Film är alltid bäst på bio

Månadens krönika, publicerad i Mölndals-Posten 2011-02-09:

Film är bäst på bio!

I måndags kväll visades sista festivalfilmen på biograf Draken för i år. Det var Algeriets bidrag till årets Oscarsgala och den utspelade sig bland medlemmar i den algeriska motståndsrörelsen i Paris på 1950-talet. Att gå på filmfestival är som att resa jorden runt. Kalla mig gärna för nörd, men jag brukar plocka ihop ett paket med 20 - 30 filmer från världens alla hörn, helst från länder som sällan eller aldrig får sina filmer visade på ordinarie biografer.

Det var min mamma och min morfar som danade min karaktär och gjorde mig till cineast. Ett av mina starkaste biominnen är från matinéerna på Draken, dit morfar tog mig för att bl. a. se Stanley Kubricks mästerverk "Spartacus" med Kirk Douglas och Laurence Olivier - i Cinemascope! Drakens duk är 20 meter bred och den totala ytan 102 kvadratmeter. En mäktigare filmupplevelse får man leta efter, och jag håller fortfarande stenhårt på att film är bäst på bio.

Kvällen innan Nordens största filmfestival invigdes, beslutade Mölndals kultur- och fritidsnämnd att föreslå fullmäktige nedläggning av de offentliga visningarna på Möllan fr o m i höst. Nu går Möllan inte att jämföra med Draken, men det är stadens enda kvarvarande biograf med anor från 1959. Under 2010 besöktes dock varje föreställning i snitt av 24 personer. Ställd i relation till biografens 270 sittplatser är jag inte förvånad över nämndens beslut.

Det finns dock ett ljus i tunneln för bioälskare: Den nya digitala tekniken "kommer möjliggöra andra former av användningsområden där publiken och medborgare kan interagera med resten av världen genom teater, opera, författarsamtal, bolagsstämma, konserter, spelkonvent, konferenser eller VM-finalen i fotboll", heter det på byråkratspråk  i förvaltningens tjänsteutlåtande.

Tänk om Mölndal satsade på ett film- och kulturcentrum, med film och direktsändningar av operor, konserter och pjäser från såväl Sveriges som världens stora scener. Varför inte visa Dramatens och Kungliga Operans uppsättningar? Då skulle vi få tillbaks något av våra statliga skattepengar som nu enbart hamnar i Stockholm. Ställer sig bara frågan: finns det några hugade spekulanter som vågar satsa?

Trots att vi befinner oss i fildelningens och nedladdningens tidevarv: borde vi inte då och då unna oss en riktig bioupplevelse? Jag har bott i Mölndal i knappt tio år, därför har jag bara läst om Röda Kvarn och Grand i tidningen. Kommer du ihåg dessa biografer? Vilken film har gjort störst intryck i ditt liv? Hur skulle du vilja se framtidens bio i vår stad?




Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Pata Pata Nordic Style - HEJA NORGE!

Ikväll avgjorde Norge sin melodifestival och skickar Stella Mwangi med "Haba Haba" till finalen för Eurovision Song Contest i Düsseldorf i maj.

Utan att ha hört de andra ländernas bidrag har jag redan bestämt mig för att rösta på denna låt.

Jag blir glad av den och minns Miriam Makebas konsert på Skeppsholmen i Stockholm för några år sedan. Det här är Pata-Pata Nordic Style!

La Norvége: Douze points!



Stella Mwangis hemsida

Stella Mwangis facebooksida


Läs även Tyskland har röstat - Taken by a stranger med Lena Meyer-Landrut

Unga muslimer reser till Auschwitz

För två år sedan besökte jag koncentrationslägret Dachau. Det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Visst hade jag sett dussintals filmer och dokumentärer om ämnet, men att med egna ögon se barackerna, avrättningsplatserna och "duscharna" var något helt annat.

Förföljelsen och förintelsen av judar, romer, Jehovas vittnen, katolska präster, socialdemokrater, kommunister, homosexuella, handikappade, o.s.v. är en del av den europeiska historien alla borde känna till, och aldrig få glömma.

Fem unga muslimska killar på Latinskolan i Malmö, som är mot antisemitism, ska tillsammans med sina klasskamrater åka på en studieresa till det tyska koncentrationslägret Auschwitz i Polen.

De muslimska killarna på Latinskolan blev totalt gripna känslomässigt av ämnet förintelsen under en historielektion och nyfikna över att få veta mer. Nu har de skramlat ihop pengar till en resa för hela klassen till koncentrationslägret Auschwitz i Polen.

De fem gymnasiekillarna tror att diskriminering och hat grundar sig på okunskap. Med sina resa vill de också försöka påverka och förbättra relationerna mellan olika religiösa grupper i Malmö.

När de kommer hem från studeresan ska de hålla föredag för andra elever och deras besök på koncentrationslägret kommer att filmas. Filmen har de sen tänkt sprida vidare till andra skolor.



Idag frotterar sig nynazister och förintelseförnekare som Robert Faurisson från Frankrike och den tidigare Ku Klux Klan-ideologen David Duke från USA med Irans president Ahmadinejad och påstår att Förintelsen aldrig har ägt rum.

Snart finns det inga överlevande kvar i livet, som med egna ord kan berätta, hur det var att leva i utrotningslägren. Därför är det så viktigt, att hålla minnet vid liv!

Är du med i facebook kan du se mina foton jag tog i Dachau här.

Outside the Law - Frankrikes smutsiga kolonialkrig i Nordafrika

Göteborg International Film Festival

Outside the Law

Rachid Boucharebs film är ett stort episkt berättat politiskt drama om tre algeriska bröders öden från att de lämnar sitt hemland till att de återförenas på 1950-talet i Paris kring den algeriska självständighetsrörelsen.

Här finns både gangster-action och stora känslor i Boucharebs hämndfilm på historien och det smutsiga franska kolonialkriget. Samma dag som Parisborna rusiga av glädje firar slutet av Andra Världskriget begår kolonialmakten fruktansvärda massakrer på civila i Algeriet.

Det är startskottet för motståndsrörelsen som även inifrån Frankrike försöker kämpa för Algeriets självständighet. 

Outside the Law, som är Algeriets bud på en Oscar, vittnar samtidigt om att den talangfulla Bouchareb har mod på de stora ambitiösa berättelser, som kan förändra folks världssyn. En spännande thriller och bitvis en nagelbitare. Mycket sevärd!

Regi: Rachid Bouchareb, Frankrike/Belgien/Algeriet, 2010

                                      Betyg: 4 mölndalskråkor

 

De revolutionära händelserna i Tunisien och Egypten skvätter också över på Algeriet, som även den är en diktatur som håller sin befolkning i ett järngrepp.

Det har även där förekommit protester med flera skadade, för en vecka sedan meddelade president Bouteflika att undantagstillståndet i landet mycket snart kan tas bort och att regeringen kommer att ta till nya åtgärder för att skapa jobb, och att den statskontrollerade televisionen och radion kommer att ge plats för alla politiska partier.

Bouteflika försöker alltså mota Olle i grind -få se om han lyckas eller om han står näst på tur att lämna ifrån sig makten.

Igår avgick äntligen Egyptens diktator efter 30 års styre. Jag har följt protesterna via al-Jazeera, bloggar och de sociala medierna. Idag hittade jag denna underbara musikvideo med upproret på Tahrirtorget som bakgrund: 



Till sist ett meddelande från Kairo till det iranska folket:




Outside the Law var den sista visningen på årets festival, och därmed också min sista recension. Filmen kommer inte på bio i Sverige utan har redan släppts på DVD. Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Alla talar tyska - don´t mention the war!

Det har varit mycket om film på min blogg på sistone. Göteborgs  filmfestival slutade i måndags och jag har njutit av spelfilmer och dokumentärer från hela världen, textade på engelska eller svenska.

Under min uppväxt i Tyskland talade alla tyska på film och i TV. Turligt nog  vistades jag tre till fyra gånger per år hos mina morfärldrar i Sverige, så att jag kunde höra hur John Wayne och Marilyn Monroe låter på riktigt. Att läsa texterna har också bidragit till inlärningen av det svenska språket. Vi talade nämligen aldrig svenska hemma i Tyskland trots att min mor var en äkta Hisingstös.


Med dubbning missar man inte bara att höra andra språk än sitt eget, även språkets nyanser och den karakteristiska rösten försvinner. Ett skräckexempel är serien Golden Girls på tyska. Borta är Sofias italienska accent och Blanches underbara sydstatsdialekt:



Än värre blir det när man dubbar engelska komediserier som Monthy Python. Det britttiskt engelska uttalet tycker jag är halva nöjet hos dessa serier, som Mrs Bucket i Keeping Up Appearances eller John Cleese i Monthy Python:



När jag ändå kommit igång med bloggandet om tyskar: vem minns inte denna klassiska scen ur Fawlty Towers?



I morgon lägger jag upp min sista recension från årets filmfestival. Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival i Göteborg finns samlade här!

När Kina möter Afrika

Göteborg International Film Festival

When China Met Africa

Redan som barn drömde jag om att resa till Kina. Om jag bara grävde tillräckligt djupt i sandlådan skulle jag så småningom komma fram till mina drömmars land.

!988 blev drömmen verklighet, då jag hade råd att köpa en 5-veckors cykelresa med Äventyrsresor. Tillsammans med mina australiensiska medresenärer cyklade jag mellan 5 och 10 mil om dagen genom södra China, i Guilin och Peking.

Vi bodde inkvarterade omväxlande på hotell, vandrarhem, hemma hos familjer och på stampat jordgolv uppe i bergen hos Yaofolket i gränstrakterna till Vietnam.

Privat biltrafik existerade inte - det var minibuss, taxi och framförallt cykeln som var kinesernas fortskaffningsmedel. Peking korsades av 6-filiga motorvägar med nästan enbart plingande cyklister. Jag har förstått när jag sett reportage från Kina nu, att samhället har förändrats totalt -och att jag antagligen inte skulle känna igen mig om jag åkte tillbaka dit idag.

Dokumentärfilmen When China Met Africa skildrar hur Kina idag, i sin jakt på råvaror och sin strävan att försörja en allt större andel medelklass med mat, håller på att "kolonisera" Afrika. På senare år har Kina blivit en viktig investerare och handelspartner i många afrikanska nationer.

I filmen möter vi vardagsproblem och storpolitik i denna nya verklighet, på gräsrotsplanet i Zambia.Bönder sliter med hackor för den nykoloniala, kinesiska storbonden Changming Liu, som tycks livrädd för sina anställda och för det mesta kommunicerar med dem från bakom ett stängsel.

Språkförbistring och kulturkrockar staplas på varandra, och antar ibland närmast komiska former. Men vi följer också makten i form av Zambias handelsminister som söker nya investerare på resa i Kina. Nya relationer i en värld med nya styrkeförhållanden.

En mycket intressant film som är värd minst 3 mölndalskråkor. Hoppas att SVT:s Dokument utifrån köper in den så att filmen når en större publik.

Regi: Marc Francis, Nick Francis, Storbritannien/Frankrike, 2010

Kinas president Hu Jintao är just nu på sin tredje rundresa i Afrika och under tolv dagar ska han besöka åtta länder. Med sig i bagaget har han löfte om fördelaktiga lån och ökat bistånd. Vad som drar honom till Afrika är kontinentens råvarutillgångar, främst olja. Men nu höjs varnande röster, den kinesiska uppmärksamheten är inte enbart av godo.

”Det är knappast av snällhet, välgörenhet och empati för de fattiga, som Kina uppvaktar Afrika. Kina är en nation som gör tydliga och kalla beräkningar över vad det kostar att skapa sig vänner och inflytande; och säkra sitt energibehov,” skrev journalisten Macharia Gaitho i dagstidningen The Daily Nation för ett tag sedan.

Läs en intressant artikel om ökad skepsis mot Kinas jakt på oljan. ur Sydsvenskan här!

Radions OBS tog nyligen upp den kinesiska expansionen i Afrika: Det har gått ett halvt sekel sedan många afrikanska länder blev självständiga och de europeiska kolonisatörerna drog sig tillbaka. Idag överträffas de europeiska och amerikanska intressena i Afrika, med råge av Kina.

Kina är den afrikanska kontinentens största handelspartner, och både kinesiska investeringar och kinesiskt bistånd är stort i Afrika. Johan Lagerkvist, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, diskuterar konsekvenserna.

Du kan läsa hans intressanta text Moderna myter om Kina i Afrika här!

Radions temasida Afrikas självständiga stater här!

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Jafar Panahi, ordet är ditt!

To readers from abroad: 
Scroll down and you will find the letter Jafar Panahi wrote from prison to the Berlin Film Festival, in english and farsi. The letter was read out by actress Isabella Rossellini during the opening ceremony tonight. 

Please help spread the free word!

Ikväll invigdes Berlins Filmfestival med pompa och ståt. 2006 vann iranske filmregissören Jafar Panahi silverbjörnen för sin film Offside, om några kvinnor som klätt ut sig till män för att kunna se på en fotbollsmatch. Filmen stödvisades på årets filmfestival i Göteborg, intäkterna gick oavkortad till Amnesty International.

I år är Panahi inbjuden till Berlin för att sitta i prisjuryn. Han fick dock inget tillstånd att resa så hans stol står tom. Isabella Rosselini som är juryordförande läste upp ett gripande brev som Panahi skickat till festivalen.

Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år, anklagad för att ha spridit propaganda mot den iranska staten.

Här är Jafar Panahis brev som lästes upp av Isabella Rosellini:

The world of a filmmaker is marked by the interplay between reality and dreams. The filmmaker uses reality as his inspiration, paints it with the color of his imagination, and creates a film that is a projection of his hopes and dreams.


The reality is I have been kept from making films for the past five years and am now officially sentenced to be deprived of this right for another twenty years. But I know I will keep on turning my dreams into films in my imagination. I admit as a socially conscious filmmaker that I won’t be able to portray the daily problems and concerns of my people, but I won’t deny myself dreaming that after twenty years all the problems will be gone and I’ll be making films about the peace and prosperity in my country when I get a chance to do so again.


The reality is they have deprived me of thinking and writing for twenty years, but they can not keep me from dreaming that in twenty years inquisition and intimidation will be replaced by freedom and free thinking.


They have deprived me of seeing the world for twenty years. I hope that when I am free, I will be able to travel in a world without any geographic, ethnic, and ideological barriers, where people live together freely and peacefully regardless of their beliefs and convictions.


They have condemned me to twenty years of silence. Yet in my dreams, I scream for a time when we can tolerate each other, respect each other’s opinions, and live for each other.


Ultimately, the reality of my verdict is that I must spend six years in jail. I’ll live for the next six years hoping that my dreams will become reality. I wish my fellow filmmakers in every corner of the world would create such great films that by the time I leave the prison I will be inspired to continue to live in the world they have dreamed of in their films.


So from now on, and for the next twenty years, I’m forced to be silent. I’m forced not to be able to see, I’m forced not to be able to think, I’m forced not to be able to make films.


I submit to the reality of the captivity and the captors. I will look for the manifestation of my dreams in your films, hoping to find in them what I have been deprived of.

Jafar Panahi

Genom att sprida Jafar Panahis ord vidare har jag gett mitt lilla bidrag till yttrandefriheten - mer kan jag inte göra just nu. Om inte ordet och konsten får vara fri stelnar samhället och slutar att utvecklas. Iran är ett skrämmande exempel på det.

Till mullorna och Ahmadinejad säger jag: blanda inte in Gud i det här, han har inget med ert förtryck att göra. Det är ni som förtrycker, torterar, avrättar, stenar till döds och ingen annan.

Ifall någon från Iran hittar till min blogg trycker jag upp Jafar Panahis brev på farsi också. Chansen är väl liten eftersom regimen säkert spärrat hans namn som sökord. Men i alla fall, ...

