Min månadskrönika publicerad i Mölndals-Posten 2012-08-09
Tora var ingen idiot
Diagnosen var obarmhärtig. I patientjournalen stod det svart på vitt: "Idiot".
Tora föddes i norra Bohuslän 1898 och hade tillbringat större delen av sitt liv på institutioner. På den tiden var det inte så ovanligt att fattigdom, en brokig uppväxt eller en udda personlighet kunde resultera i livslång inlåsning. Tora kom från mindre bemedlade förhållanden och arbetade som piga. Det hårda och slitsamma arbetet blev henne övermäktig. I 20-årsåldern försökte hon dränka sig i gårdens brunn. Allt sedan dess hade hon suttit inlåst på det stora mentalsjukhuset på Hisingen. Hospitaliseringen hade satt sina spår.
Jag var fortfarande tonåring när jag som nyanställd skötare fick i uppgift att vara kontaktperson åt Tora. Hon satt mest för sig själv i ett hörn av dagrummet. I sina ljusa stunder sjöng hon gamla visor och skillingtryck från norra Bohuslän. De flesta kunde hon utantill, men ibland bad hon mig att plocka fram häftet med visor som var nedtecknade på svart vaxduk. Vid ett tillfälle uppträdde Margareta Kjellberg i sjukhusets stora samlingssal och Tora sken upp som en sol. Det levde hon på länge.
Trots att hon var rullstolsbunden och inte kunde äta själv gjorde vi utflykter in till Göteborg med hjälp av socioterapins bilar och personal. Vi shoppade kläder på Victoria, fikade på Bräutigams eller ordnade picknick i Slottskogen. En vecka varje sommar åkte vi på pensionat någonstans i Sverige.
Den stora sjukhusparken utnyttjades maximalt. Så fort solen visade sig ordnade vi saft- och bullkalas i gröngräset. Bullarna bakade vi själva i avdelningens kök, och saften gjorde vi av egenplockad fläder från sjukhusområdet. Bohuslandstinget knusslade inte med resurser. Personaltätheten var hög och det skulle aldrig fallit någon in att låsa in patienterna på natten och lämna dem ensamma utan personal.
Vid mina långpromenader genom Mölndal passerar jag ofta äldreboenden. Jag slås av att man nästan aldrig ser någon människa utanför, trots inbjudande parkbänkar och grönska. Det gör mig ont i hjärtat när jag läser artiklar om hur gamla människor låses in på nätterna för att spara på personal; om hur anställda inom hemtjänsten stressar från "brukare" till "brukare" för att hinna med, utan tid att sitta ned och prata. Har samhället blivit fattigare under de senaste trettio åren?
Jag undrar vad Tora hade sagt, vi hade gott om tid för långa pratstunder. Det jag lärt mig av hennes berättelser om uppväxten i början på 1900-talet hade jag aldrig kunnat läsa mig till i en bok. Och en sak är jag säker på: Läkarna hade fel, Tora var ingen "idiot".
Vill du läsa fler av mina krönikor hittar du dom om du klicka på den blå etiketten nedan.
Barack Obamas talesmän har bekräftat – det finns ett litet mikrobryggeri i Vita Huset.
Trogna bloggläsare vet, jag är galen i öl. Som ölfrämjare tillbringar jag nog 3 - 4 kvällar i veckan på krogen, oftast som avkoppling efter jobbet. Det är dock inte enbart ölen som står i centrum, utan umgänget med bekanta och goda vänner är minst lika viktig. Kanske är det min tyska bakgrund som bidragit till att jag hellre dricker mina öl på puben, men så gott som aldrig hemma. Här följer jag oftast min brittiske vän Bobs visdomsord: 3 pints is a drink, 4 is a night out.
På senare år har det grundats det ena mikrobryggeriet efter det andra. Att bara beställa "en stor stark" är snart ett minne blott.
Enligt World Of Wine News ska även USA:s president Barack Obama har blivit ölbryggare. Huruvida det är presidenten själv som brygger White House Honey Ale, låter Vita Husets talesman vara osagt. Men honungen som ger smak till både den ljusa och mörka alen ska komma från Vita Husets trädgård och Michelle Obamas bikupor.
– Jag har bara provat den ljusa och den var uppfriskande, säger talesmannen Jay Carney, till USA Today.
Utrustningen ska vara inköpt av familjen Obama själva.
Beeradvocate skriver på sin hemsida, att amerikanska hembryggare av öl nu vädjar till president Obama att offentliggöra recepten till White House Honey Ale. Här finns även en namninsamling - "We The People Petition" som du kan underteckna.
De skriver:
WE PETITION THE OBAMA ADMINISTRATION TO:Release the recipe for the Honey Ale home brewed at the White House.
Following in the footsteps of great men like George Washington, Thomas Jefferson, and Benjamin Franklin, Barack Obama has reportedly been enjoying the rewards of home brewed beer. Recent reports from news outlets like the Washington Post (August 15th, 2012) have stated that Obama has been drinking a White House home brew Honey Ale while on the campaign trail.
