Waffen-SS marscherar på Rigas gator

I torsdags höll SS-veteraner och sympatisörer i Riga sin årliga marsch till minnet av de 140 000 letter som stred tillsammans med nazisterna mot Ryssland under andra världskriget. 

Deltagarna tågade genom Rigas centrum, viftade med lettiska flaggor och sjöng sånger till minnet av SS-veteranerna. 

Marschvägen kantades av motdemonstranter som protesterade genom att skandera slagord som "nej till fascism" och "skam". 

Motdemonstranterna menade att marschen hedrar nazism och fascism och samtidigt förnekar Rysslands motstånd mot Nazityskland under andra världskriget. 

Polisen var på plats och inga allvarliga händelser inträffade.

Liksom tidigare år var marschen godkänd av lettisk domstol, trots att ledande politiker i Riga beslutat att förbjuda det kontroversiella firandet. 

Varje år väcker händelsen starka känslor utanför Lettland. Utrikesminister Girts Kristovskis sa i år att:  

"Lettland alltid starkt fördömer de brott som ägde rum under nationalsocialismen, stalinismen och Förintelsen."

Uppgifter om hur många som deltog i marschen skiftar, men lettiska medier rapporterar om mellan 1000 – 2500 deltagare.

För att förstå dessa känslor som med viss regelbundenhet hettas upp i Lettland, måste man känna till den delen av Europas historia, som ju inte alls ligger så långt bakom i tiden. 

Baltikums och Centraleuropas historia under första halvan av 1900-talet påminner mest om en serie traumaliknande chocker. Krig, massmord och folkfördrivningar blev normaltillstånd och när Europas gränser stabiliserades runt 1950 hade stora delar av befolkningarna spritts ut över världen på ett nästan slumpmässigt sätt. I slutet av 1800-talet bodde tre fjärdedelar av världens judar i den delen av Europa.  

I slutet av 1930-talet hade både ryssar och tyskar återhämtat sig från den svaghetsperiod som följt på första världskriget. Båda nationerna närde stormaktsdrömmar och den 23 augusti 1939 träffades utrikesministrarna i Moskva. 

Det var dags att återupprepa 1795 års delning av Polen, och enligt Molotov-Ribbentrop-pakten skulle Lettland tillfalla Moskva. Inom loppet av ett decennium skulle Baltikum se trupper komma och gå, medan befolkningar fördrevs, dödades eller helt enkelt förintades. Sedan dess har nästan all historia starka drag av inflammerade sår. 

Omvälvningarna började i oktober 1939 när Hitler med hjälp av stora kryssningsfartyg tvångsförflyttade 100.000 balttyskar "heim ins Reich". Tyskarna hade visserligen bott och härskat här i 700 år, men som en del av pakten hade nazisterna och bolsjevikerna gjort upp om att de skulle få lämna området innan Stalin tog över. 

Genom denna storskaliga massförflyttning uppstod ett tomrum, för i Lettland var balttyskarna ansvariga för mer än en fjärdedel av den ekonomiska aktiviteten och andelen var inte mycket mindre i Estland. 

När det blev försommar år 1940 hade de sista balttyskarna försvunnit, och istället marscherade nu 100.000-tals Sovjetsoldater in i de tre små länderna. Den litauiske presidenten hann fly, men i Riga hade Karlis Ulmanis bestämt sig för att stanna för att undvika masspanik. 

Ryssarna hade dock sparat en plats i ett fångläger i Turkmenistan åt honom. Det dröjde bara några år innan dysenterin tog honom av daga. Den estniske presidenten Konstantin Päts mötte ett liknande öde och avled till sist på ett mentalsjukhus i Kalinin 1956. 

Ryssarna agerade med sällsynt snabbhet och snart var alla spår av självständighet och kompromisslösningar borta. Redan i juli genomfördes nyval till de tre lokala parlamenten och de tidigare förbjudna kommunistpartierna vann med nära 99 % av rösterna. 

Uppslutningen runt systerpartierna var till och med så stark att den sovjetiska nyhetsbyrån TASS kunde meddela det exakta valresultatet flera timmar innan vallokalerna hade stängt. 

De nyvalda parlamentarikerna sammanträdde nästan omedelbart, varefter man ansökte om att bli upptagen i den stora Sovjetfamiljen. Så lätt gick det till att annektera tre småstater på den tiden.  

Sedan tillbringade den nya regimen hösten och vintern med att förstatliga i stort sett alla företag, samt att bygga om det gamla inrikesministeriets lokaler till förvarings- och avrättningsplats för speciella fångar. 

Snart var förberedelserna klara och natten mellan den 13 och 14 juni 1941 arresterades ungefär 15.000 personer ur Lettlands inhemska elit. Sovjeterna följde samma mönster i alla de tre länderna, och genom att systematiskt skjuta de f d ministrarna, parlamentsledamöterna, affärsmännen, generalerna och professorerna säkerställde man att en eventuell opposition skulle sakna ledare. 

Familjer väcktes mitt i natten, och inte mindre än 3.000 barn skiljdes från sina föräldrar för att ensamma få göra den långa resan i boskapsvagnar till Sibirien. Zenta Visbulis, som var en av de få som överlevde deportationerna, berättade hur kvinnor blev galna när barnen slets ifrån dem och hur dessa sedan fördelades till olika kolchoser på vägen österut. 

