I Am Somebody - Fotbolls-VM för gatubarn

Alla känner väl till att det är fotbolls-VM i Brasilen i år, men visste du att det just nu pågår ett VM i fotboll för gatubarn?

I Street Child World Cup deltar både pojk- och flicklag bestående av gatubarn från tjugo länder.

På deras hemsida får du kontinuerliga uppdateringar.

Nedan ett videoklipp från öppningsceremonin och de första gruppmatcherna:

Klicka på etiketterna för fler inlägg om fotboll, Brasilien och Human Rights

Titta gärna in på Heimatbloggen när du ändå är i farten. 

Att fånga omänskligheten på bild - R.I.P Anja Niedringhaus

Anja Niedringhaus  † 2014-04-04

Pulitzerpristagaren och AP-fotografen Anja Niedringhaus blev idag ännu ett offer för demokratins och det fria ordets fiender. 

Anja Niedringhaus hade åkt tillbaka till Afghanistan för att vara inbäddad med de kvinnliga polisstyrkorna. Hon älskade sitt arbete i Afghanistan och kontakten med de afghanska kvinnorna. Hon har varit där många gånger, och var extremt erfaren på fältet. 

Anja beskrev sitt uppdrag så här: 

Wenn ich es nicht fotografiere, wird es nicht bekannt. 

På svenska ungefär: Om inte jag fotograferar detta, blir det inte känt. 

Foto: Anja Niedringhaus

Bilden ovan är tagen av Anja, ser fler av hennes fotografier på hennes hemsida om du klickar här. 

och här.

Detta år kallas "supervalår" i Sverige, med EU-val i maj och riksdagsval i september. Vid riksdagsvalet 2010 struntade nästan var femte svensk i att rösta. 

I morgon kommer miljoner afghaner att med fara för sitt eget liv utnyttja sin demokratiska rätt och gå till valurnorna för att välja vem de vill ha som president. Tänk på det. 

Om mordet på Anja Niedringhaus i Svenska Dagbladet. 

Anja Niedringhaus gave underprivileged people a voice, The Guardian. 

A Look At The Incredible Work Of Slain AP Photographer Anja Niedringhaus, Huffington Post.

Klicka på etiketterna för fler inlägg om journalistik, foto eller Afghanistan. 

Titta gärna in på Heimatbloggen också när du ändå håller på. 

Oostende - i Marvin Gayes fotspår

Marvin Gaye

Idag skulle soullegenden Marvin Gaye fyllt 75 år om han inte så tragiskt omkommit den ödesdigra 1:a april 1984, dagen innan hans 45-årsdag. Skjuten av sin far som han levt i konflikt med hela sitt liv. Fadern var präst i House of God Church och uppfostrade sina barn med såväl bibeln som fysisk misshandel.

Marvin kände att han aldrig fick kärlek och uppskattning av sin far, inte ens då han hade blivit världsstjärna. Han flydde in i drogmissbruk och led av depressioner under många år.

Under två år i början av 80-talet levde han i landsflykt i Oostende i Flandern, Belgien för att återhämta sig från skilsmässostrider, konflikter med skattemyndigheterna och sina drogproblem. Det var i Oostende som han skrev sin största hit Sexual Healing.

Har du vägarna förbi Oostende kan du vandra i Marvin Gayes fotspår med hjälp av en app från den lokala turistbyrån. Besök hans stampubar där han satt och lärde känna lokalbefolkningen, se rummet där han bodde.







Mer om Marvin Gaye:

Fanpage

IMDb

Biography

Facebook

Klicka på etiketterna för fler inlägg om soul, turism, Belgien

Kika gärna in på Heimatbloggen också. 

Milan Kundera - en tjeck i Paris

Milan Kundera

"En romanförfattare skall inte agera springpojke åt historikerna. Hans uppgift är varken att återge eller kommentera historien, utan att upptäcka okända aspekter av den mänskliga existensen" -Milan Kundera

Den tjeckiske författaren Milan Kundera, född den 1 april 1929 i Brünn (Brno) är i Sverige mest känd för sin roman Varats olidliga lätthet, framförallt p g a filmatiseringen med Sven Nykvists foto och Lena Olin, Juliette Binoche Daniel Day-Lewis i huvudrollerna.

Han debuterade som skönlitterär författare med en diktsamling, men har sedan framför allt skrivit romaner. 1948 gick han med i kommunistpartiet, uteslöts 1950 för sin individualistiska åskådning, men återupptogs några år senare, och han förblev partimedlem till 1970.

Från 1950-talet var han verksam som lärare, översättare och författare. Med anledning av hans engagemang i Pragvåren förlorade han sin anställning vid universitetet, och hans böcker förbjöds.

Alla Kunderas böcker plockades då även bort från samtliga bibliotek och bokhandlare i Tjeckoslovakien. För att kunna fortsätta sitt författarskap flyttade Kundera till Frankrike där han blev gästprofessor i Rennes 1975. Sedan 1979 är han bosatt i Paris där han varit verksam som professor.

1979 fråntogs han helt sitt tjeckoslovakiska medborgarskap på grund av publiceringen av Skrattets och glömskans bok, 1981.

Hans mest kända bok, Varats olidliga lätthet, blev förbjuden i Tjeckoslovakien fram till kommunismens sammanbrott 1989. 