In keeping with the brewing traditions of the founding fathers, homebrewers across America call on the Obama Administration to release the recipe for the White House home brew so that it may be enjoyed by all.
"I think it’s time for beer” -Franklin D. Roosevelt (March 12, 1933)
Målet för kampanjen är att till den 17 september få ihop 25.000 namnunderskrifter. Du kan stödja dem om du vill genom din namnteckning, klicka här.
xxxxxxxx
Har du ingen inbjudan till Vita Huset på gång, kanske du har vägarna förbi Göteborg? Passa då på att besöka mitt vardagsrum som är belägen på en av Göteborgs främsta ölpubar, The Rover.Här håller inte bara ölen utan även maten hög klass.
Semestern är över hösten närmar sig med stormande steg. Semester, ja - det är bloggen som haft semester. Själv har jag arbetat mer än heltid under hela juli, eftersom jag även täckt en del semesterfirares nätter utöver mina ordinarie timmar.
Samtidigt har jag lidit av idétorka och brist på inspiration, men nu tänker jag fortsätta blogga i Don Christos anda.
Jonas Gardell intervjuades i radions Studio Ett idag om sin nya bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om AIDS-hysterin och "bögpesten" som främst drabbade homosexuella män i mitten av 1980-talet. Om hur dessa sjuka människor bemöttes både i allmänhet och i den svenska vården - ett tidsdokument.
Jonas säger själv att han "blivit författare just för att skriva de här böckerna". -Boken utgör del ett i en trilogi.
Vid lyssnandet av intervjun rördes jag, liksom Jonas själv, till tårar eftersom jag mindes hur HIV-smittade behandlades inom sjukvården. Jag skrev en krönika om det som publicerades i Mölndals-Posten i april i år.
Den kan du läsa om du scrollar neråt, men hör inslaget med Jonas Gardell först.
I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in.
I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte.
Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".
För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska.
Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut.
PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS
xxxxxx
Torka aldrig tårar utan handskar har filmatiserats och kommer att visas på SVT i höst. Avslutningsvis en trailer som smakprov:
Det anses nu med all sannolikhet bevisat, att den svenske prästen Aleksander Radler verkligen har varit agent för östtyska säkerhetspolisen STASI. Eftersom de svenska SÄPO-arkiven är hemligstämplade, åkte en utredningsgrupp från domkapitlet i Luleå stift ner till Berlin och BStu, vilket ärden tyska Stasimyndigheten,dit alla kan vända sig till, för att ta del av sina personakter, och få reda på vem som har spionerat på dem.
På Luleå stifts hemsida lämnas en saklig och kronologisk redogörelse för vad som har hänt i ärendet fram till nu. Redogörelsen publicerades i tisdags och du kan läsa den här.
Stiftsjuristen Anna Wernqvis skriver, att det enligt den tyska myndigheten "inte råder någon som helst tvekan om att prästen har lämnat uppgifter till Stasi. Myndigheten bestrider också att arkivmaterialet om honom skulle ha kunnat förvanskas eller manipulerats på annat sätt.
Domkapitlet har nu begärt ut handlingarna samt ett intyg där innehållet i handlingarna sammanfattas. Dessa handlingar kommer att tillställas prästen för yttrande och först därefter kan domkapitlet fatta beslut i ärendet.
Domkapitlets prövning avser inte uppgiftslämnandet som sådant eftersom det skedde innan kyrkoordningens tillkomst, utan endast prästens agerande och uttalanden till biskop och medier.
Domkapitlet vill understryka att prästen inte prövats eller dömts för något brott i Sverige. Hans agerande var i överensstämmelse med dåvarande östtysk lag varför han inte gjort sig skyldig till något brott i Tyskland."
Tidningen Expressen reste också till Berlin och träffade flera av Aleksander Radlers offer. Han förråde sina studiekamrater genom att avslöja deras planer på att fly till väst. Samtliga blev dömda till flera års fängelse för försök till "republikflykt". Två av dem finns inte kvar i livet - de begick självmord.
1968 var studentrevolternas år, och de studerade alla på universitetet i Jena. Regimen i DDR hade precis skruvat åt förtrycket ytterligare med en ny konstitution som i ett slag strök bland annat strejkrätten och religionsfriheten. Människorna kände sig instängda omgivna av murar, taggtråd och minerade gränser.
Det var förbjudet att resa ut. Man fick inte läsa vad man ville, inte lyssna på den musik man ville. Att lyssna på västtysk radio eller se på västtysk TV var straffbart, och blev man ertappad kunde man hamna i fängelse, bli av med sin studieplats eller sitt arbete. Många såg flykten till väst som enda möjlighet.
Själv kommer jag ihåg, att östtysk radio bara spelade klassisk musik, marscher och kommunistiska kampsånger. Det var först efter Walter Ulbrichts död 1973 som man tillät västerländsk pop- och rockmusik i östtysk radio.