Mängder av människor avrättades omedelbart, men sedan gick allt snett för Stalin. Bara en vecka efter arresteringsvågen angrep tyskarna Sovjetstaten, och inom ytterligare ett par veckor hade Lettland "befriats". 

Hämnd och revansch blev dominerande känslor och eftersom ryssarna dragit sig tillbaka fick man nöja sig med att utse ställföreträdande ansvariga. 

Mordet på den gamla eliten var bara början på Baltikums helvete, och nu skulle den nya tyskledda terrorvågen rikta sig mot judarna, som gjordes ansvariga för hela den sovjetiska ockupationen. 

De stalinistiska  marionettregimerna i Estland, Lettland och Litauen hade följt samma mönster och förlitat sig på  yngre judar som fått en oproportionell roll i den nya politiken. Sommaren 1941 skulle locket lossna från Pandoras ask i hela Östeuropa. 

Den hatade SS-chefen Reinhard Heydrich var mannen bakom idén om att skapa nationella insatsgrupper som skulle bedriva massakrer på judar i de ockuperade områdena. Det var aldrig svårt att hitta extremistiska och ultrafascistiska grupper som ville delta i utrotningsarbetet. -Det frigjorde samtidigt tyska resurser till det fortsatta kriget på östfronten. 

Det hade skapats sådana rörelser över hela Östeuropa i början av 1930-talet när judar och andra minoriteter fick skulden för alla de problem som drabbat världen, och nu var det bara att göra ledarna för de här rörelserna till nazistiska marionetter.  

I Lettland återskapade tyskarna det tidigare förbjudna extremnationalistiska och antisemitiska Perkonkrust-partiet, vars paramilitära gren leddes av Viktor Arajs. 

Viktor Arajs

Tillsammans med andra ambitiösa män skulle han de närmaste åren se till att Arajs-kommandot blev så effektivt att ingen mindre än Adolf Hitler framhöll hur framgångsrika de lettiska mördarna var. Arajs adepter deltog med liv och lust i mördandet av 30.000 lettiska judar. 

En annan av de mest ansvariga var flygaresset och nationalhjälten Herbert Cukurs. Han påstås ha varit drivande när Rigas största synagoga brändes ner, för säkerhets skull med hundratals judar inlåsta.  

Herbert Cukurs

Arajs-Kommandot, som aldrig bestod av mer än 500 män, spred snabbt sin verksamhet över Lettland. och fortsatte så länge det fanns judar kvar. När kriget tog slut spreds massmördarna ut över världen. 

Sydamerika, som hade kvar sina halvfascistiska och nationalistiska rörelser, blev det allra populära resmålet. Här hamnade till sist även Cukurs, som hade fortsatt att vara en eftertraktad man under hela kriget, eftersom han sannolikt tillhörde världens allra skickligaste flygare. 

Han framlevde sitt 1950- och 1960-tal i Sao Paulo i Brasilien, där han startade ett flygcharterbolag. 

Cukurs gick under epitetet "Rigas bödel", och 1965 spårades han upp av en israelisk agent,  som uppträdde som österrikisk affärsman, vann Cukurs förtroende och lyckades locka honom till Montevideo där han mördades. Sedan trycktes liket ner i en isbox av den större modellen och avslutningsvis placerades en lapp på hans bröst med orden: "Avrättad för morden på 30.000 judar av De som aldrig glömmer".  

Mordet blev mycket uppmärksammat framför allt i dåvarande Västtyskland, där det pågick en debatt om att låta reglerna om preskriptionstid även gälla krigsförbrytelser. Det blodiga slutet inspirerade Fredrick Forsyth till boken "Operation Odessa" och ett avsnitt i tv-serien "Helgonet". 

Sammanfattningsvis: Hitler kom överens med Stalin om att tömma de baltiska staterna på balttyskarna, och att Lettland skulle tillfalla Sovjetunionen. Sedan mördade Stalin den baltiska eliten - kvar blev judarna och den kvarvarande, relativt lågutbildade lokalbefolkningen. 

När det var dags att invadera länderna var det inga problem för Hitler och nazisterna, att med hjälp av lokala fanatiker göra Baltikum "judenrein". 

Efter kriget blev Lettland och de baltiska staterna åter ockuperade av Sovjet, som bedrev en massiv invandringspolitik av ryssar. I en del städer ändrades majoritetsförhållanden så att det blev rysk befolkningsövervikt, samtidigt som åter tusentals balter mördades eller skickades till fångläger i Sibirien. 

Dessa omvälvande händelser har förstås skapat många sår som än idag inte är läkta. Vi i Sverige kan knappt  föreställa oss vilka ohyggliga lidanden Östeuropas folk har varit utsatta för. Dagens baltiska stater är ännu unga och kommer att vara sysselsatta med att bearbeta sin historia ett tag framöver, kanske i generationer framåt.

Källor: Boken Atomtorg, Porrharar och Hitlerslussar av Katarina Wikars och Jan Jörnmark 

           Tidskriften EXPO 

Hela dokumentären om jakten och mordet på Cukurs finns på YouTube



Rysk TV:s rapport om Waffen-SS-marschen i Riga:

Motdemonstration vid Waffen-SS-mötet 2005:
Filmarens far Joseph Koren, ordf. i Lettlands Antifascistiska Kommitte, blev arresterad

Läs även Fredagsmys med Josef Stalin



Lästips: Mladic var inte ensam här!