Om totalitarismen har Kundera sagt: Totalitarismen är inte bara ett helvete, utan också drömmen om paradiset - den urgamla drömmen om en värld där alla lever tillsammans i harmoni med varandra, utan några hemligheter. När drömmen om paradiset blir verklighet, möter den här och där människor som står i dess väg, så de styrande i paradiset måste bygga en liten gulag bredvid Edens lustgård. Med tiden blir denna gulag allt större i sin fulländlighet, medan det intilliggande paradiset blir mindre och fattigare. (min övers.)

Jag rekommenderar Varats olidliga lättlighet, även filmen där Lena Olin spelar en av sina bästa roller. 

Klicka på etiketterna för fler inlägg om böcker, historia, kultur, politik och Tjeckien.

Lätta offer för rasismen

Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-0320 

Lätta offer för rasismen 

-Jag vill att riktiga, helblodiga svenskar härifrån Norden har kontroll över vårt land.

Något häpen men inte särskilt förvånad stannar jag framför tavlan och funderar över detta ändå ganska tidstypiska uttryck, med tanke på att även lilla Mölndal nu har begåvats med ett nazistparti i årets kommunalval.

Jag befinner mig på Mölndals Stadsmuseum och utställningen Hembygd - Någonstans i Sverige. En intressant och tankeväckande vandringsutställning där 900 gymnasieungdomar från Trelleborg i söder till Pajala i norr tycker till och beskriver sin hembygd, orten där de är uppväxta och där de bor.

Nu är i ärlighetens namn citatet ovan inte alls typiskt för åsikterna som kommer fram i utställningen, men jag kan inte släppa den. Den får mig att minnas.

Minnas min uppväxt i Tyskland på 60- och 70-talet. Den vänliga äldre damen framför mig på bussen till skolan. Minnas att jag fick kalla kårar och frös till is när jag upptäckte det intatuerade fångnumret på hennes arm nedanför den kortärmade blusen denna heta högsommardag.

Minnas den varma sommarkvällen många år senare på vandrarhemmet i Skoghall, när jag ville ha lite musik till tidningsläsningen. Jag hade satt på kassettbandspelaren som fanns där, men istället för pop strömmade hatet ur högtalarna i form av vitmaktmusik.

Jag minns också alla ungdomar jag träffat på mina mopperesor genom svenska småorter i Dalsland, Värmland, Bergslagen, Närke och Västergötland. Välmående ungdomar som inte saknar något och materiellt tillhör dom som har det bäst i världen, men som är så otroligt uttråkade där i den lilla byn, där det på sin höjd finns en bensinmack eller en pizzeria att samlas kring.

Historielösa och utan perspektiv och framtidstro blir de lätta offer för vitmaktmusikens och rasismens förförare. Jag har sett det i östra Tyskland, jag har sett det i Bergslagen. Småorter med igenbommade hus, nedlagda affärer och rostiga bilvrak på tomten, där gräsmattan inte klippts på fler år.

Jag brukar åka iväg på moppesemester då och då, i maklig takt på småvägar till byar och mindre städer. Ack så mycket provins vi har i Sverige, så mycket instängdhet men också  längtan ut i världen, längtan efter något annat.

Dima från Nödinge säger: -Jag kom hit för två år sen för att det är krig i mitt land. I Irak finns inga drömmar, inga ambitioner. Här i Sverige har jag chans att vara fri.

Och på tavlan intill på museet läser jag: -När det kommer någon som tycker något kommer det alltid en motrörelse som tycker tvärtemot. Det är asbra för det är vid konflikter någonting händer. Det tar emot att förändra saker i samhället, därför kommer det att ta tid att förändra.

Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här. 

Världens bästa bantningskur

Nedan min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2014-01-09

Världens bästa bantningskur

"Nå, och hur har vi det med vikten? Kan du vara snäll och ställa dig på vågen där?" Min årliga rundsmörjning hos min husläkare gav mig världens chock: jag hade spräckt 100-kilosvallen med god marginal. Något måste göras insåg jag.  Mina timslånga promenader gav ingenting. Att späka mig med mindre intag av mat ville jag inte. Man vill ju njuta av livet annars kan det kvitta.

Jag skickade in en intresseanmälan för ett sommarvikariat på VTD och i somras började min karriär som tidningsbud. Under tre veckor motionerade jag mig upp och ner genom  trapphus utan hiss; talade med igelkottar, katter, rådjur och älgar samt smyglyssnade ofrivilligt på vad människorna sa och ropade i sömnen - där dom låg vid öppet fönster i sommarnatten. Jag njöt i fulla drag av soluppgångarna, och stegen blev lättare för varje morgon.

Som barn och under tonåren vistades min syster och jag varje sommar hos mormor och morfar i Göteborg. Via en bekant på GP ordnade de sommarjobb om söndagarna för oss. På den tiden ingick inte söndagstidningen i prenumerationen, utan den såldes vid dörren. Det blev många 25-öringar i dricks och efteråt satt vi vid mormors köksbord och räknade pengarna vi fick över med våra trycksvärtesvarta fingrar. Det räckte till ett antal glass och besök på Liseberg.

Lika idylliskt är det inte idag, det hänger inga kuvert med drickspengar vid brevinkasten längre. Efter sommaren fortsatte jag med inhopp som vikarie i olika distrikt. Jag kan numera varje uppgång mellan Mölndals Bro och Krokslätts Torg utantill och har med andra ord fått uppleva "Mölndal från insidan".