Av artikeln i Expressen framgår inte vilka STASI-fängelser prästens offer hamnade i, det fanns många av dem utplacerade över hela landet. Ett av de mest kända var Hohenschönhausen i Berlin. Det är numera ett museum som drivs av en stiftelse. Det är värt ett besök, deras engelskspråkiga hemsida kan du läsa här.
Du kan även läsa mina tidigare inlägg i ämnet, bland annat om Vänskapsföreningen Sverige-DDR. Ordföranden i föreningen har varit biskop emeritus Lars Carlzon och den socialdemokratiske riksdagsmannen och skolpolitikern Stellan Arvidsson.
Läs även Lena Breitners utmärkta blogg Tankar om IB - där står allt om Stasi som du behöver veta.
Jag har svårt att förstå, hur Aleksander Radler med gott samvete kunde leva och utöva prästyrket i Sverige i 40 år, när han har orsakat sina studiekamrater så mycket lidande - kamrater som litade på honom till 100 %, som anförtrodde honom sina flyktplaner.
Här nedan kan du se en intervju gjord av Expressen, där han blånekar till allt. Beklämmande.
Jag har medvetet valt engelskspråkiga Wikipedialänkar i detta inlägg, eftersom de innehåller så mycket mer information än de på svenska.
Nätverket är det första av sitt slag i landet, och dess uppgift är att främja undersökande journalistik på nätet samt överbrygga språkbarriärer. Sidan lanserades i mitten av juni på engelska, arabiska och kurdiska.
Webbplatsen skall vara ett fönster för irakiska journalister som är intresserade av undersökande journalistik, men också för internationella besökare som vill få en bättre förståelse av det irakiska samhället - ett fönster bortom de stora nyhetsbyråmonopolen.
Jag har tagit mig en titt på deras engelska nyhetssida idag. Den verkar lovande och jag har placerat den i min blogroll. Därmed får jag uppdateringar direkt i bloggen så fort de har publicerat något nytt.
Här en artikel ur dagens Norrtelje Tidning, om ett syskonpar som fått avslag på sina asylansökan och skall utvisas till Irak Syskonen skickades till Sverige från Bagdad 2008. Pappan är journalist och levde under dödshot. Mamman tog beslutet att Cristian och Masarra skulle skickas till en irakisk familj de kände i Farsta.
"Under en månads tid fördes de av smugglare till Sverige, bara 11 och 14 år gamla. Den 14 juli togs de emot av familjen i Farsta och sökte asyl hos Migrationsverket. De började skolan under hösten och sedan flyttade de runt till flera olika ställen i väntan på besked.
Första avslaget kom redan i februari 2009, men det kunde aldrig verkställas eftersom det inte fanns någon mottagare i Irak. Syskonen har inte haft någon kontakt med sin familj sedan de åkte."
Efter gårdagens inlägg, som tog flera timmar att ställa samman, blev det en snabbloggning idag.
Fler inlägg om Irak, politik och NYOI hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Jag lärde känna Gun Holmertz på 1980-talet, när vi båda var aktiva i Föreningen Stoppa Rasismen i Göteborg. Den ingick i Riksförbundet Stoppa rasismen som grundades 1983, vars syfte var att motarbeta rasism och främlingsfientlighet i Sverige, samt att försvara rätten till asyl. Den minnesgode kanske kommer ihåg rockmärkena med den öppna handen och texten "Rör inte min kompis". Jag var aldrig aktiv i styrelsen, men som medlem hjälpte jag till att organisera möten, konferenser, konserter och seminarier.
Under samma period på 80- och 90-talen var jag ledamot av Göteborgs Kommunfullmäktige för miljöpartiet, ordförande i stadsdelsnämnd Backa samt vice ordförande i den dåvarande Invandrarnämnden, som bl.a. hade tolkverksamheten och stöd till invandrarföreningar som sina ansvarsområden. Idag tillhör jag inte något parti och man kalla mig för "avdankad politiker". Det betyder dock inte att mitt intresse för politik och frågor kring rasism och mänskliga rättigheter har svalnat, tvärtom. En stor del av mina inlägg på bloggen handlar just om dessa frågor.
Idag är Gun Holmertz verksamhetsansvarig för Caritas Frivilligcentraler i Hjällbo/Bergsjön, samt nämndeman i
Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg, där hon representerar Vänsterpartiet.
För några dagar sedan skrev hon på Göteborgs-Postens debattsida en artikel, där hon beskriver sin oro för att islamismen får ett allt större fäste i Hjällbo. Hon skriver:
"Hos den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas horn, med vilken vi delar lokaler, ser jag dagligen hur deras ursprungliga verksamhet i ökad grad har övergått till islamism (en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen). Lokalen fungerar numera dygnet runt som en renodlad moské, där bönemattor rullas ut och frekventeras av hundratalet män, varav många nytillkomna. Några är personer som för cirka ett år sedan uteslutits ur Bellevuemoskén för wahhabism (fundamental saudiarabisk islam)."
