Att gå på rockkonsert är inte som förr: då stod folk och klappade i händerna, dansade eller vajade med en tändare - numera står var och varannan konsertbesökare med sin i-phone upp i luften, fullt koncentrerad på att ta bra bilder eller filma en snutt. Det blir inte samma stämning.
Just av den anledningen har jag slutat med att ta med kamera på konserter utan försöker koncentrera mig på musiken. Kvällens konsert på Lisebergs stora scen med Lenny Kravitz var en riktig höjdare. Solen strålade från en klarblå himmel och det var 17 grader i skuggan - något som man får vara nöjd med i dessa kyliga sommartider.
Jag lyssnade in mig på Kravitz på Spotify idag under flera timmar, eftersom jag inte har lyssnat på hans musik så mycket tidigare. Det var en rivig rockkonsert med influenser av både jazz och soul - mycket medryckande. Dessutom är jag väldigt svag för blåsare, och det fanns det gott om i detta band i form av en hel blåssektion.
Mario Gomez gjorde båda tyska målen, som jag dock fick se i repris eftersom han gjorde dem i 1:a halvlek. Mitt lag gick i alla fall vidare i turneringen, allt som allt en lyckad kväll.
Fler inlägg om Liseberg, jazz, rock och pop hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
I dessa Fotbollstider vill jag uppmärksamma "fotbollens urfader" och uppfinnaren av skruvbollen, tillika en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna: Arthur Friedenreich.
Jag såg en fantastisk intressant dokumentär om honom på History Channel för några år sedan. Det var en riktig aha-upplevelse och totalt nytt för mig.
Sammanlagt gjorde han 1 239 mål på 1 329 matcher, vilket är näst bäst genom tiderna (alla är dock inte dokumenterade); bara Pelé har gjort fler mål, 1 380 mål.
Arthur Friedenreich, född 18 juli 1892 i São Paulo, död 6 september 1969, var en brasiliansk fotbollsspelare. Kallad Tigern, var han den första mörkhyade superstjärnan inom fotboll och en av de första som använde sig av en skruvad bollbana för att göra mål.
Fadern, Oscar Friedenreich, emigrerade från Tyskland till Brasilien i slutet på 1800-talet medan modern, Mathilde, var infödd brasilianska.
Friedenreich var en pionjär som med sin mörka hudfärg stötte på rasismen i alla dess fula varianter. För att undkomma glåpord försökte han dölja sin afrikanska härkomst genom att platta sitt hår och sätta på sig ett hårnät.
Då mörkhyade spelare i Brasilien behandlades olika även av domarna, utvecklade Friedenreich sin spelstil till en snabb, flytande sådan. Detta för att undkomma de värsta tacklingarna och efterslängarna, som det ändå inte var säkert att han skulle få frispark för - då han ju var av en annan hudfärg.
Friedenreich anses vara en av de första att bemästra tekniken att, vid skottögonblicket, ge bollen en rotation i sidled vilket då ger en snurrande boll och därmed en skruvad bollbana.
1914 debuterade Friedenreich i brasilianska landslaget där det sammanlagt blev 22 landskamper och 10 mål med vinster i bl.a. Copa América 1919 och 1922. Under Brasiliens turné i Europa 1925 blev han känd som Kungen av fotboll.
Han avslutade karriären efter spel i Rio de Janeiroklubben Flamengo 1934, 42 år gammal.
På sajten betking.se finns en bra biografi på svenska om Arthur Friedenreich:
Idag nåddes jag av en tråkig nyhet som jag missat totalt: Beatlesmuseet i Hamburg stängs den 30 juni på grund av bristande ekonomi. Museet Beatlemania innehåller 1.300 kvadratmeter utställningsyta fördelade på fem våningar, och är belägen vid Beatles-Platz. Det öppnades för tre år sedan, nästan 50 år efter Beatles´ första konsert på klubben Indra. Museet innehåller över tusen ej tidigare visade föremål, från deras första glada dagar i Hamburg till gruppens upplösning.
Beatlemania är ett privat museum som drivs av entusiaster. Tyvärr har inte biljettintäkterna räckt för att täcka driftkostnaderna. Förhandlingar med staden Hamburg har inte gett önskat resultat. Staden är kallsinnig till att bidra med medel, vilket jag kan tycka är närmast en skandal.
Det var ju trots allt i Hamburg som Beatles startade sin karriär. Det var här, 1961, de gjorde sin första skivinspelning när de kompade Tony Sheridan på hans inspelning av My Bonnie.