Arbetslaget är en brokig samling morgonpigga pensionärer, studenter och invandrarungdomar. Jobbet liknar mer en brevbärares. Förutom morgontidningarna delar vi ut allt från veckotidningar, postorderkataloger till böcker från olika bokklubbar. 

Vikten då? Jo, tack - den har rasat med 15 kilo sedan slutet av juli. Jag känner mig som mannen i Viktklubbens reklam som tar sitt rundlagda alter ego i handen och säger: "Adjö och tack för den här tiden!"

Även författarna Jan Fogelbäck och Ivar-Lo Johansson arbetade som bud för Pressens Morgontjänst på Söder i Stockholm. Ivar-Lo var 85 år när han började, så det är aldrig för sent. Jag rekommenderar det verkligen. Numera är jag fast anställd med eget distrikt. Morgnarna är sig inte lika och frukostarna har aldrig varit så goda som nu.

Till sist vill jag önska alla Mölndals-Postens läsare ett Gott Nytt År och hoppas att min första krönika varit till belåtenhet. Jag har inte bara skrivit den, utan även burit ut den själv. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här. 

FN:s bakslag för de mänskliga rättigheterna i världen

FOTO: REUTERS/DENIS BALIBOUSE

Igår valdes China, Kuba, Ryssland och Saudiarabien som medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter för de kommande tre åren. Fyra länder som själva ständigt bryter mot sina egna medborgares rättigheter.

USA: s FN-ambassadör Samantha Power sade de nyvalda ledamöterna i rådet inkluderar "några som begår allvarliga brott mot de rättigheter som rådet är utformad för att främja och skydda". Diplomatiskt nog pekade hon inte ut några länder med namn.

Peggy Hicks från Human Rights Watch var dock mer specifik i sin kritik. Hon konstaterade att fem av de nya ledamöter - Kina, Ryssland, Saudiarabien, Vietnam och Algeriet - har vägrat att låta FN-experter besöker länderna för att utreda påstådda brott mot mänskliga rättigheter.

Här kan du läsa Human Rights Watchs World Report 2013 angående läget för de mänskliga rättigheterna i:

Saudiarabien, China och Tibet, Kuba och Ryssland.

Vi vet tyvärr inte hur ländernas delegater i FN har röstat. Har Sverige till exempel röstat in Saudiarabien i rådet?

Valet sker nämligen med sluten votering. Praxis är också att medlemsländerna inte avslöjar hur man har röstat.

Stefan Olsson från tankesmedjan Frivärld skrev igår denna debattartikel på SVT Debatt där han argumenterar för ett slut på hemlighetsmakeriet inom FN.

Han menar att valhemligheten i en demokrati är något som ska skydda individer, för att de fritt ska kunna rösta på vem de vill utan repressalier. Men regeringar ska inte ha detta skydd.

Tvärtom är det en demokratisk grundregel att allt vad våra företrädare gör ska kunna granskas. Sverige har en möjlighet att gå före på denna punkt.

Till sist: jag har sökt på Sveriges utrikesminister Carl Bildts blogg om han möjligtvis där kan ha meddelat vilka länder Sverige röstat in, men jag fann inget om det. Värt ett försök i alla fall, för det är väl på bloggen  Sveriges utrikespolitik kungörs numera?


Källor: Reuters, Deutsche Welle English, Human Rights World Report 2013, SVT Debatt


Ta gärna en titt på min nya blogg: Heimatbloggen.

Gyllene Gryning nu även i Ungern

Under ett massivt polisuppbåd och under högljudda protester invigdes nyligen ett monument över den tidigare ungerske regenten och Hitlerallierade, Miklos Horthy i centrala Budapest. Bronsbysten står på Frihetstorget utanför den reformerta kyrkan, bevakad av "soldater" i uniformer från den ungerska armén under första världskriget.

Pastorn i kyrkan, Lóránt Hegedus, inledde minnesgudstjänsten till Horthys ära med en retorisk fråga:  "Står ni  på vår sida eller stödjer ni den den israeliska terroriststaten?"

Foto: REUTERS/balogh

Hundratals motdemonstranter hade samlats på platsen för att protestera mot monumentet. Många av dem bar den gula judestjärnan.

Horthy ledde Ungern från 1920 till 1944. Redan 1920 införde han de första raslagarna i landet. Vid den tiden utgjorde judarna 6,4 % av befolkningen och den nya lagen gjorde det nästan omöjligt för dem att söka sig till universitetsutbildningar samt inneha statliga tjänster.

Från 1938 instiftade han fler lagar som i stort baserade på Nürnberglagarna.  1940 fördrevs judarna från det av Ungern ockuperade Slovakien och Transsylvanien till det av Tyskland kontrollerade generalguvernementet Galicien, där de överlämnades till nazisterna för vidare transport till förintelselägren i öster.

Foto: REUTERS/balogh

På torsdag skall Lenhardt Balázs officiellt kungöra bildandet av ett nytt högerextremt parti under namnet "Magyar Hajnal" (Ungersk Gryning). Namnet associerar till grekiska "Gyllene Gryning" vilket nog också är meningen. Han lovar ett brett samarbete med alla "nationella krafter som inte samarbetar med Jobbik".

Lenhardt Balázs valdes in i det ungerska parlamentet för Jobbik. För närvarande är han politisk vilde efter att han 2012 blivit utesluten ur Jobbik, anklagad för att vilja splittra partiet. På bilden nedan ses Balázs bränna den israeliska flaggan vid ett politiskt möte i Budapest.

