Milan Kundera - en tjeck i Paris

Milan Kundera

"En romanförfattare skall inte agera springpojke åt historikerna. Hans uppgift är varken att återge eller kommentera historien, utan att upptäcka okända aspekter av den mänskliga existensen" -Milan Kundera

Den tjeckiske författaren Milan Kundera, född den 1 april 1929 i Brünn (Brno) är i Sverige mest känd för sin roman Varats olidliga lätthet, framförallt p g a filmatiseringen med Sven Nykvists foto och Lena Olin, Juliette Binoche Daniel Day-Lewis i huvudrollerna.

Han debuterade som skönlitterär författare med en diktsamling, men har sedan framför allt skrivit romaner. 1948 gick han med i kommunistpartiet, uteslöts 1950 för sin individualistiska åskådning, men återupptogs några år senare, och han förblev partimedlem till 1970.

Från 1950-talet var han verksam som lärare, översättare och författare. Med anledning av hans engagemang i Pragvåren förlorade han sin anställning vid universitetet, och hans böcker förbjöds.

Alla Kunderas böcker plockades då även bort från samtliga bibliotek och bokhandlare i Tjeckoslovakien. För att kunna fortsätta sitt författarskap flyttade Kundera till Frankrike där han blev gästprofessor i Rennes 1975. Sedan 1979 är han bosatt i Paris där han varit verksam som professor.

1979 fråntogs han helt sitt tjeckoslovakiska medborgarskap på grund av publiceringen av Skrattets och glömskans bok, 1981.

Hans mest kända bok, Varats olidliga lätthet, blev förbjuden i Tjeckoslovakien fram till kommunismens sammanbrott 1989. 

Om totalitarismen har Kundera sagt: Totalitarismen är inte bara ett helvete, utan också drömmen om paradiset - den urgamla drömmen om en värld där alla lever tillsammans i harmoni med varandra, utan några hemligheter. När drömmen om paradiset blir verklighet, möter den här och där människor som står i dess väg, så de styrande i paradiset måste bygga en liten gulag bredvid Edens lustgård. Med tiden blir denna gulag allt större i sin fulländlighet, medan det intilliggande paradiset blir mindre och fattigare. (min övers.)

Jag rekommenderar Varats olidliga lättlighet, även filmen där Lena Olin spelar en av sina bästa roller. 

Klicka på etiketterna för fler inlägg om böcker, historia, kultur, politik och Tjeckien.

Drömmen om en mötesplats

Nedan min krönika senaste krönika, publicerad i Mölndals-Posten onsdag den 13 mars:

Drömmen om en mötesplats

"Och kom ihåg Christian: Så lite blattar som möjligt!” 

Orden är vaktchefens på en nattklubb där jag extraknäcker då och då som entrévärd. Vakterna har själva invandrarbakgrund från sydöstra Europa och jag undrar: 

”Varför då?”

”Jo du förstår, blattar beställer nästan aldrig nånting, på sin höjd vatten eller en cola. Är det för många i lokalen sticker svennarna , det är dålig business.”

Krogar och nattklubbar må vara platser där olika människor möts, men villkoren är kommersiella. Konsumerar du inte tillräckligt mycket är du inte välkommen.

Regeringens Framtidskommision kommer regelbundet ut med rapporter och undersökningar om läget i Sverige och landets framtidsutsikter. I en utredning som nyligen publicerats skriver man om framtiden:

”En central utmaning är att olika grupper i samhället lever allt mer olika liv och att det finns färre sammanhang där de möts på lika villkor. Boende- och arbetsplatssegregationen är betydande. Städerna är byggda så att möten mellan olika grupper försvåras, och föreningslivet i en del utsatta bostadsområden är avskuret från samhället i övrigt.”

Även mentala barriärer håller olika grupper isär. I utredningen konstaterar man ”att merparten svenskar (77 procent) umgås sällan eller aldrig med utomeuropeiska invandrare. Invandrare som bott och arbetat i många år i Sverige vittnar om att de har svårt att knyta personliga kontakter med infödda svenskar. ”

Jag tror det är viktigt att skapa nya, ickekommersiella mötesplatser för människor med olika bakgrund. Cirka hälften av svenskarna utför idag ideellt arbete för en förening. Ta till vara på de resurserna!

Även kommunen har ett ansvar att skapa mötesplatser för alla människor, oavsett bakgrund och hur mycket de konsumerar. Politiker, se det inte som en kostnad, utan en investering för bättre hälsa och minskade sociala kostnader bland Mölndalsborna i framtiden.

Just nu pågår arbetet med Drömmen om Mölndal, att utarbeta en framtidsvision inför stadens 100-årsjubileum 2022. På bloggen kan vem som helst komma med förslag om hur man vill se framtidens Mölndal – många har redan gjort det. Här finns storslagna och fantasifulla inlägg om allt från nergrävd motorväg, racerbana på Safjället till fler och större affärer i Mölndals Centrum – men glöm inte bort det synbart enkla men ack så svåra: att skapa möjligheter och förutsättningar för människor att mötas. Ta chansen nu, förslagstiden går ut den 5 april.



För att lämna förslag gå in på www.drommenommolndal.se



Framtidskommissionens hemsida: www.framtidskommissionen.se



Fler krönikor hittar du här.

Konst och musik i Mölndals katakomber

Kvarnfallet, Götaforsliden, Mölndal/ foto: Christian  Schickhardt

Efter två år uppe i Kulturhallens ljus längtade Iréne Sjöberg-Lundin tillbaka ner i underjorden. Här, bland mörka källarvalv och rostiga kvarnrännor, finner hon den rätta drivkraften, skriver Göteborgs-Posten. 

Under sju lördagar, med start nu på lördag den 19 januari, fyller hon Kvarnbyns katakomber med måleri, keramik, musik, sång och poesi. Allt från stenskulpturer och stråkkvartetter till arenarock och haikudikter ska samsas om utrymmet i det steniga källarutrymmet. Konceptet att samla vitt skilda konstnärliga uttryck vid ett och samma tillfälle är obeprövad mark för Iréne.

Först ut nu på lördag är Rebecca Lundh och hennes oljemålningar som ställs ut med start klockan 15.00.

Klockan 16.00 konsert med musikgruppen SeLest:...och de Fyra årstiderna -med texter, toner som berör.

Simon Ljungman: sång, gitarr

Emma de Frumerie: fiol, sång

Petra Lundin: cello, sång

Sebastian Ring: piano, sång

SeLest på Facebook hittar du här.

Den 2 februari är det dags för nästa arrangemang :

Brahms i Katakomberna: Sjöströmska stråkkvartetten spelar musik av J. Brahms och amerikansk musik av kompositören Marc Mellits.

Du kan lyssna in dig på Sjöströmska kvartettens myspacesida.  Här finns bland annat stråkkvartetter av Schumann, Ravel och Haydn.

Hela programmet för våren hittar du här, på "I ren kulturs" Facebooksida, och här, på ikonsts hemsida.

Fler inlägg om Mölndal, konst, musik, kultur hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:

Det osar skämt i årets Mölndalsrevy

När jag börjar skriva en krönika eller en recension för tidningen har jag ett visst antal tecken till förfogande. Det vanligaste är mellan 2.500 och 3.000 tecken. Nedan min recension av åretrs nyårsrevy i Mölndal innan jag började stryka för att få plats i tidningens format, "The extended version" om man så vill.
Klicka på bilderna för större format. 

Min recension i Mölndals-Posten 2013-01-09

 Årets Mölndalsrevy - recension

Mölndalsrevyn har gjort sig känd långt utanför kommunens gränser för att leverera komik, dans och allvar på högsta nivå. Här startade "Göteborgaren i Grotesco", Per Andersson, sin karriär.

I fjol förärades en av revyns författare Göran Ljungkvist med Karl Gerhard-sällskapets pris "Hatten 2012", för revynumret 22 juli. "En välskriven visa med ett starkt humanistiskt patos", som det heter i sällskapets motivering. Än idag minns jag hur mitt nackhår reste sig under Karin Mickelbos framförande i fjol.

Att inte väja för allvaret gör Mölndalsrevyn så speciell i revysverige. Karin Mickelbo tillhör de rutinerade revyrävarna som är med även i årets uppsättning: 

Tippextra-en revy som osar skämt.

Tillsammans med Ulla Karin Olsén, Sandra Andersson, Daniel Pawholm, Conny Källström, Christer Thunberg, Mathias Abrahamsson och Lena Gustafsson bildar hon ett gäng sopgummor- och gubbar samt återvinningskonsulter, som håller till på sopstationen "Skitås" - där har ni  årets ramberättelse, skriven av Erik Jensen.

Erik Jensen står även för några av årets pärlor, som Veckans brott med en närmast porträttlik Conny Källström som Leif G W Persson.

I Veckans brott avslöjas Leif G W Persson som sopspion

I sketchen Fallfrukt bevisar Jensen sin skicklighet i ordvitseri och nonsenshumor till fullo, framfört av härliga komikerparet Mathias Abrahamsson och Daniel Pawholm. 

Daniel Pawholm och Mathias Abrahamsson bildar fallfrukt och briljerar i ett av revyns ordvitsigaste nummer. 

Även älskare av humor under bältet får sitt, i stycket Kärlkramp. Ulla-Karin Olsén och Lena Gustafsson är helt underbara i detta ekivoka nummer, där Conny Källström får nöja sig med en mer, ska vi säga "passiv roll" än vad vi är vana vid att se honom i.

Som sig bör med en nyårsrevy, går man i sketchform igenom förra årets händelser. I Planer på höjden drivs det med Mölndals kommunalpolitiker och deras vurm för höghus, med anspelning på planeringen av det nya Mölndals centrum. Driften med Mölndals lillebrorskomplex gentemot Göteborg fick i alla fall mig att skratta högt flera gånger.

Anneli Hulthen och Jonas Ransgård har fått ett alldeles eget nummer, med Sandra Andersson och Christer Thunberg som "äkta par" i göteborgspolitiken. Sketchen följs av sången Alla ska betala tull. Här hade man gott kunnat vara något vassare och lite mer elak, tycker jag.

Christer Thunbergs kroppspråk och mimik är som gjord för att framföra Erik Jensens torra humor, som i föredraget Friskt vågat - åter vunnet. Genialt! Den minnesgode kanske kommer ihåg, att båda två vann Revy-SM 2008 för bästa monolog, Hallå trafikant.

Bland de musikaliska minnen från 2012 är förstås Loreen och Björn Ranelid tacksamma offer. Daniel Pawholm gör en fantastiskt rolig parodi på Ranelids självupptagenhet, men jag faller mest för Christer Thunbergs tolkning av Sara Li i sång- och dansnumret, som har fått den passande titeln Solarium.

Daniel Pawholm som Ranelid och Christer Thunberg som Sara-Li

Att inte ha med järnrörsförsedda sverigedemokrater i årets revy hade närmast varit tjänstefel.  I Göran Ljungkvists SD-medley tas vett- och etikettexperten Magdalena Ribbing till hjälp, som med föga framgång försöker finputsa varumärket Sverigedemokraterna. En av årets höjdarsketcher.

Karin Mickelbo som vett- och etikettexperten Magdalena Ribbing 

Här, men senast i Lenny Alvefelts sångnummer Välkommen hit, med refrängen "Vem du än är, kom som du är" borde en och annan Mölndalsbo i publiken skamset vrida på sig, inte minst med tanke på SD:s framgångar i senaste kommunalvalet, där partiet fick fler röster än Centern, Vänstern och KD. Här visar Mölndalsrevyn civilkurage genom att inte ge vika för främlingsfientliga strömningar i samhället, utan istället hålla en rakryggad humanistisk linje. Det har man alltid gjort, och det ska dom hedras för.

Nämnas bör också Håkan Johnssons Politikern hemma hos sig, en närmast virtuos behandling av byråkratsvenskan, där politikern, anklagad av sin fru för otrohet, lyckas med konststycket att inte svara på några frågor. Mycket fyndigt och underhållande.

Politikern hemma hos sig

I Höjdaren, där Christer Thunberg skrivit såväl text som musik, får han utlopp för sin musikalartistiska ådra.  Fem kråkor för det konststycket!

Christer Thunborg som tonhöjning omgiven av skönheter

Håkan Johnssons Par i terapi är en dråplig drift med psykologskrået och samtalsterapiväsendet.  Han har även skrivit texten till Kretsloppstanken 3:1 där han driver hejdlöst med Lars Noréns pjäser. Respektlöst och skrattretande roligt.

Mölndalsrevyn köper aldrig in några nummer, utan allting är egentillverkad. De senaste  åren har producenten Christina Dawson hållit sin fasta hand över ensemblen. I år är rutinerade regissören Erik Ståhlberg tillbaka. För den breda publiken är han bland annat känd för att ha spelat med Kent Andersson på Aftonstjärnan, och för sin roll som baddräktsdesignern Philip  i  Carin Mannheimers tv-serie Saltön.

Nämnas bör också den fantastiskt duktiga orkestern, som passande till årets inramning bär namnet "Slaskkvartetten". I Mölndalsrevyn spelas all musik live, ingen playback här inte.

Sammanfattningsvis en bra och gedigen uppsättning, men lite ojämnare i år än tidigare.  Betyget blir tre mölndalskråkor.

Till sist: Det är inget nytt år om man inte varit på nyårsrevy. En helkväll blandad med skratt, allvar, sång och musik, med en av Sveriges bästa revyensembler, och alltid med glimten i ögat.

Sandra Andersson som kulturministern med tårtspaden i högsta hugg

Daniel Pawholm får problem på Förbannade Ullared

Mölndalsrevyns hemsida med spelschema hittar du här. 

Mölndalsrevyns Facebooksida här. 

Fler inlägg om Mölndal, mina krönikor eller mina recensioner hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardell

Semestern är över hösten närmar sig med stormande steg. Semester, ja - det är bloggen som haft semester. Själv har jag arbetat mer än heltid under hela juli, eftersom jag även täckt en del semesterfirares nätter utöver mina ordinarie timmar. 

Samtidigt har jag lidit av idétorka och brist på inspiration, men nu tänker jag fortsätta blogga i Don Christos anda. 

Jonas Gardell intervjuades i radions Studio Ett idag om sin nya bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om AIDS-hysterin och "bögpesten" som  främst drabbade homosexuella män i mitten av 1980-talet. Om hur dessa sjuka människor bemöttes både i allmänhet och i den svenska vården - ett tidsdokument. 

Jonas säger själv att han "blivit författare just för att skriva de här böckerna". -Boken utgör del ett i en trilogi. 

Vid lyssnandet av intervjun rördes jag, liksom Jonas själv, till tårar eftersom jag mindes hur HIV-smittade behandlades inom sjukvården. Jag skrev en krönika om det som publicerades i Mölndals-Posten i april i år. 

Den kan du läsa om du scrollar neråt, men hör inslaget med Jonas Gardell först. 

Mer om "Torka inga tårar utan handskar" :

Bloggen Nina bubblar.

P4 extra med Lotta Bromé.

SVT Kulturs Ulrika Milles recenserar boken.

Det handlar om respekt!

I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in. 

I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte. 

Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".

För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska. 

Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut. 

PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS

xxxxxx

Torka aldrig tårar utan handskar har filmatiserats och kommer att visas på SVT i höst. Avslutningsvis en trailer som smakprov: 

Upprop i solidaritet med Shahin Najafi

Den iranske rapparen Shahin Najafi. Foto: Schahryar Ahadi/Scanpix 

Den 11 maj skrev jag ett inlägg om den i Köln boende persiske rapparen Shahin Najafi som har drabbats av en fatwa. Anledningen är hans senaste protestsång "Naghi", en monolog med en påhittad imam. Inför imamen beklagar sig Najafi över den rådande situationen i Iran.

Hans texter är islamkritiska och han tar upp frågor kring teokrati, sexism, feminism, jämställdhet, mänskliga rättigheter och yttrandefriehet.

Fatwan utdelades av ayatollan Safi Golpayegani, efter att rapparen släppt en kontroversiella låt, "Naqi", som anses förolämpa den shiitiska imamen Naqi.

Den regimtrogna nyhetssajten Asr Emrous uppmanade på sin webb till att Shahin Najafi skulle hängas. De skrev att folk skulle leta upp Najafi och "skicka honom till helvetet". 

Enligt Sveriges Radios Mitt i musiken idag kräver nu ett 50-tal kulturpersonligheter i ett öppet brev att "allmänheten och politikerna i Tyskland reagerar och stöttar den iranske hiphoparen". 

Bland dessa finns författarna och litteraturnobelpristagarna Günter Grass och Elfriede Jelinek, journalisten Günter Wallraff och filmregissören Volker Schlöndorff. 

En belöning på 100 000 dollar är utfärdad av fundamentalister till den som tar livet av honom. Idag lever Najafi med ständigt polisskydd i Tyskland.

I brevet skriver de:

"Vi har stor respekt för Shahin Najafis mod, som inte låter sig kuvas utan fortsätter utöva sin konst. Konsten måste vara fri och tillåtas vara provokativ. Den fria konsten är en universell mänsklig rättighet. Dödshot mot konstnärer och oliktänkande betyder död åt friheten."

Uppropet finns publicerat på Berlins konstakademis hemsida, Akademie der Künste. Det är skrivet på tyska och man kan underteckna brevet för att visa solidaritet med Shain Najafi. 

Källor: (på tyska)

 Stern

 Focus

Der Westen

Deutschlandradio Kultur

Shahin Najafi på Facebook

Fler inlägg om Iran, Tyskland, kultur och politik hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Film är bäst på bio - men vem bestämmer vad du kan se?

Biograf Draken i Göteborg

Biograf Draken vid Järntorget i Göteborg är festivalbiograf för den årliga Göteborg International Film Festival under 11 dagar i januari/februari. Drakens duk är 20 meter bred och den totala ytan 102 kvadratmeter. En mäktigare filmupplevelse får man leta efter, och jag håller fortfarande stenhårt på att film är bäst på bio. Här har jag upplevt filmer från alla världens hörn, filmer som aldrig går upp på ordinarie biorepertoar.

I Katrineholm, Hudiksvall, Helsingborg, Gävle, Örebro, Sundsvall, Strängnäs, Norrköping, Luleå, Linköping, Borlänge, Borås, Eskilstuna, Falun, Härnösand, Karlskrona, Kristianstad, Köping, Mariestad, Mjölby, Mora, Motala, Norrtälje, Nyköping, Skara, Skellefteå, Skövde, Uddevalla, Vetlanda, Visby, Vänersborg, Västervik, Örnsköldsvik, och Östersund visas i veckan endast amerikansk film i SF Bios salonger. 

SF Bios dominans i Sverige är närmast total. Amerikaniseringen i Sverige har gått så långt, att de flesta inte är medvetna om det. Det gäller i hög grad utbudet i TV, i ännu högre grad på bioduken.  

Vem bestämmer vilka filmer du kan se på bio? I senaste upplagan av Kino, ett av mina favoritprogram i Sveriges Radio, undersöktes den svenska biomarknaden. Hur har SF Bio:s dominans påverkat utbudet av film? Vilka har gynnats och vem har förlorat när biografmonopolet är ett faktum? 

När filmutredningen kom 2009 påpekade utredaren Mats Svegfors att en av filmbranschens stora utmaningar i framtiden kommer vara att hantera den "monopolliknande situation" som har uppstått på den svenska biografmarknaden. 

2004-2005 pågick en strid när Sandrew-Metronome var till försäljning och SF Bio ville köpa. Det fick de inte då, konkurrensverket stoppade affären, och i stället köptes biografkedjan av dåvarande Triangelfilm, SS Fladen och Atlantic film som bildade Astoria cinemas 2005. 

Men de gick i konkurs redan 2007. Sedan dess har SFBio och Svenska bio som ägs till 49% av SF varit dominerande på biografmarknaden. I Sveriges 20 största städer kontrollerar de tillsammans över 95 % av biofåtöljer. 

I programmet intervjuas några av de distributörer som har berörts av den här situationen. Hör företrädare till Folkets Bio och Sture Johansson, som är programdirektör på SF Bio.

Ett mycket intressant program som belyser den amerikanska kulturimperialismen. Det är viktigt att få se film från andra länder än USA, och här talar jag inte om obskyra dokumentärer om fåraherdar i Uzbekistan, utan om Cannesvinnare och internationella filmer prisbelönta vid filmfestivaler i Toronto, Venedig, Berlin. Många av dessa får ingen distribution i Sverige. Har man tur köps dom in av SVT och visas en tisdagkväll med starttid 22.45 i Tvåan. 

Du kan höra veckans Kino på dess hemsida, eller via länken nedan: 

Läs även Gunno Sandahls blogg som skriver om samma ämne under rubriken: 

Vem bestämmer vad du ska se på bio? 

Fler inlägg om film och kultur hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Jag är så glad att jag är svensk

Idag firar vi Sveriges nationaldag. I Göteborg bjuder traditionsenligt Sveriges nationalorkester, Göteborgs Symfoniker, på sommarkonsert i Slottsskogen. Tusentals göteborgare brukar flockas runt scenen i gröngräset med filtar och picknickkorgar. 

Gustavo Dudamel dirigerar Göteborgs Symfoniker i Slottsskogen 6 juni 2010

I samband med konserten anordnas sedan några år tillbaka en medborgarskapsceremoni.  

Över 650 nya svenskar från 128 länder kommer idag att välkomnas med musik, dans, tal och gåvor i form av årskort på Liseberg och Göteborgs museer samt biobiljetter till Bio Roy, Göteborgs enda kvarvarande singelbiograf på Avenyn. Barnen får böcker och en skattkarta "fylld med kulturupplevelser". Ett bra sätt att välkomna nya medborgare. 

Annat var det 1985 när jag blev svensk medborgare: 

Jag flyttade till Sverige 1978 nitton år gammal efter att ha vuxit upp med tysk far och svensk mor i Bremen och Lübeck, belägen i det flerspråkiga Schleswig-Holstein. Jag talade redan flytande svenska vid ankomsten - till och med danska som jag läste som andra språk på realskolan. 

Vid den tiden var man tvungen att vänta i sju år innan man överhuvud taget kunde bli svensk medborgare. En dag 1985 damp medborgarskapsbeviset ner på hallgolvet i ett vanligt kuvert. Där meddelades att jag nu blivit "naturaliserad svensk" - veckan därpå kom kallelsen till mönstringen på Säve Depå. Militärtjänsten skulle jag minsann inte slippa trots att jag hunnit bli 26 år - men det är en annan historia. 

Den senaste tiden har två nyutgivna böcker diskuterats och recenserats i tidningar, radio och TV: Qaisar Mahmoods "Jakten på svenskheten och Dan Jönssons "Ingenmansland". Lars Åberg recenserar båda böckerna i pappersupplagan av gårdagens Göteborgs-Posten:

"Qaisar Mahmood, direktör hos Riksrevisionen, och Dan Jönsson, som är kulturjournalist, gör sina utfärder till svenska byar och småstäder med skilda utgångspunkter. Mahmood grubblar över identiteten, Jönsson över ekonomin. Mahmood skriver vardagligt och lite snusförnuftigt, Jönnson essäistiskt och systemkritiskt. 

-Jag älskar Sverige, men Sverige älskar mig inte tillbaka. Det är med den outsiderkänslän som Mahmood grenslar sin motorcykel och letar efter en mental hemvist. Men kan man bli älskad av ett land? Vad krävs för att en sådan ömsesidighet ska infinna sig?"

Sammanfattningsvis är Lars Åberg kritisk och besviken över båda böckerna, och avslutar: "Sverige behöver avgjort fler resenärer ute i terrängen."


Det är synd att hans recension inte ligger ute på nätet. Den är mycket välskriven och det känns för min del att jag inte behöver läsa böckerna. 


Qaisar Mahmood intervjuas här av Sveriges Radios Kulturnytt. 


Fabian Kastners recension av Dan Jönssons bok "Ingenmansland" är ett praktexempel på hur man sågar en bok. Under rubriken Självupptaget gnäll om misären utanför tullarna dissekeras boken fullständigt in i minsta detalj. 




Fredrik Wikingssons recension av samma bok i Expressen är lite snällare, men inte heller han är imponerad. 




Qaisar Mahmood satt i gårdagens morgonsoffa och pratade om sin bok och tankar kring svenskheten. Du kan se inslaget på länken nedan. 

Helga och jag

Själv har jag inte som Mahmood kört 900 mil på motorcykel genom Sverige, däremot har jag avverkat en lika lång sträcka på min moped genom åren. Jag brukar resa på småvägar, både asfalterade och grusade, och besöka mindre städer och småorter i Västergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland för att nämna några landskap jag besökt. 

Det är ett fantastiskt sätt att rensa hjärnan och bra för både kropp och själ. Jag föredrar vandrarhem och pensionat eftersom de ger den bästa möjligheten att träffa olika människor, och ofta är belägna i vackra byggnader. 

Mina resor har gett mig insikten att det inte finns något som är "typiskt svenskt". Samhällen och människor är så olika över hela landet. Jag känner inget behov av att identifiera mig genom en nationalitet. Vi är alla summan av våra upplevelser under vår uppväxt. Själv betraktar jag mig som europé med tysk och svensk bakgrund. 

Nationell stolthet kan i många fall vara avgränsande och rentutav skadlig, om man definierar sin egen nationalitet som det bästa på hela jorden, och samtidigt avgränsar eller till och med demoniserar andra nationaliteter eller etniska grupper. Skräckexempel av detta finns det många i vår mänskliga historia. 

Däremot kan jag känna stolthet över vår demokrati och jämställdhet, över vår yttrande- och religionsfrihet, över Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel, över vårt landslag i ishockey. 


Jag känner stolthet över att mitt gamla hemland Tyskland, som plågats av både fascism och kommunism, lyckats utveckla sig till det öppna och demokratiska välfärdssamhälle det är idag. 

På gårdagens DN Debatt skriver folkpartisten Jasenko Selimovic under rubriken Det behövs en ny svenskhet som all kan vara stolta över, och inleder: 

– Var är ”hemma”, Somalia eller Sverige?

– Somalia.

– Känner du dig svensk?

– Nej, inte det minsta. Det tar flera generationer att bli svensk.

När jag landat i Washington DC för att studera USA:s integration ställer jag samma frågor:

– Är ”hemma” Afghanistan (som denne taxichaufför kommer ifrån) eller här?

– Här, naturligtvis.

– Känner du dig som amerikan?

– Så klart. Vad skulle jag annars vara?

Detta är nedslående. Amerikanerna, och en del andra nationer, har uppenbarligen varit bättre på att utveckla en känsla av tillhörighet. Både hos sina invandrare och hos majoriteten. Sverige har misslyckats med det.

Betraktar man integrationen som en process som inte bara handlar om jobb utan också om en känsla av gemenskap, av delad identitet och tillhörighet, då ligger Sverige efter. Problemet är att utan denna känsla, utan en gemensam identitet, utan en ”svenskhet” som vi kan dela, kommer vi varken lyckas med integration eller lyckas skapa ett land där det finns plats för invandrare.

Du kan läsa hela artikeln om du klickar här. 

Selimovics debattartikel var föremål för en diskussion kring svenskheten i gårdagens Studio Ett, med Dilsa Demirbag Sten, skribent och debattör och Edna Eriksson, som jobbar med mångfald på regeringskansliet. Intressanta synpunkter, du kan lysna på inslaget på länken nedan: 

Heja Sverige! 

Fler inlägg om kultur, politik, resor, Sverige eller Tyskland hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

American Museum of African American History and Culture

Ett nationellt museum som tillägnas de svartas historia ska bli verklighet i USA. I våras invigde president Barack Obama museet som ska ligga i huvudstaden Washington.

Museet placeras inte var som helst, utan mitt i stadens politiska centrum på the Mall framför Vita huset.

Platsen är symbolisk, det var bland annat här Martin Luther King marscherade tillsammans med hundratusentals andra för lika rättigheter.

I samband med byggstarten höll USA:s förste svarte president Barack Obama tal där han bland annat lyfte fram ”att saker som är viktiga för oss varken kommer snabbt eller lätt”.

I museet kommer bland annat lynchoffret Emmett Tills kista att visas upp, liksom en bevarad rassegregerad järnvägsvagn. Svartas amerikaners del i kultur- och nöjesliv ska också visas upp.

National Museum of African American History and Culture, som museet ska heta, ska börja byggas i år och stå klart 2015. För kostnaden står delvis den amerikanska kongressen för tillsammans med sponsring och bidrag från företag och privatpersoner som Walmart och Oprah Winfrey.

De första formella besluten kring museet togs redan 2003 av USA:s kongress. Platsen beslöts i januari 2001 – en fem hektar stor tomt mellan fjortonde och femtonde gatan, mellan Washingtonmonumentet och Smithsonian-museet.

Byggkostnaden ligger på runt 500 miljoner dollar, alltså runt 3,5 miljarder kronor.

– National Museum of African American History and Culture kommer att säkerställa att den svåra, men också hoppingivande roll svarta har spelat inte kommer att glömmas bort, sade president Obama till NPR.org under ceremonin.

Museets hemsida.

Museets Facebooksida.

Washington Post 

npr

Nedan en animation om hur museet kommer att se ut när det är färdigbyggd år 2015:

Fler inlägg om historia, konst, kultur, politik och USA hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:

Söndagsutflykt till Aarhus - vid regnbågens slut

Från och med idag kommer jag under rubriken Söndagsutflykter presentera små reseutflykter till städer jag besökt och sådana jag skulle vilja besöka. Första turen går till Danmarks näst största stad, Aarhus vid Jyllands östkust.

Danmark är ett av mina favoritländer. Ända sedan barnsben har jag vistats i landet flera gånger om året. Det finns knappast någon dansk stad eller ö där jag inte har varit. Under mina tonår i Lübeck läste jag danska som andra språk. 

Det kan man göra om man bor i norra Schleswig-Holstein, eftersom delstaten är officiellt tvåspråkig. Det danska partiet SSW är till exempel alltid garanterad platser i parlamentet i Kiel, även om deras röstetal skulle understiga 5%-spärren. Det finns danska dagstidningar, och jag lyssnade ofta på dansk radio. 

Danska språket är ett naturligt inslag i Lübecks gatuliv. Många danskar åker dit på lillsemester och passar på att handla billigt. 

Seute Deern i Bremerhaven

Under några somrar åkte jag med barken Seute Deern, och var en del av besättningen. Seute Deern  är plattyska och betyder "söt flicka". De fyra veckor långa segelturerna utgick från Kiel. 

Så här såg jag ut då, det var under min pipperiod.

Vi seglade till Bornholm och  lade till i de flesta danska hamnarna, bland annat Aarhus, som är målet för dagens söndagsutflykt. Det var underbara sommarlov, med både fint väder men också stormar! 

Numera ligger båten som museum i Bremerhaven. De har en jättefin restaurang ombord, så är Du i närheten av Bremerhaven någon gång, rekommenderar jag ett besök där. 

För övrigt gör Ostindiefararen Götheborg anhalt i Bremerhaven i sommar:


Den 25 juli ankommer Ostindiefararen Götheborg till Bremerhaven och Festival Week 2012. En sprudlande båtfestival med aktiviteter till sjöss såväl som på land.

Bremerhaven står idag för en stor del av Tysklands maritima arv, både i egenskap av varvsort och som internationell hamnstad. 


Staden är även känd för dess maritima museer, forskningsinstitut och kulturinrättningar. 


(Se där, ett restips för sommaren?)

Seute Deern i Bremerhaven

Men nu iväg till Aarhus som grundades av vikingarna år 770. En av stadens stora sevärdheter är ARoS, Aarhus konstmuseum.  

Konstmuseet är byggt i kubistisk stil, och är inspirerat av Dantes Den gudomliga komedin. Källaren är helvetet och takrummet, som färdigställdes först 2008 av Olafur Eliasson, är himlen.

Nedan ett resereportage på engelska om Aarhus - God fornøjelse!

Jag är mycket fascinerad av installations- och ljuskonstnären Olafur Eliasson. Han är ett av de riktigt stora namnen inom nordisk samtidskonst idag. Eliassons eget konstnärskap sysselsätter en handfull anställda och har en omsättning som ett mindre företag.

Hans arbetsplats i Berlin ser mer ut som en hybrid mellan kontor och laboratorium än den vanliga konstnärsateljén. 

Nedan ett kortare reportage om denne fantastiske konstnär, där vi också få återse hans regnbågsskapelse vid konstmuseet i Aarhus.

Källor och länkar utöver de som är inbäddade i texten:

Visit Aarhus

Aarhus Stiftstidende

Olafur Eliassons hemsida

Presentation av Eliasson på svenska hemsidan omkonst

Presentation av Eliasson på MOMA:s hemsida

Fler inlägg om Söndagsutflykter eller Danmark hittar du om du klickar på dom blåa länkarna nedan: 

Lisebergspremiär - i 50-talsrockens tecken

Svindlande höjder på Liseberg



Precis vid lunchtid försvann den strålande solen bakom moln och termometern höll måttliga 10 grader. Vädret till trots blev årets Lisebergspremiär en hjärtvärmande tillställning. Den nya Jukeboxen skulle invigas, och det musikaliska temat gick i 50-talsrockens anda.

Liseberg kan med stolthet kalla sig för en äkta Folkets Park, där det ligger mitt i stan. Årets säsongskort kostar, som i fjol, 195.- kronor. Då ingår entré varje dag hela året.

Nya Jukeboxen invigdes av Gert Lengstrand.  Gert grundade 1959 dansbandet Streaplers och har gjort sig känd som låtskrivare. Bland annat skrev han Charlotte Nilssons melodifestivalbidrag "Tusen och en natt", som vann Eurovision Song Contest i Jerusalem 1999.

Efter bandklippningen rusade Gert iväg till den extrauppsatta scenen och rockade loss till Carl Perkins´ Blue Suede Shoes tillsammans med bandet Homeboy Slim & Bad Habits.

Vill du se bilderna i större format? Klicka på dom! 

Gert Lengstrand i bandklippartagen

Gert Lengstrand skyndar upp till scenen....

...där han rockar losss med "Blue Suede Shoes"

Dagen till ära hade raggarklubben Nighthawks från Kungälv lånat ut denna bedagade skönhet, som väckte allmän beundran: 

Lite senare på eftermiddagen hälsade Lisebergs chef Andreas Andersen publiken välkommen vid Taubescenen, på perfekt dansksvenska. Jag som "halvdansk" hade förstås inga problem att förstå vad han sade. Det verkade inte resten av publiken har haft heller. 

Lisebergs chef Andreas Andersen håller välkomsttal

Andersen överlämnade årets Lisebergsapplaud till Eva Rydberg. Lisebergsapplauden delas årligen ut till en person som "gjort Sverige gladare. " Första applauden delades ut 1979 till Povel Ramel. 

Lisebergsapplauden överlämnas till en glad Eva Rydberg

Eva Rydberg

Årets vårtalare på Taubescenen var ingen mindre än Janne Josefsson. Det var inget direkt tal, gudskelov, utan mera ett kåseri, där han bland annat hyllade 91-årige Ronnie Hartley, som för övrigt fanns i publiken. 

Hartley ledde Lisebergs Promenadorchester från 1967 till 2007, men han spelade sin violin på Lisebergs caféer redan från 1957. 

Ronnie Hartley kommer från Danmark och tillhörde där den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. Han greps och dömdes till 8 års arbetsläger i Tyskland, som han på grund av krigsslutet 1945 turligt slapp att fullfölja. 

Janne Josefsson

Vidare betraktade Janne Josefsson de växande klassskillnader i Sverige. Han påminde om sitt berömda reportage om en spårvagnsresa från Biskopsgården till Örgryte. 

Oavsett regering eller vilka som styrt Göteborg har vi bara fortsatt att bygga vallgravar mellan fattiga och rika. Han menar, att om vi inte får bukt med dom stora klassskillnaderna kommer vi att se en utveckling mot en än större polarisering. 

Jag kan inte annat än hålla med. Han vill inte ha ett klasslöst samhälle där alla har det likadant - ett sådant samhälle "skulle innebära en totalitär stat". Vi måste dock alla ha minskade klassklyftor som mål för att inte Sverige skall falla isär. 

Liseberg Marching Brass

Liseberg Marching Brass underhöll vid sidan om scenen med jazz- och schlagergodis. Bland annat kunde jag urskilja Nederländernas melodifestivalbidrag Ding Dinge-dong, med vilket de vann hela finalen 1975 - året efter att ABBA slog igenom med "Waterloo". 

Programmet på Taubescenen avslutades med Torsbybandet Top Cats. 

En timmes härlig rockabilly som avbröts med underbart värmländsk mellansnack. Top Cats musik måste upplevas live. 

Det märks så väl att killarna stortrivs tillsammans, och spelglädjen är det inget fel på.  

Tack, Top Cats, för att ni gjort Göteborg gladare, och lycka till med eran spelning i Kungshamn ikväll! 

Vill du se bilderna i större format? Klicka på dom! 

Naturligtvis avslutade de sin konsert med melodifestivallåten "Baby Doll.

Du som inte var med idag, kan höra den här: 

Göteborgs-Posten: 

Liseberg har slagit upp portarna

Göteborgs-Tidningen: 

Idag öppnar Liseberg