Vidare kritiserar hon kommunens brister i flyktingmottagningen:
"Mottagandet i Göteborg är så pass bristfälligt förberett att en stor del av de nyanlända somalierna riskerar att gå direkt in i famnen på islamistiskt aktiva landsmän. Jag grundar dessa farhågor på erfarenheter av mitt dagliga arbete som verksamhetsansvarig vid Caritas Frivilligcentral i Hjällbo/Angered. Vi stödjer personer vilka söker asyl eller har fått permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige, men som på grund av bristande språkkunskaper hamnat utanför SFI:s (Svenska för invandrare) språkprogram. Många har fortfarande efter tio till 15 år i Sverige ett ytterst begränsat ordförråd. Oftast gäller det kvinnor, som efter sin ankomst fött många barn och som stannat hemma och inte skaffat sig språkets grundläggande verktyg för integration. De säger själva många gånger att de är enklare att leva på försörjningsstöd än att aktivt söka arbete, då de anser att skillnaden räknat i inkomst är försumbar."
Att kritisera brister i flyktingmottagningen och integrationen är som att balansera på en knivsegg - det gör man inte ostraffat, framför allt inte när man samtidigt ställer sig kritisk till islamism som hon har gjort här.
Det dröjde inte heller länge innan hon fick svar på tal, av inga mindre än hennes partikamrater. Thaher Pelaseyed (V), ordförande Vänsterpartiet i Göteborg; Yvonne Palm (V), vice ordförande SDN Angered och Christina Höj Larsen (V), riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson svarar i en gemensam artikel att Gun Holmertz spär på redan existerande fördomar:
"Självklart är det inte så att kvinnor med slöja automatiskt är förtryckta eller att skägg är ett tecken på farlig radikalisering i Hjällbo. Dessa felaktiga uppfattningar riskerar skuldbelägga den somalisvenska gruppen på ett sätt som endast skapar ytterligare segregation."
Istället för att argumentera och problematisera de missförhållanden Gun Holmertz har tagit upp, använder hennes partikamrater copy-and-paste-metoden och citerar torrt generella punkter ur partiprogrammet:
"Undermålig SFI som inte baseras på deltagarnas förutsättningar och behov, avsaknad av en politik för full sysselsättning, bostadssegregation, nedrustning av välfärd i förorterna och en utbredd strukturell diskriminering är resultaten av medvetna, politiska beslut.
Vänsterpartiets politik mot segregationen står i direkt kontrast detta. Förutom nationella satsningar på SFI, en politik för full sysselsättning och investeringar i bostäder som bryter segregationen, lyfter vi i vårt handlingsprogram mot segregationen i Göteborg förslag som ger kvinnor möjlighet att stärkas genom kontakter med samhället och med varandra. Vi föreslår också kraftigt sänkta förskoleavgifter för att sänka tröskeln för föräldrar att använda den kommunala förskolan. Segregerande högerpolitik kan endast brytas med en politik som ger förutsättningar för utbildning, arbete och bostad – oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. Vänsterpartiet har den politiken."
Här bortses helt från att Vänsterpartiet i snart 20 år haft medansvar för styret av politiken i Göteborg. Istället för att stödja sin partikamrat och diskutera de uppkomna problem hon redovisar, använder de sig av retorik och floskler. Men döm själva genom att läsa hela artikeln, jag kanske har fel?
De skriver: "Holmertz argument visar egentligen två saker som inte explicit uttrycks i hennes artikel, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer samt Holmertz bristande människosyn.
Holmertz beskriver ett mardrömsscenario när det gäller föreningen Afrikas Horn och deras lokal som ligger intill Caritas, som lyder direkt under påvens auktoritet genom rådet CorUnum. Afrikas Horn är en konstruktiv kraft i Hjällbo, med bland annat verksamhet som riktar sig mot analfabeter, kvinnoverksamhet med seminarier som ”Föräldrars roll i samhället”, sportverksamhet och sommarläger för barn och ungdomar.
Afrikas horn har trakasserats av Holmertz under många år och föreningens medlemmar har länge varit medvetna om Caritas fientlighet, så det är inte förvånande att hon nu kommer med ett populistiskt utspel. Men hennes artikel avslöjar något som ingen förening i Hjällbo förut lyckats att bedriva opinion för, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer i stadsdelen."
Beteckningen "muslimsk aktivist" gjorde mig misstänksam, så jag började googla. Amanj Aziz driver en egen hemsida och är representant för TUFF (Troende unga framtida förebilder), samma förening som förra året anordnade en konferens i Kortedala och bjöd in hatpredikanten Bilal Phillips, som försvarar självmordsbombare, uttrycker antisemitiska ståndpunkter och förespråkar dödsstraff för homosexualitet.
GT-journalisten Johanna Schreiber bevakade mötet och inleder:
"Hotfull stämning utanför, censur innanför. Reglerna var hårda när GT till slut fick tillträde till konferensen där homohataren Bilal Philips föreläste. - Inga mobiltelefoner, inga fotografier, ingen inspelning, ingen filmning, förklarar mötesarrangören Amanj Aziz när GT slutligen får komma in på mötet."
