DDR-indianer i socialismens tjänst

Idag publiceras ett av mina alster för första gången i Göteborgs-Posten, Sveriges näst största morgontidning. Det är ett blogginlägg från i fjol som jag skrivit om för att passa i tidningen.

För dig som inte har GP finns artikeln för läsning här:  

Indianer och cowboys i DDR:s vilda västern

I år är det exakt 50 år sedan Walter Ulbrichts kommunistiska regim började bygga Berlinmuren, den så kallade "antifascistiska skyddsvallen". Bygget 1961 blev startskottet för en isolationspolitik som skulle vara fram till murens fall 1989. Begreppet "republikflykt" myntades, och de som ändå försökte ta sig över muren, eller den långa minerade gränsen mellan Öst- och Västtyskland, gjorde det med livet som insats. Skjutorder utfärdades från högsta ort, och de dödade vid muren kan räknas i hundratal.

På ett sätt var det land, som kallade sig för "Tyska Demokratiska Republiken" ett inhägnat reservat. Allt sedan Karl May på 1800-talet började skriver sina böcker om Winnetous och Old Shatterhands äventyr i vilda västern, har tyskarna haft en vurm för indianer. Dessa äventyrsböcker var vid den tiden de mest sålda böckerna på tyska språket. I DDR var ledningen inte förtjust i dessa alster som förhärligade präriens vidder och dess frihet. Karl Mays böcker förlades över huvud taget inte i Östtyskland.

Icke desto trots bildade tusentals östtyskar indianreservat över hela landet, och lekte lidelsefullt cowboys och indianer - efter mottot: Kan inte vi resa till Vilda Västern, får vi skapa oss ett eget. På ett 60-tal orter startades redan på 1950-talet lokala indianföreningar. Vid sina möten närvarade ibland flera tusen samtidigt. Eftersom indianer är frihetslängtande folk, gjorde de sig fiender - i DDR:s fall i form av statssäkerhetstjänsten STASI. En del hövdingar kontaktades helt öppet, andra spionerades det på genom informella agenter (så kallade IM:s), som t.ex. IM Inka eller IM Tomahawk. Allt på grund av misstanken att "indianlivet" kanske skulle utveckla sig till att vara kritiskt mot den östtyska staten.

En del partibossar rökte fredspipor på offentliga indianmöten. Alla hövdingar utom en, blev medlemmar i det styrande SED, Tysklands socialistiska enhetsparti. Det var enklast så, för husfridens skull. STASI agerade dock efter mottot "Tillit är bra, men kontroll är bättre".

Det bestämdes centralt av hövdingrådet att ingen, som ansökt om utresetillstånd till väst fick vara medlem i ett indianreservat. Detta gjordes för att blidka STASI och SED. På så sätt trodde man, att man fick vara någorlunda ifred från myndigheternas kontrollorgan.

Indianerna slog upp hundratals "tipis" och genomförde originaltrogna indianritualer. I början av 80-talet byggde en irokes-grupp upp en hel indianby i Göttin nära Brandenburg. Byn kallades "Am schnellen Wasser", ungefär "Vid det snabba vattnet". Till slut fanns där ett dussin 10 meter långa "långhus", och i byn viskades det om gruppsex och vilda ritualer. 

I DDR var livet förutbestämd, från kindergarten fram till pensionen. Partiet stakade ut utbildningsväg och yrke man skulle ha, allt beroende på vilka behov partiledningen bedömde att det fanns.

Det enda landet som östtyskarna kunde resa fritt till var Ungern. Längtan ut i världen måste ha varit en starkt bidragande orsak till bildandet av dessa indianreservat. Vild-väst-lekarna var för de flesta inte någon hobby, som man ägnade sig åt på lediga veckoslut eller under semestern, utan en livsstil.

1956 fick DDR:s första indianhövding "Powder Face" sin vilja igenom och grundade ett Karl-May museum i Mays födelsestad Radebeul. Det bildades även "Kulturgruppe für Indianistik", dock underordnat den socialistiska partiorganisationen. Så småningom accepterade SED det stora indianintresset, och styrde det genom att anordna möten med "riktiga" indianer från Amerika. Man anordnade speciella "Wounded Knee Festivaler" och betonade nordamerikanska indianers kamp för frihet mot USA-imperialismen och kapitalet.

Numera, sedan återföreningen, är det inte längre tillåtet att bygga indianbyar utan tillstånd. Efter ryssarnas tillbakadragande hade indianerna tagit över soldaternas övningsfält. Dessa är numera utrymda.

Två "indianister" på motorcykel. Bilden är tagen någon gång på 1960-talet

En "äkta cherokee" i staden Radebeul. Nicki Buffalo Child besöker Karl-May-Museet

STASI-akten "Tomahawk". Denna personakt riktar sig mot en aktivist, som mellan 1983 och 1985 grundade en solidaritetsrörelse för Nordamerikas indianers medborgerliga rättigheter; vilket verkade suspekt i partiets ögon. Det skulle ju kunna spilla över på att även gälla sina egna medborgares rättigheter?

Gerry och Addi Hiddisch med stammedlemmar, någon gång under 80-talet

"Die Schwitzhütte", ungefär svetthyddan; med andra ord indianbastun som traditionellt används för rengöring och behandling av sjukdomar

Bild från ett "Council" som arrangerats varje år sedan 1958

DDR:s första hövding, Johannes Hüttner kallad "Powder Face"

"Indian Week" 1985 i Auma/Triptis (Thüringen). Detta möte äger rum årligen sedan 1973

"Indianister" vid firandet av FDJ:s nationella ungdomsfestival 1984 i en förort till Öst-Berlin. (FDJ står för Freie Deutsche Jugend, SED:s ungdomsförbund, som nästan alla östtyska ungdomar var medlemmar i)

Indiandans utförd vid Nationella Indianfesten 1986 i AGRA-Park i  Leipzig

En översikt över indianreservaten i DDR

Bokomslaget till "Sozialistische Cowboys", varifrån jag har tagit alla bilder

Indianvardag i DDR: en fullastad Trabant framför en tipi. Bilden tagen någon gång på 1980-talet

"Förbindelsespindeln Indianistik" - en akt ur STASI-arkivet, som visar enskilda indianklubbars medlemmar och hur de är förbundna med varandra.

DDR-indianer med FDJ - kampsång:




Mandan-indianerna vid Leipzig. Stammen bestod av 3.000 medlemmar. (DDR-original-ljud):




Mandan-indianernas dans:




Läs även: Om Karl May, tyska indianer och en och annan schlager