Min tredje musikdokumentär denna festival, efter Mississippi-Blues i Times Like Deese, och Haitis fantastiska storband Septentrional i When The Drum Is Beating, - var det dags att bänka sig i Bergakungens salar framför El Gusto, en, vad det skulle visa sig, fantastisk film om återföreningen av gamla chaabimusiker, som splittrades vind för våg efter Algerietkriget på 1950-talet.
Regissör och en del av musikerna var närvarande vid visningen, och sällan har jag sett en så entusiastisk publik i en fullsatt salong en lördag förmiddag ge standing ovations och busvissla efter en filmvisning. Lite slarvigt uttryckt skulle man kunna kalla filmen för en algerisk Buena Vista Social Club.
Handlingen kort:
Algers casbah på 1940-talet var en myllrande stadsdel där judar, muslimer och kristna umgicks på ett relativt okomplicerat sätt. Här träffades ett gäng musiker och spelade Chaabi tillsammans, en musikstil som har både judiska, arabiska och andalusiska rötter.
Men spänningarna mellan folkgrupperna ökade och i samband med inbördeskriget mellan algerier och fransmän som bröt ut 1954 skingrades männen för vinden.
Filmaren som själv har rötterna i Algeriet men växt upp i Europa, träffade av en händelse en av de gamla musikerna i en antikshop i Alger. I sju års tid har hon jobbat med filmen där de åldrande männen slutligen återförenas vid en spelning i Paris.
Filmen gav mig en energikick som höll i sig i flera dagar. En klar 4:a, men med tanke på det enorma arbete Bousbia lagt ner på att leta upp och sammanföra alla dessa musiker blir det full pott från mig.
Betyg: fem mölndalskråkor
Abdel hadi Halo & The El Gusto Orchestra Of Algiers på spotify
Regel 1 för en bloggare: Lägg aldrig upp ett videoclip på mer än fem minuter. Är dom längre tittar inte folk på dom. Ju kortare desto bättre.
Regler är till för att brytas - här är ett klipp från DW-World som jag haft flaggat i över en månad. Det är nästan en halvtimma långt och handlar om broder Lothar från Trier, som arbetar mot barnslaveri i Sierra Leone.
Det är ett imponerande arbete, som jag tycker är värt all beundran. Har du inte tid att se det nu, "bookmark" det och titta på det när du har tid.
På nyhetssajten bikyamasr kan man idag läsa följande:
Egyptens självutnämnda sedlighetspolis stormade in på en skönhetssalong i en stad i Nilens delta för att lära kvinnorna tukt och moral. Det skulle de inte ha gjort.
Islamisterna skrek åt salongens kunder att de skulle följa ”Guds lagar på jorden” – men i stället för att lyda slet kvinnorna åt sig inkräktarnas käppar och jagade ut dem på gatan till stor munterhet för åskådare som samlats.
Jag hade gett vad som helst för att få se detta skådespel, hittade vid googling dock inget inspelat. Göteborgs-Postens nätupplaga tar upp händelsen under rubriken Kvinnor spöade moralpolis, du kan läsa den här.
På 1970-talet blomstrade (vänster)feminismen i Sverige, och jag minns följande sång, som spelades flitigt i radio. Var är de svenska feministerna idag, när det gäller att bistå sina systrar i de muslimska länderna? Internationell solidaritet, någon?
Var jag elak nu? Kommentera gärna!
Det är ingen speciell artist utan ett kollektiv som spelade in skivan, Sånger om kvinnor (MNW 23P), 1971.
Marie Selander, Susanne Osten, Lottie Ejebrant medverkade bland annat. Däremot är det mest män som spelar, i stort sett är det gubbarna från Blå Tåget.
Även låten skrevs av män, Gunnar Edaner och Leif Nylén.
En av mina idoler, den senegalesiske sångaren Youssou N´Dour meddelade i veckan att han skall sluta med musiken för att istället satsa på presidentvalet i februari. Han buntas slarvigt ihop med musikgenren World Music - med det menas all musik som inte produceras i England och USA och som inte passar in i mainstreamfållan.
Trots sina framgångar i väst, med Peter Gabriel, Sting, Paul Simon, Bruce Springsteen m.fl. har han aldrig flyttat ifrån sitt hemland Senegal, där han är en älskad och aktad kulturpersonlighet. I maj 2010 uttalade han sig bland annat kritiskt mot president Abdoulaye Wade, och anklagade honom för att förbereda sin son för att ta över presidentskapet efter honom
I en tv-intervju konstaterar Youssou N'Dour att han inte har någon högre utbildning, men att det kompenseras av hans ”kompetens, engagemang, stränghet och effektivitet”.
- "Jag har studerat i världens skola. Att resa lär en lika mycket som böcker."
Jag önskar Youssou N´Dour lycka till i valet,
men hoppas också att han inte kommer att överge musiken.
Idag hålls slutpläderingarna för den svenska journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson i Addis Abeba, Etiopien. Eventuellt kommer domen att meddelas i eftermiddag, men kan dröja till efter jul. Svenskarna åtalas för att ha passerat gränsen in på etiopiskt territorium utan lov samt för understödjande av terroristorganisation. Rättegången har blivit en fråga och kamp för pressfrihet.
Begreppet "understödjande av terroristorganisation" används av många stater för att fängsla journalister och därmed tysta kritiska röster. Etiopien är ett av dessa länder, så även Turkiet där för närvarande 69 journalister sitter fängslade. En av dem är Ragip Zarakoglu, en turkisk journalist och människorättsaktivist.
I våras ställde sig de turkiska journalistförbundet frågan: Varför inte starta en tidning inifrån fängelserna, när det ändå finns så många arresterade kollegor där?
Sagt och gjort, världens första tidning skriven av fängslade journalister kom till, och distribuerades i höstas som gratisbilaga av de fem största turkiska dagstidningarna. Nästa nummer beräknas utkomma våren 2012.
Mediemagasinet ZAPP som produceras av tyska public service kanalen NDR har gjort ett intressant reportage om detta. Här intervjuas initiativtagarna till "fångtidningen", och de berättar om hur pressfrihetens trampas på med fötterna av den turkiska AKP-regeringen.
Reportaget är på tyska.
Igår meddelade tidningen Metro, "att Turkisk polis grep minst 38 personer i gryningsrazzior på tisdagen, varav många är journalister. Aktionen riktades mot personer som misstänks ha kontakt med kurdiska aktivister.
Fotografen Mustafa Ozer, som arbetar för nyhetsbyrån AFP, greps i sitt hem i Istanbul. Bostaden genomsöktes i flera timmar av polis, som beslagtog cd-skivor och dokument och kopierade minneskort, uppger hans advokat Sibel Tokaoglu."
Fotografen Mustafa Ozer, som arbetar för nyhetsbyrån AFP, greps i sitt hem i Istanbul. Bostaden genomsöktes i flera timmar av polis, som beslagtog cd-skivor och dokument och kopierade minneskort, uppger hans advokat Sibel Tokaoglu."
Razzior genomfördes även i Ankara, Diyarbakir, Urfa och Van.
Mer om situationen för fängslade journalister världen över finns på
Till sist vill jag citera GP-journalisten Gabriel Byström som bevakar rättegången mot Schibbye och Persson:
"I grunden handlar rättegångsförhandlingarna om pressfrihet. Därmed är frågan inte en intern etiopisk angelägenhet. De värdena som står på spel är eller borde vara angelägna för alla som tror att den syresättning en fri och oberoende press garanterar utgör fundamentet för varje demokratisk stat."
Första gången jag lyssnade på Angelique Kidjo var i början på 90-talet, på Chalmers Summerclub. Hon fick den lilla klubben att koka, med sina heta rytmer! Därefter har jag sett henne på Rondo och på Vågen. Konserten på Vågen ägde rum dagen efter den förfärliga Backabranden, då 64 ungdomar dog i flammorna på ett diskotek vid Backaplan.
I fjol gav Angelique en bejublad konsert på Götaplatsen, inför tusentals entusiastiska och dansande fans. Hon höll ett litet minnestal om Backabranden, och sjöng en underbar vacker version av "Petit fleur" till minnet av offren. Då ville arrangörerna ställa in konserten, men hon vägrade. Hon berättade, att i Afrika hedrar man sina döda med att dansa och sjunga.
Energiknippet från Benin, som älskar att dansa, var något vingklippt den dagen. Hon hade stukat foten vid en konsert tidigare i veckan i Italien, och fick genomföra kvällens konsert ömsom sittandes, ömsom halvt ståendes. Men det gjorde ingenting! Kidjo gav järnet från början till slut.
Under "Mama Africa" begav hon sig med kryckor och ledsagare ner för trappan mot publiken. En del av dem lockade hon med sig tillbaka, och hela konserten avslutades med "Agolo" och dansande fans på scenen. För min del är denna konsert ett minne för livet!
På YouTube hittade jag häromdan två klipp från Nobels fredskonsert i Oslo förra helgen. I det första, Mama Africa utför hon ett mästerverk: hon får den annars så stela konsertpubliken att sjunga, hoppa och studsa av glädje.
I klipp nummer två sjunger hon Curtis Mayfields soulklassiker Move on up tillsammans med samtliga artister i en grande finale. Du som missade tv-sändningen: klicka och njut!
Mama Africa
Move on up
Till slut kanske man borde nämna något om årets pristagare,
du kan läsa om dem här på fredspriskommittéens hemsida.
Så har det hänt igen: Världen är en despot mindre. Inte heller Muammar Gaddafi hade modet att skjuta sig, utan hittades i ett dikesrör. Idag firar jag med libyerna över hela världen.
I över 40 år har Gaddafi styrt denna ökenstat med järnhand. Han förvandlade landet till en övervakningssamhälle i bästa DDR-Nordkoreastil, och de som inte ställde sig bakom hans "gröna socialism" antingen flydde, blev internerade eller likviderades.
Jag minns bombningen av diskoteket "La Belle" i Västberlin 1986. Diskoteket ägdes av italienaren Enzo Dinuno och var populärt bland amerikanska G.I.:s, men också bland tyskar, turkar och araber på grund av den coola stämningen. Inredningen bestod av plyschsoffor och här fanns många vrår dit människor kunde fly undan den höga musiken och prata med varandra. Stämningen var internationell och tillbakalutad.
Klockan 01:45 exploderade en bomb vid dansgolvet. Två amerikanska soldater och en turkisk kvinna dog, 200 blev svårt skadade, många fick armar och ben amputerade. Nästan alla som vistades på "La Belle" fick sina trumhinnor spräckta.
Bomben hade placerats ut av en tysk kvinna på uppdrag av hennes palestinskfödde man, som i sin tur fick uppdraget av medarbetare vid Libyens ambassad i Östberlin. Gaddafi skickade några timmar efter ett lyckönskningstelegram till ambassaden.
De tre direkt ansvariga dömdes till mellan 12 och 14 års fängelse.
Som hämnd för attacken beordrade Ronald Reagan några dagar efter attentatet bombning av Tripoli och Benghazi, den s k "Operation El Dorado Canyon". Där skall bl.a. Gaddafis 15-åriga adoptivdotter ha omkommit.
Jag har samlat en del länkar på engelska, tyska och svenska här nedan, för den som vill ha mer info och fördjupning.
Ett förtryck som sällan får rubriker i pressen är de 100.000-tals gästarbetares situation i Mellanöstern. Många är fullständigt utlämnade åt sina "arbetsgivare", och deras arbete kan ibland betecknas som rent slavarbete.
De hamnar i ett ekonomiskt skuldberoende, eller blir utsatta för rasism, misshandel, sexuella övergrepp och våldtäkter. En del ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv.
Söker man efter slavery, black, africa, middle east, får man många träffar på framför allt afro-amerikanska människorättsorganisationer som informerar om slaveriet som fortfarande existerar i många av världens länder.
Här en filmdokumentär på YouTube: Slavery of black muslim africans in modern arabic islamic country.
Fördomarna och myterna om Libyen är många, här är två av dom:
1. Libyen är ett klansamhälle med nomadiserande stammar som inte är mogna för demokrati.
2. Om Ghaddafis styre störtas tas landet över av Al Qaida och andra muslimska fundamentalister.
Visst finns det nomadstammar som tuaregerna i södra delen av landet. Visst finns det stora och inflytelserika familjer och klaner som definierar sig genom en gemensam, regional härkomst.
Demokratirörelsen består dock till största delen av den unga facebook- och twittergenerationen, som anammat en modern livsstil och inte vill något annat än att leva ett liv i frihet och demokrati.
Genom facebook, YouTube, AlJazeera och andra medier har dessa ungdomar tagit del av hur man lever i andra länder, de har i detalj kunnat följa den smått revolutionära demokratiska utvecklingen i sina grannländer. Dagens teknik gör det så gott som omöjligt längre för ett lands ledare att undanhålla information från folket.
Angående myt 2 är det just skräcken för Al Qaida som Ghaddafi använder för att slå blå dunster i ögonen på "oss okunniga" som lever i västliga demokratier. Han vill få oss att tro att det är dom och muslimska fanatiker som ligger bakom revolten. Dessa grupper har dock inga ledande funktioner i demokratirörelsen.
Det var inte muslimska brödraskapet som gick i täten för demonstrationerna i vare sig Algeriet, Tunisien eller Egypten. Det gör dom inte i Libyen heller, spelar ingen roll vad Fox News och andra högermedia sprider ut för att skrämma vanligt hederligt folk i väst.
Det råder tveklöst ett underskott på kunskap om "muslimska samhällen" här i väst. Jag satte medveten citationstecken - man kan inte generalisera eftersom varje samhälle är unikt. När vi talar om västliga demokratier buntar vi ju inte heller ihop dom i klump och kallar de för "kristna samhällen"?
Vill man veta mer får man dock anstränga sig och söka upp information. I dagens läge där nästan alla har tillgång till bredband är det inte heller så svårt.
Varför inte testa den, jag gör det regelbundet och följer deras sida också påfacebook.
Idag upptäckte jag denna underbara video som musiker från Tunisien och Egypten har producerat tillsammans.
Jag hoppas att vi inom en snar framtid även får se liknande fredsmanifestationer i länder som Libyen, Marocko, Syrien, Bahrain, Jemen - ja varför inte rentav i Gaza och på Västbanken?
Är det inte hög tid att även den konflikten får ett värdigt slut som kan kännas acceptabel för samtliga inblandade?
Naiv? Kanske det, men hellre det än cynisk och bitter.
Det var ingen som trodde att Berlinmuren och hela det kommunistiska förtryckarsystemet i öst skulle falla heller.
Som halvtysk har jag vant mig vid att se minnesmärken över mitt folks härjningar under 1:a och 2:a världskriget. Det spelar ingen roll om jag turistar i Danmark, England eller Baltikum, eller om jag båtluffar i den grekiska övärlden.
Ständigt blir man påmind om ens förfäders härjningar, och även som tysk född långt efter 1945 hamnar man inte så sällan i diskussioner utomlands, där det förväntas att man står till svars för illgärningar tyskar begått i historien.
Jag har råkat ut för det på Kreta, till och med i Norge. Som 19-åring liftade jag i Nordnorge och blev utkastad mitt ute i ödemarken norr om Karasjok, när damerna som plockat upp mig förstod att jag var halvtysk. Efter en timme fick jag lift med en same som kom körandes i en Mercedes - det var exotiskt!
Jag anser att man måste ha den bilden och den tyska historien klart för sig, när man nu kritiserar landet för att inte ha stött en flygförbudszon över Libyen. Tyskland är idag, liksom Sverige, djupt involverad i kriget mot talibanerna i Afghanistan.
Många tyskar idag känner stort obehag när de ser tyska soldater kriga utomlands igen, så kort tid efter andra världskriget. Det finns bland befolkningen ett massivt motstånd mot utländska militärinsatser. Sist det begav sig i Libyen var Afrikakorpsen under ledning av ökenräven Erwin Rommel1941.
Jag tror det kommer att dröja några generationer innan tyskarna som folk, men inte minst omvärlden (!), kan acceptera tyska soldater i utländsk tjänst.
Personligen ställer jag mig helt bakom FN:s flygförbudszon precis som jag stöder kampen mot talibanerna i Afghanistan.
Visst är det märkligt, att samma människor som skanderar "Sverige ut ur Afghanistan" nu helhjärtat hejar på NATO och USA när det gäller kampen mot Ghaddafi?
Tro inte att det här kommer att begränsa sig till ett flygförbud. Det kommer att krävas mycket mer än så. Ghaddafi kommer att kämpa till sista blodsdroppen.
Till syvende og sist handlar det om ett spel om den ekonomiska makten i Libyen. Kom ihåg att Frankrike har en egen agenda i Nordafrika, och mycket blod på sina händer sedan deras styre som kolonialmakt.
Glöm inte att Frankrikes utrikesminister i början av revolutionen i Tunisien erbjöd Ben Ali att skicka franska elittrupper för att hjälpa till med att kväsa motståndet. Visst, ministern fick avgå men kom ändå väldigt lindrigt undan.
Tänk om Tysklands utrikesminister hade gjort samma sak - vilket ramaskri det hade blivit i världen!
Under rubriken Libyen: Khaddafi tackar Tyskland i dagens DN håller signaturen Gunnar Jonsson svansföringen högt. Han skriver bl.a.:
"Bred internationell enighet skulle behövas för att övertyga president Obama. Och beklämmande nog klarar alltså inte ens EU att komma överens; förutom Tyskland är åtminstone Italien och Portugal emot ett väpnat ingripande.
En flygförbudszon hade inte löst alla problem även om den gällt förra veckan. Men den hade stoppat Khaddafis bombningar och signalerat att omvärlden inte accepterar våldet mot folket.
Alla länder kan ha begripliga motiv för att vända bort blicken från Libyen. Men den som avvisar alla militära medel i Libyen erkänner också diktatorns rätt att göra som han vill."
...en arrogant kommentar från en skribent, vars land var expert på att vända bort blicken, till och med när ondskan stod i farstun. Jag låter Margaret Thatcher kommentera den svenska "vända-bort-blicken-mentaliteten", även kallad neutralitet.
För övrigt kommenterade Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle sin ståndpunkt att lägga ned sin röst med, att han har full förståelse för att andra länder kommit fram till en annan ståndpunkt än honom. Jag tolkar det som ett tyst medgivande.
..och nu blir det reklam! Skämt åsido, idag fick jag via en vän på facebook länken till bloggen VÅRA SKITUNGAR som berörde mig så djupt att jag här vill vidarebefordra den.
Emma och Therese läser till socionomer på Socialhögskolan i Lund och under vårterminen 2010 åkte de till Kabale, Uganda för att göra sin praktik på en organisation som arbetar med utsatta barn, bland annat gatubarn.
Under deras tid i Kabale lyckades de få ett gäng pojkar att lämna livet på gatan bakom sig och istället komma och bo på organisationen. De blev så otroligt fästa vid dessa killar och berörda av deras livssituation och beslutade sig därför för att försöka ge dem chans till en ljusare framtid.
Genom familj, vänner och bekanta i Sverige samlade de in pengar för att försörja pojkarna och göra det möjligt för dem att gå i skolan.
Läs deras gripande berättelser på bloggen VÅRA SKITUNGAR här.
Rachid Boucharebs film är ett stort episkt berättat politiskt drama om tre algeriska bröders öden från att de lämnar sitt hemland till att de återförenas på 1950-talet i Paris kring den algeriska självständighetsrörelsen.
Här finns både gangster-action och stora känslor i Boucharebs hämndfilm på historien och det smutsiga franska kolonialkriget. Samma dag som Parisborna rusiga av glädje firar slutet av Andra Världskriget begår kolonialmakten fruktansvärda massakrer på civila i Algeriet.
Det är startskottet för motståndsrörelsen som även inifrån Frankrike försöker kämpa för Algeriets självständighet.
Outside the Law, som är Algeriets bud på en Oscar, vittnar samtidigt om att den talangfulla Bouchareb har mod på de stora ambitiösa berättelser, som kan förändra folks världssyn. En spännande thriller och bitvis en nagelbitare. Mycket sevärd!
De revolutionära händelserna i Tunisien och Egypten skvätter också över på Algeriet, som även den är en diktatur som håller sin befolkning i ett järngrepp.
Det har även där förekommit protester med flera skadade, för en vecka sedan meddelade president Bouteflika att undantagstillståndet i landet mycket snart kan tas bort och att regeringen kommer att ta till nya åtgärder för att skapa jobb, och att den statskontrollerade televisionen och radion kommer att ge plats för alla politiska partier.
Bouteflika försöker alltså mota Olle i grind -få se om han lyckas eller om han står näst på tur att lämna ifrån sig makten.
Igår avgick äntligen Egyptens diktator efter 30 års styre. Jag har följt protesterna via al-Jazeera, bloggar och de sociala medierna. Idag hittade jag denna underbara musikvideo med upproret på Tahrirtorget som bakgrund:
Till sist ett meddelande från Kairo till det iranska folket:
Outside the Law var den sista visningen på årets festival, och därmed också min sista recension. Filmen kommer inte på bio i Sverige utan har redan släppts på DVD. Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!
Redan som barn drömde jag om att resa till Kina. Om jag bara grävde tillräckligt djupt i sandlådan skulle jag så småningom komma fram till mina drömmars land.
!988 blev drömmen verklighet, då jag hade råd att köpa en 5-veckors cykelresa med Äventyrsresor. Tillsammans med mina australiensiska medresenärer cyklade jag mellan 5 och 10 mil om dagen genom södra China, i Guilin och Peking.
Vi bodde inkvarterade omväxlande på hotell, vandrarhem, hemma hos familjer och på stampat jordgolv uppe i bergen hos Yaofolket i gränstrakterna till Vietnam.
Privat biltrafik existerade inte - det var minibuss, taxi och framförallt cykeln som var kinesernas fortskaffningsmedel. Peking korsades av 6-filiga motorvägar med nästan enbart plingande cyklister. Jag har förstått när jag sett reportage från Kina nu, att samhället har förändrats totalt -och att jag antagligen inte skulle känna igen mig om jag åkte tillbaka dit idag.
Dokumentärfilmen When China Met Africa skildrar hur Kina idag, i sin jakt på råvaror och sin strävan att försörja en allt större andel medelklass med mat, håller på att "kolonisera" Afrika. På senare år har Kina blivit en viktig investerare och handelspartner i många afrikanska nationer.
I filmen möter vi vardagsproblem och storpolitik i denna nya verklighet, på gräsrotsplanet i Zambia.Bönder sliter med hackor för den nykoloniala, kinesiska storbonden Changming Liu, som tycks livrädd för sina anställda och för det mesta kommunicerar med dem från bakom ett stängsel.
Språkförbistring och kulturkrockar staplas på varandra, och antar ibland närmast komiska former. Men vi följer också makten i form av Zambias handelsminister som söker nya investerare på resa i Kina. Nya relationer i en värld med nya styrkeförhållanden.
En mycket intressant film som är värd minst 3 mölndalskråkor. Hoppas att SVT:s Dokument utifrån köper in den så att filmen når en större publik.
Regi: Marc Francis, Nick Francis, Storbritannien/Frankrike, 2010
Kinas president Hu Jintao är just nu på sin tredje rundresa i Afrika och under tolv dagar ska han besöka åtta länder. Med sig i bagaget har han löfte om fördelaktiga lån och ökat bistånd. Vad som drar honom till Afrika är kontinentens råvarutillgångar, främst olja. Men nu höjs varnande röster, den kinesiska uppmärksamheten är inte enbart av godo.
”Det är knappast av snällhet, välgörenhet och empati för de fattiga, som Kina uppvaktar Afrika. Kina är en nation som gör tydliga och kalla beräkningar över vad det kostar att skapa sig vänner och inflytande; och säkra sitt energibehov,” skrev journalisten Macharia Gaitho i dagstidningen The Daily Nation för ett tag sedan.
Läs en intressant artikel om ökad skepsis mot Kinas jakt på oljan. ur Sydsvenskan här!
Radions OBS tog nyligen upp den kinesiska expansionen i Afrika: Det har gått ett halvt sekel sedan många afrikanska länder blev självständiga och de europeiska kolonisatörerna drog sig tillbaka. Idag överträffas de europeiska och amerikanska intressena i Afrika, med råge av Kina.
Kina är den afrikanska kontinentens största handelspartner, och både kinesiska investeringar och kinesiskt bistånd är stort i Afrika. Johan Lagerkvist, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, diskuterar konsekvenserna.
Du kan läsa hans intressanta text Moderna myter om Kina i Afrikahär!
I somras skrev jag ett inlägg om Vattenfalls skogsskövling i Liberia.
Bolaget planerar nu att bygga tre nya kraftverk i Berlin, som ska drivas med "biomassa" från Afrika. Man vill köpa träflis från Liberias kautschuk-plantager, där det, enligt människorättsorganisationen "Transparency International Liberia" råder "slavliknande förhållanden".
Träflisen produceras av företaget "Buchanan Renewable", som ägs av den kanadensiske miljardären John McCall McBain. Han kallar sig själv för landets "välgörare", har goda kontakter med presidenten Ellen Johnson-Sirleaf och äger drygt hälften av landet Liberias resurser.
Träflis lastas i Buchanans hamn i Liberia
Vattenfall har tecknat ett 5-årigt leveransavtal med Buchanan. Från 2020 räknar bolaget med att köpa en miljon ton träflis om året från Buchanan i Liberia, kanske det dubbla t o m. Träflisen ska sedan transporteras till Berlin för att eldas upp.
Berlins socialdemokratiske borgmästare Klaus Wowereit uppmanar Vattenfall, att undvika "långa transportvägar" (hur nu det ska gå till, min anm.), och "Die Grünen" befarar att stora mängder värdefull skog kommer att avverkas i Liberia.
Igår hade jag möjlighet att viaEkots facebooksidaställa en fråga till Vattenfalls VD Øystein Løseth. I morse svarade han i radion och du kan höra svaret här.
Vet dock inte om jag blivit så mycket klokare. Jag fick dock svar på en fråga av en av Europas mäktigaste VD:ar, prisad vare de sociala medierna!
Tunisiens ex-president Ben Alis hustru Leila Trabelsi sägs egenhändigt ha plockat ut ett och ett halvt ton guld ur Tunisiens statsbank innan de flydde ut ur landet. Läs storyn ur dagens Independent här.
Idag har jag en lång dag på jobbet, men se vad jag hittade på min lunchrast:
Mycket har hänt sedan i måndags då jag skrev detta inlägg. Tunisiens president Ben Ali har flytt landet och befinner sig tillsammans med sin familj i Saudi-Arabien.
För första gången i modern arabisk historia har ett folkligt uppror lyckats med att fördriva sin diktator, en despot som styrt sitt land med järnhand. Idag kan befolkningen för första gången på mycket länge gå in på YouTube eller läsa Le Monde på internet.
Är detta ett starttecken på en demokratisk utveckling i Nordafrikas och Mellanösterns polisstater? Historiskt är det i alla fall redan. Hosni Mubarak och alla andra despoter få se upp, nu när gnistan har tänts i Tunis.
Det händer mycket i landet timme för timme. Al-jazeera är en bra nyhetskälla jag använder för att följa händelserna. Är du intresserad följ gärna också sajten Support Tunisia.com.
Tunisien upplever just nu de värsta oroligheterna på ett decennium. Nyligen höll presidenten Zine El Abidine Ben Ali, som styrt landet i 23 år, ett TV-tal till nationen.
Medan vi njutit av helger och klämdagar i Sverige, har två unga män i sin desperation över fattigdom och arbetslöshet försökt begå självmord; en av dem lyckades. Deras öde har väckt folkets vrede i en av Mellanösterns hårdast styrda polisstater.
I mitten av sitt livs TV-tal till nationen, där han låtsades att intressera sig för landets unga och fattiga, började telefonen på presidentens skrivbord att ringa.(02:45)
Om det någonsin har funnits ett ögonblick, som symboliserat folkets förakt mot Ben Ali och den klick av åldrande diktatorer över hela Mellanöstern - de flesta är yngre än 30, och känner inte till några andra ledare än dessa gamla män - inget kan toppa den ringande telefonen .
Medan han rasade mot "legosoldater" och "utländska nyhetskanaler" (läs: Al Jazeera), som han påstod låg bakom oroligheterna i syfte att ställa Tunisien i dålig dager, låg den verkliga orsaken till upproret på sjukhus; långsamt och plågsamt kämpande för sitt liv.
Den 17 december hällde Mohamed Bouazizi, 26, bensin över sig och tände på; efter att polisen konfiskerat frukt och grönsaker han sålt utan tillstånd. Trots universitetsexamen kunde han inte hitta ett jobb, och det illegala fruktståndet var hans levebröd.
Många har dödats under den senaste månadens oroligheter. Polisen går brutalt fram mot fredliga demonstranter. Bloggare, journalister och artister har arresterats. Svenska medier har, tycker jag, rapporterat sparsamt. Som tur finns al-Jazeera, som i den här artikeln: Tunisiens bittra cyberkrig.
På den här sidan har al-Jazeera samlat amatörvideofilmer från de folkliga protesterna. På en del hörs polisen skjuta och människor flyr i panik.
Idag hade faktiskt Sveriges Radios Studio Ett ett längre inslag om Tunisien. Med Inga Brandell, docent i statsvetenskap och Mellanösternkännare. Du kan lyssna på inslaget här.
Min bloggkollega tillika facebookvän Mona Eltahawy har idag postat en alldeles utmärkt artikel till Toronto Star. Den är skriven på engelska, och har titeln The Uprising Has A Hashtag. Du kan läsa den här.
Den 7 januari arresterades artisten och rapparen Hamada Ben Amor, mera känd som El General. Hans brott: han släppte en ny sång på nätet med titeln Herr President, ditt folk är döende. Sången handlar om tunisiska ungdomars problem med fattigdom och arbetslöshet.
Why are you worried?
Would you tell me something? Don't be afraid!
Mr. President, today I am speaking in name of myself and of all the people
who are suffering in 2011, there are still people dying of hunger
who want to work to survive, but their voice was not heard
get off into the street and see, people have become like animals
see the police with batons, takatak they don't care
since there is no one telling him to stop
even the law of the constitution, put it in water and drink it.
Every day I hear of invented process, in spite of the servants of the state know
I see the snake that strikes women in headscarves
you accept it for your daughter?
You know these are words that make your eyes weep
as a father does not want to hurt his children
then this is a message from one of your children
who is telling of his suffering
we are living like dogs
half of the people living in filth
and drank from a cup of suffering
Mr. President your people is dead
many people eat from garbage
and you see what is happening in the country
misery everywhere and people who have not found a place to sleep
I am speaking in name of the people who are suffering and were put under the feet
Mr President, you told me to speak without fear
But I know that eventually I will take just slaps
I see too much injustice and so I decided to send this message even though the people told me that my end is death
But until when the Tunisian will leave in dreams, where is the right of expression?
They are just words ..
Tunis was defined the "green", but there is only desert divided into 2,
it is a direct robbery by force that dominated a country
without naming already everybody knows who they are
much money was pledged for projects and infrastructure
schools, hospitals, buildings, houses
But the sons of dogs have already fattened
They stole, robbed, kidnapped and were unwilling to leave the chair
I know that there are many words in the heart of the people but don't come out
if there was not this injustice I would not be here to say these things
Mr. President your people is dead
many people eat from garbage
and you see what is happening in the country
misery everywhere and people who have not found a place to sleep
I am speaking in name of the people who are suffering and were put under the feet
Den nigerianske musikern Fela Kuti blandade amerikansk jazz och funk med västafrikansk highlife och uppfann därmed vad som skulle kallas för afrobeat. Hans stil var omisskännlig, och jag har många skivor av honom i mina gömmor.
Fela var människorättskämpe och anslöt sig till den amerikanska Black-Panter-rörelsen. Han grundade Kalakuta Republic, ett kollektiv och inspelningsstudio i Nigeria.
Han var polygam och gift med 27 kvinnor samtidigt. Läs mer om hans intressanta liv här.
Ikväll skall jag se musikalen Fela på excellenta Bio Roy, den enda singelbiografen som finns kvar på Kungsportsavenyn, granne med Poseidon.
Biografen är digitaliserad och visar förutom film, konserter, operor, teaterpjäser, baletter etc. från hela världen i direktsändning; med pauser och vinservering precis som på en riktig teater.
Kvällens föreställning är en OffBroadway-succe och spelas på National Theatre i London. Här ett avsnitt av musikalen när den spelades i New York:
Här Fela Kuti himself i Teacher Don´t Teach Me No Nonsense:
Jag ser fram emot en härlig föreställning - och jag ska anstränga mig att sitta still i salongen
Kevin är självlärd beteendevetare och har brutit mot alla säkerhetsregler som finns i umgänget med stora rovdjur. Genom förståelse, kärlek och tillit har han utvecklat personliga band med dem. Kevins unika relation med dessa stora rovdjur har gett upphov till ett flertal dokumentärfilmer och tv-serier.