Det var på Star Club, Indra och Kaiserkeller de hade sina första spelningar- något som staden Hamburg borde vara stolt över och hedra.
Om inget under inträffar kommer museet att slå igen sina portar den 30 juni, så skynda dig ner till Hamburg om du vill hinna besöka det.
Personalen på Beatlemania har på eget initiativ postat ett rop på hjälp och hoppas att det på så sätt når Paul McCartney och andra som har finansiella möjligheter att rädda museet. Så här skriver de på YouTube och sin Facebooksida:
This is an appeal by the team of Beatlemania to save the Beatles museum in Hamburg. This initiative is not driven by the owners of the museum or the management- this is a personal message from the employees who want to save their beloved museum.
Please share this video with as many people as you can- we are hoping to reach Paul McCartney and we need your help!
Befinner du dig i Hamburg och beställer en taxi kan det hända att du hamnar i bilen hos någon av dessa indiska bröderna. De har blivit kända genom att sjunga bollywoodmusik med tyska texter, och under årens lopp byggt upp en imponerande skara av stamkunder.
Efter att de lagt ut videor på sin YouTubekanal har de fått fans över hela Tyskland. På senaste tid har bröderna blivit rikskändisar genom många inbjudningar från tyska TV-kanaler.
Månadens krönika publicerat i Mölndals-Posten 2012-05-30
Våga vägra åldersnoja
"När man är ung gör man saker, och när man blir gammal så blir man slöare" - Pojke, 8år.
Häromdan lekte jag turist i min egen stad och besökte Mölndals stadsmuseum som byggt en liten, men ack så trevlig utställning som kallas "Åldersnoja". Ovanstående bevingade ord från en åttaåring har etsat sig fast i mitt minne, och det är väl det som är meningen med utställningen - att reflektera kring åldrandet.
Något av det första jag reagerade på efter jag hade flyttat till Sverige var att alla i Sverige har ett personnummer. Jag fick vänta i flera veckor , och det var först när jag fått mitt nummer som jag kände att jag var någon i mitt nya hemland. Kan det vara så att personnumret är orsaken till att vi är så åldersfixerade i Sverige?
Lars Trägårdh är professor i historia och har precis flyttat hem efter att ha bott i USA i 40 år. Han säger i en intervju i Svenska Dagbladet: "När du söker ett jobb i USA är din ålder helt skyddad. Skulle en arbetsgivare ställa en fråga om din ålder är det en grund för stämning. I Sverige är i alla lägen personnummerfrågan den första fråga du får."
Ungdomsarbetslösheten är just nu på allas läppar. 25 % räknas som arbetslösa, men i den siffran ingår även de som studerar och söker ett extrajobb under studierna. Efter utbildningen är dessa unga människor mycket eftertraktade på arbetsmarknaden och har goda chanser att som nyutexaminerad få ett jobb. Blir man arbetslös i 50-årsåldern däremot verkar det vara helt kört. Man förutsätts vara slö och trögtänkt, erfarenhet verkar inte räknas.
En pigg och alert hundraåring fick en gång frågan om hon hade ett tips för hur man ska bära sig åt för att bli så gammal. Hennes svar var: "Umgås med människor som är yngre än dig själv. I pensionärsföreningar sitter alla och pratar om sin ålder och sina krämpor."
Själv fyller jag 53 idag och tänker fortsätta att springa på rockkonserter och festivaler många år till. Jag umgås såväl med jämnåriga, äldre som 30-åringar. Det ideala umgänget för mig är när erfarenhet och nya friska idéer blandas, såväl på arbetet som på fritiden.
Fler och fler äldre använder sig av internet och sociala medier, På så vis håller de kontakten med barn och barnbarn som bor på annan ort. På Facebook finns sidan "Våga vägra åldersnoja". Följarna bidrar med historier och citat ur sina egna liv, och gruppen beskriver sig själv såhär: Här möts vi som anser att alla människor har lika värde oavsett ålder!
Till sist: Besök gärna utställningen på Mölndals museum. Där kan du aktivt bidra med dina tankar om åldrandet. Och glöm för all del inte att hälsa på Humle och Dumle i skafferiet!