Nedan ett nyhetsklipp från EuroNews om bildandet av partiet "Ungersk Gryning":

Källor på tyska: 

Horthy-Denkmal unter Protesten in Budapest enthüllt, Der Standard (Österrike)

Neue Partei für die Rechtesten der Rechten, Kurier (Österrike)

Horthy ist zurück, Pester Lloyd (Ungern)

Ungarn huldigt wieder Hitlerverbündeten Horthy, Pester Lloyd (Ungern)


Den som vill kan läsa om prästen Lorant Hegedus på "nationella" sajten Hungarianambiance 


Ta gärna en titt på min nya blogg: Heimatbloggen.

Tänk på döden!

Nedan min senaste krönika publicerad dagen före Allhelgonadagen 2013-10-31 i Mölndals-Posten

Tänk på döden

Äntligen! Efter en hel dags slit med städ och matlagning var jag klar. Doften från potatisgratängen och den vitlöksspäckade lammsteken fyllde lägenheten. Denna gråmulna novemberdag tyckte jag det kändas passande med tända ljus. Gud så mysigt vi skall ha det - nu kan gästerna komma!

Jag hade precis korkat upp vinflaskorna när mina nya chilenska vänner ringde på dörren. De skulle bjudas på en riktig svensk fredagsmysmiddag med levande ljus. Jag hade inte haft middagsgäster på evigheter och var lite spänd och nervös.

"Åh vilket fint vardagsrum!" utbrast Gloria, skyndade sig att blåsa ut samtliga stearinljus och tände lampbelysningen. "Vem är det som har dött? Skall vi på begravning?"

Jag blev helt förstummad och visste inte vad jag skulle säga. Hon påstod att "hemma i mitt land tänder vi bara levande ljus när någon avlidit." PANG! Vår första kulturkrock hade blivit  ett faktum.

Jag tänker tillbaka ibland på denna episod, särskilt nu i allhelgonatider då vi minns de nära och kära som inte finns bland oss längre. En tid då vi smyckar gravar och tänder ljus på kyrkogården för att hedra dem.

Jag tänker också på min gode vän Björn, som under många år önskat att han vore död. Björn smittades av HIV i slutet på 1980-talet, hade sett åtskilliga vänner tyna bort och bevittnat många begravningar. Han var övertygad om att han också skulle dö och planerade sin begravning in i minsta detalj.

Platsen, musiken, pianisten, blomsterarrangemangen, vilka som skulle bjudas - ja han hade till och med tillverkat små inbjudningskort som skulle skickas ut efter hans bortgång.

En dag när Björn visade mig platsen där han hade tänkt begravningsceremonin skulle hållas, stannade han upp, såg på mig helt förtvivlat och sa: "Christian, vad skall jag göra, jag dör ju aldrig!" Jag kunde inte hålla mig för skratt och till slut insåg han själv hur dumt och teatraliskt det lät. Tack vare de nya bromsmedicinerna har han numera funnit sig i sin lott att leva.

Än idag kan jag tänka på hur fridfullt och lättat min mor såg ut efter befrielsen från cancertumörerna som åt upp henne inifrån. Hur jag allt eftersom höjde dropptakten från morfinbehållaren så att hon kunde somna in utan smärta.

Jag tänker på hur fint begravningsbyrån i Lübeck hade gjort i ordning henne. Den vita spetsklänningen, de levande ljusen och den vackra orgelmusiken. Väninnorna som kom och hälsade på. När vi satt på café, pratade om mamma, åt marsipantårta och drack likör.

De döda är inte döda. De lever vidare i våra minnen och berättelser.

Tänk på döden men glöm inte att tänka på livet också! 

Fler krönikor från undertecknad hittar du om du klickar här. 
Ta gärna en titt på min nya blogg: Heimatbloggen.

Papyrus - Epoker kommer och går

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-09-19

Papyrus - Epoker kommer och går

Morfar började som springpõjk på Götaverken, och har sedan arbetat på varvet ända fram till pensioneringen. På 1960-talet byggde han en liten kåk i Lundby Egna Hem på Hisingen med sina egna händer. Han satte en ära i att aldrig vara skuldsatt. Det lilla huset byggdes ut successivt, allt eftersom han hade sparat till material och andra utgifter. "Den som är satt i skuld är aldrig fri". Det var morfar som sa det långt innan Göran Persson.

Som barn fick jag följa med mormor och morfar på semesteranläggningar i Bohuslän och vid Riva del Sole i Italien, som varvsarbetarna fick hyra förmånligt. Jag minns än idag bilresan på Autobahn genom Tyskland till Italien. Sex personer i en Volvo Amazon utan AC: mormor, morfar, morbror Gerry, min mamma, min syster och jag -första semesterresan utomlands.

Det var en tid av trygghet och framtidstro som dagens ungdomar, som har svårt att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden, knappt kan föreställa sig.

Jag kom att tänka på morfar, när jag i våras såg biopremiären av "Bruket berättar - en film om Papyrus", i en så gott som utsåld Fässbergssalen.

Dokumentären av producenten Dan Kristensson bygger på intervjuer med före detta arbetare och tjänstemän, vilket bidrar till att filmen känns levande. Rörande berättelser varvas med tidigare ej visat bildmaterial.

Som när en arbetare ville ta ut sparad semester i samband med sitt bröllop.

-"Men är detta verkligen nödvändigt?"

