, född den 1 april 1929 i Brünn (Brno) är i Sverige mest känd för sin roman Varats olidliga lätthet, framförallt p g a filmatiseringen med Sven Nykvists foto och Lena Olin, Juliette Binoche Daniel Day-Lewis i huvudrollerna.
Han debuterade som skönlitterär författare med en diktsamling, men har sedan framför allt skrivit romaner. 1948 gick han med i kommunistpartiet, uteslöts 1950 för sin individualistiska åskådning, men återupptogs några år senare, och han förblev partimedlem till 1970.
Från 1950-talet var han verksam som lärare, översättare och författare. Med anledning av hans engagemang i Pragvåren förlorade han sin anställning vid universitetet, och hans böcker förbjöds.
Alla Kunderas böcker plockades då även bort från samtliga bibliotek och bokhandlare i Tjeckoslovakien. För att kunna fortsätta sitt författarskap flyttade Kundera till Frankrike där han blev gästprofessor i Rennes 1975. Sedan 1979 är han bosatt i Paris där han varit verksam som professor.
1979 fråntogs han helt sitt tjeckoslovakiska medborgarskap på grund av publiceringen av Skrattets och glömskans bok, 1981.
Hans mest kända bok, Varats olidliga lätthet, blev förbjuden i Tjeckoslovakien fram till kommunismens sammanbrott 1989.
Om totalitarismen har Kundera sagt: Totalitarismen är inte bara ett helvete, utan också drömmen om paradiset - den urgamla drömmen om en värld där alla lever tillsammans i harmoni med varandra, utan några hemligheter. När drömmen om paradiset blir verklighet, möter den här och där människor som står i dess väg, så de styrande i paradiset måste bygga en liten gulag bredvid Edens lustgård. Med tiden blir denna gulag allt större i sin fulländlighet, medan det intilliggande paradiset blir mindre och fattigare. (min övers.)
Jag rekommenderar Varats olidliga lättlighet, även filmen där Lena Olin spelar en av sina bästa roller.
Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-09-19
Papyrus - Epoker kommer och går
Morfar började som springpõjk på Götaverken, och har sedan arbetat på
varvet ända fram till pensioneringen. På 1960-talet byggde han en liten kåk i
Lundby Egna Hem på Hisingen med sina egna händer. Han satte en ära i att aldrig
vara skuldsatt. Det lilla huset byggdes ut successivt, allt eftersom han hade
sparat till material och andra utgifter. "Den som är satt i skuld är
aldrig fri". Det var morfar som sa det långt innan Göran Persson.
Som barn fick jag följa med mormor och morfar på semesteranläggningar i
Bohuslän och vid Riva del Sole i Italien, som varvsarbetarna fick hyra
förmånligt. Jag minns än idag bilresan på Autobahn genom Tyskland till Italien.
Sex personer i en Volvo Amazon utan AC: mormor, morfar, morbror Gerry, min
mamma, min syster och jag -första semesterresan utomlands.
Det var en tid av trygghet och framtidstro som dagens ungdomar, som har
svårt att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden, knappt kan föreställa
sig.
Dokumentären av producenten Dan Kristensson bygger på intervjuer med
före detta arbetare och tjänstemän, vilket bidrar till att filmen känns
levande. Rörande berättelser varvas med tidigare ej visat bildmaterial.
Som när en arbetare ville ta ut sparad semester i samband med sitt
bröllop.
-"Men är detta verkligen nödvändigt?"
Med mössan i hand fick han avslag. Den efterlängtade semesterveckan
förvandlades till en ledig måndag.
-"Men det gick ju bra ändå.
Man var ju lite rädd för disponenten och vågade inte säga ifrån på den
tiden."
De intervjuade i filmen vittnar samstämmigt om unik sammanhållning och
kamratskap, men också om det sociala ansvaret som pappersbruket tog för sina
anställda, genom bland annat sjukförsäkringsfonder och semesteranläggningar.
Ett jobb på Papyrus ansågs lika säkert som en statlig anställning.
Marcus Wallenberg delade alltid personligen ut medaljer och guldklockor
till förtjänta medarbetare vid högtidliga ceremonier i Fässbergs kyrka, vilket
här illustreras genom unikt filmmaterial ur privata gömmor.
"Bruket berättar" är ett levande tidsdokument, där brukets
historia berättas av de kvinnor och män som arbetat där. Filmen lämpar sig
utmärkt som studiematerial och borde vara närmast obligatoriskt i Mölndals
skolor. Historien är värd att berättas och föras vidare till kommande
generationer.
I fredags var det exakt 70 år sedan syskonen Hans och Sophie Scholls rättegång och avrättning genom giljotin samma dag. De ingick i motståndsgruppen "Die weisse Rose" (Den vita rosen) som spred brev och flygblad mot Hitler och nazisterna. Alla tyska ungdomar läser om dem i skolan.
De flygblad, som delades ut för att väcka motstånd mot nazistregimen, i första hand inom de unga akademiska kretsarna i München, spreds efter Sophie och Hans Scholls död i flertalet tyska städer i miljonupplaga från allierade flygplan.
Tyska bokhandeln och staden München delar varje år ut "Syskonen Scholl-priset" till en person som utmärkt sig för civilkurage genom att sprida det fria ordet. Den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaya, kinesiske dissidenten Liao Yiwu och svenska journalisten Cordelia Edvardsson är några av pristagarna.
Med anledning av 70-årsdagen av Hans och Sophie Scholls död anordnas denna helg minnesceremonier och föreläsningar till deras minne över hela landet.
En av Sophie Scholls stora förebilder var den franske katolske filosofen Jacques Maritain som hon ofta citerade:
”Il faut avoir l'esprit dur et le cœur tendre” ("Man måste vara hårdför i tanken, men vek i hjärtat").
Vita Rosen Stiftelsen, där finns även information på engelska
1982 spelade Michael Verhoeven in filmen Die weisse Rose. Jag hittade den i engelsktextad version på YouTube, i åtta delar. Den är mycket sevärd, bra skådespelare.
Nedan första delen, fortsättningen får du leta fram på tuben.
Fler inlägg om historia, civilkurage, tro och Tyskland hittar du om du klickar nedan:
Forntida bosättningar av vikingar som här vid Haithabu (på svenska: Hedeby) nära den nordtyska staden Schleswig kan snart tillhöra UNESCO:s världsarvslista. Sverige har dock dragit sig ur projektet. Man anser att museet romantiserar vikingatiden, och att man riskerar att ge nynazistiska sammanslutningar en plats att samlas kring.
The Viking villages of northern Europe had planned to band together to become a UNESCO World Heritage Site. But now the Swedes have changed their minds.
Magdalena Kopp var en av de mest eftersökta terroristerna under den tyska vänsterns våldsammaste tid. Hon växte upp i en liten bayersk småstad, kom till Berlin på 60-talet och hamnade i vänsterkretsar. Det var här hon mötte Carlos, Schakalen, dåtidens mest beryktade terrorist.
Hon blev en del avRöda Armé-fraktionen och medverkade i aktioner i bland annat Tyskland och Frankrike. Ständigt på flykt hamnade hon till slut i Syrien, det enda land som ville ge henne och Carlos beskydd.
Filmen handlar också om hennes föräldraskap. Hon hade en dotter sedan tidigare, och fick ytterligare en med Carlos. I en av filmens starkaste scener återser hon sin pappa i ett franskt fängelse efter 20 år. Väldigt bra filmmaterial och foto.
Ett intressant tidsdokument om vänsterterrorismen på 1960-, 70- och 80-talen. Myten om Carlos, sjakalen kläs av fullständigt. I slutet av hans karriär bombade han för pengar - vare sig det var för Ceaucescu, Gaddafi eller Assad. Gripande vittnesmål av deras gemensamma dotter - från hennes uppväxt i Venezuela till mötet med sin far på fängelset i Paris. De hade inte setts på tjugo år. Magdalena Kopp verkar närmast har varit förblindad i sin kärlek till Carlos, trots att hon bevittnat kallhamrade mord som han begått.
I dag firas 50-årsjubileet av det tysk-franska vänskapsavtalet Elyseefördraget. Hela det franska parlamentet och hela den franska regeringen med president Hollande är i Berlin för att fira tillsammans med sina tyska motsvarigheter. Hör Sveriges Radios Tysklandskorrespent Daniel Allings rapport:
Franske presidenten De Gaulles berömda och bejublade "Tal till ungdomen", vid ett statsbesök i Tyskland den 9 september 1962. Här uppmuntrar han den efter kriget så osäkra och desillusionerade unga generationen, att vara självsäker nog att gå vidare. Därmed räckte han en hand till försoning med sina tidigare fiender, "arkefienden" Tyskland.
Intervju med Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle om det tyskfranska förhållandet:
Ikväll bjuder Berlins Radiosymfoniorkesters chefsdirigent Marek Janowski in till en jubileumskonsert i Berlinfilharmonin. Orkestern bildades 1923 och är därmed Tysklands äldsta radioorkester.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel, och Frankrikes president Francois Hollande
I närvaro av kansler Angela Merkel, president François Hollande och samtliga tyska och franska parlamentsledamöter spelas Beethovens Egmontuvertyr och Camille Saint-Saëns tredje symfoni i c-Moll, op. 78. Det hela avslutas med Europahymnen.
Biograf Draken, Järntorget, Göteborg/ Foto: Christian Schickhardt
Det här är mitt första filminlägg för i år, och fler kommer det att bli. Jag kommer att kortrecensera och betygsätta samtliga 23 filmer jag valt ut bland årets hundratals visningar.
Klicka på bilderna för större format.
Nästa torsdag, den 24 januari, kommer jag att smygstarta årets Göteborg International Film Festival med premiären av Kathryn Bigelows senaste film Zero Dark Thirty, på Göteborgs finaste biograf Draken.
Filmen handlar om USA:s jakt på Osama bin Laden. Är den bara hälften så bra som hennes tidigare film,Hurt Locker, är jag nöjd.
Två av filmerna, som även kommer att gå upp på Hagabion senare i år, utmärktes igår i München med Bayerns filmpris (Bayerischer Filmpreis). Det är den näst finaste och betydelsefulla utmärkelsen en tysk film kan få, efter tyska filmpriset (Deutscher Filmpreis).
Bayerska filmpriset delas årligen ut sedan 1979 av Bayerns regering vid en gala på Prinzregententheater, och festakten direktsänds i TV. En av årets högtidstalare var prins Leopold av Bayern. Han delade ut priset för årets "junior artist" (jag hittar inget svenskt ord) till Sabin Tambrea för sin roll just som Kung Ludwig II i filmen med samma namn. Filmen hade biopremiär i julas, och priset är på 10.000 Euro.
Sabin Tambrea
Fotot har jag tagit från Sabin Tambreas officiella hemsida, där du även kan se en trailer av filmen. Personligen hoppas jag att filmen hittar sina vägar till Sverige. Strax innan jul besökte jag München och slottet Neuschwanstein, som är ett av "sagokungens" många skapelser.
Slottet Neuschwanstein/ Foto: Christian Schickhardt
Slottet Neuschwanstein/ Foto: Christian Schickhardt
Ludwig II har en intressant biografi, och många har fascinerats av hans liv - bland annat italienske mästerregissören Luchino Visconti.
Han spelade in Ludwig 1972, med Helmut Berger som Bayernkungen och Romy Schneider som drottning Elisabeth av Österrike. Här ett litet klipp.
Sukowa tillhör mina tyska favoritskådespelerskor, inte bara för att hon är född i samma stad som jag, Bremen - utan för fantastiska rolltolkningar i filmer som Lola och Rosa Luxemburg, samt tv-serien Berlin Alexanderplatz. Hon lever numera i New York, och när hon inte filmar, sjunger hon i rockbandet The X-Patsys. Lyssna på ett smakprov här på X-Patsys myspacesida.
Regissören Margarethe von Trotta belönades vid gårdagens gala med årets hederspris för sitt livslånga filmskapande - för filmer som Katharina Blums förlorade heder och Rosenstrasse. Hon kommer att närvara vid filmfestivalen i Göteborg, och presentera filmen Hanna Arendt, om en av Tysklands största kvinnliga filosofer. Fem av hennes filmer kommer i vår att visas på Cinemateket i Göteborg, som nyligen flyttat sina visningar från Bio Capitol till Hagabion.
Årets pris för bästa dokumentär gick till Markus Imhoof för More than Honey. Den svenska titeln är "Inte bara honung", och Freddy Olsson presenterar filmen i festivalprogrammet så här:
"Redan Albert Einstein sade att om bina dör så dör mänskligheten bara veckor senare. Ekosystemet är helt beroende av den pollinering som bina står för. Men den sjukdom som grasserar i världens biodlingar har redan tagit död på hela populationen i delar av Kina. Där tvingas idag bönderna själva pollinera för hand. Gifter, utsläpp och monokultur inom jordbruket förvärrar situationen. Nu måste insektsexperter tämja mördarbin för att honung ska produceras. [Inte bara honung] berättar om binas roll med fina animationer och spektakulära närbilder på flygande bin. En vacker film med både oundgängligt budskap och personlig förankring. Regissörens familj har genom historien haft stora biodlingar på schweiziska alpsluttningar."
På utmärkta filmbloggen Chino Kino hittar du samtliga årets pristagare, den är skriven på engelska.
En del kanske undrar varför Bayern kallas för fristat, "Freistaat Bayern" som det står på skyltarna när man åker in i landet. Bayern är Tysklands till ytan största delstat med 12 miljoner invånare. "Freistaat" började man kalla sig i samband med revolutionen 1918 då man gjorde sig av med kungahuset Wittelsbach. Ludwig III avsattes och den 8 november utropades republiken och "fristaten" Bayern. Under en kort tid var Bayern en socialistisk rådsrepublik, innan staten blev en del av Weimarrepubliken. 1923 gjorde österrikaren Adolf Hitler ett kuppförsök, men misslyckades och sattes i fängelse.
I detta inlägg får du en rundtur genom filmstaden Bavaria Filmstadt i München, samt se en unik filminspelning där min dotter och jag spelar två av huvudrollerna.
Vill du läsa fler inlägg om film, Bayern, eller Tyskland klicka på respektive blå etikett nedan. Inlägg med anknytning till årets filmfestival kommer att finnas under etiketten GIFF2013.
Språket är ett vapen. Se till att det alltid är skarpslipat.
Kurt Tucholsky var en tysk författare och journalist och räknades till en av de viktigaste publicisterna under Weimarrepubliken. Han var tidvis en av utgivarna av den samhällskritiska tidskriften Die Weltbühne. Han var satiriker, kabaréförfattare, textförfattare och diktare. Tucholsky såg sig själv som vänsterorienterad demokrat, pacifist och antimilitarist och varnade för de antidemokratiska tendenserna i politiken, militären och rättsväsendet - och för det hot som nazismen utgjorde.
1929 kom hans samhällskritiska verk Deutschland, Deutschland über alles ut. 1930 flyttade han sitt permanenta boende till Hindås utanför Göteborg. Från Sverige följde han utvecklingen i Tyskland och hur den fria pressen alltmer tystades. Hans böcker och verk tillhörde dem som brändes under nazisternas bokbål 1933. Han avled på Sahlgrenska sjukhuset 1935 efter en överdos av sömntabletter i sitt hem.
1985 instiftade Svenska PEN Tucholskypriset, ett stipendium på 150.000 kronor till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist.
På fängslade författarnas dag den 15 november delades årets Tucholskypris ut till den syriska författaren Samar Yazbek ”för hennes rapporter från det syriska upproret: texter präglade av mod och sanningslidelse och med sin tyngdpunkt i ett försvar av värdigheten hos de enskilda medborgare som fångats mitt i konflikten”, som det står i Svenska Pens motivering.
Samar Yazbek
SvD:s Martin Jönsson skriver: Det är en oerhört värdig pristagare, som redan tidigare i år fick pris för sitt mod som författare, för boken ”A woman in the crossfire”. Det är en hjärtskärande och upprörande dagbok över det syriska upproret och det ofattbara våldet, som vi ännu inte skymtar slutet av.
"Årets Tucholskypris går till Samar Yazbek, en modig röst, i ett sargat och plågat land, där allt fler röster tystas, röster som försöker föra fram ett angeläget budskap, i en tid där kulor behöver överröstas.
För många människor i Syrien har yttrandefriheten och dess förkämpar ett större värde än någonsin. Jag önskar dig lycka till och hoppas att detta pris kan bidra till din gärning."
Med dessa ord avslutade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sitt tal vid utdelningen av Tucholskypriset vid Fängslade författares dag. Hela talet kan du läsa här.
I fredags fick IKEA äntligen krypa till korset och erkänna att man på 1970- och 80-talet använde sig av politiska fångar i före detta Östtyskland som slavarbetare, för att hålla produktionskostnaderna nere. Vid en presskonferens i Berlin presenterade man sin egen undersökning och bad officiellt om ursäkt.
I åhörarleden på presskonferensen i Berlin satt många av de före detta DDR-bor som under hemska omständigheter tvingades producera för IKEA.
Uppföljningen kom i form av en krönika som jag skrev i Mölndals-Posten den 19 oktober: Girighet är alla lasters moder. (IKEA har ett stort varuhus i Kållered som är en del av Mölndal).
Ett tredje inlägg publicerade jag här på bloggen den 3 maj i år med anledning av att SVT:s Uppdrag Granskning tog upp fallet, Bakom galler: IKEA i DDR.
Nedan SR:s korrespondent Daniel Allings reportage från IKEA:s presskonferens i fredags.
Det sändes i Kvart-i-fem-ekot:
Presskonferensen blev ordentligt uppmärksammad internationellt.
Den av tyska regeringen utsedde ansvarige tjänstemannen för Stasiarkiven, Roland Jahn kritiserar IKEA för brister i undersökningen.
"Man skriver att företaget visste om att tvångsarbete av fångar förekom, men man ger ingen förklaring till varför IKEA inte vidtog några åtgärder. Det handlar om människor, inte om möbler", sade Jahn enligt denna artikel i DieZeit. (på tyska)
Vill man fördjupa sig i DDR och deras säkerhetspolis Stasi är Lena Breitners blogg Tankar om IB en utsökt kunskapskälla. Idag tipsar hon om ett intressant inlägg av Svensk Tidskrifts Anders Ydstedtom relationen Sverige-DDR och om den svenska mediebevakningen av diktaturen DDR. Samt inte minst sätter han svenska politikers storstilade ambitioner på kartan.
Varför var det så svårt att förutse DDR-diktaturens kollaps? Medias bild av DDR före murens fall hade troligen en stor betydelse för att så få såg vad som hände. Det skriver Anders Ydstedt, som granskat svenska mediers publicering om händelseförloppet i DDR precis för och efter murens fall.
Klicka härför att läsa hela artikeln ur Svensk Tidskrift.
IKEA i Dallas
Fler inlägg om IKEA, DDR och Tyskland hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Efter varje DDR-besök på 1970- och 80-talet var det, förutom människors tystnad och rädslan att tala öppet, de halvtomma skyltfönstren i de statliga butikerna som gjorde störst intryck på mig. För mig var det svårbegripligt att DDR som stolt kallade sig för "bonde- och arbetarstat" inte klarade av att försörja sin egen befolkning med nödvändiga konsumtionsvaror.
Vid ett av mina besök i Östberlin 1977 tillsammans med min mamma, hade vi bestämt träff vid Alexanderplatz - dit hittade vi. Mamma var svensk och jag vässtysk medborgare. Västtyska medborgare var tvungna att passera gränsen vid Friedrichstrasse, medan alla andra fick gå över vid Checkpoint Charlie.
Efter vår återförening vid Alexanderplatz stod vi och tittade in i en skoaffär. I skyltfönstret stod det ett par rutiga filttofflor, och jag var naturligtvis tvungen att gå in i butiken. Där gapade hyllorna tomma: inte ett par skor så långt ögat nådde.
Bakom diskarna var det full personalbemanning. Jag glömmer aldrig deras tomma ansiktsuttryck - hela situationen var kafkaesk.
Idag, med facit i hand, är det inte så svårt att förstå. När i stort sett alla samhällssektorer styrs av ett allsmäktig socialistparti och produktionen organiseras i uppifrån dikterade femårsplaner, försvinner allt eget engagemang.
Du fogar dig och ställer dig snällt i timslånga köer för att se vilka varor som saluförs just den här veckan. Detta hände alltid på torsdagar - det var då samtliga butiker i hela landet fick sina varuleveranser från de statliga företagen; som officiellt kallades för VEB (Volkseigener Betrieb = folkägt företag)
Fotografen Siegfried Wittenburg har rest landet runt för att dokumentera skyltfönster. I fredags öppnade hans utställning Leben in der Utopie, (att leva i en utopi) vid Galerie im Stilwerk i Düsseldorf. Utställningen kommer att visas november månad ut.
På sin jakt efter fodrade vinterskor konfronterades han med planhushållningens frustrationsskapande följder, och dokumenterade varubristen med denna lilla kuriosa utställning:
"Det var torsdag - torsdag var leveransdag. De statliga HO-affärerna, Delikat- och Exquisitbutikerna, Jugendmode- och Centrumvaruhusen fick alla sina nya varor på samma veckodag. Därför var de flesta affärerna stängda under några timmar så att personalen kunde ägna sig åt att packa upp varorna.
Jag var en helt vanlig DDR-medborgare med ett normalt jobb och en normal lön. I flera veckor hade jag varit på jakt efter fodrade vinterstövlar.
I skoaffärerna fanns lågskor och sandaletter men vinterstövlar var omöjliga att få tag på. Säljarna svarade på mina frågor med huvudskakningar och ett beklagande leende, samt ett svagt löfte: Kom igen nästa torsdag, då får vi nya varor.
Veckan därpå frågade jag min arbetsledare på det statliga företaget om jag kunde ta ut fyra av mina inarbetade övertidstimmar kommande torsdag, så att jag kunde ägna mig åt att handla vinterskor. Han såg på mig med blankt och oförstående ansikte och påpekade, att dessa övertidstimmar var nödvändiga för produktivitetsökningen och uppfyllandet av femårsplanen.
Jag svarade att jag behövde bekväma skor för att kunna uppfylla planen. Dessutom hade jag ju skrivit på avtalet för minskning av antalet arbetsplatsolyckor. Till slut beviljades min ledighet med en liten gliring: Ska du inte gå med i partiet snart så du blir en av oss?
Efter en färd med S-Bahn till miljonprogramsbygget i utkanten av stan möttes jag av ett välkomnande köpcentrum, med gågator, fontäner, bratwurststånd, caféer och butiker. Här samlades kvinnor med barnvagnar, pensionärer, arméofficerare och statsanställda. Alla var de ute efter att shoppa, det var ju torsdag - på fredag kunde ju varorna tagit slut.
Jag begav mig direkt till Centrumvaruhusets skoavdelning och skannade snabbt igenom utbudet med ögonen. När jag frågade butiksbiträdet om fodrade vinterskor, lyfte hon på axlarna och svarade beklagande: Tyvärr, de såldes slut för en halvtimme sedan. Tröstande tillade hon med låg röst: Kom igen nästa vecka, vem vet?
Jag gav dock inte upp hoppet och gick till nästa skoaffär hundra meter bort. Jag tog i handtaget och möttes av en låst dörr och skylten: Stängt till klockan 18.00 på grund av varuleverans.
Utanför en annan butik upptäckte jag en lång kö. Man berättade att här skulle det finnas vinterskor att köpa, från det västtyska företaget Salamander - 2:a sortering. Skorna tillverkades i DDR för västmarknaden, men just dessa uppfyllde inte kvalitetskraven och såldes nu för 237 mark paret. Snabbt räknade jag ut att priset motsvarade en normal veckolön plus några timmar övertid, och ställde mig i kö. Efter en timmes köande hade jag närmat mig disken inne i butiken, och jag såg lagret av vinterskor sakta men säkert krympa.
Plötsligt uppstod det tumult. En kund ville köpa tre par av dessa skor och försäljningschefen ingrep. På kavajslaget glittrade SED:s emblem, den ovala. (SED = Tysklands Socialistiska Enhetsparti)
Kunden kämpade och vädjade att han hade tre stora killar hemma som växer ur sina sina vinterstövlar varje år. Försäljningsledare tillrättavisade barskt: Här tolererar vi ingen hamstring minsann. Alla får bara köpa ett par skor, därmed basta!
På disken låg nu tre par skor i storlek 43, min storlek. Framför stod två män och en kvinna. Jag var förhoppningsfull. Kvinnan skulle säkert inte köpa herrskor. Men hon tog det sista paret och sa att det var till sin man. Storleken passar säkert, det var ju Salamander hursomhelst. Och om inte visste hon någon som också behövde fodrade vinterstövlar. Hon skrev ut en check från den statliga banken.
Besviken gick jag till andra sidan gatan, till den statliga bokhandeln. Snabbt insåg jag att här fanns ingenting nytt. I "Röda Hörnan" däremot fanns Dietz-förlagets högar av samlade verk av Karl Marx och Lenin. Inga kunder, inga köer, ingen hamstring. På väggen bredvid SED-emblemet stod att läsa: Läslandet DDR - allt till gagn för folket!
I bokhandeln träffade jag en bekant, och såg att han bar exakt likadana skor som de jag precis försökte köpa. Jag gratulerade honom till hans lycka, men han svarade att han fått dem med paket från väst. Där erbjuds de via katalog - för cirka 60 mark.
Nästa dag påminde mig min arbetsledare om den obligatoriska partiskolan på kvällen efter arbetet. "Du kommer väl?"
Kvällens rubrik löd: "Klassfiendens sabotage mot byggandet av socialismen i vårt mänskliga samhälle".
Jag föredrog att arbeta över några timmar istället."
Siegfried Wittenburg
(översatt av Christian Schickhardt)
Kreativ tomhet:
Klicka på bilderna för större format
I DDR var man mästare på att dekorera sina skyltfönster så att inte varubristen skulle framstå så uppenbar som den var. I regel bestod dekoreringen av tomma äggpaket, Trinkfixkonserver eller som nedan av hemgjorda pappersfåglar. Den här modebutiken försöker på detta sätt saluföra vårkollektionen 1989.
Foto: Siegfried Wittenburg
Bilden nedan visar ett skyltfönster till en HO-livsmedelbutik i Rostock 1989. Dekorationen består av tvättmedlet Spee i olika förpackningar. Det var i stort sett det enda tvättmedelsmärket som fanns i DDR, men det fyllde sin funktion.
Foto: Siegfried Wittenburg
Utbudet av frukt och grönt i DDR bestod i huvudsak av konserver, potatis samt röd- och vitkål. De som hade tillgång till trädgård eller kolonilott försökte att täcka sina behov av frukt och grönt den vägen. Jordbruket kollektiviserades på 50-talet och bestod av gigantiska så kallade LPG, i stil med kolchoserna i Sovjetunionen. Vid jultid importerades apelsiner framför allt från Kuba. Bilden föreställer en frukt- och grönsakshandel i Rostock-Warnemünde 1989.
Foto: Siegfried Wittenburg
Vid VEB Warnowvarvet i Warnemünde arbetade 6.500 människor. Detta "skyltfönster" drevs av företagets avdelning för agitation och propaganda. (Abteilung "Agitation und Propaganda") för att hedra förtjänstfulla arbetare. Lägg märke till att Viola Patzelt, kvinnan i mitten, tituleras med "kollega", medan de övriga har ordet "kamrat" (Genossin) framför sina namn. Viola var alltså inte med i partiet, men man förärade henne en plats i alla fall. Ibland kan socialismen vara generös.
