Finns kollektiv skuld?

Bilden som mötte de amerikanska befriarna vid koncentrationslägret Dachau  utanför München

Jag tillhör den generation tyskar födda på 1950-talet, som haft föräldrar och andra släktingar som personligen upplevt Andra Världskriget. En generation som ständigt ställde frågor: Hur kunde detta ske? Vad gjorde du? Gjorde du något för att förhindra dessa ohyggliga brott mot mänskligheten? 

På somrarna såg jag ofta äldre män och kvinnor på bussen i kortärmad med nummer tatuerade på underarmen. Frågan om kollektiv skuld är något jag alltid haft i bakhuvudet.  

Det var denna unga arga generation som ständigt ifrågasatte sina föräldrars, mor- och farföräldrars förehavanden under kriget och Förintelsen. En del deltog i studentrevolterna i slutet på 1960-talet, andra gick längre och anslöt sig till "RAF - Röda arméfraktionen", 

Sommaren 1978, vid 19 års ålder, reste jag genom Nordnorge. Efter en natt inkvarterad hos en samefamilj i norsk-samiska Kautokeino, fick jag lift med två trevliga norska damer. De skulle ta mig en bit upp genom landet, mitt mål var Hammerfest. 

Efter några mil började vårt samtal kretsa kring min bakgrund; var jag kom ifrån, o.s.v. Här måste jag berätta, att jag inte talar med tysk brytning eftersom jag har en tvåspråkig uppväxt sedan barnsben. Efter att jag hade berättat, att jag var son till en tysk far och svensk mor, tvärnitade damerna och uppmanade mig att omedelbart lämna bilen.  

Där stod jag mitt i ödemarken med min ryggsäck, endast omgiven av några renar. Vad hade jag gjort? 

Jag tänker ofta tillbaka på det ögonblicket. Det har etsat sig fast i mitt minne, och jag minns att jag kände en skam och skuld för något, som jag rimligtvis inte hade något ansvar för.

Liknande erfarenheter hade jag efteråt i Sverige, där jag ofta avkrävdes svar om vad jag tyckte om andra världskriget och förintelsen. Jag var trött på att ständigt "sitta på de anklagades bänk" och ta ansvar för något som hände innan jag var född. Jag bestämde mig, att vid möten med nya människor inte berätta att jag från början är tysk och först som 18-åring flyttade till Sverige. 

Frågan om den kollektiva skuldens vara eller inte vara engagerar inte bara tyskar. Serberna råkade ut för det efter Balkankrigen. Dagens judar i Sverige avkrävs ständigt ett ställningstagande om Israels bosättnings- och ockupationspolitik, trots att de är födda i Sverige, o.s.v. Det går att hitta fler exempel. 

Jag är radiot. På bussen, spårvagnen eller på långpromenaden har jag alltid mina lurar i öronen; mest P1 och P2.  

Härom dagen råkade jag lyssna på P1:s "Filosofiska rummet", där man just diskuterade frågan om kollektiv skuld. Ett intressant program med många tänkvärda resonemang. 

Dilsa Demirbag-Sten

Så här skriver Filosofiska Rummet på sin hemsida: 

Att utdela kollektiv skuld är ett ständigt återkommande tema i historien: judarnas skuld för Jesu död på korset, kristnas skuld för korstågen, västvärldens skuld för kolonialismen, tyskarnas skuld för förintelsen, mäns skuld för kvinnoförtrycket, muslimers skuld för islamistiska terrordåd osv. 

För en tid sedan uttryckte filosofen Torbjörn Tännsjö på Newsmill att alla judar borde ta avstånd från Israels politik. Är det ett sätt att tvinga på judar kollektiv skuld och ansvar eller är det rimligt att man tar ansvar för den religion eller ideologi man identifierar sig med? 

Medverkande är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, Dilsa Demirbag-Sten, författare och journalist och Lasse Dencik, professor i socialpsykologi. 

Programledare och producent Peter Sandberg

Du kan lyssna på programmet här:

..eller via Sveriges Radios spelare om du klickar på denna länk.

Hur gick det då med min resa till Hammerfest? Jo, efter några timmar fick jag lift med en same i en svart Mercedes. Jag berättade för honom vad jag hade råkat ut för. Vi hade ett väldigt trevligt samtal som resulterade i att jag blev bjuden hem hos honom och hans familj. Jag övernattade i deras hem, och fortsatte resan till Hammerfest nästa dag - med buss.