Sitter och laddar upp inför fotbolls-EM och kvällens match Tyskland-Portugal med ZDF:s officiella EM-låt. ZDF är Tysklands största public servicekanal motsvarande SVT. I år har man plockat fram det ukrainska bandet Los Colorados som bildades år 2006 och blivit kända genom att göra covers på kända poplåtar.
Mouad tillhör den unga arabiska facebookgenerationen som längtar efter frihet, och rappar om missförhållandena i sitt hemland Marocko. Hans låtar sprids på Internet och nu försöker regimen tysta honom.
I sin senaste låt, "Statens hundar", sjunger han: "Tigandet är vår fiende". Strax innan han dömdes till fängelse för att "ha förolämpat statsanställda" sade han till en reporter på tysk TV:
"De kan sätta mig i fängelse, det spelar ingen roll för fängelset är överallt, både innanför och utanför. Mina ideer och texter sprids via nätet vare sig jag sitter i fängelse eller inte."
Yttrandefrihet går inte att tysta. Tvärtom har El-Haqeds popularitet bara ökat ju mer regimen förföljer honom. I texterna rappar han för frihet, mot polisvåld och korruption.
Nedan sången som gav honom ett års fängelse:
Samtal med sångaren Ismail Skalli El Hachimi som har marockansk bakgrund samt Sveriges Radios sydeuropakorrespondent Alice Petrén:
Övriga källor:
Rap, der Mauern sprengen soll (Rapen som skall spränga murarna)
En turkisk domstol har beslutat att åtala den turkiska musikern och kompositören Fazil Say för att ha twittrat anti-religiösa meddelanden på sociala nätverkstjänsten Twitter.
Fazil Say är förutom musiker också en känd samhällsdebattör, och har tidigare uttalat sig kritiskt om den turkiska regeringens politik, som han menar hotar yttrandefriheten och demokratin. I turkiska medier har han också uttryckt en längtan efter att flytta från Turkiet på grund av det politiska klimatet.
Om Say fälls riskerar han upp till 1,5 års fängelse. Rättegången mot Say väntas starta i slutet av oktober.
I onsdags på Sveriges nationaldag skrev jag om hur det gick till när jag blev naturaliserad svensk 1987, samt lite funderingar om vad svenskhet innebär. Här i Göteborg genomfördes en medborgarskapsceremoni i Slottskogen för nya svenskar.
Samma dag togs, enligt Kvällsposten, Prins Daniel emot som en rockstjärna i Malmö av de 300 nya svenska medborgarna som bjudits in till en välkomstceremoni på Malmö Opera.
"Hälsa och krama Estelle från Sveriges färskaste medborgare", ropade några av gästerna. Prins Daniel sken upp, nickade och vinkade ivrigt.
Nedan ett klipp med talet Prinsen höll under tillställningen:
Prins Daniel växer med sin uppgift att representera Sverige för varje gång jag hör honom. Vem minns inte bröllopstalet han höll till Kronprinsessan? Har du mot förmodan missat det, så har jag postat det längst ner i inlägget.
Monarkimotståndarna brukar hävda att ett kungahus är oförenlig med ett demokratiskt styrelseskick, att Sverige skulle bli mer demokratisk med republik. Det tycker jag är bara trams. Sverige är ett av de mest demokratiska länderna i världen, och det står folket fritt att när som helst, via sina politiska representanter i Riksdagen, avskaffa monarkin och införa republik, om och när det så önskar.
Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel har inlett ett generationsskifte, och det jag sett hittills visar på en vilja att modernisera Kungahuset, och skapa en egen stil för ett modernt Sverige.
Det är nog ingen tillfällighet att Kungahuset har blivit så aktiv på Facebook på senare tid, där det kontinuerligt läggs upp bilder och där familjens arbete för Sverige beskrivs utförligt via länkar till Kungahusets hemsida.
Så länge vi har så fantastiska företrädare som vår kungafamilj finns ingen anledning att byta statsskick. Man byter inte ut ett vinnande lag. Vad vore en Nobelgala utan kung och drottning? Kungafamiljen kan just vara en samlande kraft som representerar ALLA svenskar.
En vald president, som i Frankrike t.ex., skulle bara representera sina partisympatisörer som lagt sin röst på honom eller henne. Just att representera hela Sveriges folk är ju själva vitsen med ett kungahus. Dessutom gör det Sverige unikt och samtidigt lite exotiskt. Det är lika roligt varje gång att se grånade doktorer och professorer, hitresta från alla världens hörn, likt små pojkar och flickor stå och ta emot sina Nobelpris ur Kungens hand.
Mer glitter och glamour åt folket!
Fler inlägg om Kungahuset, Sverige, integration och migration hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Igår firades Sveriges nationaldag över hela landet. Vi skall vara stolta över vår demokrati och yttrandefrihet. I många andra länder hotas människor som har en avvikande åsikt med repressalier som fängelse, tortyr och till och med dödsstraff.
Häromdagen arresterades Alexis Ferrer av kubansk säkerhetspolis. Ferrer, som är människorättsaktivist och svensk medborgare bosatt i Stockholm, besöker Kuba just nu tillsammans med sin svenska fru och parets dotter.
Han är medgrundare av onlinenätverket Cubanada.com, en hemsida som samlar inlägg från regimkritiska bloggare från hela landet. Ferrer skulle besöka den kände medborgarrättskämpen och programmerare Eliécer Ávila i Puerto Padre i provinsen Las Tunas, för att medverka vid en dokumentation om unga kubaners levnadsförhållanden.
Eliécer Ávila
Enligt hustrun blev hennes man hämtat av en polisbil utan att några skäl angavs. Ferrer skall just nu befinna sig på en polisstation för förhör. Enligt Eliécer Ávila har medlemmar ur den kubanska säkerhetstjänsten genomsökt hans hem tidigt på morgonen.
Säkerhetstjänsten påstår att det saknas nödvändiga tillstånd för att Ferrer skall få lov att uppehålla sig i Eliécer Ávilas hem. Efter några timmars undersökningar uppmanades hela familjen att lämna huset.
Eliécer Ávilas pappa tvingades att följa med till polisstationen där han förhördes och anklagades för att utan tillstånd hyra ut huset till utlänningar.
Punkmusik är väl inget man generellt förknippar med Kuba.
Nedan en video inspelad av Punk Outlaw TV, som på sin YouTubekanal skriver följande:
A rare and exclusive look into the underground world of punk music in Cuba. While we were taping in downtown Havana, the police arrested one of our interviewees for reasons unknown. This video is dedicated to him and all the other courageous punks in Cuba who speak out against oppressive conditions, intolerance and attempts to suppress innate freedom of expression.
Fler inlägg om Kuba, Human Rights eller Sverige hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Idag firar vi Sveriges nationaldag. I Göteborg bjuder traditionsenligt Sveriges nationalorkester, Göteborgs Symfoniker, på sommarkonsert i Slottsskogen. Tusentals göteborgare brukar flockas runt scenen i gröngräset med filtar och picknickkorgar.
Gustavo Dudamel dirigerar Göteborgs Symfoniker i Slottsskogen 6 juni 2010
Över 650 nya svenskar från 128 länder kommer idag att välkomnas med musik, dans, tal och gåvor i form av årskort på Liseberg och Göteborgs museer samt biobiljetter till Bio Roy, Göteborgs enda kvarvarande singelbiograf på Avenyn. Barnen får böcker och en skattkarta "fylld med kulturupplevelser". Ett bra sätt att välkomna nya medborgare.
Annat var det 1985 när jag blev svensk medborgare:
Jag flyttade till Sverige 1978 nitton år gammal efter att ha vuxit upp med tysk far och svensk mor i Bremen och Lübeck, belägen i det flerspråkiga Schleswig-Holstein. Jag talade redan flytande svenska vid ankomsten - till och med danska som jag läste som andra språk på realskolan.
Vid den tiden var man tvungen att vänta i sju år innan man överhuvud taget kunde bli svensk medborgare. En dag 1985 damp medborgarskapsbeviset ner på hallgolvet i ett vanligt kuvert. Där meddelades att jag nu blivit "naturaliserad svensk" - veckan därpå kom kallelsen till mönstringen på Säve Depå. Militärtjänsten skulle jag minsann inte slippa trots att jag hunnit bli 26 år - men det är en annan historia.
Den senaste tiden har två nyutgivna böcker diskuterats och recenserats i tidningar, radio och TV: Qaisar Mahmoods "Jakten på svenskheten och Dan Jönssons "Ingenmansland". Lars Åberg recenserar båda böckerna i pappersupplagan av gårdagens Göteborgs-Posten:
"Qaisar Mahmood, direktör hos Riksrevisionen, och Dan Jönsson, som är kulturjournalist, gör sina utfärder till svenska byar och småstäder med skilda utgångspunkter. Mahmood grubblar över identiteten, Jönsson över ekonomin. Mahmood skriver vardagligt och lite snusförnuftigt, Jönnson essäistiskt och systemkritiskt.
-Jag älskar Sverige, men Sverige älskar mig inte tillbaka. Det är med den outsiderkänslän som Mahmood grenslar sin motorcykel och letar efter en mental hemvist. Men kan man bli älskad av ett land? Vad krävs för att en sådan ömsesidighet ska infinna sig?"
Sammanfattningsvis är Lars Åberg kritisk och besviken över båda böckerna, och avslutar: "Sverige behöver avgjort fler resenärer ute i terrängen."
Det är synd att hans recension inte ligger ute på nätet. Den är mycket välskriven och det känns för min del att jag inte behöver läsa böckerna.
Qaisar Mahmood intervjuas här av Sveriges Radios Kulturnytt.
Fabian Kastners recension av Dan Jönssons bok "Ingenmansland" är ett praktexempel på hur man sågar en bok. Under rubriken Självupptaget gnäll om misären utanför tullarna dissekeras boken fullständigt in i minsta detalj.
Qaisar Mahmood satt i gårdagens morgonsoffa och pratade om sin bok och tankar kring svenskheten. Du kan se inslaget på länken nedan.
Helga och jag
Själv har jag inte som Mahmood kört 900 mil på motorcykel genom Sverige, däremot har jag avverkat en lika lång sträcka på min moped genom åren. Jag brukar resa på småvägar, både asfalterade och grusade, och besöka mindre städer och småorter i Västergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland för att nämna några landskap jag besökt.
Det är ett fantastiskt sätt att rensa hjärnan och bra för både kropp och själ. Jag föredrar vandrarhem och pensionat eftersom de ger den bästa möjligheten att träffa olika människor, och ofta är belägna i vackra byggnader.
Mina resor har gett mig insikten att det inte finns något som är "typiskt svenskt". Samhällen och människor är så olika över hela landet. Jag känner inget behov av att identifiera mig genom en nationalitet. Vi är alla summan av våra upplevelser under vår uppväxt. Själv betraktar jag mig som europé med tysk och svensk bakgrund.
Nationell stolthet kan i många fall vara avgränsande och rentutav skadlig, om man definierar sin egen nationalitet som det bästa på hela jorden, och samtidigt avgränsar eller till och med demoniserar andra nationaliteter eller etniska grupper. Skräckexempel av detta finns det många i vår mänskliga historia.
Däremot kan jag känna stolthet över vår demokrati och jämställdhet, över vår yttrande- och religionsfrihet, över Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel, över vårt landslag i ishockey.
Jag känner stolthet över att mitt gamla hemland Tyskland, som plågats av både fascism och kommunism, lyckats utveckla sig till det öppna och demokratiska välfärdssamhälle det är idag.
På gårdagens DN Debatt skriver folkpartisten Jasenko Selimovic under rubriken Det behövs en ny svenskhet som all kan vara stolta över, och inleder:
– Var är ”hemma”, Somalia eller Sverige?
– Somalia.
– Känner du dig svensk?
– Nej, inte det minsta. Det tar flera generationer att bli svensk.
När jag landat i Washington DC för att studera USA:s integration ställer jag samma frågor:
– Är ”hemma” Afghanistan (som denne taxichaufför kommer ifrån) eller här?
– Här, naturligtvis.
– Känner du dig som amerikan?
– Så klart. Vad skulle jag annars vara?
Detta är nedslående. Amerikanerna, och en del andra nationer, har uppenbarligen varit bättre på att utveckla en känsla av tillhörighet. Både hos sina invandrare och hos majoriteten. Sverige har misslyckats med det.
Betraktar man integrationen som en process som inte bara handlar om jobb utan också om en känsla av gemenskap, av delad identitet och tillhörighet, då ligger Sverige efter. Problemet är att utan denna känsla, utan en gemensam identitet, utan en ”svenskhet” som vi kan dela, kommer vi varken lyckas med integration eller lyckas skapa ett land där det finns plats för invandrare.
Selimovics debattartikel var föremål för en diskussion kring svenskheten i gårdagens Studio Ett, med Dilsa Demirbag Sten, skribent och debattör och Edna Eriksson, som jobbar med mångfald på regeringskansliet. Intressanta synpunkter, du kan lysna på inslaget på länken nedan:
Heja Sverige!
Fler inlägg om kultur, politik, resor, Sverige eller Tyskland hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
För en knapp månad sedan var det val i Schleswig-Holstein, till delstatsparlamentet i Kiel. Trots att Piratpartiet var den stora vinnaren - de lyckades med 8,2 % komma in i parlamentet för första gången - är det det lilla partiet SSW som dragit vinstlotten med sina 4,6 % av rösterna.
SSW står för Südschleswigscher Wählerverband - på danska Sydslesvigsk Vælgerforening - och representerar de danska och frisiska minoriteterna i Schleswig-Holstein. I veckan avslutades koalitionsförhandlingarna mellan socialdemokraterna SPD, Miljöpartiet De Gröna och SSW. För första gången i Förbundsrepubliken Tysklands historia deltar nu de danska och frisiska minoriteterna aktivt i en delstatsregering, tillykke!
Det enda som återstår är ett godkännande av de tre olika partiernas medlemmar på extra inkallade möten nu på lördag. Partierna har skrivit ihop ett 60-sidigt koalitionsfördrag, där SSW:s ledare Anke Spoorendonk blir minister med ansvar för justitieministeriet, kultur och Europafrågor. De Grönas Monika Heinold blir finansminister, och Robert Habeck blir jordbruksminister och får dessutom ansvaret för "Die Energiewende", dvs omställningen från kärnkraft till förnyelsebar energi. Resten av ministerposterna får SPD, vars ledare Torsten Albig blir delstatens ministerpresident.
Tillsammans har SPD, Gröna och SSW en majoritet med ett mandat mot oppositionen bestående av kristdemokraterna CDU, liberalerna FDP och Piratpartiet. Mandatperioden i Schleswig-Holstein är fem år - vi får se om denna ganska svaga majoritet håller under hela den tiden. Det finns redan olyckskorpar som börjat kraxa om nyval.
Hemliga "Operation Samson": Hur Tyskland rustar upp atommakten Israel
Måndagar är SPIEGEL-dagar, då utkommer Tysklands största politiska veckotidskrift med ett nytt nummer. DER SPIEGEL är enligt min mening en av världens bästa nyhetskällor - alltid välinformerad och med grundlig research.
"Germany is helping Israel to develop its military nuclear capabilities, SPIEGEL has learned. According to extensive research carried out by the magazine, Israel is equipping submarines that were built in the northern German city of Kiel and largely paid for by the German government with nuclear-tipped cruise missiles. The missiles can be launched using a previously secret hydraulic ejection system. Israeli Defence Minister Ehud Barak told SPIEGEL that Germans should be "proud" that they have secured the existence of the state of Israel "for many years."
"Tyskland har sedan länge avtal med Israel om att leverera sex ubåtar till landets flotta. Tre av dem har Israel redan fått och de tre resterande ska levereras fram till 2017. Tyskland betalar också en del av kostnaderna.
Den tyska regeringen har hittills hävdat att u-båtarna inte ens går att bestycka med kärnvapen men i dag hävdar tidskriften Der Spiegel att åtminstone en av de tysktillverkade ubåtarna i Israel till och med har kärnvapen ombord, vapen som kan nå till exempel Iran.
Med hjälp av tysk maritim teknik har Israel lyckats skaffa sig en flytande atomvapenarsenal, skriver tidningen.
Uppgifterna i Der Spiegel bygger enligt tidningen på en månads research som man gjort i Tyskland, Israel och i USA. Man har bland annat intervjuat nuvarande och tidigare ministrar och högt uppsatta tjänstemän.
Israel har aldrig officiellt erkänt att man skulle ha kärnvapen. Men Der Spiegel publicerar i sin artikel dokument från det tyska utrikesdepartementet som visar att Tyskland redan 1961 fick information om Israels kärnvapenprogram.
U-båtsexporten har länge varit en omdebatterad fråga i Tyskland och den tyska regeringen håller i artikeln fast vid att man inte känner till något om att ubåtarna skulle bära kärnvapen. Men Der Spiegel namnger åtminstone två före detta tjänstemän i det tyska försvarsdepartmentet som båda säger att de utgått från att u-båtarna också skulle kunna bära kärnvapen."
Det kommer säkert att publiceras fler artiklar och debattinlägg under de kommande dagarna.
I april hamnade den tyske författaren Günther Grass i blåsväder, när han publicerade sin dikt "What must be said" i flera internationella dagstidningar.
Grass, 84 år, angriper i dikten Israel som kärnvapenmakt och anklagar landet för att vilja skapa ett nukleärt storkrig, om det i preventivt syfte skulle bomba ett kärnkraftverk i Iran i förebyggande syfte. Ett sådant angrepp skulle kunna leda till en härdsmälta och få konsekvenser av ett världskrig med många makter inblandade.
Grass anklagar även den tyska regeringen under Angela Merkel, men också tidigare regeringar för att ha stött Israels militära förmåga som en slags "krigsskadestånd och gottgörelse för Tredje Rikets folkrättsbrott mot judarna." Tyskland är idag Israels tredje största vapenleverantör. Nyligen har Tyskland levererat en ubåt som kan bestyckas med kärnvapenbärande medeldistansraketer. Tyskarna subventionerar, enligt Grass, militära leveranser med 1/3-del av kostnaderna - allt enligt ett gammalt avtal mellan Adenauer och Ben Gurion.
Museet placeras inte var som helst, utan mitt i stadens politiska centrum på the Mall framför Vita huset.
Platsen är symbolisk, det var bland annat här Martin Luther King marscherade tillsammans med hundratusentals andra för lika rättigheter.
I samband med byggstarten höll USA:s förste svarte president Barack Obama tal där han bland annat lyfte fram ”att saker som är viktiga för oss varken kommer snabbt eller lätt”.
I museet kommer bland annat lynchoffret Emmett Tills kista att visas upp, liksom en bevarad rassegregerad järnvägsvagn. Svartas amerikaners del i kultur- och nöjesliv ska också visas upp.
National Museum of African American History and Culture, som museet ska heta, ska börja byggas i år och stå klart 2015. För kostnaden står delvis den amerikanska kongressen för tillsammans med sponsring och bidrag från företag och privatpersoner som Walmart och Oprah Winfrey.
De första formella besluten kring museet togs redan 2003 av USA:s kongress. Platsen beslöts i januari 2001 – en fem hektar stor tomt mellan fjortonde och femtonde gatan, mellan Washingtonmonumentet och Smithsonian-museet.
Byggkostnaden ligger på runt 500 miljoner dollar, alltså runt 3,5 miljarder kronor.
– National Museum of African American History and Culture kommer att säkerställa att den svåra, men också hoppingivande roll svarta har spelat inte kommer att glömmas bort, sade president Obama till NPR.org under ceremonin.
I tisdags förärades två av mina personliga idoler den högsta amerikanska utmärkelsen en civil person kan få, Medal of Freedom: Bob Dylan och Madeleine Albright.
Bob Dylan har följt med mig hela mitt liv, trots att jag var så ung på 1960-talet. En fantastisk poet vars sånger återspeglar den amerikanska historien och samhällsutvecklingen över flera decennier. Jag har dock bara hört honom live en gång - det var på Scandinavium i Göteborg. Om jag minns rätt var det 1988.
Madeleine Albright beundrar jag för hennes rättframhet, öppenhet, integritet, självdistans och humor.
Hon föddes år 1937 som Marie Körbel i dåvarande Tjeckoslovakien. Eftersom hennes föräldrar varit ledande socialdemokrater i kretsen kring den demokratiska regeringen lämnade familjen landet efter Tysklands inmarsch i mars 1939 och flyttade till Storbritannien för att 1948 flytta till USA. Hon blev amerikansk medborgare 1950, under namnet Madeleine Korbel.
Madeleine Albright är katolik liksom hennes föräldrar, men släkten i Tjeckoslovakien var judar och de flesta av dem dog i Förintelsen, något hon enligt egen uppgift inte fick kännedom om förrän 1996. Hon blev USA:s första kvinnliga utrikesminister.
Ett berömt citat av henne är :
"Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra."
Här kan du se ett klipp från TED Talks, där hon berättar om hur det är att vara utrikesminister och kvinna, hela tiden berättat med glimten i ögat. Bland annat talar hon om sitt första möte med Saddam Hussein. Han hade i ett tal kallat henne för "orm". Inför mötet gick hon på shopping och köpte en guldbrosch föreställande en orm som hon fäste på sina kläder.
Nedan prisutdelningsceremonin i Vita Huset i tisdags. President Obama talar utan manus - intelligent och med en stor portion humor. Han har en förmåga att tala personligt utan att bli för personlig - en fantastisk talare som med egna ord definierar livsverket av var och en av pristagarna, väl värt att lyssna på:
