Månadens krönika, publicerad i Mölndals-Posten 2012-09-12:
"Fotboll är komplicerat och därmed inget för kvinnor"
"Tjejer kan ju helt enkelt inte vissa grejer så som fotboll (bollkontroll), köra bil eller tänka resonabelt. Dom har inte våran fysik, men att det också skiljer i tänkande är ju nånting som man inte hör mycket om. Det kanske är så att sånt är för icke-pk och tystas ner?"
Citatet ovan är bara ett av många man hittar om man googlar på damfotboll på internet. Att fotboll inte skulle vara något för kvinnor verkar vara en utbredd uppfattning. "Fotboll är komplicerat – och därmed inget för kvinnor", så uttryckte sig till och med allas vår folkkäre fotbollskommentator Arne Hegerfors i TV4:s "Fyra stjärnors middag" i fjol. Han om någon borde ju veta, eller?
När jag för en tid sedan berättade för vänner och bekanta att jag skulle till Ullevi och se på damfotboll möttes jag av medlidande blickar. En av dem skakade på huvudet och frågade torrt: "Varför det?", för att strax därpå konstatera, att "damfotboll kan man inte titta på."
Felet de flesta gör är att damerna ständigt jämförs med herrarna, vilket inte görs i andra idrottssammanhang. En höjdhoppsfinal i OS eller friidrotts-VM är väl lika spännande att se på, oavsett om det är män eller kvinnor som deltar?
Mölndals stad växer för varje år, vi är nu mer än 60.000 invånare, och till stadens stolthet hör Jitex BK, en av de mest framgångsrika klubbarna i svensk fotboll med sex SM-guld. Det var i Jitex Pia Sundhage nådde sina största framgångar. Hon blev inte bara fyrfaldig svensk mästare utan kan också räkna ett VM-silver och två OS-guld till sina meriter som tränare av det amerikanska landslaget.
Borde inte stadens politiker göra allt för att stödja Jitex och se till så att spelarna får de resurser och förutsättningar som krävs, för att även i fortsättningen kunna vara ett lag på toppnivå i svensk fotboll?
Jag har den senaste tiden följt stadens våndor med att få till stånd en fungerande fotbollsarena i Åby. Det har varit en process dragen i långbänk, och först efter Jitex manifestation utanför stadshuset nyligen verkar kommunens byråkrater ha fått tummen ur. I förra veckans Mölndals-Posten hoppades serviceutskottets ordförande Marcus Claesson (fp), att "förhoppningsvis är de klara till 1 april".
Måtte inte detta bli ett aprilskämt! Vad tror ni hade hänt om Fässberg hade spelat i Allsvenskan? Sannolikt hade vi då haft ett fungerande stadion för länge sen. Det är synd att inte Mölndals stad verkar inse betydelsen och värdet av varumärket Jitex. Även om spelet i år gått lite knaggligt, så är damerna förebilder för hundratals unga fotbollstjejer, inte bara i Mölndal. Ta vara på det.
Fler krönikor kan du läsa om du klickar på den blåa etiketten nedan:
Att gå på rockkonsert är inte som förr: då stod folk och klappade i händerna, dansade eller vajade med en tändare - numera står var och varannan konsertbesökare med sin i-phone upp i luften, fullt koncentrerad på att ta bra bilder eller filma en snutt. Det blir inte samma stämning.
Just av den anledningen har jag slutat med att ta med kamera på konserter utan försöker koncentrera mig på musiken. Kvällens konsert på Lisebergs stora scen med Lenny Kravitz var en riktig höjdare. Solen strålade från en klarblå himmel och det var 17 grader i skuggan - något som man får vara nöjd med i dessa kyliga sommartider.
Jag lyssnade in mig på Kravitz på Spotify idag under flera timmar, eftersom jag inte har lyssnat på hans musik så mycket tidigare. Det var en rivig rockkonsert med influenser av både jazz och soul - mycket medryckande. Dessutom är jag väldigt svag för blåsare, och det fanns det gott om i detta band i form av en hel blåssektion.
Mario Gomez gjorde båda tyska målen, som jag dock fick se i repris eftersom han gjorde dem i 1:a halvlek. Mitt lag gick i alla fall vidare i turneringen, allt som allt en lyckad kväll.
Fler inlägg om Liseberg, jazz, rock och pop hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
I dessa Fotbollstider vill jag uppmärksamma "fotbollens urfader" och uppfinnaren av skruvbollen, tillika en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna: Arthur Friedenreich.
Jag såg en fantastisk intressant dokumentär om honom på History Channel för några år sedan. Det var en riktig aha-upplevelse och totalt nytt för mig.
Sammanlagt gjorde han 1 239 mål på 1 329 matcher, vilket är näst bäst genom tiderna (alla är dock inte dokumenterade); bara Pelé har gjort fler mål, 1 380 mål.
Arthur Friedenreich, född 18 juli 1892 i São Paulo, död 6 september 1969, var en brasiliansk fotbollsspelare. Kallad Tigern, var han den första mörkhyade superstjärnan inom fotboll och en av de första som använde sig av en skruvad bollbana för att göra mål.
Fadern, Oscar Friedenreich, emigrerade från Tyskland till Brasilien i slutet på 1800-talet medan modern, Mathilde, var infödd brasilianska.
Friedenreich var en pionjär som med sin mörka hudfärg stötte på rasismen i alla dess fula varianter. För att undkomma glåpord försökte han dölja sin afrikanska härkomst genom att platta sitt hår och sätta på sig ett hårnät.
Då mörkhyade spelare i Brasilien behandlades olika även av domarna, utvecklade Friedenreich sin spelstil till en snabb, flytande sådan. Detta för att undkomma de värsta tacklingarna och efterslängarna, som det ändå inte var säkert att han skulle få frispark för - då han ju var av en annan hudfärg.
Friedenreich anses vara en av de första att bemästra tekniken att, vid skottögonblicket, ge bollen en rotation i sidled vilket då ger en snurrande boll och därmed en skruvad bollbana.
1914 debuterade Friedenreich i brasilianska landslaget där det sammanlagt blev 22 landskamper och 10 mål med vinster i bl.a. Copa América 1919 och 1922. Under Brasiliens turné i Europa 1925 blev han känd som Kungen av fotboll.
Han avslutade karriären efter spel i Rio de Janeiroklubben Flamengo 1934, 42 år gammal.
På sajten betking.se finns en bra biografi på svenska om Arthur Friedenreich:
Sitter och laddar upp inför fotbolls-EM och kvällens match Tyskland-Portugal med ZDF:s officiella EM-låt. ZDF är Tysklands största public servicekanal motsvarande SVT. I år har man plockat fram det ukrainska bandet Los Colorados som bildades år 2006 och blivit kända genom att göra covers på kända poplåtar.
Centralstationen i Charkov, Ukrainas näst största stad
Brottssyndikat låter storma hotell, tar över dem och tredubblar rumspriserna inför fotbolls-EM. Girigheten sprider sig -det gäller att tjäna så mycket pengar som möjligt på de ditresta fotbollsfansen.
Hotell Slavutitj vid floden Dnjeprs strand mitt i Kiev stormades för några veckor sedan av maskerade banditer beväpnade med basebollträn och pistoler. Hotellet är numera i händerna på Lusjnikisyndikatet, beryktad för sina kontraktsmord. Journalisten Anna Politkovskajas mördare jobbade för Lusjniki, vars hejdukar nu misshandlade hotellpersonal och gäster. En av gästerna blev till och med skottskadad.
Fler och fler hotell vid EM-spelorterna i Ukraina har tagits över av maffiaorganisationer. De har sagt upp avtalen med den tyska resekoncernen TUI och tredubblat priserna.
Min lust att turista i Ukraina är nu definitivt borta.
Den som hamnar på min blogg ser med en gång i högerspalten, vilket fotbollslag jag hejar på.
I Bremen är jag född och uppvuxen, och man lämnar inte sitt barndoms lag, vart man än flyttar i världen. Extra roligt att följa mitt barndomslag blir det, när det finns svensk anknytning, som i fallet Markus Rosenberg.
Idag var det upptakt för en ny Bundesligasäsong. Bremen mötte Kaiserslautern på sin hemmaarena vid floden Weser, och vann med 2:0.
Samtliga mål gjorda av Markus, som nu är tillbaka efter ett års utlåning till spanska Santander.
Vilken upptakt, vilken revansch!
Markus har varit uträknad många gånger, men jag har alltid vetat att han är en toppenspelare. Huvudsaken han hamnar i ett lag där han trivs. Fotboll är till stor del psykologi, tror det eller ej.
Det är i Werder Bremen Markus har trivts bäst och har haft sina största framgångar. Här kommer han att stanna och avsluta sin fotbollskarriär.
Markus Rosenberg, Lennart Thy (t.v.), Aaron Hunt (t.h.)
Lennart Thy
Till sist: Lägg namnet Lennart Thy på minnet!
Denna unge anfallsspelare från Frechen utanför Köln kan titulera sig "U17-Europamästare 2009" och gjorde en hel del bra insatser i dagens match, en rejäl målchans bl.a. som räddades av K´lauterns målvakt.
Lennart har danska rötter, men är född av tyska föräldrar. Efternamnet uttalas "tii".
Jag är ganska säker på att vi kommer att se mycket av honom i framtiden, kanske t o m i landslaget.
Fotbolls-VM är över, och det tyska multi-kulti-landslaget med Özil, Kuranyi, Gomez, Boateng, Cacao, Podolski, imponerade stort. Inte bara i sitt hemland, utan över hela världen.
Tyskland har allt sedan 2:a världskrigets slut haft svårt med det "patriotiska", att vifta med flaggan har närmast varit tabu. Så var det när jag växte upp där på 60- och 70-talet. De som offentligt visade "Schwarz-Rot-Gold" betraktades som suspekta, nationalistiska, kanske rent ut av som nynazist-sympatisörer.
Efter murens fall och återföreningen dök det genast upp nynazistiska grupper, framförallt i östra delen av landet. Att bära nazistsymboler eller att förneka förintelsen är straffbart i Tyskland, men nynazisterna är "smarta". De kallar sig för "Nationaldemokrater", klär sig borgerligt och kan föra sig i möblerade rum.
Jag har dock märkt en förändring i tyskarnas umgång med sin flagga. Första gången var 1990, då jag bodde i Öst-Berlin.
Överallt hängde det tyska flaggor; från balkonger och fönsterkarmar, men alla hade de ett stort hål i mitten.
Man hade helt enkelt klippt bort den kommunistiska symbolen med hammaren och cirkeln. Människor jag mötte var glada och förväntansfulla, men också ängsliga inför vad som skulle hända med ett återförenat Tyskland i framtiden. De hade gått från en fascistisk till en kommunistisk diktatur, och visste inte vad det innebar att leva i ett demokratiskt samhälle med fria val, fria fackföreningar och yttrandefrihet.
Andra gången var år 2006, då jag under tre veckor tågluffade genom Tyskland; samma år som fotbolls-VM arrangerades där. Jag besökte både väst och öst, från Köln, Trier och Bamberg, till Leipzig, Dresden och Wittenberg. Överallt fanns "Fanmeilen", områden där man på storbildskärmar kunde följa fotbollsmatcherna.
Tyska flaggor hängde överallt, bilarna körde omkring med svart-röd-gyllene vimplar, och för första gången upptäckte jag, att det bara handlade om glädje. Borta var de nationalistiska undertonerna, borta var vi-är-bäst-mentaliteten som jag så ofta upplevde i det gamla Tyskland.
Jag kände mig faktiskt lite stolt över, att mitt gamla hemland lyckats skapa en demokrati som aldrig tidigare skådats på tysk mark, och att man lyckats integrera de nya migranterna, inte bara i fotbollslandslaget. Ordet "invandrare" används inte här, inte "gästarbetare" heller (det var på 50- och 60-talet) - nej nu säger man "Pole", "Russe", Türke" eller "Serbe".
Tysk flagga med hakkors i Beirut
Döm om min förvåning, när jag läste denna artikel på zenithonline igår. Al Mannschafts framgångar i årets fotbolls-VM firades stort i Libanon. Överallt i Beirut hängde, och hänger fortfarande, tyska flaggor på husfasaderna.
De skiljer sig dock avsevärt från flaggorna man använder i dagens Tyskland: de är prydda med hakkors. Uppenbart förknippar en del libaneser Tyskland fortfarande med Hitlers Tredje Rike.
Till slut hängde det så många hakkorsprydda flaggor på Beiruts gator, att den tyska beskickningen där såg sig föranledd att skriva en protestnot till den libanesiska regeringen:
"Ambassaden vill härmed understryka det olämpliga i, att kombinera den tyska nationalsymbolen, som idag står för demokrati, tolerans och respekt för de mänskliga rättigheterna, med en nazistsymbol som kränker Förbundsrepubliken Tyskland. Av denna anledning ber vi de libanesiska myndigheterna att vidta lämpliga åtgärder." (fritt översatt, min anm.)
Den tyska ambassadens protester klingade dock ohörda. Det händer inte så sällan, att man som tysk i Libanon får ta emot "komplimanger" om att vara arvtagare till "Hitlers Rike".
En vecka i juli varje år invaderas Göteborg av fotbollstokiga ungdomar från hela världen. I år mer än 35.000 spelare från över 70 länder. De deltar i världens största ungdomsturnering för fotboll, och sätter prägel på folklivet i hela stan.
Det spelas matcher på i stort sett varenda fotbollsplan i stan, t o m i min hemstad, Mölndal. Samtliga skolor och gymnastiksalar tjänar som bostäder för dessa ungdomar.
Jag var idag på invigningen av årets tävlingar på Nya Ullevi. Som vanligt en proffsig show på 2 timmar, samtliga 43.000 sittplatser var utsålda. Damlandslaget som tåg brons i VM i Tyskland härom dagen var där. De hyllades med stående ovationer och framförde sin egen speciella dans.
När så de svenska deltagarna som sista akt äntrade arenan, kom Eric Saade upp på scenen och sjöng sin "Popular", som kom på 3:e plats i årets Eurovision Song Contest i Düsseldorf.
Jag rekommenderar alla att någon gång besöka en Gothia Cup-invigning. Det är en tillställning fylld av värme och glädje, musik och dans - fantastiskt att se alla dessa ungdomar från hela världen.
Grattis till bronset, tjejer! Jag ser fram emot att träffa er på Ullevi på måndag, när världens största fotbollsturnering för ungdomar, Gothia Cup startar.
Idag, söndag, finns det för min del ingen tvekan om, vem jag hejar på i finalen mellan Japan och USA:
Watch out ABBA, Robyn and all the others, here comes Pia Superstar!
Jag återkommer efter måndagens invigning av Gothia Cup med bilder från svenska damlandslaget!
"Lebborna i vårat lag har verkligen varit ett stort problem. Men sedan jag blev tränare är problemet löst. Det finns inga lesbiska spelare mer i mitt team. Jag tolererar inte denna smutsiga livsstil."
Orden kommer inte från undertecknad, utan från Nigerias landslagsledare Ngozi Uchi. Hennes uttalanden har utlöst ett ramaskri i tysk massmedia.
Hon fortsätter: "Numera har vi många spelare som törstar efter att lyssna till Guds ord. De är idag mer koncentrerade och vet, att fotbollen kan ge dem berömmelse, lycka och glädje. Homosexualitet förstör alla dessa förhoppningar. Lesbiska spelare i Nigeria är historia. Spelarna har funnit vägen till Gud".
I en intervju med tyska motsvarigheten till Sportnytt säger hon, att hon är förvånad över uppståndelsen över sina uttalanden.
I Nigeria kan en homosexuell bli dömd till 14 års fängelse bara genom att vara homosexuell. I Uganda diskuteras införande av dödsstraff mot homosexualitet, något som också kan bli verklighet i norra delen av Nigeria. Där råder nämligen islamsk sharialagstiftning.
Ikväll, torsdag 30 juni, är det dags för de tyska damernas andra match i VM.
Avspark i Frankfurt klockan 20:45.
Må bästa lag vinna!
VM-sången "Spiel mit Stil" med "Liebes Fräulein", inspelad i det vackra Dresden:
Länkar:
Tyska ARD:s "Sportschau" med intervju av Nigerias landslagsledarehär (på tyska)
Både Lotta Schelin, som haft magbesvär, och Linda Forsberg, som stukade foten i matchen mot Japan, kunde på lördagen träna för fullt. Det positiva beskedet från Schelin och Forsberg innebär att de troligen spelar från start på tisdag mot Colombia.
Fotbollslandslagets förbundskaptenen Thomas Dennerby manade på sina spelare under den första officiella VM-träning i Köln. Träningen var öppen för media och ett 20-tal åskådare tittade på i regnet.
(Källa: Sydsvenskan 2011-06-25)
Dirndls specialtillverkade inför årets VM
Idag börjar damernas fotbolls-VM i Tyskland. Det är inte lätt att hitta intressanta artiklar i svensk press om detta, jämfört med tyska massmedia som skriver spaltmetrar om tävlingen i dessa dagar.
Kanske beror det på att svenskorna inte spelar förrän på tisdag. Att Tyskland är värdland för årets turnering betyder nog en hel del också.
Olympiastadion, Berlin
Klockan 17:40 inleds öppningsceremonin i Berlins Olympiastadion, innan det är dags för det tyska lagets första match mot Canada klockan 18:00.
Tyskland spelar i grupp A tillsammans med Frankrike, Canada och Nigeria.
Svenskorna får vänta till på tisdag. Klockan 15:00 är det avspark i Leverkusen mot Colombia.
Sverige spelar i grupp C, där förutom Colombia även USA och Nordkorea ingår.
Hör tränaren Thomas Dennerby om vad han anser om Sveriges chanser i årets VM:
Den 1 juni publicerades min fotbollskrönika i Mölndals-Posten.
Den har rubriken "Livet är för kort för att se på dålig fotboll", och du kan läsa den här.
Visste du att damfotboll har varit förbjudet i Tyskland mellan 1955 och 1971?
Sveriges Radios korrespondent intervjuar några äldre damer om deras liv med fotbollen, mycket intressant.
Du kan höra inslaget om du klickar här.
Football Can Contribute to Integration
Läsvärd artikel på engelska ur nättidningen Qantara.dehär
Christa Kleinhans och Anne Droste nu... (Foto: Caroline Salzinger/Sveriges Radio.)
Min förra krönika i onsdagens Mölndals-Posten var en hyllning till damfotbollen. I sommar arrangerar Tyskland VM i fotboll för damer.
Jag hörde Caroline Salzingers Studio-Ett-inslag igår och måste erkänna att jag inte hade en aning om att damfotboll var förbjudet i Västtyskland mellan 1955 och 1971.
Lyssna på detta intressanta reportage. Jag hade gett vad som helst för "Kaffee und Kuchen" tillsammans med dessa underbarbara fotbollsdamer!
Den 26 juni går startskottet för Fotbolls-VM för damer i Tyskland. Som tvåfaldig och regerande världsmästare är hemmalaget storfavoriter och fotboll är idag den populäraste och snabbast växande lagsporten bland flickor i Tyskland.
Men det har inte alltid blåst medvind för kvinnligt fotbollsspelande i Tyskland, tvärtom. 1955 förbjöd det tyska fotbollförbundet damfotboll och förbudet upphävdes först på 70-talet.
De fotbollsspelande männen ansåg att kvinnor inte hade något att göra på en fotbollsplan, damfotboll ansågs dessutom vara skadligt för kvinnor och rikserade leda till minskat barnafödande, säger Ronny Galzinski, sportjournalist som har skrivit en bok om damfotbollen i Tyskland.
Månadens krönika, publicerad i Mölndals-Posten 2011-06-01
Livet är for kort för att se på dålig fotboll
Hata, hata, hata! Stämningen är hotfull på Ullevi. Män i 30-årsåldern jagar varandra på läktarna. De börjar närma sig våra platser, och knytnävar virvlar genom luften. En man får flera karatesparkar rätt mot huvudet, endast några meter ifrån oss. Pojken i 10-årsåldern bredvid mig ser med skräckslagna ögon på sin pappa, som håller hårt om sin son. Pappan vänder sig mot mig och undrar om det inte är dags att gå. Jag nickar instämmande och vi bestämmer oss för att lämna fotbollstadion.
Det var då jag bestämde mig för att sluta gå på herrfotboll. Jag hade fått nog! Jag älskar fotboll, men vill se rent spel både på och utanför planen. Sedan skandalen i Malmö för en vecka sedan, då en MFF-supporter rusade in på plan och misshandlade en av Helsingborgs spelare, har det skrivits spaltmeter om fotbollshuliganer.
Det har spekulerats om hormonstinna hannar. Psykologer har försökt förklara orsakerna till, vad det är som gör att en del vuxna män älskar att slåss. Jag skall inte upprepa dessa teorier här, utan bara konstatera: Det räcker nu! Jag kan fortfarande se skräcken i pojkens ögon.
Livet är alldeles för kort för att se på dålig fotboll, i framtiden är det damerna som gäller för mig.
För två år sedan invigdes nya "Gamla Ullevi" med en rafflande landskamp mellan Sverige och Brasilien. Martas damer fick se sig besegrade av svenskorna under ett fantastiskt jubel. Läktarna var fyllda med familjer och fotbollstjejer. Det rådde feststämning! Jag hörde inte ordet "hata" en enda gång. Hur många känner till att "Gamla Ullevi" är damlandslagets nationalarena?
När jag inför matchen berättade för vänner och bekanta att jag skulle se på damfotboll, möttes jag av medlidande blickar. En av dem skakade på huvudet och frågade torrt: "Varför det?", för att strax därpå konstatera, att "damfotboll kan man inte titta på."
Det kan man visst! Damfotboll är som goda viner eller cigarrer: man måste lära sig att tycka om dom. Det är min lärdom efter att på plats ha upplevt flera matcher. Den största behållningen är dock stämningen på läktarna. Här älskar man sitt lag, här hatas inte och det ropas inga rasistiska tillmälen mot spelarna.
Vi i Mölndal är begåvade med ett alldeles eget allsvensk fotbollslag, Jitex BK. I söndags tog de en välbehövlig trepoängare men har en tuff uppförsbacke och behöver allt stöd de kan få. Till dig som tvivlar: Ge damerna en chans och heja på våra Mölndalstjejer mot FC Malmö nu på söndag!
Om fyra veckor startar VM i damfotboll i Tyskland. Jag ser fram emot en härlig fotbollssommar - såväl på Åbyvallen som framför tv:n.
Som sagt: Livet är för kort för att se på dålig fotboll.
Ikväll klockan 20 kommer jag att sitta bänkad på Nya Ullevi för att se årets sista landskamp i fotboll: Sverige möter VM-bronsmedaljören Tyskland. Norrmännen lovar uppehåll och nollgradigt så det gäller att klä sig varmt, med vintertäckjacka, mössa och handskar; kanske något innanför västen också.
Tyske landslagstränaren Joachim Löw har plockat ihop ett ungt lag med sex nya landslagsdebuterande unga stjärnor från Dortmund och Mainz.
Från Dortmund, som just nu leder Bundesliga, kommer Kevin Großkreutz, Marcel Schmelzer, Mario Götze och Mats Hummels. Från Mainz spelarna André Schürrle och Lewis Holtby.
De övriga namnen känner vi igen: René Adler i mål, Manchester Citys Jerome Boateng, Werder Bremens Per Mertesacker och Marko Marin.
Real Madrids Sam Khedira, Bayern Münchens Sebastian Schweinsteiger och Mario Gomez, Andreas Beck från Hoffenheim, Christian Träsch och Cacau från Stuttgart, samt Patrick Helmes från Leverkusen.
De blågula färgerna försvaras av Eindhovens Andreas Isaksson, Marcus Berg och Ola Toivonen.
FC Groningens Andreas Granqvist, Glasgows Daniel Majstorovic.
Berang Safari från Basel, Pontus Wernbloom och Rasmus Elm från Alkmaar.
Elfsborgs egen Anders Svensson, Sebastian Larsson från Birmingham, Kim Källström från Lyon, Mikael Antonsson och Oscar Wendt från Köpenhamn.
Alexander Gerndt från Helsingborg, Blåvitts egen Tobias Hysén och Christian Wilhelmsson som till vardags spelar i Riad, Saudiarabien.
Kuriosa: Av Tysklands nationalspelare är det endast 2 som spelar i utländska lag (Boateng och Khedira). I det svenska landslaget spelar alla utom 3 i utländska ligor. Man kan ju fundera vad det beror på..
Självklart blev jag besviken när jag fick reda på att stjärnor som Özil, Podolski, Lahm och Klose inte skulle spela. Nu blev det också klart att Zlatan inte kommer heller.
Men det ska bli roligt att se det nya unga tyska laget spela. Joachim Löw har hela tiden sett till att ständigt föryngra det tyska landslaget. Jag minns U21-laget som vann guld vid EM i Sverige för några år sedan. Det var då bl.a. Mesut Özil blommade ut för fullt.
Att ständigt ha en generationsväxling är ett måste, om man alltid vill vara i topp. Se där, ett tips till socialdemokraterna kanske?
Nu är det dags att ta fram det här gamla klippet från WM i somras, tycker jag:
...och så det här:
Denna Sverige-fan gjorde succe i tysk TV under fotbolls-VM 2006. Jag vet inte hur många gånger det har sänts där.
Press på svenska:
Schweini tillbaka för att stanna Helsingborgs Dagblad
Hamrén: "Tysklands snabbhet kan straffa oss" Eurosport
Orrenius: Såna här matcher behöver vi Expressen
Press på tyska:
Jogi, lass die BVB-Bubis ran BILD
Der schwierige zweite SchrittSportschau/tysk tv
Det är min jobbhelg nu, med 12-timmarspass fredag, lördag och söndag. Då blir det inte mycket bloggande, men här kommer lite i alla fall, ihopplockad på rasten.
Igår var det EM-kval i herrfotboll. Sveriges Tv-stationer valde att visa Norge-Cypern och Moldavien-Holland, däremot inget från den stora sammandrabbningen mellan Tyskland och Turkiet på Berlins Olympiastadion. Synd, jag förstår inte hur programläggarna resonerar och prioriterar.
Hur som helst, det var en underbar laddad match. De turkiska fansen dominerade på läktarna, och där fanns också Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Turkiets president Recep Erdoğan.
Den tyske landslagsspelaren Mesut Özil dominerade såväl före, under som efter spelet. Özil, som har turkiskt påbrå och hade kunnat välja att spela för det turkiska landslaget, både hyllades och buades av publiken i Berlin, som lär ha bestått delvis av 30 00 turkiska fans. Özil gjorde 2-0-målet i matchen, men fick gå ut i slutet med en knäskada. Özil har fått en blödning i vänsterknät. Till en början befarades han inte kunna spela tisdagens match mot Kazakstan, men nu hoppas de tyska landslagsläkarna att svullnaden ska vara borta på söndagen, och Özil ska vara spelklar på tisdag.
Det tyska landslaget gjorde stor succé under VM i Sydafrika tidigare i år, och uppmärksammades dels p g a att mer än halva truppen består av spelare med utländskt påbrå. Nu satt runt 30.000 turkiska fans på läktarna och buade varje gång Özil hade bollen, samt skrek "förrädare". Jag frågar mig förrädare mot vem? Mesut är född i Tyskland, hans föräldrar likaså. Det var hans mor- och farföräldrar som en gång i tiden emigrerade från Turkiet till Tyskland. Är etnicitet så viktig? Vad är man när man tillhör 3:e generationens invandrare? Vad är tyskt? Vad är svenskt? Vad är turkiskt? Måste vi alltid sortera in människor i etniska grupper? Gynnar det integrationen, och freden på jorden? Jag bara ställer frågan,..
Här ett två minuter långt klipp från tyska Rapport. Kan du inte tyska, kan du titta på bilderna och tre finfina mål av "tysk-turken" Mesut Özil och "tysk-polacken" Miroslav Klose.
I 40 tyska städer finns det något som heter "Bier-Bikes". Man kan hyra en gigantisk cykel, med bar, ölkranar, barstolar; dricka öl samtidigt som man cyklar i maklig takt (6 km/h är tillåtet!) Nu har en domare i Düsseldorf fått för sig att han ska förbjuda användandet av sådana rullande barer i sin stad. Läs här en engelskspråkig rapport om detta från Deutsche Welle. Domslutet väcker farhågor om, att det skall bli prejudicerande för hela landet. På Bier-Bikes hemsida tar man dock det hela med ro, och fortsätter sina ölturer som vanligt. Om du klickar på Tysklandskartan i högerspalten på hemsidan, kommer det upp en lista med alla städer där du kan hyra en Bier-Bike, ifall du har vägarna förbi.
Idag skulle John Lennon fyllt 70 år. Jag tycker att denna hyllning från Google är såväl fyndig som tankeväckande:
Till sist kan jag bara inte låta bli att visa en elak karikatyr om grekerna, som nu inbjuder kinesiska investerare för att få bukt med sin ekonomiska kris. Fortsatt trevlig helg önskar jag alla!
Idag firar Tyskland sin nya nationaldag, "Enighetsdagen" för 20:e gången. Så länge sedan är det, som Västtyskland och DDR skrev under statsfördraget och blev en stat. För mig känns det som om det var igår. Jag bodde i Östberlin några veckor 1990 för att närvara vid DDR:s första (och enda) fria val.
För den som aldrig varit i DDR, är förfallet som rådde i landet svår att föreställa sig. Jag bodde i ett hyreshus ett stenkast från Alexanderplatz, mitt i landets huvudstad. Husets fasad var genomborrad av kulhål från Andra Världskrigets gatustrider mellan röda armén och de sista barnsoldaterna, som Hitler hade sänt ut till en säker död. Balkongerna hade rasat för länge sedan. För att komma upp till tredje våningen, där vi bodde inkvarterade hos östtyska frihetskämpar, fick man ta jättekliv. Ungefär vart tredje trappsteg saknades. Varje morgon fick man gå ner till källaren med spannen, för att hämta upp kol, så att vi kunde koka kaffe till frukost. Åter igen: detta var 1990!
Mycket har förändrats på 20 år. Jag har inte varit i Berlin sedan dess men tror, att jag vid ett besök idag skulle ha svårt att känna igen mig. 1991 gjorde fotografen Stefan Koppelkamm en resa genom DDR och fotograferade byggnader. Han återvände 10 år senare och fotograferade exakt samma motiv.
Görlitzer Strasse i Dresden 1991
Görlitzer Strasse i Dresden 2001
Steinstrasse i Bautzen 1991
Steinstrasse i Bautzen 2001
Wilhelm-Pieck-Strasse i Neustrelitz 1991
Wilhelm-Pieck-Strasse i Neustrelitz 2001
Se fler fotografier här på en länk från SPIEGEL INTERNATIONAL: A Massive Facelift for Eastern Germany
Själv skall jag ta det lugnt på nationaldagen. Kl 14 blir det Cinemateket på biografen Capitol. Idag bjuder de på tysk stummfilmsbio, som vanligt med pianokomp. Dagens film heter "Die elf Teufel" och är en av världens första fotbollsfilmer. Den spelades in 1927 av Zoltan Korda och Carl Boese.
Jag hittade ett kul klipp på YouTube, från en visning av filmen vid fotbolls-filmfestivalen i Berlin 2007, också med livemusik vid sidan av. Sånt här älskar jag!