Med Chalmerscortegen kom sommaren till Göteborg

Tillsammans med Chalmerscortegen kom då äntligen sommarvärmen som vi frusna västkustsjälar väntat på så länge. Solen strålade från en klarblå himmel och termometern sträckte sig upp till 18 plusgrader.

Chalmerscortegen är en göteborgsk tradition som jag sällan missar. Den arrangeras av Chalmers Cortège Committé (CCC) och går tillbaka så långt som till 1910. I år var det för mig extra roligt, eftersom en av mina många kusiner var med i tåget. 


Här följer en bildkavalkad - vill du se fotot i större format klickar du bara på bilden. 

Mölndals Paradorchester

Diverse åkfordon - 
fantasin sätter inga gränser

Agneta Melker

US Army

Den store ledaren

IKEA

Kristdemokrat

Pervosconi

Biljettkontroll

Kalle Anka och hans vänner

Glada Chalmerister

 Göteborg Drum Chorps

Dragon with the girl tattoo

Krogvakter

Domedagsprofeter

Länk till Göteborgs-Posten

Länk till Göteborgs-Tidningen

Fler bilder i mitt Facebookalbum

Spidermekano:

Det handlar om respekt!

Min senaste krönika publicerad i Mölndals-Posten 2012-04-18

Det handlar om respekt!

I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in. 

I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte. 

Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".

För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska. 

Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut. 

PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS

Fler krönikor kan du läsa om du klickar på "Mina Krönikor" här nedan:

Lisebergspremiär - i 50-talsrockens tecken

Svindlande höjder på Liseberg



Precis vid lunchtid försvann den strålande solen bakom moln och termometern höll måttliga 10 grader. Vädret till trots blev årets Lisebergspremiär en hjärtvärmande tillställning. Den nya Jukeboxen skulle invigas, och det musikaliska temat gick i 50-talsrockens anda.

Liseberg kan med stolthet kalla sig för en äkta Folkets Park, där det ligger mitt i stan. Årets säsongskort kostar, som i fjol, 195.- kronor. Då ingår entré varje dag hela året.

Nya Jukeboxen invigdes av Gert Lengstrand.  Gert grundade 1959 dansbandet Streaplers och har gjort sig känd som låtskrivare. Bland annat skrev han Charlotte Nilssons melodifestivalbidrag "Tusen och en natt", som vann Eurovision Song Contest i Jerusalem 1999.

Efter bandklippningen rusade Gert iväg till den extrauppsatta scenen och rockade loss till Carl Perkins´ Blue Suede Shoes tillsammans med bandet Homeboy Slim & Bad Habits.

Vill du se bilderna i större format? Klicka på dom! 

Gert Lengstrand i bandklippartagen

Gert Lengstrand skyndar upp till scenen....

...där han rockar losss med "Blue Suede Shoes"

Dagen till ära hade raggarklubben Nighthawks från Kungälv lånat ut denna bedagade skönhet, som väckte allmän beundran: 

Lite senare på eftermiddagen hälsade Lisebergs chef Andreas Andersen publiken välkommen vid Taubescenen, på perfekt dansksvenska. Jag som "halvdansk" hade förstås inga problem att förstå vad han sade. Det verkade inte resten av publiken har haft heller. 

Lisebergs chef Andreas Andersen håller välkomsttal

Andersen överlämnade årets Lisebergsapplaud till Eva Rydberg. Lisebergsapplauden delas årligen ut till en person som "gjort Sverige gladare. " Första applauden delades ut 1979 till Povel Ramel. 

Lisebergsapplauden överlämnas till en glad Eva Rydberg

Eva Rydberg

Årets vårtalare på Taubescenen var ingen mindre än Janne Josefsson. Det var inget direkt tal, gudskelov, utan mera ett kåseri, där han bland annat hyllade 91-årige Ronnie Hartley, som för övrigt fanns i publiken. 

Hartley ledde Lisebergs Promenadorchester från 1967 till 2007, men han spelade sin violin på Lisebergs caféer redan från 1957. 

Ronnie Hartley kommer från Danmark och tillhörde där den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. Han greps och dömdes till 8 års arbetsläger i Tyskland, som han på grund av krigsslutet 1945 turligt slapp att fullfölja. 

Janne Josefsson

Vidare betraktade Janne Josefsson de växande klassskillnader i Sverige. Han påminde om sitt berömda reportage om en spårvagnsresa från Biskopsgården till Örgryte. 

Oavsett regering eller vilka som styrt Göteborg har vi bara fortsatt att bygga vallgravar mellan fattiga och rika. Han menar, att om vi inte får bukt med dom stora klassskillnaderna kommer vi att se en utveckling mot en än större polarisering. 

Jag kan inte annat än hålla med. Han vill inte ha ett klasslöst samhälle där alla har det likadant - ett sådant samhälle "skulle innebära en totalitär stat". Vi måste dock alla ha minskade klassklyftor som mål för att inte Sverige skall falla isär. 

Liseberg Marching Brass

Liseberg Marching Brass underhöll vid sidan om scenen med jazz- och schlagergodis. Bland annat kunde jag urskilja Nederländernas melodifestivalbidrag Ding Dinge-dong, med vilket de vann hela finalen 1975 - året efter att ABBA slog igenom med "Waterloo". 

Programmet på Taubescenen avslutades med Torsbybandet Top Cats. 

En timmes härlig rockabilly som avbröts med underbart värmländsk mellansnack. Top Cats musik måste upplevas live. 

Det märks så väl att killarna stortrivs tillsammans, och spelglädjen är det inget fel på.  

Tack, Top Cats, för att ni gjort Göteborg gladare, och lycka till med eran spelning i Kungshamn ikväll! 

Vill du se bilderna i större format? Klicka på dom! 

Naturligtvis avslutade de sin konsert med melodifestivallåten "Baby Doll.

Du som inte var med idag, kan höra den här: 

Göteborgs-Posten: 

Liseberg har slagit upp portarna

Göteborgs-Tidningen: 

Idag öppnar Liseberg

Don Christo´s Top 10 Eurovision Hits 2012

Jag har haft dataproblem veckan som gått, men nu är jag tillbaka och tänkte presentera mina Top 10-favoriter i årets Eurovision Song Contest, vars final äger rum i Baku om fyra veckor. Sammanlagt 42 länder tävlar i år. 

I år har jag bestämt mig för ballader och sånger jag skulle vilja dansa till. Jag är övertygad om att jag levt vid medelhavet i ett tidigare liv, eftersom jag ofta fastnar för smäktande ballader och dansmusik som innehåller spår av etno och folkmusik.

Mina två hemländer Tyskland och Sverige är inte med, eftersom man skall vara opartisk och inte rösta på sitt eget land.

Innan reglerna ändrades att man får sjunga på vilket språk som helst, skickade Schweiz en sång på franska, tyska och italienska vart tredje år. I år har man valt rockbandet "Sinplus" som på engelska framför "Unbreakable", en rockslinga med en refräng som, i alla fall i mina öron, sätter sig direkt. Jag har till och med ertappat mig själv med att nynna den i samband med att jag diskar. 

10. Schweiz

Nederländerna tävlar i år med Joan och sången "You And Me". Jag är lite osäker hur framträdandet kommer att vara "live", men jag älskar videon, så full av 70-talsnostalgi. På den tiden lekte man verkligen cowboys och indianer - det var innan bredband, mobiltelefoner och Facebook. En trallvänlig sång som sitter direkt.

9. Nederländerna

Gréta Salóme &Jónsi representerar Island med "Never Forget", en smäktande ballad som andas karg fornnordisk och mäktig storslagenhet. Härliga röster - Jag hade gärna hört sången på isländska om jag fick bestämma - ett av världens vackraste språk.

8. Island

Finlands bidrag i år sjungs på det vackra finlandssvenska som jag tycker så mycket om. Pernilla Karlsson framför "När jag blundar", en gungande melodi i all sin enkelhet. Hoppjärkan i videon är helt överflödig. Pernillas stämma står helt för sig själv. Finland kommer nog inte att gå vidare till final, men jag älskar den här sången. 

7. Finland

Moldaviens Pasha Parfenys bidrag  'Lăutar' sjuder av spelglädje med sina balkan- och östeuropeiska melodislingor - långt ifrån den plastiga mainstreampopen som har blivit så vanlig i melodifestsammanhang. 


Moldavien kommer helt säkert till final, det här går hem i syd och öst. (..och hos mig)

Rösten är väl inte den bästa, men glädjen smittar av sig och sången framförs på det mest talade språket i världen: Broken English. TANZEN! 

6. Moldavien

När vi ändå håller med party dancing: Rumäniens bidrag kan man bara inte sitta still till. En politisk korrekt svensk kanske skulle utropa: Sexism! 


Det struntar jag fullkomligt i. Jämfört med Moldaviens bidrag är detta mer stylad, men alla i denna video är ju så snygga! Är det party så är det! 


Party Time! 

5. Rumänien

Jakartafödda Angguns "Echo" har en slinga som envetet sätter sig fast i huvudet. Snygg video, men jag tror att även liveframträdandet kommer att göra succé. En låt som absolut kommer att höras på dansgolven runt om i Europa i sommar. 

4. Frankrike

Italien är ett av mina favoritländer när det gäller popmusik. Under min uppväxt i Tyskland på 70-talet visade TV varje lördag specialprogram riktade till italienska gästarbetare, med fotboll och mycket musik. Även San Remo-festivalen sändes på TV varje år. 

Det var där jag lärde mig älska Mina, Al Bano & Romina Power, Adriano Celentano m.fl. Jag umgicks med italienska skolkamrater och det italienska glasscaféet i stan var en populär träffpunkt för oss tonåringar. 

Årets italienska bidrag är ett italienskt popsnöre av den typen jag älskar, ...


Dessutom har Nina Zilli en fantastisk röst!

3. Italien

Nu börjar vi närma oss powerballaderna. Estlands Ott Lepland har en av tävlingens bästa röster och sjunger den smäktande "Kuula" på sittt eget språk estniska. Just därför tror jag att den inte går vidare till final, men jag har valt den som nummer två. Bedöm själv!

2. Estland

Min etta i år är Spaniens "Quédate Conmigo" med Pastora Soler. Hennes pipa går inte av för hackor, lyssna och NJUUUT!

1. Spanien

Till sist: 

Glöm inte att årets tävling äger rum i ett land som ständigt kränker de mänskliga rättigheterna. Läs gärna mina tidigare inlägg 


Doing the omoralisk schlagerfestival 

och Kan Engelbert Humperdinck befria Azerbaijan?

All You Need Is Love

Vad är det som gör en människa till massmördare i religionens namn? Anders Behring Breivik fick lov att utveckla sitt manifest i nästan en och en halv timme under rättegången, med idéer om korsriddare som i kristendomens och den ariska rasens namn skall bekämpa islam. I denna religiösa kamp har han tagit sig rätten att kallblodigt avrätta 69 människor på ön Utöya.

För några veckor sedan tog sig Mohamed Merah i franska Toulouse rätten att döda judiska barn. Han följde efter barnen in i skolan, avrättade dem med skott i huvudet samtidigt som han förevigade detta illdåd med sin mobilkamera. 

Listan kan göras lång på massmördare i religionens namn. På 70- och 80-talet var det politiska rörelser på vänsterkanten som Rote Armee Fraktion i Tyskland och Brigate Rosso i Italien som tog sig rätten till flygkapningar och att mörda oskyldiga människor för sina högre politiska mål.

Är det någon skillnad på politisk och religiös fanatism? Är inte båda ett uttryck för att vissa politiska och religiösa idéer är överordnade allt annat, att ändamålen helgar medlen?

Hitlers nationalsocialister såg det som sin plikt att förgöra det de ansåg vara "Untermenschen", icke värdigt liv i ett nazistiskt världsrike.

I Stalins och kommunisternas värld var det helt naturligt att avrätta "klassfienderna" med nackskott eller spärra in dem för all evighet på mentalsjukhus eller i ett Gulag i Sibirien.

Som tur är, har de flesta människor en spärr inom sig som hindrar dem från att bli mördare. För att begå kallblodiga avrättningar som Breivik och Merah utförde, krävs det en ganska ordentlig personlighetsstörning.

Men idéerna som ligger bakom finns där, i litteraturen och framförallt på internet. Det är där hatet sprids med tusentals klick över hela världen. För den som vill är det bara att googla sig fram till hatbloggar- och videor och filmer som visar hur man bygger bomber.

Jag kommer att tänka på Stockholms regnbågsrabbi David Lazar, som i en intervju i somras citerade filosofen Aviezer Ravitzky. Han lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre.

Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra.

Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig.

Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning,

I torsdags invigdes ett interreligiöst center på Kyrkogatan mitt i centrala Göteborg. På centret vill man öppna för möten, lärande och aktivt agerande.

På Göteborg Stads nyhetstidning Vårt Göteborg beskrivs centret så här:

Tre nyckelord för centret blir dela, lära och agera. Centrets verksamhetsledare Zana Muhammad kommer att välkomna många spännande möten. Centret blir ett hem för det breda engagemang som annars kan ha svårt att hitta sin struktur.

Och inte minst en central mötesplats för unga troende från olika religiösa samfund. Men rådet har också ambitioner om att, med centret som utgångspunkt, ta initiativ till lärande och utbildningar av olika karaktär.

– Vi börjar i höst med en föredragsserie tillsammans med studieförbund, och vi har också inlett ett samarbete med Göteborgs universitet, säger Marika Palmdahl och fortsätter:

Förhoppning att ord ska omsättas i handling

– Vi tänker lansera ett koncept som vi kallar religionernas ABC – det är i första hand tänkt för människor som möter det mångreligiösa Göteborg i sina jobb. Människor som kanske inte kan så mycket om religion, men gärna vill lära sig mer.

Det nya centret vill inte nöja sig med samtalet och lärandet – förhoppningen är också att ord ska omsättas i handling.

– För att kunna göra något tillsammans behöver man känna varandra, skapa ett förtroende mellan de religiösa sammanhangen. Sedan kan vi tillsammans titta på det samhälle där vi lever – vad ser vi för nöd, och vad ser vi för svårigheter?

Staden satsar en miljon per år i tre år

Interreligiösa center finns i olika skepnader även på andra håll i landet, men det här är första gången som förutsättningarna skapas genom en kommuns engagemang.

Göteborgs Stad satsar en miljon om året under de kommande tre åren – pengar som ska täcka kostnader för lokal, personal, och verksamhet.

– Alla stadens 90 församlingar har fått en inbjudan att vara med, och representanter för ungefär hälften av dem har dykt upp på våra möten – men vi vill gärna bli ännu fler, säger Marika Palmdahl.

Mer information hittar du på Intereligiösa centrats hemsida.

Kvarnbydagen 2012 - Välkommen till Mölndal

Kvarnbyn i Mölndal

Här följer ett utflyktstips till nu på söndag för dig som bor i Mölndal med omnejd:

Söndag den 22 april är det dags för den årliga Kvarnbydagen, en mångårig tradition där verksamheterna i Kvarnbyn öppnar sina dörrar och bjuder in till folkfest.

Stadsmuseet öppnar sin nya utställning Åldersnoja — från vaggan till graven?

Vad är viktigt i olika åldrar? Hur länge är man barn och när blir man vuxen, egentligen? 

Vid vilken ålder når man sin "prime-time"? Här blandas berättelser, foton och föremål med utrymme för dina egna funderingar.

Passa på att uppleva den unika miljön vid Kvarnbyn. 

Mölndalsfallen och Kvarnbyn är själva ursprunget till Mölndals stad. Från medeltiden och framåt utnyttjades vattnets kraft till att driva kvarnar. Längre fram utvecklades ett industrisamhälle med papperstillverkning, textilindustri och oljeslageri.

 Kvarnbyn fick betydelse för Göteborgsregionens utveckling i stort. Från mitten av 1800-talet började arbetarbostäder att byggas på bergssluttningarna kring forsen. Här finns även ännu äldre bebyggelse, i form av de gårdar som kvarnägarna lät uppföra. 

Mölndals kvarnby är utpekat som ett kulturhistorisk riksintresse. 

Enklast att ta sig dit för utsocknes är med pendeln till Mölndals station. Det tar inte många minuter vare sig du går på i Göteborg, Liseberg, Kållered, Lindome, Hede eller Kungsbacka. 

Hit går även mängder med busslinjer. Just nu byts spårvagnsrälsen ut på Mölndalsvägen, vagnarna ersätts med bussar från Korsvägen. 

Bor du i västra Göteborg, Haga eller Linnéstaden tar du enklast buss 760, 764 eller 765 från Järntorget, Linnéplatsen eller Sahlgrenska.

Från Vasaplatsen, Landala, Chalmers och Wavrinskys Plats tar du enklast buss 753. 

Från Mölndals Station är det enklast att promenera, det tar max 10 minuter. Buss 753 stannar nästan framför dörren, hållplats Gamla Torget.

Välkommen til Mölndal!

Kvarnbyfallet, Mölndal:

Civilkurage - om Raoul Wallenberg och Abdol Hossein Sardari

Uppdaterad 2012-04-19

Idag ägde en minnesceremoni rum för att hedra minnet av Raoul Wallenberg. Mötet var i Kulturhuset i Stockholm, som direktsände en ceremoni från den amerikanska kongressen. USA:s president Obama skickade via videolänk följande budskap till deltagarna. 

Länkar om evenemanget: SvD, SvD, SvD, Aftonbladet, USA TODAY, The White House

Historien bakom Raoul Wallenberg här. (på engelska)

Kulturhuset, Stockholm här. 

Jag skrev ett inlägg om Raoul Wallenberg-året den 2 januari i år. Du kan läsa hela inlägget om du scrollar ner. Där kan du också läsa historien om iraniern Abdol Hossein Sardari, som räddade livet  på många persiska judar: 

2012 är Raoul Wallenbergår.  

Regeringen har beslutat att i Sverige och internationellt uppmärksamma att Raoul Wallenberg 2012 skulle ha blivit 100 år genom att hedra hans minne med olika evenemang och aktiviteter. Regeringens webbportal fungerar som guide genom årets händelser. 

Den svenske diplomaten Raoul Wallenberg gjorde en unik insats genom att under andra halvåret 1944 rädda tiotusentals judar i Budapest undan Förintelsen. Hans gärning visar att en människas mod och förmåga kan göra skillnad. Hans gärning är en förebild, inte minst i en tid då fler behöver stå upp mot förföljelse, främlingsfientlighet och antisemitism. 

Raoul Wallenberg fängslades av Sovjet och fördes till det ökända Lubjankafängelset i Moskva. Vad som sedan hände är inte bevisat och den svenska regeringen kräver fortfarande besked. Raoul Wallenberg kämpade mot den ena av sin tids terrordiktaturer och föll offer för den andra.

Fredrik Tenfält i Göteborgs-Posten skrev nyligen en klargörande artikel om Wallenberg med rubriken Hjälten i Budapest. "Wallenberg var inte alls yrkesdiplomat och slumpen förde honom till Budapest. I januari hade USA inrättat organet War Refugee Board, för att ge skydd till offren för nazisternas framfart. 

I Ungern skedde under våren en total utrensning av den judiska befolkningen på landsbygden. En räddningsorganisation på plats var nödvändig, men då USA låg i krig med Ungern måste den ledas av någon från ett neutralt land. Via personkontakter kom valet att falla på den unge och språkkunnige affärsmannen Raoul Wallenberg, som arbetade på en svensk-ungersk handelsfirma. Formellt placerades han på svenska ambassaden."

Uppdateringar om vad som händer under året får du, genom att "gilla" Raoul Wallenberg 2012 på Facebook. Där kan du även skriva och kommentera i deras logg. 

Ett inslag ur SVT:s Gomorron Sverige om Raoul Wallenbergåret: 

Raoul Wallenberg är en av Sveriges mest berömda personer även internationellt. Han var en person med stor civilkurage, men få känner till Abdol Hossein Sardari, som lite slarvigt brukar kallas för "Irans Oskar Schindler". 

Abdol Hossein Sardari

Sardari tillhörde den kungliga familj som styrde Iran fram till 1925 och arbetade som diplomat i Paris under fyrtiotalet. Han hjälpte många persiska judar att lämna Frankrike och återvända till Iran, men förhandlade även fram undantag från de nazityska raslagarna åt en del av de persiska judar som bodde i Frankrike och som inte kunde eller ville lämna landet. 

Sardaris välgärningar uppmärksammades inte särskilt mycket under hans egen levnadstid, men han lär ha uttalat sig om att hans agerande bottnade i ett ansvar gentemot det iranska folket som helhet och inte uteslutande iranska judar. 

I likhet med Schindler levde Sardari ett anspråkslöst liv efter kriget, och han dog fattig i utkanten av London.

BBC har publicerat en artikel om Sardari med rubriken:

The 'Iranian Schindler' who saved Jews from the Nazis

Även brittiska The Telegraph har skrivit en intressant artikel om honom. Där beskrivs bl.a. hur han försett iranska judar med särskilda pass och resedokument.  

På sajten Act for Australia finns en recension av Fariborz Mokhtaris bok om Sardari, In The Lion´s Shadow. 

Det skall böjas i tid - omskolningsläger för ungdomar i DDR

Jugendwerkhof Torgau

Staden Torgau är idag mest känt för att det var här amerikanska och sovjetiska trupper för första gången stötte ihop under andra världskrigets slut 1945. Men staden har också en annan, mer ledsam historia. 

Stadens fängelse byggdes redan under kejsartiden 1901. Under nazisternas välde förvandlades det till ett militärfängelse under ledning av Wehrmacht. Tusentals tyska soldater, desertörer och befälsförvägrare hamnade här, många avrättades.

Efter krigsslutet tog den ryska ockupationsmakten över och nyttjade det som ett sovjetiskt militärfängelse. 1964 överlämnades det till de östtyska myndigheterna, DDR.

I dessa hus inrättades nu den slutna ungdomsanstalten Jugendwerkhof Torgau, en omskolningsinrättning som direkt understod ministeriet för folkbildning under ledning av Margot Honecker. 

Margot Honecker i sitt exil i Chile: "Jag ångrar ingenting"

Margot Honecker var utbildningsminister under 25 år, och fru till Erich Honecker, ordförande i SED (Tysklands Socialistiska Enhetsparti) tillika DDR:s president. Efter 1989 gick båda två i exil till Chile, där Margot fortfarande bor, och senast för några veckor sedan i en tv-intervju sade, att hon inte ångrar någonting.  

I DDR kallades hon i folkmun för "Die lila Hexe" (Den lila häxan) eftersom hon alltid använde ett speciellt schampo som gav hennes hår en lila ton. Numera dominerar gråskalorna, vilket inte hindrar henne ifrån att årligen fira DDR:s nationaldag med sina kamrater i det chilenska kommunistpartiet. 

Mellan 1 maj 1964 och 11 november 1989 (efter murens fall), blev här i Torgau mer än 4.000 ungdomar mellan 14 och 18 år inlåsta för att genomgå en omskolningsprocess (Umerziehungsprozess, ty.). 


I hela DDR var antalet ungdomar som tvingades genomgå detta 400.000, i ett land med knappt 17 miljoner invånare. 

 Dessa ungdomar hade inte begått något brott, utan ansågs inte kunna anpassas till "en socialistisk personlighetsutveckling" genom vanliga öppna ungdomshem. 

De eller deras föräldrar kan ha kritiserat det östtyska levnadssättet, fasthållit sin kristna tro eller har försökt fly till Västtyskland.  

I mars 1998 inrättades här en minnes- och mötesplats för allmänheten men framför allt för före detta fångar. Fram till 1989 utsattes de för isolering i små celler innehållandes endast en träbrits utan madrass och en hink som tömdes en gång per dag. 

De utsattes för såväl fysisk som psykisk tortyr, sexuella övergrepp och drillande i militära idrottsövningar. Meningen var att knäcka jaget och anpassa dem till en socialistisk människa i kollektiv anda. 

Det har dröjt många år för att människor som vistats i Torgau skulle våga träda fram. De har skämts och är än idag psykiskt traumatiserade. Nyligen avsatte den tyska regeringen 40 miljoner Euro för psykoterapi åt de drabbade. 

Organisationen för de drabbade säger dock att det är för lite. Pengarna räcker endast till en terapi för sex veckor, många skulle behöva behandling i flera år. 

Den 17 april invigs vandringsutställningen "Mål: Omskolning", om DDR:s repressiva undervisningssystem. Utställningen skall turnera runt på skolor och museer i hela landet och är redan fullbokad resten av året.

Det fanns 474 barnhem i DDR, varav 38 så kallade specialhem och 32 omskolningscenter för "speciellt svåra fall". Här en bildgalleri på några av dem. 

Hemsidan till Jugendwerkhof Torgau hittar du här (på tyska)

Nedan ett reportage, där vi följer med på en rundgång tillsammans med en kvinna som suttit fyra månader i Torgaus uppfostringsanstalt, översatt till engelska: 

Videon nedan laddades upp på YouTube av en privatperson som suttit på Torgau. Han kallar den för en minnesvideo till alla före detta fångar. 

Videon är en bildkavalkad, men framförallt lägger jag upp den på grund av bakgrundsmusiken, en vacker och gripande sång med Anett. Förstår du texten, förstår du varför.