Med mössan i hand fick han avslag. Den efterlängtade semesterveckan förvandlades till en ledig måndag.

 -"Men det gick ju bra ändå. Man var ju lite rädd för disponenten och vågade inte säga ifrån på den tiden."

De intervjuade i filmen vittnar samstämmigt om unik sammanhållning och kamratskap, men också om det sociala ansvaret som pappersbruket tog för sina anställda, genom bland annat sjukförsäkringsfonder och semesteranläggningar. Ett jobb på Papyrus ansågs lika säkert som en statlig anställning.

Marcus Wallenberg delade alltid personligen ut medaljer och guldklockor till förtjänta medarbetare vid högtidliga ceremonier i Fässbergs kyrka, vilket här illustreras genom unikt filmmaterial ur privata gömmor.

"Bruket berättar" är ett levande tidsdokument, där brukets historia berättas av de kvinnor och män som arbetat där. Filmen lämpar sig utmärkt som studiematerial och borde vara närmast obligatoriskt i Mölndals skolor. Historien är värd att berättas och föras vidare till kommande generationer.

Har du missat filmen, så finns den att köpa på Mölndals Museum och Hembygdsföreningen.

Fler krönikor hittar du här.

Avslutningsvis en liten film:

Chalmersläraren, och experten på övergivna platser, Jan Jörnmark tar oss med till pappersfabriken som blev omkörd av tiden.

Pappersbruket Papyrus i Mölndal blomstrade i 130 år – 2006 var sagan slut.

VIDEO: Torgil Störner och Peter Hellqvist

FOTOGRAFIER: Jan Jörnmark, ur boken "Avgrunden"

FOTOGRAFIER AV GAMLA PAPYRUS: Mölndals stadsmuseum och Föreningsarkivet i Sydvästra Götaland

MUSIK: Björn Olsson

På exkursion med Jan Jörnmark from Chalmers Univ. of Technology on Vimeo.

Bygg gärna, men inte här

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-08-22

Månadens krönika hade kunnat haft 'Not in my backyard' som rubrik, men jag väljer att skriva på svenska. 

Den handlar om gemenskap kontra själviskhet, och jag skrev den med anledning av protester mot ett planerat trygghetsboende, som kommer att skymma utsikten för vissa. 

Jag har valt att inte skriva ut det direkt, men ändå så att berörda kan känna sig träffade.

Bygg gärna nytt, men inte här!

Vid varje månadsskifte samlade min klassföreståndare in matpengarna. En och en ropades vi elever upp, gick fram till podiet, överlämnade pengarna som mamma och pappa hade skickat med oss, och bockades av på en lista. Platsen: en realskola i Lübeck på 1970-talet.

Jag får då och då anledning att tänka tillbaka på Karl som aldrig hade några pengar. Vi alla i klassen visste att Karls pappa söp och pucklade på både honom, hans syskon och hans mamma. Pengarna räckte aldrig till.

Karl och hans familj tillhörde de 14 miljoner tyskar, som efter andra världskrigets slut flydde undan ryssarna och fick lämna sina hem och allt de ägde. Så småningom hamnade de i provisoriska läger i dåvarande Västtyskland.

Karl och hans familj bodde i ett sådant. Det var enkla stugor av trä, utan vare sig egen toalett eller rinnande vatten. Meningen var att livet i lägret skulle vara en övergångslösning tills man hade kommit på fötter igen och startat ett nytt liv.

Efter skolan brukade jag köra ut mediciner åt min danskafrökens man, som var apotekare. Många av kunderna var gamla och bodde i flyktinglägret. Det var trångbott och fattigt. Jag minns att en del hade höns och kaniner. Kärrorna med vilka de hade färdats, en del med häst, andra till fots, stod kvar på gårdarna som ett vittne om ett tidigare liv som bönder  i Preussen, Pommern, Böhmen eller Mähren.

Kommunen hade till slut insett att man måste göra något för flyktingarna, och det planerades för att bygga permanenta bostäder. Problemet var att de skulle inkräkta på ett attraktivt grönområde.

Protesterna blev enorma. Det samlades in namnlistor med krav på utredning av "alternativa placeringar". Många skulle förlora utsikten mot en äng och skog som fanns i närheten. De boende hänvisade till, som de påstod, "omfattande forskning som visar på samband mellan boendes psykofysiologiska hälsa och ögonkontakt med naturen".

Man krävde "vindanalyser" samt utredning om framtida utsläpp från biltrafik. Ingen sa rent ut vad den egentliga orsaken var: att man var rädd för att de nya bostäderna skulle medföra en minskning av den egna bostadens värde.

-Bygg gärna hus åt flyktingarna, men inte här!

Hur gick det då för Karl? Vi elever i klassen la ihop från våra fickpengar, klassföreståndaren samlade ihop pengar bland kollegor i lärarummet - så utan mat blev han aldrig.

Så småningom fick han och hans familj en egen lägenhet. Efter skolan skiljdes våra vägar, men han finns kvar i mina tankar för alltid. Och som sagt, då och då får jag anledning att tänka tillbaka på honom. 

Fler krönikor hittar du om du klickar här! 

Var det bara en tweet?

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-07-18

Var det bara en tweet?

På internet efter Sverige-Danmark:

Damlandslaget - Lesbiska horor är vad ni är! "Damer" ska inte spela fotboll. Ser ju ut som män. #Lesbiska hela bunten! Ni våldför er på Gamla Ullevi, era flator!

Föraktet mot halva mänskligheten är konstant och flödar på nätet varje dag, varje timma, varje sekund, dygnet runt. Nätet har inneburit en revolution för yttrandefriheten, där varje människa är sin egen chefredaktör. Det som förr stannade inom omklädningsrummets fyra väggar eller inom stammisgänget på krogen, hamnar numera som tweets på Twitter eller statusar på Facebook, tillgängligt för alla.

En herrtränare för ett handbollslag i elitserien stod för ett av inläggen, där han antyder att hela landslaget är lesbiskt. Till tidningen Nyheter 24 säger han:  – Nej, men det var ju bara en rolig grej. Jag vet inte, jag hade ingen tanke utan det vart bara en tweet.

Frihet innebär alltid ansvar. Tweetarna jag tagit som exempel ovan står där, kan inte göras ogjorda.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skrev för några år sedan: "Bloggen är en kloakbrunn som lett till förslumning av det offentliga rummet” . Ibland är jag benägen att hålla med, och funderar till och med på att ta en internetfri månad, för att rensa skallen.

Just nu upplever vi en fantastisk fin sommar. Varje år i juli besöks vi av tusentals ungdomar från hela världen som deltar i Partille Cup och Gothia Cup, världens största handbolls- och fotbollsturneringar. Många av dem är inkvarterade i Mölndal, och spårvagnarna är ofta knökfulla in till sista ståplats.

Det står jag gärna ut med så länge det skrattas och sjungs hejaramsor på vagnen. Jag blir glad inombords när jag ser och hör dessa ungdomar, kanske på sin första utlandsresa utan föräldrarna, prövandes sina vingar.

Som grädde på moset arrangeras också fotbolls-EM i år, med folkfest på stan och en "Fan Zone" vid Stora Teatern, där vi som inte fått biljetter till Gamla Ullevi kan se matcherna på storbildsskärm och heja på landslaget.

I en krönika för exakt två år sedan beskrev jag en upplevelse från Ullevi: Män jagade varandra på läktarna. Knytnävar virvlade genom luften. En man fick flera karatesparkar rätt mot sitt huvud, endast några meter ifrån min sittplats.

En pojke i 10-årsåldern bredvid mig såg med skräckslagna ögon på sin pappa, som höll hårt om sin son. Pappan vände sig mot mig och undrade om det inte var dags att gå. Jag nickade instämmande och vi bestämde oss för att lämna fotbollstadion.

Det var då jag bestämde mig för att sluta gå på herrfotboll. Det beslutet har jag inte ångrat. 

Veckans insändare: 

Fler krönikor hittar du om du klickar här! 

Bli inte sjuk i sommar

Akuten på Mölndals sjukhus

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-06-20

Bli inte sjuk i sommar

Så är den då äntligen här - den efterlängtade sommarsemestern. Många har säkert planerat resor, utflykter eller campingvistelser sedan länge. För politikerna och tjänstemännen som styr över sjukvårdens resurser verkar dock sommaren komma som en överraskning år efter år.

Mitt värsta minne är från mitten av 90-talet på Kungälvs sjukhus, då två psykavdelningar slogs ihop till en. Halva personalstyrkan skulle ta hand om svårt psykiskt sjuka patienter på en överbelagd avdelning. Enkelrummen förvandlades till 2-bäddsrum, 2-bäddsrummen till 3-bäddsrum och så vidare. Den stackars patienten som hade sin säng innerst, fick kliva över sina två rumskamrater om hen var tvungen att gå på toaletten på natten.

Trångboddheten ledde naturligtvis till konflikter. Personalen slet som djur och patienterna tyckte synd om oss. "Här inne måste man vara frisk för att klara av att vara sjuk", som en patient sa till mig en gång.

Mölndals sjukhus har misslyckats totalt med att rekrytera sköterskor i sommar och tvingas stänga medicinakuten i nio veckor. Akut sjuka patienter skall istället transporteras i en "Jumbolans", en specialdesignad buss för patienter i behov av sjukresa,  till Sahlgrenska eller Östra. Detta samtidigt som larmrapporter kommer från ambulanssjukvården i Göteborg.

I Göteborgs-Posten vittnade nyligen två ambulanssjuksköterskor om en tung arbetsmiljö utan raster, där 13-timmarspass inte är ovanligt.  Man tar in personal utan medicinsk utbildning och använder personer från bemanningsföretag. Sahlgrenska har tackat nej till många kompetenta sköterskor som velat ha mer i lön.

Några mil söderut har man löst sommarschemat på ett annat sätt. I Varberg anställer man pensionerade sjuksköterskor via bemanningsföretag. Eftersom arbetsgivaravgifterna är lägre för 65-plusare har bemanningsföretagen råd att betala ut en månadslön på 50.000 kronor.

Så länge Sahlgrenska inte är villigt att betala mer än 21 800 kronor i ingångslön kommer de nyutbildade att fortsätta söka sig till andra arbetsgivare.  Sköterskorna söker bättre betalda  jobb i andra landsting, i privatvården, hos bemanningsföretag eller i Norge. Och jag klandrar dom inte för det.

Detta skulle ha blivit en trevlig och småputtrig sommarkrönika, nu blev det en arg insändare istället - men det beror på att jag blir så upprörd över detta återkommande problem år efter år. Kanske skulle det vara annorlunda om sjukvårdens politiker och administratörer praktiserade inom vården några veckor per år? Då skulle jag specialdesigna fikamuggar till dem, med texten: Florence Nightingale jobbar inte här längre.

Trevlig midsommar!

Fler krönikor hittar du om du klickar här

Vem är det som bestämmer, egentligen?

Nedan min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2013-05-16:

Vem är det som bestämmer egentligen?

Hur många av er twittrar, räck upp en hand!  En något förlägen stämning lade sig över publiken, men till slut räckte en handfull av oss upp armen. Vi var väl  80 personer som hade hörsammat kallelsen till debatten i Kulturhallen på Kvarnbydagen nyligen, på temat: "Vem är det som bestämmer egentligen?"

Twitter är bara ett av flera nya sociala medier där vi som medborgare har möjlighet att göra våra röster hörda, med några enkla tryck på datorns tangenter eller via den smarta telefonen. Utvecklingen har gått med en rasande fart. Hade medelåldern på publiken  dock varit trettio istället för sextiofem är jag säker på att fler hade räckt upp handen.  Den digitala tekniken har skapat en generationsklyfta där inte alla orkar hänga med, och ibland kan jag själv fråga mig  vart tiden för samtal och eftertanke tagit vägen.

Under tonåren på 70-talet var jag en hängiven radiolyssnare, med öronen riktade mot min  gamla AGA-mottagare. Jag hade konstruerat en flera meter lång radioantenn som jag hängt ut från mitt pojkrumsfönster, och som prydde buskarna i vår trädgård  till min mammas stora förtret.  Min far lät mig dock hållas. Han hade växt upp i ett samhälle där enbart en röst fick höras, och där man kunde bli skjuten på stående fot om man lyssnade på BBC.

Vi bodde i Lübeck i Västtyskland, endast några kilometer från den minerade gränsen mot öst - en obarmhärtig järnridå som skilde familjer och vänner åt. De som från östsidan försökte korsa gränsen gjorde det med fara för sina liv.

Jag lyssnade ofta på Sveriges Radios utlandssändningar på tyska och engelska, "Radio Sweden" som sände över hela Europa via mellanvågssändaren i Hörby. En gång i veckan var det önskeprogram där namnen lästes upp på lyssnare, som hade skrivit till radion och efterlyst brevvänner. Jag ville ha brevvänner i Sverige och var inte sen att skriva.

Döm av min förvåning när det en vecka senare damp ner över hundra brev, samtliga från ungdomar i DDR men ingen från Sverige. Då plötsligt förstod jag betydelsen av dessa utlandssändningar, och i vilken omfattning man lyssnade på västradio i öst.

Jag började brevväxla med ett tjugotal. Ofta dröjde det en till två veckor innan jag fick svar  i form av illa ihoptejpade kuvert, med brev där ibland hela meningar var överstrukna. Ibland kom inte breven fram alls.

Två av dessa brevvänner har jag kontakt med fortfarande, men nu via Facebook. Vi skriver och skickar bilder till varandra med några enkla klick i realtid. 

Det är vi själva som bestämmer. 

Fler krönikor hittar du här. 

Maten ska vara helig!

Nedan min senaste krönika, publicerad i Mölndals-Posten torsdag den 18 april 2013

Maten ska vara helig!

Mat är inte bara något man stoppar i sig. Den ska dofta gott och se aptitretande ut och ge en möjlighet till social samvaro. Jag tänker på Leif Mannerströms ord när jag läser om det nya avtalet om hemtjänstmat för Mölndal. Tidigare tillagades maten av Lunch Express i Lackarebäck, men efter företagets konkurs har man slutit avtal med franska multijätten Sodexo. Maten kommer att lagas i Märsta fyra mil norr om Stockholm. 

Sodexo grundades i Marseille som cateringfirma på 1960-talet, och har sedan dess vuxit till ett gigantiskt företag med verksamhet i 80 länder och en omsättning på över 130 miljarder svenska kronor. Nästan samtidigt som det nya avtalet träder i kraft, öppnar Sodexo en ny lunchrestaurang i Pedagogen Park med plats för 150 gäster. Den 1:a maj slår man upp portarna, där kommer även att finnas uteservering med 50 platser. 

I Jordbruksverkets ”Vision om Sverige som det nya matlandet” framhävs ”att måltiderna som vi serverar på våra äldreboenden och sjukhus och till barnen i skolan är en viktig del av visionen. Att den offentliga måltiden ska vara både god, trevlig och näringsriktig är en självklarhet. Det handlar om att maten ska smaka bra och att den är lagad på bra råvaror, men också att den omgivande miljön är tilltalande.” 

Regeringen satsar också stort på matturism, Sverige lanseras som ”det nya matlandet”. För ett år sedan deltog jag själv vid en guidning av besökande resesäljare från Tyskland. Tillsammans med stjärnkocken Stefan Karlsson rörde vi ihop var sin gravlaxsås till laxmackan och med tillhörande snaps lärde vi tyskarna att sjunga ”Helan går”. 

Kontrasten kan väl knappast bli större när jag tänker på dessa matlådor som nu tillagas i Sodexos centralkök och transporteras på landsväg de dryga 50 milen från Märsta till Mölndal. Jag har i princip inget emot kyld varm mat, men vart tar visionen om det nya matlandet vägen? Miljöaspekten med långväga transporter, att maten vi äter skall vara lokalt producerad? 

För Mölndals del handlar det om 160 personer som får sin mat via Sodexo från hemtjänsten. Skulle man inte kunna tänka sig att tillaga maten vid den nya lunchrestaurangen i Pedagogen Park? Kanske till och med en del av ”brukarna” då och då får möjlighet att avnjuta sin lunch där i trevlig miljö och under sociala former? 

Leif Mannerström sa en gång vid ett av sina framträdanden: ”Släng till de gamla någonting så att de håller tyst. Det är inte så det ska gå till, för mig är mat heligt”. 

PS. Har du själv eller som anhörig erfarenheter av hemtjänstmaten? 

Skriv gärna några rader och dela med dig!

Fler krönikor hittar du här. 

Drömmen om en mötesplats

Nedan min krönika senaste krönika, publicerad i Mölndals-Posten onsdag den 13 mars:

Drömmen om en mötesplats

"Och kom ihåg Christian: Så lite blattar som möjligt!” 

Orden är vaktchefens på en nattklubb där jag extraknäcker då och då som entrévärd. Vakterna har själva invandrarbakgrund från sydöstra Europa och jag undrar: 

”Varför då?”

”Jo du förstår, blattar beställer nästan aldrig nånting, på sin höjd vatten eller en cola. Är det för många i lokalen sticker svennarna , det är dålig business.”

Krogar och nattklubbar må vara platser där olika människor möts, men villkoren är kommersiella. Konsumerar du inte tillräckligt mycket är du inte välkommen.

Regeringens Framtidskommision kommer regelbundet ut med rapporter och undersökningar om läget i Sverige och landets framtidsutsikter. I en utredning som nyligen publicerats skriver man om framtiden:

”En central utmaning är att olika grupper i samhället lever allt mer olika liv och att det finns färre sammanhang där de möts på lika villkor. Boende- och arbetsplatssegregationen är betydande. Städerna är byggda så att möten mellan olika grupper försvåras, och föreningslivet i en del utsatta bostadsområden är avskuret från samhället i övrigt.”

Även mentala barriärer håller olika grupper isär. I utredningen konstaterar man ”att merparten svenskar (77 procent) umgås sällan eller aldrig med utomeuropeiska invandrare. Invandrare som bott och arbetat i många år i Sverige vittnar om att de har svårt att knyta personliga kontakter med infödda svenskar. ”

Jag tror det är viktigt att skapa nya, ickekommersiella mötesplatser för människor med olika bakgrund. Cirka hälften av svenskarna utför idag ideellt arbete för en förening. Ta till vara på de resurserna!

Även kommunen har ett ansvar att skapa mötesplatser för alla människor, oavsett bakgrund och hur mycket de konsumerar. Politiker, se det inte som en kostnad, utan en investering för bättre hälsa och minskade sociala kostnader bland Mölndalsborna i framtiden.

Just nu pågår arbetet med Drömmen om Mölndal, att utarbeta en framtidsvision inför stadens 100-årsjubileum 2022. På bloggen kan vem som helst komma med förslag om hur man vill se framtidens Mölndal – många har redan gjort det. Här finns storslagna och fantasifulla inlägg om allt från nergrävd motorväg, racerbana på Safjället till fler och större affärer i Mölndals Centrum – men glöm inte bort det synbart enkla men ack så svåra: att skapa möjligheter och förutsättningar för människor att mötas. Ta chansen nu, förslagstiden går ut den 5 april.



För att lämna förslag gå in på www.drommenommolndal.se



Framtidskommissionens hemsida: www.framtidskommissionen.se



Fler krönikor hittar du här.

Hård i tanken men vek i hjärtat - till minne av syskonen Scholl

I fredags var det exakt 70 år sedan syskonen Hans och Sophie Scholls rättegång och avrättning genom giljotin samma dag. De ingick i motståndsgruppen "Die weisse Rose" (Den vita rosen) som spred brev och flygblad mot Hitler och nazisterna. Alla tyska ungdomar läser om dem i skolan.

De flygblad, som delades ut för att väcka motstånd mot nazistregimen, i första hand inom de unga akademiska kretsarna i München, spreds efter Sophie och Hans Scholls död i flertalet tyska städer i miljonupplaga från allierade flygplan.

Tyska bokhandeln och staden München delar varje år ut "Syskonen Scholl-priset" till en person som utmärkt sig för civilkurage genom att sprida det fria ordet. Den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaya, kinesiske dissidenten Liao Yiwu och svenska journalisten Cordelia Edvardsson är några av pristagarna.

Med anledning av 70-årsdagen av Hans och Sophie Scholls död anordnas denna helg minnesceremonier och föreläsningar till deras minne över hela landet.

En av Sophie Scholls stora förebilder var den franske katolske filosofen Jacques Maritain som hon ofta citerade:

”Il faut avoir l'esprit dur et le cœur tendre” ("Man måste vara hårdför i tanken, men vek i hjärtat").

Deutsche Welle:

Sophie, Hans Scholl remain symbols of resistance

Exhibition honors courage of White Rose anti-Hitler movement

Weisse Rose Stiftung på Facebook 

Vita Rosen Stiftelsen, där finns även information på engelska

1982 spelade Michael Verhoeven in filmen Die weisse Rose. Jag hittade den i engelsktextad version på YouTube, i åtta delar. Den är mycket sevärd, bra skådespelare. 

Nedan första delen, fortsättningen får du leta fram på tuben. 

Fler inlägg om historia, civilkurage, tro och Tyskland hittar du om du klickar nedan: