Visar inlägg med etikett DonChristos-favoriter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett DonChristos-favoriter. Visa alla inlägg

onsdag 3 augusti 2011

Kevin The Lion Whisperer


Don Christos favoriter (7)

Möt Kevin Richardson, the lion whisperer.  

Kevin är självlärd beteendevetare och har brutit mot alla säkerhetsregler som finns i umgänget med stora rovdjur. 
Med förståelse, kärlek och tillit har han utvecklat personliga band med dem. 
Kevins unika relation med dessa stora rovdjur har gett upphov till ett flertal dokumentärfilmer och tv-serier.




Läs mer om Kevin Richardson på hans hemsida här! 

Click for Kevin´s homepage here!


Följ honom på facebook här!

Follow Kevin on facebook here!


Se Kevin tillsammans med sina vilda djur i Sydafrika här:

Watch Kevin with his wild animals in South Africa here:

http://www.blogger.com/post-edit.g?blogID=7227971612158203168&postID=2475303405513517766
Lion Man- Kevin Richardson
Uploaded by GrOuMe. - Discover more animal videos.


Inlägget publicerat första gången 2010-11-03

Läs alla Don Christos favoriter här

söndag 31 juli 2011

Coming Out med Charlotte

Don Christos favoriter (6)

Imorgon börjar årets Pridefestival i Stockholm. Jag minns EuroPride i Stockholm 1998, den enda pridefestivalen jag besökt. Det var en fantastisk vecka med tusentals deltagare från hela världen. Jag gick med i paraden bakom Miljöpartiets banderoll,och festivalen avslutades med en fantastisk konsert på Skansen, med uppträdanden av Eva Dahlgren och Dana International, m.fl. Det var seminarier, teaterföreställningar, samt underhållning på Mosebacke. Där träffade jag Charlotte von Mahlsdorf, en underbar kvinna med ett gripande livsöde.

Charlotte von Mahlsdorf döptes till Lothar Berfelde och var son till Max och Gretchen Berfelde. Enligt den självbiografi hon skrev var hon redan som liten intresserad av att klä sig i flickkläder och av gamla saker. Även om Lothar rent fysiskt var pojke så kände hon sig inombords som en flicka. I ungdomen brukade hon då och då hjälpa personer som köpte upp lösöre och rensade ut lägenheter - ofta lägenheter som hade tillhört deporterade judar. Fadern Max Berfelde blev medlem i Nazistpartiet redan i slutet av 1920-talet,  blev lokal partiledare i Mahlsdorf och 1942 tvingade han Charlotte (då Lothar) att gå med i Hitlerjugend. De grälade ofta, fadern misshandlade både Charlotte och mamman, situationen förvärrades 1944 när Lothars/Charlottes mamma lämnade familjen under evakueringen av Berlin. Fadern krävde att Lothar/Charlotte skulle välja mellan mamman och pappan, och hotade henne med en pistol. Det slutade med att Lothar/Charlotte slog ihjäl sin far med en brödkavel när denne låg och sov. Efter flera veckor inspärrad på en psykiatrisk klinik så blev hon i januari 1945 dömd till fyra års ungdomsfängelse.

I samband med att andra världskriget tog slut blev Charlotte/Lothar frisläppt. Hon arbetade med försäljning av second-handvaror och började klä sig mer feminint, Lothar blev Lottchen. Hon älskade äldre män och blev en välbekant person i staden, känd under namnet Charlotte von Mahlsdorf. Hon började samla på vardagsföremål och började ta hand om historiska föremål från utbombade hus. Den rådande situationen i Berlin gjorde att många flyttade till Västtyskland och sålde sitt bohag för en billig penning. Den samling som hon byggde upp blev grunden till Gründerzeitmuseet.

Charlotte engagerade sig i bevarandet av den herrgård som fanns i Mahlsdorf och som hotades av rivning. Det slutade med att hon själv fick flytta in i huset hyresfritt. 1960 öppnade hon sitt museum i huset, ett museum som innehåller en mängd vardagsföremål från perioden 1870-1895, den epok som på tyska kallas Gründerzeit. Museet blev välkänt inom olika kulturella kretsar, och även inom Berlins gayrörelse.

Från 1970 hade Östberlins gayrörelse då och då möten och evenemang i museet. 1974 ville de östtyska  myndigheterna själva ta över kontrollen över museet och dess utställningsföremål. I protest började Charlotte ge bort föremålen till besökare. Tack vare insatser från skådespelaren Anne-Kathrin Bürger och åklagaren Friedrich Karl Kaul (och kanske även tack vare Charlottes insats som inofficiell medarbetare eller Stasikollaboratör) så gav myndigheterna upp sitt krav 1976 och Charlotte kunde ensam behålla kontrollen. 1991 attackerade nynazister en av de festligheter som hölls i museet. Flera deltagare skadades. I samband med detta gjorde Charlotte offentligt att hon övervägde att lämna Tyskland.

1992 fick hon utmärkelsen Bundesverdienstkreuz ur presidentens hand; den största utmärkelsen man kan få i Tyskland. Hennes beslut att lämna Tyskland innebar att hon stängde museet 1995, och 1997 flyttade hon till Porla Brunn i Laxå. Där öppnade hon ett nytt museum med inriktning på sekelskiftet 1900. Staden Berlin köpte upp Gründerzeitmuseet och 1997 kunde det öppnas på nytt. Hon avled på grund av hjärtproblem under ett besök i Berlin den 30 april 2002.  Innan sin död fick hon namnet Charlotte von Mahlsdorf registrerat som sitt officiella artistnamn.

Min mamma var en stor beundrare av Charlotte. Hon träffade henne i Lübeck när hon läste offentligt ur sin bok "Ich bin meine eigene Frau", som jag numera har ett handsignerad exemplar  av.

Boken har också filmatiserats av den tyske regissören Rosa von Praunheim, med samma titel. Björn Kjellman spelade Charlotte i pjäsen "Jag är min egen fru" på Stockholms Stadsteater. Pjäsen var en succé och gick på turné. Jag såg föreställningen på Göteborgs Stadsteater, jag tror det var 2004.


Jag hade lyckan att träffa Charlotte två gånger efter EuroPride 1998, sista gången tillbringade vi en hel natt tillsammans med goda vänner till mig i Göteborg. Vi drack vin och satt som små ljus, ivrigt lyssnande på historierna ur Charlottes liv. Hon var en levande historiebok, som hade upplevt Weimarrepubliken, Hitlers Tredje Rike och DDR:s Stalin- kommunism. Samtliga dessa epoker överlevde hon, knixande och  iklädd dessa gammaldags kvinnokläder. Vi skrattade gott åt hennes eskapader, när hon inlät sig i hemliga s/m-lekar - för det hade hon en verklig passion för!

Charlotte på min kylskåpsdörr

Jag tror aldrig att hon riktigt trivdes i Sverige. Hon var ledsen över att ha tvingats flytta från sitt älskade Berlin. Ofta satt hon på sitt museum i Laxå, spelade gamla stenkakor från 1930-talet, och drömde sig bort. Numera sitter hon på detta vykort på mitt kylskåp, och säger "God morgon" varje dag, när jag öppnar det för att laga frukost.



Det här är ett musikklipp ur filmen  Coming Out. Det var första DDR-filmen som tog upp temat homosexualitet. Den hade premiär 9 november 1989 på en biograf vid Alexanderplatz. Mitt i filmen rusade folk in i salongen och skrek: "Die Mauer ist auf!" -"Muren är öppen!".

Det kallar jag ett "coming out" i ordets rätta bemärkelse!


Den bedagade "bardamen" i detta klipp spelas av Charlotte förresten, och i bakgrunden hör du 2 av Frank Schöbels största schlagerhits.

Han var den populäraste schlagersångaren i gamla Östtyskland.


Coming Out, DEFA 1989:







Stockholm Pride 2011:




Inlägget publicerat 2010-07-31, uppdaterat 2011-07-31



Läs alla Don Christos favoriter här

fredag 29 juli 2011

Dean Reed - den röde Elvis




Don Christos favoriter (5)

Dean Reed tror jag är totalt okänd här i Sverige. För mig och alla andra som växte upp med östtysk TV är han den röde cowboyn, världsberömd i hela det forna kommunistiska östblocket.

Dean Reed föddes 1938 i Denver, Colorado.1959 fick han skivkontrakt. Hans karriär gick hyfsad i USA, men de stora framgångarna kom i Sydamerika. 1961 skickades han på en turné till Chile, Brasilien och Peru. 
Hans enorma popularitet gjorde att han bosatte sig i Argentina. Han kom även att verka som skådespelare och 1964 gjorde han sin första spelfilm i Mexico. 1965 fick han egen show i argentinsk tv. I hans hus var Che Guevara en återkommande gäst. 
Dean började engagera sig politiskt under tiden i Sydamerika och gav bl.a. gratiskonserter i barrios, fabriker och fängelser. Efter militärkuppen blev han utvisad från Argentina för kommunistisk aktivitet.
1966 fick Reed en ny karriär i Sovjetunionen. Han reste under två månader genom Ryssland och gav 39 konserter i åtta städer. 1968 spelade han in sitt första album på det ryska skivbolaget Melodija. 
Reed var den första amerikanska rocksångaren att uppträda i Sovjetunionen. 1967 flyttade Dean till Rom och spelade in 12 filmer, framförallt westernfilmer. Han deltog samtidigt i protester mot USA och stödde Salvador Allendes valkampanj. 
1972 flyttade Reed till Östtyskland och blev där en firad sångare och skådespelare. Under 1980-talet var han med i östtyska och ryska TV-shower och gav många konserter. Under sina sista år distanserade han sig från den östtyska regimen och hoppades på en comeback i USA. Han hittades drunknad i Zeuthen utanför Berlin.
Hans död var omdiskuterad under många år. Efter den tyska återföreningen hittades ett avskedsbrev i Stasis akter. DDR-regimen ville hemlighålla självmordet; det kunde ju tolkas som om Reed varit missnöjd med det politiska systemet. 
Det finns även konspirationsteorier om, att han skulle blivit mördad. Jag tror dock, att han tog livet av sig av den enkla orsaken att han var olycklig. Han har hela sitt liv varit på jakt "efter lyckan" - som han tyvärr aldrig fann.
I år är det 25 år sedan hans tragiska död. Det planeras möten, utställningar och filmvisningar med anledning av det; bl.a med Rosa Luxemburg-stiftelsen i Saarbrücken, och Regenbogen-Fabrik i Berlin. 

Här kan du handla Dean Reed-kaffemuggar.  




Länkar: 

Dean Reed - stjärnan som klev ut i kylan, artikel ur SvD 

Dean Reed.de

Länk till derroteelvis.de, en dokumentärfilm om hans liv 

Trailern till dokumentärfilmen "The Red Elvis":




Dean Reed sjunger "Kansas City" i Moskva 1980:






Dean Reed "VENCEREMOS" i sovjetisk TV:




Personligen får jag alltid rysningar av obehag inför människomassor som klappar händer i marschtakt

Detta uppdaterade inlägg publicerades 2010-08-23

Läs alla Don Christos favoriter här

torsdag 28 juli 2011

30 mosques, 30 states 2011- On The Road Again


Don Christos favoriter (4)

På måndag börjar ramadan, och Aman och Bassam är tillbaka med sin blogg  "30 mosques 30 states". På ett intressant och humoristiskt sätt skildrar de sin rundresa i USA, där målet är att besöka en moské per dag, och berätta om hur det är att leva som muslim i Amerika.

Jag följer inte bara bloggen, utan även deras facebooksida, som uppdateras och fylls på med kommentarer från deras "fans" dagligen. Jag rekommenderar att följa deras rundresa genom ett USA som gemene man inte vet så mycket om.



30 Mosques / 30 days - Kickstarter from Aman & Bassam on Vimeo.



2010-09-09 bloggade jag om denna solskenshistoria om Chip och Eunice, som får bli dagens Don Christo-favorit:

Chip & Eunice


Om alla människor på jorden ägnade mer tid av sina liv åt att bygga broar mellan folk, skulle världen se mycket annorlunda ut. Chip Ordman är jude, hans fru Eunice kristen.


Läs deras underbara historia på bloggen 30 Mosques här.

Den gjorde min dag, eller som man säger: It made my day. Ha en underbar dag!


Läs alla Don Christos favoriter här

Slavarbete i Mellanöstern

Don Christos favoriter (3)

Ett förtryck som sällan får rubriker i pressen är de 100.000-tals gästarbetares situation i Mellanöstern. Många är fullständigt utlämnade åt sina "arbetsgivare", och deras arbete kan ibland betecknas som rent slavarbete.

De hamnar i ett ekonomiskt skuldberoende, eller blir utsatta för rasism, misshandel, sexuella övergrepp och våldtäkter. En del ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv.

På Migrant-Rights hemsida kan Du bl.a. läsa mera.


Här en intressant artikel från New York Times, om nepalesiska pigor i Kuwait.


Den här videon illustrerar på ett fantastiskt enkelt sätt vad det hela är frågan om:





Hör du också till dom, som trott att slaveriet är avskaffat för länge sedan?  Så är icke fallet! 

Det existerar i flera, framför allt muslimska länder i Afrika.

Ett land, där 20% av befolkningen föds som slavar, är Mauretanien. Här handlar det om svarta slavar som ägs av den arabiska majoriteten i landet.

Här en intressant rapport om läget i Mauretanien  från LO/TCO.


Modern Mauritania a "slave state"  från nättidningen africandictator.org


500.000 Blacks Are Slaves In Mauritania,  Atlanta Post


The Country Where Slavery Is Still Normal,  The Atlantic



Söker man efter slavery, black, africa, middle east, får man många träffar på framför allt afro-amerikanska människorättsorganisationer som informerar om slaveriet som fortfarande existerar i många av världens länder.


Här en filmdokumentär på YouTube: Slavery of black muslim africans in modern arabic islamic country.



Inlägget publicerat 2010-08-06, uppdaterat 2011-07-25


Läs alla Don Christos favoriter här

onsdag 27 juli 2011

Tysk flaggstrid i Libanon - Deutschland über alles

Don Christos favoriter (2)

Fotbolls-VM är över, och det tyska multi-kulti-landslaget med Özil, Kuranyi, Gomez, Boateng, Cacao, Podolski, imponerade stort. Inte bara i sitt hemland, utan över hela världen.

Tyskland har allt sedan 2:a världskrigets slut haft svårt med det "patriotiska", att vifta med flaggan har närmast varit tabu. Så var det när jag växte upp där på 60- och 70-talet. De som offentligt visade "Schwarz-Rot-Gold" betraktades som suspekta, nationalistiska, kanske rent ut av som nynazist-sympatisörer.

Efter murens fall och återföreningen dök det genast upp nynazistiska grupper, framförallt i östra delen av landet. Att bära nazistsymboler eller att förneka förintelsen är straffbart i Tyskland, men nynazisterna är "smarta". De kallar sig för "Nationaldemokrater", klär sig borgerligt och kan föra sig i möblerade rum.


Jag har dock märkt en förändring i tyskarnas umgång med sin flagga. Första gången var 1990, då jag bodde i Öst-Berlin.

Jag passade på att resa med tåg genom då fortfarande DDR, besökte småstäder och byar i sorbområdena runt Spreewald och Lausitz.

Överallt hängde det tyska flaggor; från balkonger och fönsterkarmar, men alla hade de ett stort hål i mitten.

Man hade helt enkelt klippt bort den kommunistiska symbolen med hammaren och cirkeln. Människor jag mötte var glada och förväntansfulla, men också ängsliga inför vad som skulle hända med ett återförenat Tyskland i framtiden. De hade gått från en fascistisk till en kommunistisk diktatur, och visste inte vad det innebar att leva i ett demokratiskt samhälle med fria val, fria fackföreningar och yttrandefrihet.

Andra gången var år 2006, då jag under tre veckor tågluffade genom Tyskland; samma år som fotbolls-VM arrangerades där. Jag besökte både väst och öst, från Köln, Trier och Bamberg, till Leipzig, Dresden och Wittenberg. Överallt fanns "Fanmeilen", områden där man på storbildskärmar kunde följa fotbollsmatcherna.


Tyska flaggor hängde överallt, bilarna körde omkring med svart-röd-gyllene vimplar, och för första gången upptäckte jag, att det bara handlade om glädje. Borta var de nationalistiska undertonerna, borta var vi-är-bäst-mentaliteten som jag så ofta upplevde i det gamla Tyskland.

Jag kände mig faktiskt lite stolt över, att mitt gamla hemland lyckats skapa en demokrati som aldrig tidigare skådats på tysk mark, och att man lyckats integrera de nya migranterna, inte bara i fotbollslandslaget. Ordet "invandrare" används inte här, inte "gästarbetare" heller (det var på 50- och 60-talet) - nej nu säger man "Pole", "Russe", Türke" eller "Serbe".

Tysk flagga med hakkors i Beirut


Döm om min förvåning, när jag läste denna artikel på zenithonline igår. Al Mannschafts framgångar i årets fotbolls-VM firades stort i Libanon. Överallt i Beirut hängde, och hänger fortfarande, tyska flaggor på husfasaderna.

De skiljer sig dock avsevärt från flaggorna man använder i dagens Tyskland: de är prydda med hakkors. Uppenbart förknippar en del libaneser Tyskland fortfarande med Hitlers Tredje Rike.

Till slut hängde det så många hakkorsprydda flaggor på Beiruts gator, att den tyska beskickningen där såg sig föranledd att skriva en protestnot till den libanesiska regeringen:

"Ambassaden vill härmed understryka det olämpliga i, att kombinera den tyska nationalsymbolen, som idag står för demokrati, tolerans och  respekt för de mänskliga rättigheterna, med en nazistsymbol som kränker Förbundsrepubliken Tyskland. Av denna anledning ber vi de libanesiska myndigheterna att vidta lämpliga åtgärder." (fritt översatt, min anm.)

Den tyska ambassadens protester klingade dock ohörda. Det händer inte så sällan, att man som tysk i Libanon får ta emot "komplimanger" om att vara arvtagare till "Hitlers Rike".

Den libanesiske politikern Wiam Wahab uttalade i TV att han höll på Brasilien i VM, men att han älskade tyskarna, för att de hatar och brände judarna. 



Inlägget publicerat första gången 2010-08-08


Läs alla Don Christos favoriter här

tisdag 26 juli 2011

Trialogue Of Cultures - Gaza Summer Games

Don Christos favoriter (1)
Det har förflutit så många år av våld, hat och religiös/politisk indoktrinering på båda sidorna i konflikten mellan Israel och palestinierna. 
Jag tror att enda vägen till en fredlig samexistens i framtiden måste börja med den unga generationen. 
De äldre är så fyllda av frustrationer och besvikelser, att de har blivit oförmögna att se vägar till en fredlig samexistens för folken i Mellanöstern. 
Två projekt ägde nyligen rum i Tyskland. 
Deutsche Welles reportage här nedan visar, hur unga israeler och palestinier närmar sig varandra på ett sommarläger. 
Kalla mig gärna för naiv, men projekt som dessa är nödvändiga små steg mot fred. 
De ultraortodoxa och konservativa i Israel, PLO och Hamas har haft chansen att skapa fred i decennier men inte levererat. 
Nu är det de unga som måste ta över och hitta nya vägar.




Ett annat och annorlunda sommarläger anordnas av FN-organet UNRWA varje år för barnen på Gaza:

Gaza Summer Games

Det är ett sex veckor långt sommarläger, där 250.000 barn får möjlighet att leka, idrotta och ha kul tillsammans.

Årets Gaza Summer Games  håller på just nu, och jag hoppas de får vara ifred för Hamas. Förra året attackerades och förstördes nämligen sommarlägret.


Gaza Summer Camp attacked, al-jazeera report:





Gaza Summer Games 2011




Inlägget publicerat 2010-08-03, uppdaterat 2011-07-25


Läs även: Gazaungdomar har fått nog 2011-01-03


Läs alla Don Christos favoriter här

måndag 25 juli 2011

Don Christos värld firar 1 år!




Idag firar min blogg 1-årsjubileum. 
För exakt ett år sedan skrev jag mitt första inlägg: 
ÄNTLIGEN!  (läs gärna kommentarerna)
Det tar ett tag innan man hittar sin ton. Bloggen innehåller allt från kommentarer till berättelser kring det som händer just nu - vinklade ur ett personligt svensk-tyskt perspektiv. 
En del inlägg har haft 1000-tals läsare, andra endast några få sörjande.   
Kommande veckan skall jag gå igenom mitt arkiv, och lägga upp mina egna bloggfavoriter - uppdaterade förstås! 







De 10 mest lästa inläggen sedan starten 25 juli 2010:



1.  Drottning Silvia allvarligt sjuk!   (1 april 2011)


2.  Nina Hagen till Göteborg  (10 mars 2011)


3.  Don Christo´s Top 10 Eurovision Songs 2011   (29 april 2011)


4.  Fredagsmys med Josef Stalin    (12 november 2010)


5.  Damerna först! Idag startar fotbolls-VM    (26 juni 2011)


6.  DDR-indianer i socialismens tjänst    (30 augusti 2010)


7.  Är Julian Assange skyldig till våldtäkt? (14 december 2010)


8.  Prisregn över svenska filmer i Lübeck (10 november 2010)


9.  Gogol Bordello in Gothenburg, yaaay! (7 december 2010)


10.  Gimme Hope Joachim! (17 november 2010)


Läs alla Don Christos favoriter här