دنيای فيلمساز، دنيای گذر بين واقعيت و خيال است. فيلمساز از واقعيت الهام می گيرد، آن را به خيال خود در می آورد
و در انجام اين بازی واقعيت و خيال، فيلمی می سازد که شايد تصوير آرزوهايش باشد.
واقعيت اين است که مرا پنج سال گذشته ب ی حکم، و برای بيست سال آينده با حکم، از ساختن و کارگردانی هر نوع
فيلمی محروم کرده اند. اما می دانم در اين بيست سال، با خيال خود آرزوهايم را خواهم ساخت.
اعتراف می کنم من به عنوان يک فيلمساز که دغدغه های اجتماعی دارم، هر چند نم یتوانم تصويرگر محدوديتها،
معضلات و مشکلات روز مردم جامعه ام باشم، اما نم یتوانم آرزو نکنم که پس از بيست سال تمامی اين مسائل از
جامعه ام رخت برنبسته باشد، تا آن گاه که مجال ساختن می يابم، تصويرگر رفاه، آرامش و آسايش مردم کشورم باشم.
واقعيت اين است که مرا بيست سال از فکر کردن، انديشيدن و نوشتن محروم کرده اند اما نمی توانم آرزو نکنم که پس
از بيست سال کنکاش عقايد در فضای آزاد انديشی محو نشده باشد.
مرا بيست سال از ديدن جهان محروم کرده اند. آرزويم اين است پس از بيست سال به جهان ی سفر کنم که هيچ
محدوديت جغرافيايی، نژادی، عقيدت ی و حتی انسان ی نداشته باشد و در آن جهان انسانها با هر عقيده و انديشه و باور
بتوانند آزادانه و به دور از خشونت در کنار هم زندگی کنند.
مرا بيست سال به سکوت محکوم کرده اند. با اين حال در خيال خود زمانی را فرياد ميزنم که تحمل يکديگر را داشته
باشيم و پذيرای سخن هم گرديم، با هم بينديشيم و برای هم زندگی کنيم.
در نهايت، واقعيت حکم من اين است که بايد شش سال درون زندان بمانم. من در اين شش سال با خيال خود و به اميد
تحقّق آرزوهايم زنده خواهم ماند.
اميدوارم همکاران فيلمسازم در تمامی نقاط اين کره خاکی در اين شش سال خالق آثاری باشند که پس از بازگشت از
زندان، انگيزه زندگی در دنيای خيال آنها را داشته باشم.
پس از اين لحظه به بعد مجبورم برای بيست سال سکوت کنم، مجبورم نبينم، مجبورم نينديشم و مجبورم فيلم نسازم.
به واقعيت زندان و زندانبان تن می سپارم تا شايد آرزوهايم را روزی روزگاری در خيال شما بيابم. بيابم آنچه را که از
من دريغ کرده اند.



Göteborgs-Posten: Tom stol protest på Berlinfestivalen

SPIEGEL International: Kafka in Tehran 

Hollywoodreporter:  
Isabella Rossellini Reads Prison Letter From Jafar Panahi at Berlin Fest's Opening Night Gala



Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival i Göteborg finns samlade här!

Vattenfalls VD ställd mot väggen

I somras skrev jag ett inlägg om Vattenfalls skogsskövling i Liberia.

Bolaget planerar nu att bygga tre nya kraftverk i Berlin, som ska drivas med "biomassa" från Afrika. Man vill köpa träflis från Liberias kautschuk-plantager, där det, enligt människorättsorganisationen "Transparency International Liberia" råder "slavliknande förhållanden".

Träflisen produceras av företaget "Buchanan Renewable", som ägs av den kanadensiske miljardären John McCall McBain. Han kallar sig själv för landets "välgörare", har goda kontakter med presidenten Ellen Johnson-Sirleaf och äger drygt hälften av landet Liberias resurser.

Träflis lastas i Buchanans hamn i Liberia

Vattenfall har tecknat ett 5-årigt leveransavtal med  Buchanan. Från 2020 räknar bolaget med att köpa en miljon ton träflis om året från Buchanan i Liberia, kanske det dubbla t o m. Träflisen ska sedan transporteras till Berlin för att eldas upp.

Berlins socialdemokratiske borgmästare Klaus Wowereit uppmanar Vattenfall, att undvika "långa transportvägar" (hur nu det ska gå till, min anm.), och "Die Grünen" befarar att stora mängder värdefull skog kommer att avverkas i Liberia.

Källor: Die Tageszeitung: Schweden streiten über Vattenfall 

           Die Tageszeitung: Vattenfalls zwielichtige Afrika-Connection

           Berliner Zeitung: Afrikanisches Feuerholz für Berlin

           Ny teknik: Vattenfall köper afrikanska gummiträd


Igår hade jag möjlighet att via Ekots facebooksida ställa en fråga till Vattenfalls VD Øystein Løseth. I morse svarade han i radion och du kan höra svaret här.

Vet dock inte om jag blivit så mycket klokare. Jag fick dock svar på en fråga av en av Europas mäktigaste VD:ar, prisad vare de sociala medierna!

En djupdykning i filmarkivet

Göteborg International Film Festival

Göteborgsepoker och Gunnar Hedes saga

I lördags var det dags igen! En gång varje år gör filmfestivalen en lokalpatriotisk djupdykning i filmarkivet på ett fullsatt Draken och visar kortfilmer från svunna Göteborgsepoker på den över 20 meter breda och 100 kvadratmeter stora duken.

I Din stad från 1942, som visade sig vara en valfilm från socialdemokraterna, hyllas folkhemmet och det moderna bostadsområdet i Sandarna, medan husen i Haga döms ut som otjänliga och beklagliga.

I filmen Hu! tog en lätt ironisk speaker med oss på en resa världen runt för att spana in raska gossars farliga jobb. Vi fick se svetsarna vandra omkring på Eiffeltornets balkar och kranskötaren i Göteborgs hamn skruva åt bultar i en tid då säkerhetsutrustning var något ingen reflekterade över.

Det är alltid lika underhållande att se dessa filmpaket. Man får många goda skratt över det gammaldags och mossiga språket som talades på den tiden.

Visningen presenterades av Svenska Filminstitutets VD, Bengt Toll.

Nästa föreställning var stumfilmen Gunnar Hedes saga på Bio Capitol, till alltid lika fantastiskt pianoackompanjemang av Matti Bye. Det är en nyrestaurerad kopia och Mark Standley från Svenska Filminstitutet inledde med att kort berätta hur en filmrestaurering går till.

Handlingen: Den unge studenten Gunnar Hede försöker tjäna pengar genom att sälja renar, men under en snöstorm då han mister sin renhjord blir han galen. Den enda som därefter inte ger upp hoppet om att bota hans sinnessjukdom är den föräldralösa flickan Ingrid. Filmen är löst baserad på Selma Lagerlöfs roman "En herrgårdssägen".

Mitt betyg: Fyra mölndalskråkor för såväl filmen som Matti Byes pianospel.

Regi: Mauritz Stiller, Sverige, 1923

Är du intresserad av gamla filmer och journalklipp?
Idag kl 18:00 invigs nämligen Filmarkivets nya webbplats med playfunktion på Bio Victor i Stockholm med filmvisning och tal av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.


Svenska Filminstitutet skriver så här på sin hemsida:

Möt Roberto Rossellini och Ingrid Bergman på Berns, se Greta Garbo fälla en tår när hon efter en kort visit i Sverige återvänder till Hollywood, följ med Martin Ljung Under Stockholms broar och Stadshusets takläggare i Hu! – en film om riskfyllda yrken, se prins Eugen vid staffliet på Waldemarsudde och följ med Lennart Bernadotte på Weekend i Nizza. Efter filmerna samtalar Pelle Snickars med Olle Häger, Anu Koivunen och Bengt Toll.

I ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket, blir över 300 filmer ur filmarkivet tillgängliga på webbplatsen filmarkivet.se. Från den första svenska filmen till valfilmer och journalfilmer, till reklam- och informationsfilmer. Hundra års historia i rörlig bild finns tillgängligt för allmänheten på internet.

Den 10 februari lanseras den nya webbplatsen www.filmarkivet.se. Redan från start kommer webbplatsen att erbjuda över 300 streamade filmer och planeras sedan att växa med lika många under året.


Det rörliga bildmaterialet ur arkiven består främst av kort-, dokumentär-, journal- och reklamfilmer. Från den allra första svenska filmen, den 20 sekunder långa Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan från 1897, via de nästan bortglömda Paramount-journalerna (konkurrent till SF-journalen)till Folkpartiets reklamfilm inför valet 1994. Filmarkivet speglar ett svenskt århundrade i förvandling och framväxten av dagens samhälle. Många av stumfilmerna visas ackompanjerade av Matti Bye.


Förutom redan nämnda exempel kommer även kortfilmer att finnas av Lennart Bernadotte, Gösta Werner och Maj Wechselman, stadsporträtt från hela Sverige, industrifilmer om tillverkning av allt från strumpor till plywood, amatördokumentärfilmer från Falun och Malmö vid högertrafikomläggningen 1967, filmer med Ulla Billquist, Carl Larsson, Bruno Liljefors, Ingmar Bergman, valfilmer, dokumenterade tal av Per Albin HanssonOlof Palme och mycket mera. I anslutning till filmerna finns även mängder med nyskrivna texter. 

Du kan även följa filmarkivet på Facebook.

Hade jag varit i Stockholm idag hade jag gärna deltagit i detta arrangemang, men det är lika gõtt att vara i Göteborg också, staden på G änna...





Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

La prima cosa bella

Göteborg International Film Festival

The First Beautiful Thing, jag föredrar den vackra originaltiteln La prima cosa bella, är drömfilmen för alla oss som älskar italienska melodramatiska filmer och schlagers från 70-talet. Regissören Paolo Virzis barndomsskildring från Livorno i Toscana är en varm och humoristisk feelgoodfilm.

I centrum står modern Anna med brustna skådespelardrömmar. Filmen rör sig lätt och elegant mellan nutid och 60- och 70-tal. Modern har insjuknat i cancer och lever på hospice, där sonen Bruno försöker försonas med mamman under hennes sista dagar i livet. Anna spelas här av Stefania Sandrelli som vi sett i många av Ettore Scolas filmer.

Publiksuccé i Italien och landets Oscarsbidrag. Fyra mölndalskråkor för denna underbara italienska verklighetsflykt, som jag hoppas kommer att hitta sin väg till svenska biografer.

Regi: Paolo Virzì, Italien, 2010

Lyssna på en av alla vackra sånger som förekommer i filmen:



Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Sound of Noise - ett himla liv!

 Göteborg International Film Festival

Sound Of Noise är långfilmsdebuten för de hyllade regissörerna Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson, vars kortfilmer som MUSIC FOR ONE APARTMENT AND SIX DRUMMERS har uppmärksammats världen över.  Filmen har producerats i samarbete med de franska filmbolagen Bliss och Wild Bunch, samt med Nordisk Film i Danmark. 

Sound Of Noise belönades med både publikpriset och Free Spirit Award på Warszawas filmfestival.

Den vann även det baltiska filmpriset vid Nordische Filmtage i Lübeck i höstas.

Juryns motivering: The Baltic Jury Prize goes to a film that succeeds in showing us familiar things from a new perspective. A film, that, against our better instincts, encourages us to step up against the dictate of routine. A film that surprises and inspires, without missing a beat.

 
Handlingen:  En grupp excentriska trumslagare slår till mot staden, spelandes på allt annat än vanliga instrument. Polisen Warnebring ställs inför det bisarra fallet. Hans jakt på de musikaliska serieförbrytarna förvandlas snart till en personlig vendetta. 

Personligen tycker jag att filmen hade mått bra av att klippas ner med en halvtimme. De fyra "musikterrornumren" är geniala, men där finns också långa, sega transportsträckor.  Därför blir det bara tre mölndalskråkor, vilket ändå motsvarar betyget "bra".

Här Music For One Apartment And Six Drummers:




Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Son of Babylon

 Göteborg International Film Festival

Son of Babylon

Son of Babylon är ett bevis på att det går att åstadkomma stor filmkonst med små medel. Det är en irakisk road movie där vi följer den 12-årige kurdiske pojken Ahmed och hans farmor på resa från norra Irak  De söker efter Ahmeds pappa, försvunnen sedan Gulfkriget.

Trots nedslående besök på fängelser och vid massgravar lyckas regissören Mohamed Al-Daradji genom mötena mellan människorna på drift och häpnadsväckande foto förmedla en humanistisk och hoppfull bild av en plats där kaos råder.

Yasser Talib som spelar Ahmed är en naturbegåvning som skådespelare - man tar honom direkt in i sitt hjärta. Farmorn spelas av Shezad Hussen, den enda kvinna som vittnade mot Saddam Hussein i rätten.

Filmen, som är producerad med stöd av Göteborg International Film Festival Fund, är Iraks Oscarsbidrag.

Regi: Mohamed Al-Daradji, Storbritannien/Frankrike/Palestina/Irak/Förenade Arabemiraten/Egypten, 2010


                                           Betyg: 4 mölndalskråkor

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

The Troll Hunter - årets kalkonfilm

Göteborg International Film Festival

The Troll Hunter

Denna norska låtsasdokumentär á la Blair Witch Project presenterades i programmet "som festivalens självklara måstefilm". Det är för mig helt obegripligt!

Vi följer tre ungdomar som gör ett reportage om förmodad tjuvskytte på björn. Snart blir de varse att det handlar om troll som härjar i området. Myndigheter likt den norska trollstyrelsen gör allt för att hemlighålla detta för befolkningen.

Specialeffekterna är många och jag är säker på att regissören och hans team har haft roligt vid sina datorer när de synkroniserat med den norske illustratören Theodor Kittelsens klassiska trollteckningar.

För min del är detta bara ännu en dålig norgehistoria. Drakens 23-visning på fredagkvällen var fullsatt, och efter föreställningen satte jubelvrålen igång från publikens sida. Måhända har jag missat något här?

Jag såg en  ungdomsfilm utan skådespeleri, enbart sökande efter mer och mer specialeffekter. Jag hade accepterat filmen som förströelse i ett YouTube-klipp på 10 minuter. Sorry Norge, nul poäng fra mig!


Regi: André Øvredal, Norge, 2010


                                          Betyg: En död mölndalskråka

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Oliver Sherman

Göteborg International Film Festival

Oliver Sherman

Franklin Page lever ett lugnt och fridfullt småstadsliv med sin fru Irene och deras två barn. En dag knackar det på dörren och in kliver Oliver Sherman, den soldat som Franklin sju år tidigare räddade livet på under strid. Sherman, i sin tur, har aldrig lyckats återanpassa sig till ett vanligt liv.

Garret Dillahunt (Deadwood) är fullkomligt lysande som den missanpassade, mumlande och tafatte krigsveteranen. Sakta men obönhörligt synliggörs en människospillra full av ilska, svartsjuka och hat.

Snart är både Franklins egen frid, familjelivet och lugnet i den lilla staden hotade.

Ryan Redford bygger mästerligt upp en isande och krypande stämning som sakta men säkert fångar tittaren i sitt grepp. Hela tiden känns katastrofen nära förestående. 

En exceptionellt välspelad, spännande, otäck men humanistisk film om medlidande, skuld och ansvar.

Regi: Ryan Redford, Kanada, 2010

                                            Betyg: 3 mölndalskråkor

  

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

En alldeles speciell PRINSESSA

Göteborg International Film Festival

Prinsessa

Det här är en av mina festivalfavoriter. Katja Kukkola spelar "prinsessa", en kvinna med diagnos schizofreni  som varit inspärrad på mentalsjukhus i nästan hela sitt liv. En film med mycket humor bland allt det svarta.

Hon är cabarédansös och heter Anna Lappalainen. Hon vägrar bli kallad sitt namn, utan insisterar på att bli behandlad som den prinsessa hon tror sig vara.

Filmen ger oss en lektion i psykiatrins historia. Från 1945 fram till idag - från insulinkomabehandlingar till dagen då alla tvångströjor brändes på bål och ersattes med elbehandlingar - från lobotomins dagar till  psykofarmakans intåg.

Jag har arbetat som skötare på ett mentalsjukhus under många år och känner igen mycket av den lilla värld som dessa sjukhus ändå var - avskärmade samhällen med självhushållning, egen park- och trädgårdsskötsel, kyrka och kyrkogård, där såväl patienter som personal jordfästes.

Jag har varit med och vårdat alla dessa lobotomiskadade patienter, som med sina karakteristiska katatoniska rörelser framlevde sina sista dagar likt vandrande vålnader - mycket realistiskt skildrat i filmen!

Tro nu inte att detta är en nattsvart deprimerande film, tvärtom. Den är fylld av värme och humor och lockar till många skratt!

Prinsessa utmärker sig genom ett fantastiskt, nästan autentiskt skådespeleri. Att den gjort braksuccé i Finland kan jag gott förstå. Den bygger på en verklig historia, och "prinsessa" lär vara den enda mentalpatienten i världen som fått en staty rest efter sig.

Regi: Arto Halonen, Finland, 2010


                                           Betyg: 4 mölndalskråkor

Läs om Sankt Jörgens sjukhus här. Där arbetade jag från 1978 tills det stängde 1992.

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Läs även Det svenska psyket

Det finns inga homosexuella i Iran

Göteborg International Film Festival

Dog Sweat

Inte ens det mest konforma samhälle kan ta död på den enskilda människans lust till kärlek. I detta drama skildras ett antal yngre människor i Teheran och deras strävan efter ett privatliv utan pekpinnar från föräldrar och stat.

Dog Sweat (titeln syftar på en lokal variant av hembränt) ger oss närgångna och konkreta bilder av kampen i det lilla formatet, den att få vara sig själv. Var skall man mötas när grannarna är misstänksamma? Hur bete sig om man är gay i ett samhälle som deklarerat att där inte finns några homosexuella? Hur förklara närvaron av en kondom för mamma?

Hossein Keshavarz ger oss kunskap om de ungas situation i Iran. Det är en  allvarsam storstadsskildring men inte utan ett stort mått av humor.

Filmen är inspelad i Teheran och följer ett gäng ungdomar som trots övervakning av sedlighetspolis försöker  leva ett så normalt liv som möjligt. Konflikten med föräldragenerationen och det styrande islamistpartiet är ständigt närvarande. 

Det är inget stort skådespeleri vi ser i denna film, men den är klart intressant för att den visar bilder inifrån Iran som vi vanligtvis inte ser. Regissören var närvarande och svarade på publikens frågor efteråt.

Regi: Hossein Keshavarz, Iran, 2010
                                   

                                           Betyg: 3 mölndalskråkor

  

SPIEGEL Internationals artikel The Gay Sons of Allah - från 2009 men fortfarande aktuell. Artikeln går igenom situationen för homosexuella i den muslimska världen land för land.



Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

9 liv runt Bahnhof Zoo

Göteborg International Film Festival


9 Lives

Regissören Maria Speth formligen kryper under skinnet på ett antal ungdomar som hamnat snett i livet. De har levt ett utsatt liv på gatan, hos punkare och uteliggare vid Bahnhof Zoo i Berlin, där de inte kunnat undvika varken droger, prostitution eller döden.

De personliga berättelserna står i stark kontrast till filmens stilistiska svartvita bilder. Allt bygger på intervjuer, men Speth lyckas få alla att på ett närgånget och ärligt sätt ta oss med till de hårda omständigheter de genomlevt. Det blir dock aldrig kitschigt och sentimentalt utan känns otroligt äkta, som om vi i biosalongen satt i samma rum öga mot öga med ungdomarna.

Berättelserna bryts upp av musikinslag där vi får en chans att se några av de intervjuade i situationer som genomsyras av livsglädje och skönhet. En annorlunda men mycket sevärd filmupplevelse.
 
Regi: Maria Speth, Tyskland, 2010

                                     
                                         Betyg: 4 mölndalskråkor

I filmen spelades en hel del Django Reinhardt-musik, lyssna och njut:



Imorgon fredag är jag ledig och då har jag ett maraton med 5 filmer. Första visningen är klockan 10:00 och sista kl 23:00 -wish me luck och hav tålamod om jag blir lite sen med recensionerna.

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

El Medico - The Cubaton Story

Göteborg International Film Festival

El Medico - The Cubaton Story

Ikväll presenterade Daniel Fridell sin film El Medico - The Cubaton Story på Bergakungen.Vi följer den unge läkaren Reynier vars stora dröm är att bli musiker på heltid. Dagtid utövar han sitt läkaryrke, kvällar och nätter rappar han på gator och torg under artistnamnet El Medico.

När han träffar den svenska musikproducenten Michel (som bl.a. producerat videor med Dr. Alban) och slår igenom med hiten Chupa chupa öppnar sig möjligheterna, men samtidigt hopar sig problemen.

I Kuba ska doktorer arbeta i revolutionens anda och Reynier tillåts inte lämna landet. Dessutom vänder hans mamma honom ryggen när hon får se hans sexuellt provocerande  musikvideor.

Filmen belyser inte bara skillnaden mellan kapitalism och kommunism, då hade den varit tråkig. Den belyser även mammans starka och nästan avgudade roll i den latinska kulturen. Mammans åsikter väger tyngst av allt. Jag har sett det så många gånger bland vänner och bekanta med rötter i Latinamerika.

Att vidskepelse och utövandet av naturreligioner med rötter i den afrikanska voodookulturen fortfarande utövas på Kuba var för mig en nyhet. Det har kommunistregimen inte lyckats utrota.

En dokumentärfilm som sprakar av dans och rytmer, som låter oss komma de deltagande människorna mycket nära. -Om drömmar, självförverkligande, samt att vara trogen och ärlig mot sina ideal.

Mycket sevärt -det spritter i benen och man skulle vilja ta några danssteg under filmens gång.

Daniel Fridell berättade efter visningen att arbetet tagit sex år; det tog honom två år att få samtalskontakt med El Medicos mor. När du ser filmen förstår du varför.

Regi: Daniel Fridell, Sverige/Finland/Kuba/Estland, 2011


                                           Betyg: 4 mölndalskråkor

Trailer till filmen:

Är du intresserad av alternativ latinomusik, klicka här för npr:s utmärkta latinoblogg, 

The History of Rock In Latin America: Cuban Rock And The Revolution

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Nyinvigning av Mölndals Stadsmuseum

 

Tips inför helgen:

Mölndals Museum byter namn till Mölndals Stadsmuseum. Med anledning av namnbytet bjuder Mölndals stadsmuseum in till nyinvigning med bandklippning, ballonger, godis och levande musik, lördagen den 5 februari kl 12.

Passa på att se 70-talsutställningen, den pågår i en och en halv månad till. 

PROGRAM lördagen den 5 februari kl 12
Museet öppnar och museichef Jonna Ulin hälsar välkommen med bandklippning av kommunstyrelsens ordförande Hans Bergfelt (M)

• Tipspromenad ”Finn och fundera” i Öppna magasinet för alla mellan 9 – 99 år
• 12.30 – 14: Trubadur Ole Moe spelar progglåtar i 70-talsutställningen
• 12.30 – 16: Visningar av Öppna magasinet och dess 10.000 föremål med antikvarie Ulla Hasselqvist
• 12.30 – 16: Visningar av Lindomeutställningen med antikvarie Birgitta Martinius
• 13 – 15: Drop-in till ”Gammaldags skoldag”. Sjung morgonpsalm, pröva på att skriva med bläck och upplev gammaldags läxförhör med museipedagog Malin Broby
• 10 % invigningsrabatt på allt i butiken
• Fika och galleri i trivsamma Forscaféet

70-talsutställningen på Mölndals museum

Min 70-talskrönika, publicerad i Mölndals-Posten 2010-11-10:


LJUVA 70-TAL ?

"Den som inte varit kommunist i sin ungdom, har aldrig varit ung". Orden är min fars, och har alltid retat gallfeber på mig. De klingar i mina öron när jag vandrar genom 70-talsutsällningen på Mölndals museum. Där möts jag av tidstypisk brun-orange inredning, ABBA-skivor och Ingemar Stenmark-affischer, men också av Vietnamrörelsen och kommunistiska kampsånger.

Jag fingrar lite på John Blund-leksakerna som säljs i museishoppen, och undrar om alla som växte upp i Sverige kände till, att han var från DDR, och inte alls så oskyldig som han verkade? Första programmet sändes 1959, och visades varje kväll vid sjutiden. Många avsnitt var politiskt färgade, med pionjärer och soldater ur Nationaella Folkarmén. När Sigmund Jähn 1978 blev den förste tysken i rymden, fanns såklart John Blund med i raketen.

Västtysk TV hade sin egen variant, som skilde sig utseendemässigt från den östtyska. I DDR var det förbjudet att se på väst-tv. Blev man påkommen, väntade trakasserier från STASI och t o m fängelsestraff. Det fanns ett utstuderat sätt att få reda på, om det tittades på väst-tv i hemmen. I skolans bildundervisning lät man barnen teckna John Blund, eller "Sandmann" som han heter på tyska. Ritade barnen den västtyska varianten, var familjen rökt.

Jag var också kommunist på den tiden, rödare än röd! Mitt kommunistiska tonårsuppror varade ända tills jag första gången besökte Berlin. Jag var 16 år och hade klivit upp för en ställning på västsidan av muren. Där mötte jag en man som stod och vinkade och ropade åt en äldre dam, som lutade sig ur fönstret från huset mitt emot, på östra sidan. Mannen berättade historien om sitt bröllop en juninatt 1961. Bröllopsfesten var på västsidan, och hans mamma hade åkt hem tidigare på kvällen. Nästa morgon stod muren färdig, och allt sedan dess har de stått där och ropat till varandra. Telefonlinjerna mellan öst och väst hade kapats. Vilket öde! Vi hade ett långt samtal, och det förändrade hela min världsbild. Ett system, som anser det vara berättigad att utöva våld och förtryck mot sin egen befolkning kan inte rättfärdigas!

Det är med känslor av vemod, men också av skam över min naivitet och lättrogenhet, som jag vandrar genom utställningen. Jag bläddrar förstrött i backen bland LP-skivor med Fria Pro och Nationalteatern. Livet är så enkelt, när allt är svart och vitt. Senast 1989 borde väl alla ha förstått att så inte är fallet. "Den som inte varit kommunist i sin ungdom, har aldrig varit ung". Gå och se utställningen, den pågår till 20 mars!

Bokens titel fortfarande aktuell

Gladporr var inne på 70-talet

RFSU reklam för kondomer

Nostalgivykort

Original reklamfilm för Trabant Modell 601 från DDR-TV. Speakern säger att bilen är "uthållig och robust" - den som säger att de inte hade humor i DDR har fel!

Den östtyske Sandmann visades som John Blund i svensk tv på 70-talet

Sandmann började sändas i DDR-TV i slutet av 1950-talet, och sänds fortfarande i tysk public service-TV varje dag kl 18.50.  Klicka här för att komma till hemsidan.

Blir landets elfte stadsmuseum, artikel här i Göteborgs-Posten.

On Tour med Cabaret New Burlesque

Göteborg International Film Festival

On Tour

Vi har sett franske skådespelaren Mathieu Amalric i såväl Fjärilen i glaskupan som Quantum of Solace. Här har han regisserat, medförfattat och spelar huvudrollen som före detta tv-producenten Joachim.

Efter ett kraschat äktenskap och en vända i USA återvänder han till Frankrike som manager för en burleskshow. Han vill bevisa mycket med turnén, både professionellt och privat och befinner sig konstant på maximal stressnivå, som ibland når komiska och absurda nivåer.

De amerikanska showtjejerna utgör i verkliga livet ensemblen i Cabaret New Burlesque och spelar mer eller mindre sig själva.

Deras färgsprakande nummer är fartfyllda, intelligenta provokationer med massor av humor och naket. Fullständigt politiskt inkorrekt och väldigt kul, men även vemodigt ibland.

Jag känner ett slags medlidande med rollfiguren Joachim som verkar ha misslyckats totalt med allt. Ett kraschat äktenskap, försummad kontakt med sönerna, skuldsatt upp över öronen och misslyckad i sin yrkeskarriär.

Kvinnorna i Cabaret Burlesque är helt underbara. Man märker att de spelar sig själva - det är så äkta!

Sammantaget: 120 minuter god fransk underhållning.

 Filmen gav Amalric priset för bästa regi i Cannes.

Regi: Mathieu Amalric, Frankrike, 2010


                                            Betyg: 3 mölndalskråkor

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!