"I Göteborg har en förening för unga muslimer bjudit in en radikal och mycket kontroversiell muslimsk predikant, som jämställer homosexualitet med mord och våldtäkt, och som argumenterar för dödsstraff för homosexuella. Amanj Aziz, TUFF och Nalin Pekgul, (S) medverkar."
Mycket till debatt blir det dock inte. Nalin Pekgül blir så upprörd över Amanj Aziz´ åsikter att hon lämnar studion. Inslaget är dock intressant, eftersom åsiktsskillnaderna framträder tydligt - minst sagt.
Hör inslaget på länken nedan:
Kritiken mot Gun Holmertz vill inte ta slut. I Göteborgs-Posten skriver Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet under rubriken Onyanserad kritik av läget i Hjällbo:
"Gun Holmertz, Caritas Hjällbo, pekar på allvarliga problem i integrationsarbetet i Göteborgs förorter med bristande språkkunskaper och växande arbetslöshet till följd (GP Debatt 18/6).
Flyktingar tycks mötas av privata initiativ snarare än kommunala satsningar. Lägesbeskrivningen är korrekt, men orsaken till problemen framstår som onyanserad. I stället för att fokusera på socioekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund, reduceras problemet i artikeln till en fråga om islamism.
Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med lång erfarenhet av arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det finns varierande tolkningar av alla religioner. Men det finns också regler kring hur man förväntas bete sig i samband med bön.
I synagogan förväntas män bära huvudbonad, i kyrkan är det tvärt om. Under muslimsk bön tar man av sig skorna och hundar är inte välkomna. Självklart skall alla former av kriminell aktivitet bli polisärenden oberoende av ideologi eller religion. Men människor i Sverige har rätt att utöva religion så länge de inte bryter mot lagen. Att vädra bönemattor eller bära sjal eller skägg är inte olagligt.
Holmerz menar att det inte går att prata om dessa frågor. Genom denna argumentation förenar hon sig med antimuslimska och invandringsfientliga röster. Islam och muslimers tro och praktik diskuteras ständigt i svensk politik och media – just nu på GP-debatt – liksom de utmaningar som invandring och integration erbjuder. Det är viktiga frågor som måste diskuteras.
Men att som Holmertz utgå från grumliga och generaliserande föreställningar bidrar inte till integrationen, utan är snarare en del av problemet."
"Om den stora allmänheten - även kallad ”väljarna” - visste hur vanlig den här typen av mobbning med åtföljande rädsla och ofta också total tystnad är, skulle den häpna. Själv har jag träffat flera personer som är förtvivlade över att inte kunna tala fritt utan att riskera repressalier och människor som inte får de jobb de söker för att de sagt eller skrivit något som ”någon” (allt är diffust) inte anser är ”korrekt”. Så är det i Sverige idag: många går omkring och håller god min, men mår dåligt psykiskt för att de inte kan eller vågar diskutera en av de största och viktigaste ödesfrågorna för Sverige– asylinvandringen - utan risk för att hela deras tillvaro raseras.
Se på Gun Holmertz! Över en natt är hon ute i kylan i sitt parti. För att hon berättar om vad hon ser och upplever dagligen. Hennes upplevelser i verkligheten passar inte in i Vänsterpartiets mall och då riskerar hon att bli persona non grata.
Förutom detta har hon också - uttryckligen och inför vittnen - blivit dödshotad i Hjällbo.
”Du går till ditt jobb nu, men inte många dagar till…” sade mannen som även åkallade Allah.
Detta har hon givetvis polisanmält.
Var är Gun Holmertzs partikamrater när hon hotas?
Vi – alla! – måste aktivt och högljutt värna om den grundlagsstadgade rätten till åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, om den ska gälla annat än på papper. Annars är den död. De som dödshotar eller avger andra hot mot dem som begagnar sig av sin lagliga rätt att tala fritt, ska straffas strängt. Att försöka kväva det fria ordet, att skrämma och hota till tystnad är allvarliga brott som svenska journalister ofta tar upp när det gäller svenska journalister ute i världen.
Det finns anledning att göra det också här hemma, i det egna landet, att stå upp för Gun Holmertzs och alla andras rätt att yttra sig fritt!"
"Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare."
Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron:
"Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka."
I gårdagens GP skriver journalisten och socionomen Gunnar Sandelin under rubriken
"Internationella jämförelser visar tydligt att Sveriges politiska elit kör sitt eget race i asylinvandringsfrågan. Ska vi på allvar kunna värna asylrätten för dem som verkligen flyr för sina liv och har skyddsbehov, så måste Sverige ändra kurs."
"Låt mig ytterligare en gång förklara vad jag skrev: Vi står nu inför en stor somalisk anhöriginvandring, där cirka 800 somaliska anhöriga barn samt 200 vuxna väntas till vårt område under de kommande två åren. Förberedelserna för hur denna grupp ska tas emot och kunna integreras i det svenska samhället ser jag som näst intill obefintliga.
Därför är risken stor att de nyanlända drivs i armarna på de personer som jag dagligen ser praktiserar islam på ett sätt som inte befrämjar integration, utan som skapar ytterligare utanförskap.
Av de cirka 200 personer, varav ett 20-tal somalier, som Caritas i Hjällbo arbetar med är nästan alla muslimer. Då vi dagligen delar våra lokaler med Afrikas Horn har flera av våra deltagare upplevt deras verksamhet så pass obehaglig att de inte längre vill komma till oss. Vi störs av böneutrop, arabisk teve och annan liknande pågående verksamhet som inte har med en barn- och kulturförening att göra. Det gör det svårt för oss att bedriva den svenskundervisning som många av våra trasiga och ointegrerade elever så väl behöver för att undvika fattigdom, bristande utbildning och framtida marginalisering."
På frågan Vad tycker du behöver göras för att ta emot dessa människor svarar hon:
"De behöver framför allt ett regelbundet liv. De behöver snabbt som ögat komma i någon ordnad sysselsättning. Betoningen måste ligga på att lära sig svenska och samhällsorientering och det ska ske utanför Hjällbo. De behöver bryta isoleringen här.
Men jag ser också ett stort behov av sjukvård och psykologhjälp. Det här kommer att vara människor, särskilt kvinnor och barn, som är skadade. Vi vet hur det såg ut efter Bosnienkriget.
Och var ska de bo? Här är redan trångbott. Jag har legat på kommunen som en igel men får mest till svar att vi vet inte riktigt när de kommer eller hur många. Men titta på Växjö, där finns en närmast militärisk plan för hur de ska ta emot dem som kommer dit.
Detta har gjort mig både arg och besviken och månaderna går."
I Göteborgs-Posten den 29 juni (tyvärr endast i pappersupplagan), skriver Lars Åberg en krönika med anledning av den efterföljande debatten på Gun Holmertz inlägg, under rubriken
Märkligt försvar av islamismen:
"I ett globalt perspektiv är islamismen en av de verkligt inflytelserika högerextrema ideströmningarna och att analysera och motverka dess spridning borde vara en självklarhet, åtminstone för alla med hjärtat till vänster. Därför blir det så märkligt när så många med vänstersympatier tvärtom försvarar, eller urskuldar, en ideologi som har strukturell diskriminering och orubblig könsmaktsordning på sitt program."
Fler inlägg om integration, migration, islamism och civilkurage hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Gårdagen går till historien som en av sommarens regnigaste dagar hittills, i alla fall här på västkusten. Vid 17-tiden slutade regnet att ösa ner, och jag bestämde för att gå på en promenad.
Eftersom jag bor en halvtimmes promenadväg från Liseberg promenerade jag dit, gick in genom grindarna med mitt årskort och bänkade mig hos ett gäng trevliga damer framför Stora Scenen. Det vankades allsångspremiär med Lotta.
I normala fall är det stört omöjligt att få en sittplats, eftersom allsångsfantasterna dyker upp och reserverar sina platser redan på förmiddagen efter att grindarna öppnats. Idag fick jag dock plats framför scenen.
Lotta Engberg är ett proffs som allsångsledare och äger en fenomenal publikkontakt med sitt lättsamma, naturliga och okomplicerade sätt.
Barbro "Lill-Babs" Svensson gjorde sin Så mycket bättre-version av Petters Så klart och Lisa Miskovsky framförde sin melodifestivallåt Who's gonna save tonight till stort jubel.
Jag är en stor Lill-Babs fan, och såg henne senast på Konserthuset tillsammans med Siw Malmkwist och Ann-Louise Hansson. Hon gör ingen hemlighet av sin ålder (74 år) och är still going strong på alla sätt, man måste bara älska henne!
Jag minns en krogshow på Rondo, där jag bokstavligen hade Lill-Babs sittandes i mitt knä, samtidigt som hon sjöng Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Det glömmer jag aldrig.
Här en gammal pärla med Lill-Babs från tidigt 60-tal, från hennes tyska schlagerkarriär:
Precis när danske popstjärnan Rasmus Seebach började sjunga sin nya hit Sirenerne, öppnade sig himlen och det formligen öste ner, vilket du kan se om du klickar på nedanstående länk:
Rasmus är son till Tommy Seebach, Danmarks stora schlagerkung under 1970- och 80-talen.
En man som hade allt, men han skulle också komma att förlora allt på grund av sitt alkoholmissbruk. Trots det slutade Tommy aldrig att kämpa för att komma tillbaks.
Filmaren Sami Saif har gjort ett ömsint porträtt av en man fångad mellan sin musik, sin familj och flaskan.
En mycket fin och ömsint dokumentär som jag rekommenderar.
Den ligger för visning på SVT Play i fem dagar till, så skynda dig att se den - här.
Fördelen med att vara på plats på Liseberg är att man slipper reklampauserna, som tenderar att bli längre och längre för varje år - åtminstone känns det så.
I reklampauserna är det fler uppträdanden och mer allsång. Det var riktigt härligt att få sjunga ut för full hals idag.
Så här kan det gå till under reklamen:
Fler klipp från Lotta på Liseberg hittar du på TV 4 Play
Fler inlägg om schlager, allsång, Liseberg och Göteborg hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Får jag lov att presentera Nicholas D. Kristof, reporter och kolumnist på New York Times. Sedan några år följer jag hans söndagskolumner med stort intresse. Hans specialintresse är mänskliga rättigheter, och han rapporterar passionerat och med inlevelse från alla världens hörn.
Kristof har vunnit Pulitzerpriset två gånger, första gången tillsammans med sin fru för rapporteringen om studentrörelsen för demokrati i Kina, samt händelserna kring massakern vid Himmelska Fridens Torg 1989.
Sitt andra Pulitzerpris erhöll han 2006 för sina rapporter från folkmordet i Darfur i Sudan.
Under sin senaste resa genom Iran fick han röra sig fritt och intervjua människor. Läs hans senaste söndagskolumn: Not-So-Crazy in Tehran.
Kristofs alldeles utmärkta Facebooksida, där han kontinuerligt lägger upp texter och foton.
Video: My Iranian Road Trip
Fler inlägg om Iran, politik och Human Rights hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Den iranske rapparen Shahin Najafi. Foto: Schahryar Ahadi/Scanpix
Den 11 maj skrev jag ett inlägg om den i Köln boende persiske rapparen Shahin Najafi som har drabbats av en fatwa. Anledningen är hans senaste protestsång "Naghi", en monolog med en påhittad imam. Inför imamen beklagar sig Najafi över den rådande situationen i Iran.
Hans texter är islamkritiska och han tar upp frågor kring teokrati, sexism, feminism, jämställdhet, mänskliga rättigheter och yttrandefriehet.
Fatwan utdelades av ayatollan Safi Golpayegani, efter att rapparen släppt en kontroversiella låt, "Naqi", som anses förolämpa den shiitiska imamen Naqi.
Den regimtrogna nyhetssajten Asr Emrous uppmanade på sin webb till att Shahin Najafi skulle hängas. De skrev att folk skulle leta upp Najafi och "skicka honom till helvetet".
Enligt Sveriges Radios Mitt i musiken idag kräver nu ett 50-tal kulturpersonligheter i ett öppet brev att "allmänheten och politikerna i Tyskland reagerar och stöttar den iranske hiphoparen".
En belöning på 100 000 dollar är utfärdad av fundamentalister till den som tar livet av honom. Idag lever Najafi med ständigt polisskydd i Tyskland.
I brevet skriver de:
"Vi har stor respekt för Shahin Najafis mod, som inte låter sig kuvas utan fortsätter utöva sin konst. Konsten måste vara fri och tillåtas vara provokativ.Den fria konsten är en universell mänsklig rättighet. Dödshot mot konstnärer och oliktänkande betyder död åt friheten."
Uppropet finns publicerat på Berlins konstakademis hemsida, Akademie der Künste. Det är skrivet på tyska och man kan underteckna brevet för att visa solidaritet med Shain Najafi.
Biograf Draken vid Järntorget i Göteborg är festivalbiograf för den årliga Göteborg International Film Festival under 11 dagar i januari/februari. Drakens duk är 20 meter bred och den totala ytan 102 kvadratmeter. En mäktigare filmupplevelse får man leta efter, och jag håller fortfarande stenhårt på att film är bäst på bio. Här har jag upplevt filmer från alla världens hörn, filmer som aldrig går upp på ordinarie biorepertoar.
I Katrineholm, Hudiksvall, Helsingborg, Gävle, Örebro, Sundsvall, Strängnäs, Norrköping, Luleå, Linköping, Borlänge, Borås, Eskilstuna, Falun, Härnösand, Karlskrona, Kristianstad, Köping, Mariestad, Mjölby, Mora, Motala, Norrtälje, Nyköping, Skara, Skellefteå, Skövde, Uddevalla, Vetlanda, Visby, Vänersborg, Västervik, Örnsköldsvik, och Östersund visas i veckan endast amerikansk film i SF Bios salonger.
SF Bios dominans i Sverige är närmast total. Amerikaniseringen i Sverige har gått så långt, att de flesta inte är medvetna om det. Det gäller i hög grad utbudet i TV, i ännu högre grad på bioduken.
Vem bestämmer vilka filmer du kan se på bio? I senaste upplagan av Kino, ett av mina favoritprogram i Sveriges Radio, undersöktes den svenska biomarknaden. Hur har SF Bio:s dominans påverkat utbudet av film? Vilka har gynnats och vem har förlorat när biografmonopolet är ett faktum?
När filmutredningen kom 2009 påpekade utredaren Mats Svegfors att en av filmbranschens stora utmaningar i framtiden kommer vara att hantera den "monopolliknande situation" som har uppstått på den svenska biografmarknaden.
2004-2005 pågick en strid när Sandrew-Metronome var till försäljning och SF Bio ville köpa. Det fick de inte då, konkurrensverket stoppade affären, och i stället köptes biografkedjan av dåvarande Triangelfilm, SS Fladen och Atlantic film som bildade Astoria cinemas 2005.
Men de gick i konkurs redan 2007. Sedan dess har SFBio och Svenska bio som ägs till 49% av SF varit dominerande på biografmarknaden. I Sveriges 20 största städer kontrollerar de tillsammans över 95 % av biofåtöljer.
I programmet intervjuas några av de distributörer som har berörts av den här situationen. Hör företrädare till Folkets Bio och Sture Johansson, som är programdirektör på SF Bio.
Ett mycket intressant program som belyser den amerikanska kulturimperialismen. Det är viktigt att få se film från andra länder än USA, och här talar jag inte om obskyra dokumentärer om fåraherdar i Uzbekistan, utan om Cannesvinnare och internationella filmer prisbelönta vid filmfestivaler i Toronto, Venedig, Berlin. Många av dessa får ingen distribution i Sverige. Har man tur köps dom in av SVT och visas en tisdagkväll med starttid 22.45 i Tvåan.
Du kan höra veckans Kino på dess hemsida, eller via länken nedan:
Läs även Gunno Sandahls blogg som skriver om samma ämne under rubriken:
Att gå på rockkonsert är inte som förr: då stod folk och klappade i händerna, dansade eller vajade med en tändare - numera står var och varannan konsertbesökare med sin i-phone upp i luften, fullt koncentrerad på att ta bra bilder eller filma en snutt. Det blir inte samma stämning.
Just av den anledningen har jag slutat med att ta med kamera på konserter utan försöker koncentrera mig på musiken. Kvällens konsert på Lisebergs stora scen med Lenny Kravitz var en riktig höjdare. Solen strålade från en klarblå himmel och det var 17 grader i skuggan - något som man får vara nöjd med i dessa kyliga sommartider.
Jag lyssnade in mig på Kravitz på Spotify idag under flera timmar, eftersom jag inte har lyssnat på hans musik så mycket tidigare. Det var en rivig rockkonsert med influenser av både jazz och soul - mycket medryckande. Dessutom är jag väldigt svag för blåsare, och det fanns det gott om i detta band i form av en hel blåssektion.
Mario Gomez gjorde båda tyska målen, som jag dock fick se i repris eftersom han gjorde dem i 1:a halvlek. Mitt lag gick i alla fall vidare i turneringen, allt som allt en lyckad kväll.
Fler inlägg om Liseberg, jazz, rock och pop hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
I dessa Fotbollstider vill jag uppmärksamma "fotbollens urfader" och uppfinnaren av skruvbollen, tillika en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna: Arthur Friedenreich.
Jag såg en fantastisk intressant dokumentär om honom på History Channel för några år sedan. Det var en riktig aha-upplevelse och totalt nytt för mig.
Sammanlagt gjorde han 1 239 mål på 1 329 matcher, vilket är näst bäst genom tiderna (alla är dock inte dokumenterade); bara Pelé har gjort fler mål, 1 380 mål.
Arthur Friedenreich, född 18 juli 1892 i São Paulo, död 6 september 1969, var en brasiliansk fotbollsspelare. Kallad Tigern, var han den första mörkhyade superstjärnan inom fotboll och en av de första som använde sig av en skruvad bollbana för att göra mål.
Fadern, Oscar Friedenreich, emigrerade från Tyskland till Brasilien i slutet på 1800-talet medan modern, Mathilde, var infödd brasilianska.
Friedenreich var en pionjär som med sin mörka hudfärg stötte på rasismen i alla dess fula varianter. För att undkomma glåpord försökte han dölja sin afrikanska härkomst genom att platta sitt hår och sätta på sig ett hårnät.
Då mörkhyade spelare i Brasilien behandlades olika även av domarna, utvecklade Friedenreich sin spelstil till en snabb, flytande sådan. Detta för att undkomma de värsta tacklingarna och efterslängarna, som det ändå inte var säkert att han skulle få frispark för - då han ju var av en annan hudfärg.
Friedenreich anses vara en av de första att bemästra tekniken att, vid skottögonblicket, ge bollen en rotation i sidled vilket då ger en snurrande boll och därmed en skruvad bollbana.
1914 debuterade Friedenreich i brasilianska landslaget där det sammanlagt blev 22 landskamper och 10 mål med vinster i bl.a. Copa América 1919 och 1922. Under Brasiliens turné i Europa 1925 blev han känd som Kungen av fotboll.
Han avslutade karriären efter spel i Rio de Janeiroklubben Flamengo 1934, 42 år gammal.
På sajten betking.se finns en bra biografi på svenska om Arthur Friedenreich:
