Operation Norrsken - Stasis kalla krig i Sverige

t.v. DDR:s ledare Erich Honecker, t.h. Olof Palme

Jag har tidigare uppmärksammat journalisten Christoph Andersson här på bloggen, bland annat för hans reportagebok "Från gatan in i parlamenten - om extremhögerns väg mot politisk makt". 
I boken skildras hur svenska och tyska högerextremister sakta men säkert tar sig från gatan in i den demokratiska värmestugan.

Christoph Andersson är journalist och undervisar på Södertörns högskola. Han belönades 2009 med Ikarospriset i klassen ”årets fördjupning 2008” för sina P1-dokumentärer ”Från gatan in i parlamenten”. Programmen handlar bl a om växande högerextremism i Södertälje och tyska Mecklenburg.

Han har nu kommit ut med en ny bok, om Sverige och Stasi under Kalla kriget: Operation Norrsken, utgiven på Norstedts Förlag. Före Berlinmurens fall var DDR och dess ökända säkerhetstjänst Stasi en maktfaktor i Europa. Journalisten Christoph Andersson har grävt i de tyska arkiven och hittat häpnadsväckande uppgifter om Stasis svenska kopplingar.

Operation Norrsken, skulle kompromettera det svenska kungahuset för dess gamla förbindelser med Nazityskland. Allt avblåstes i sista stund när Stasi och DDR insåg att det fanns pengar att tjäna genom att göra ljusskygga affärer med svenska Asea, Bofors och den socialdemokratiska regeringen Palme.

I boken skildras även fallet med tevejournalisten Cats Falck, som försvann under mystiska omständigheter 1984 och hittades död på Hammarbykanalens botten 1985. Även om omständigheterna kring hennes dödsfall ännu är oklara står det klart vad hon var på spåren, strax innan hon försvann. 

Idag intervjuades han i radions Studio Ett om uppgifterna i sin nya bok. Du kan höra hela intervjun nedan, eller på Sveriges Radios hemsida. 

Intervju med journalisten och författaren Christoph Andersson, Studio Ett 2013-02-12: 

Läs även Lena Breitners blogg Tankar om IB, där hon kommenterar intervjun och går till hårt angrepp mot den (enligt henne) "slarviga svenska journalistkåren". 


Uppdaterat 2013-02-22:
Nu har de första recensionerna av boken kommit. De presenteras i detta inlägg av Lena Breitner:

Recensenter reflekterar kring ”Operation Norrsken” – om Cats Falck och obehaglig blågul följsamhet 

Fler inlägg om Stasi, DDR eller Tyskland hittar du om du klickar på etiketterna nedan:

US Ambassador Mark Brzezinski: Travel teaches tolerance

USA:s ambassadör Mark Brzezinski

I onsdags deltog jag i ett möte med USA:s nye ambassadör i Sverige Mark Brzezinski, arrangerat av Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg. Det blev en intressant presentation under en halvtimma, samt en halvtimma för frågor.

Mark Brzezinski har europeiska rötter. Hans far Zbigniew föddes i Warszawa och var säkerhetspolitisk rådgivare åt president Jimmy Carter. Hans farfar var generalkonsul i Leipzig i Tyskland och upplevde nazisternas uppgång under mellankrigstiden. Han bröt mot regler och order för att kunna utfärda pass till judar så att de skulle kunna lämna Nazi-T yskland. I likhet med Raoul Wallenberg vägrade han att vara likgiltig. Därför var hedrandet av 100-årsminnet av Raoul Wallenberg en ära och en av årets höjdpunkter i Sverige för Mark Brzezinski.

I en DN-intervju från november i fjol, strax efter hans tillträde i Sverige, uttalar han sin förtjusning över det svenska ordet "lagom": "Om det finns något svenskt ord som jag älskar så är det lagom. Om det är något som jag minns från min ungdom, med min far som var presidentens nationella säkerhetsrådgivare, så var det att vårt liv hade balans, var lagom. Min far var på förmiddagen ute och jagade med mig och min bror på landsbygden i Virginia för att på kvällen sätta på sig smoking och äta middag med Kinas Deng Xiaoping i Washington DC."

Under föreläsningen i onsdags uppehöll sig Brzezinski en längre stund kring migrations- och integrationsfrågan. Med sig själv och sina föräldrars bakgrund som utgångspunkt, betonade han vikten av att integrera sig, ta vara på utbildningsmöjligheterna som bjuds och att lära sig språket. Amerika är byggd på invandrare, och han ser i invandraren en resurs att ta till vara på. "I Amerika är alla amerikaner" men man bär samtidigt med sig sina rötter och det gäller att hitta ett bra sätt att kombinera "det gamla med det nya". På sin blogg skriver han engagerat om detta under rubriken "Connecting with youth on questions of identity" 

Brzezinski har ägnat mycket av sin första tid i Sverige åt "att komma bort från Stockholm", se landet, träffa människor, framförallt ungdomar.

Han slog ett slag för det nu 60-årsjubilerande Fulbrightprogrammet, ett stipendieprogram som grundades av senator J. William Fulbright och finansieras och administreras av USA:s utrikesdepartement, regeringarna i andra länder och privata intressen. Programmet inrättades för att öka den ömsesidiga förståelsen mellan människor i USA och andra länder genom utbyte av människor, idéer och kunskap. Det anses vara en av de mest prestigefyllda stipendieprogrammen.

USA:s ambassadör i Sverige Mark Brzezinski

Många ämnen togs upp både under föreläsningen och frågestunden: de globala miljöfrågorna, arktis, de gemensamma utmaningarna för fred i Mellanöstern. Han betonade Egyptens viktiga stabiliserande roll i förhandlingen om vapenvilan i Gaza. USA stöder frihetsrörelserna i Syrien mot Assads regim. Han såg med tillfredsställelse på Sveriges fredliga engagemang i Afghanistan, där Sverige spelat en viktig roll för fredsbevarande insatser.

"Travel teaches tolerance" var ett citat som jag noterade. Hans synpunkter på integration bekräftade vad jag redan noterat tidigare: den stora skillnaden mellan USA och Europa i invandringspolitiken. Medan man i Sverige inte ens blir kallad till anställningsintervju på grund av ett "ickesvenskt" efternamn, är detta i USA inget problem - där har de flesta "konstiga" efternamn, med rötter i hela världen.

På en fråga sa ambassadören: "Vem är svensk? Är det bara dom som levt i landet i flera generationer, eller är det alla som lever här och nu?" En ledande fråga förvisso, men svaret kan bara vara "alla som lever här och nu". Är det så svårt att förstå?





Länkar: 

Mark Brzezinskis blogg. 

Amerikanska ambassadens hemsida. 

US Embassy Sweden på Facebook

Mark Brzezinski skriver i dagens Aftonbladet Debatt:
USA anlände till Doha med stora utsläppsminskningar i ryggen

Läs även: 
Swedish American Green Alliance


Fler inlägg om USA, politik, migration och integration hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan: 

Svenska hyckleriet firar nya triumfer

Idag på morgonen avslöjade radions ekoredaktion att det finns långtgående planer på att den svenska myndigheten Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i största hemlighet ska hjälpa Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik. 

Projektet startade redan 2007 och kallas internt på FOI och regeringskansliet för Simoom. Det visar en stor mängd sekretessbelagda handlingar som Ekot tagit del av.  

Du kan höra hela reportaget på ekots hemsida här  

och på Studio Ett  här 

Det är ett utmärkt exempel på undersökande journalistik när den är som bäst. Hade inte ämnet varit så allvarligt, med ekonomiskt stöd till en av världens värsta förtryckarregimer, hade det varit en fröjd att höra höga statstjänstemän ljuga rätt in i mikrofonen -att de aldrig lär sig.

Om detta är sant som avslöjas i Ekot idag, är det ytterligare ett bevis på hyckleriet i det här landet. Man talar vänt om fred och frihet i FN och i andra internationella sammanhang, samtidigt som man tjänar pengar på att exportera vapen till diktaturer, vapen som sedan sätts in i krig och mot sina egna befolkningar. 

Där har i o f s Sverige en lång tradition, men det gör det inte mindre skamligt. Eftersom detta ska ha initierats av tidigare s-regering och slutförs av den borgerliga, råder det sannolikt politisk samstämmighet, och ärendet kommer att begravas i en utredning. 

Då kan lilla Svenska Freds stå och vifta med sina plakat. Inget kommer att förändras, eftersom det handlar om svenska arbetstillfällen. Hur känns det under filten?

Så här skrev Svenska Freds redan år 2005:   

"Att Sveriges försvarsminister bjuder in till ett officiellt statsbesök för att diskutera militärt samarbete med höga företrädare för Saudiarabien, en av världens grövsta diktaturer, är i sig en skandal." 

Läs hela stycket Sverige måste sluta sälja vapen till Saudiarabien  här. 

I skrivande stund ramlar de politiska reaktionerna in: 

Fp-ledaren Jan Björklund säger till Rapport att de borgerliga regeringspartierna 2010 förhandlade om huruvida avtalet skulle förlängas. Folkpartiet var emot, men Centern och Moderaterna var, enligt Björklund, bestämda över att det skulle förlängas.

-Det borde inte ha förlängts, säger Björklund. Enligt honom visar samarbetet med Saudiarabien att de svenska reglerna för krigsmaterielexport måste skärpas. 

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin KU-anmäler i dag försvarsminister Sten Tolgfors (M) för planerna på att bygga upp en vapenfabrik i Saudiarabien

– Sverige ska stå sida vid sida med de modiga människor som kräver demokrati och rättvisa, rätten att styra sina liv och sina länder. Vi ska inte beväpna förtryckarna, det är dåligt för den demokratiska utvecklingen i världen och i den här regionen och det är dåligt i längden för Sveriges intressen, säger han till Sveriges Radios nyhetskanal Alltid Nyheter.

När Fridolin fick höra om planerna på att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien blev han förvånad då det i riksdagen, enligt honom, har sagts att svensk vapenhandel ska underställas demokrati. Därför ifrågasätter han att Sverige är med i den här typen av samarbeten.

– Att hjälpa en stat att bygga en missilfabrik samtidigt som man säger sig stå upp för de värden som den arabiska våren bygger på, det är ett svårslaget exempel hyckleri, säger han. 

Med en KU-anmälan hoppas han att en granskning ska inledas och att riksdagen ska få ta del av dokument så att ska kunna skapa sig en bild av vad som hänt.

Gustav Fridolin säger att regeringen har mycket att förklara de kommande dagarna.

Att Sverige hjälpt Saudiarabien i bygget av en vapenfabrik är fruktansvärt, tycker Rolf Lindahl på Svenska freds. 

Han kräver att regeringen genast avbryter planerna, och lägger alla kort på bordet.

Carl Bildt gömmer sig bakom samarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien som slöts av den dåvarande socialdemokratiska regeringen 2005.  Han säger: "Har Sverige väl ingått ett avtal ska man inte bryta det". Hör hela intervjun här: 

Det må vara hänt att samarbetsavtalet slutits mellan dåvarande s-regeringen och den saudiska regeringen, och att den nyvalda borgerliga regeringen fick den i sitt knä. 

Tänk om man istället hade sagt: Nej, vi vill inte stödja denna diktatur, det är inte förenligt med svenska demokratiska värderingar -och brutit avtalet. 

DET hade ingett respekt och visat på civilkurage!

Men det är väl tyvärr ett naivt önsketänkande från min sida, ...

Galenskaparna: Rotums Kanoner & Krut:

Mera i ämnet på Expressen,  Svenska Freds, försvarsminister Sten Tolgfors blogg,  DN, GP, The Local och Radio Sweden. 

Även tyska SPIEGEL  skriver om ekots avslöjande (på tyska) 

Österrikiska Die Presse skriver:  http://diepresse.com/home/politik/aussenpolitik/737937/Schweden-bauen-Raketenfabrik-in-saudischer-Wueste?_vl_backlink=/home/politik/aussenpolitik/index.do

Det kommer säkert mer internationella artiklar allt eftersom:

http://english.al-akhbar.com/content/sweden-helping-saudi-arabia-secret-arms-factory

http://www.defense-aerospace.com/article-view/release/133292/-sweden-building-secret-torpedo,-missile-factory-in-saudi-arabia%3A-report.html 

http://www.yourmiddleeast.com/news/sweden-helping-plan-secret-arms-factory-in-saudi_5241

http://www.habermonitor.com/en/haber/detay/weapons-factory-in-sweden-claim-that-mixed/123772/

Report: Swedish agency helping Saudi Arabia build arms factory http://en.trend.az/regions/met/arabicr/2000684.html

Sweden plans to assist Saudi Arabia’s anti-tank missiles factory http://www.middle-east-online.com/english/?id=51044

Sweden in secret Saudi arms factory project - report
http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-17271596

http://www.ibtimes.com/articles/309929/20120306/sweden-helps-saudis-secret-missile-factory.htm

http://tehrantimes.com/middle-east/96138-sweden-helping-plan-secret-arms-factory-in-saudi

Läs även: 
Sverige världsetta i vapenexport 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Burma VJ - om mod och längtan till frihet

Burma  har allt sedan en militärkupp 1962 styrts av olika militärjuntor, och är ett av världens mest slutna länder. 

Som medlem i Utrikespolitiska Föreningen, och för en årsavgift på 50.- kronor, kan jag lyssna på föredrag, seminarier samt se dokumentärfilmer i filmklubben Cinema Politica.  

Igår visades Burma VJ, en dokumentär som helt baseras på utsmugglade videofilmer, inspelade under upproret 2007. Tittaren får följa ett antal journalister som med risk för sina egna liv filmar protesterna och det brutala agerande av den burmesiska militären.  

Vi får se tusentals munkar, när de barfota vandrar till huvudstaden Rangoon, 100.000 människor som ansluter sig till dem, samt krossandet av upproret - människor dör framför kamerorna och oss åskådare. 

En gripande film, och jag förundras över det mod dessa människor uppbringar. Utan dessa modiga videojournalister hade omvärlden aldrig fått se bilderna från upproret. 

Varje människa som upptäcks med kamera misshandlas, arresteras eller försvinner. I en sekvens blir vi vittne till hur en japansk journalist blir mördad på öppen gata. 

Vill du veta mer, eller till och med engagera dig i Burmafrågan?
Här är länken till Svenska Burmakommittén.




Andra länkar: 
Utrikespolitiska Föreningen Göteborg
Cinema Politica Gothenburg






Dokumentärfilmens hemsida: burmavjmovie.com


Burma VJ på IMDb

Måndag om två veckor ser jag fram emot filmen A Jihad for Love, en film om queer-muslimer över hela världen.

De har blod på sina händer: Offentliggör alla svenska STASI-agenter!

1:a majfirande i DDR

Birgitta Almgren, professor vid Södertörns högskola, avslöjar på DN Debatt idag, att ett 50-tal personer – bosatta i Sverige – under kalla kriget var engagerade i DDR:s spioneri mot svenska militära och andra intressen. 

Genom att Säpos arkiv öppnats kan nu för första gången östtyska Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget analyseras. 

"Jag har i min bok ”Inte bara spioner...” kartlagt 57 personer som i Sverige på olika sätt arbetat för Stasi. Det handlar om människoöden i skuggan av kalla kriget. I boken möter vi bland annat den kallhamrade socialdemokratiske journalisten som utan att blinka sviker sina partivänner, gymnasieläraren som utbildades i luftförsvarets spanings- och observationsteknik och företagare som i utbyte mot information fick fördelaktiga affärskontrakt."

Du kan läsa hela artikeln på DN Debatt här. 

• Birgitta Almgrens forskning om samarbetet mellan Sverige och DDR är viktig. 
• Enligt min uppfattning är det av oerhörd vikt att göra upp med sitt förflutna, oavsett om det gäller förbindelser med Nazityskland eller samarbetet med DDR:s kommunistiska regim.
• Läs även mitt inlägg om de som avrättades i Östtyskland, och om Föreningen Sverige-DDR här nedan.

Glöm aldrig de som torterades och mördades! 

Det är nu drygt 20 år sedan Berlinmuren föll och det socialistiska experimentbygget i Östtyskland, DDR, rasade samman. Regimen föll på grund av folkets protester men främsta orsaken var att statskassan var tom och Sovjetunionens president Gorbatjov sa nej till fler lån. DDR-staten var bankrutt. 

Östtyskland hade ett utstuderat angiverisystem. Med hjälp av säkerhetspolisen STASI kontrollerades hela befolkningen.

Medborgarna var förbjudna att lämna landet. De som försökte och misslyckades blev antingen ihjälskjutna vid gränsen eller tillfångatagna och internerade för brottet republikflykt, jo det kallades så! (Republikflucht)

Barnen tvångsomhändertogs och placerades på partitrogna uppfostringsinternat. Ansvarig för den politiken var Margot Honecker, presidenten Erich Honeckers fru, tillika utbildningsminister under nästan 20 år. Numera lever hon i exil i Chile. 

Kunskapen om förhållandena i DDR är så gott som obefintliga i Sverige. Svenska politiker och massmedia har aldrig visat något speciellt intresse, trots att DDR var ett grannland.

Därför är det här i landet så gott som okänt, att många kriminella och politiska fångar avrättades i DDR så sent som på 1980-talet. 

Avrättningarna verkställdes omedelbart efter domslutet och i omedelbar anslutning till domstolslokalen genom nackskott. 

Den dömde fördes, ovetande om den förestående avrättningen,  ur lokalen. Bödeln smög sig obemärkt fram och sköt den dödsdömde med pistol i bakhuvudet. 

En i och för sig "human" avrättningsmetod, om man jämför med USA där dödsdömda kan sitta i sina celler i åratal och vänta på sin avrättning.

Werner Teske

Den siste som avrättades i DDR var Stasi-Hauptmann Werner Teske. Han anklagades för att ha samlat på sig statshemligheter och hade planer på att fly till Västtyskland. 

Anklagelsen lydde landsförräderi och hans avrättning verkställdes omedelbart utanför rättssalen av bödeln Hermann Lorenz, som sköt Werner Teske i bakhuvudet med en armepistol. 

Detta var 20:e avrättningen som Lorenz verkställde på detta sätt. Han blev därefter befordrad till major. Lorenz torde vara Tysklands sista bödel. Året var 1981.

Mellan 1985 och 1994 var jag ledamot i Göteborgs Stadsfullmäktige för Miljöpartiet de gröna. 

Under den tiden utsattes jag för värvningsförsök till "Föreningen Sverige-DDR" av politikerkollegor tillhörande vpk, dvs Vänsterpartiet Kommunisterna som numera enbart kallar sig för Vänsterpartiet. 

Föreningen gav ut magasinet "DDR-Revyn", en färgglad tidning som trycktes på svenska i Östberlin och som redogjorde för de stora landvinningar man gjorde i "Tysklands första socialistiska arbetar- och bonderepublik. 

Det var dock inte enbart svenska kommunister som satt i ledningen för "Föreningen Sverige-DDR".

S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson

Från 1969 till 1987 hette ordföranden Stellan Arvidsson. Han var socialdemokratisk riksdagsman och skolpolitiker under 11 år och  mottog flera höga östtyska utmärkelser, bland annat "Folkvänskapens Stora Stjärna" 1977. 

1969-1973 var han ordförande i Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Han var även aktiv i Svenska Kommittén för normalisering av förbindelserna med DDR. 

Arvidson publicerade flera skrifter om DDR, bland annat som underlag för studiecirklar hos ABF. Han utnämndes även av den östtyska regimen till hedersdoktor i  Rostock 1969 och senare till professor vid Greifswalds universitet, och föreläste där under 70-och 80-talet om Thomas Thorilds litteratur. 

Arvidsson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ända fram till sin död 1997. I DDR-diktaturen ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes. 

Han var ordförande i Sveriges författareförening (nu Sveriges Författarförbund) 1950-1965, och 1959-70 ordförande i Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd. 

Han var den drivande kraften för att inrätta statliga livstidsstipendier till författare.

1987 efterträddes Arvidsson av biskop emeritus Lars Carlzon (!) som ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Föreningen upplöstes efter murens fall och den tyska återföreningen 1990.

Så här skriver man i Sverige-DDR-medlemsbladet med anledning av landets 35-årsjubileum 1984: 

Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? 

Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. 

Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. 

Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. 

Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.

Jag minns Olof Palmes statsbesök i DDR 1984, hur besöket utnyttjades i DDR-TV med timslånga direktsändningar -och hur besvikna de östtyska dissidenterna var över att Palme inte sade ett ord om det politiska förtrycket. 

Han varken krävde slut på dödsskjutningarna vid gränsen, eller frigivande av politiska fångar. 

Jag minns ett uttalande av Wolf Biermann, som flera år tidigare hade fråntagits sitt östtyska medborgarskap och vid den tiden levde i exil i väst. 

"Olof Palme har ett stort anseende på grund av sitt engagemang i protest- och frihetsrörelser över hela världen -men när det gällde DDR valde han att tiga."

Så här skriver man om Palmes besök i DDR i medlemsbladet Sverige-DDR:

Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. 

I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna. 

Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.  

Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra. 

Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde.

Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:

(klicka på bilden för större format) 

Här nedan ett reportage från tyska SPIEGEL TV MAGAZIN om avrättningarna i DDR. 

Tyvärr endast på tyska. Jag hittade inget filmmaterial i ämnet på svenska.

Avrättningar i DDR

Länkar till artiklar i ämnet: 


Expressen: Svenska akademikerparet var STASI:s agenter

Sveriges Radio: Svenskarna som arbetade för STASI kartlagda

Expressen: Almgren vet - får inte berätta namnen

SvD, SVT, GP,

The Local (in english)

Radiokorrespondenterna på Storan

Igår mötte jag några av Sveriges Radios korrespondenter på ett minst sagt fullsatt Storan i Göteborg. 

I annonsen och på hemsidan stod det att evenemanget skulle börja 17:30, insläpp kl 17:00. 

Jag anlände 16:30, ställde mig i kö -och då såg det ut som på bilden ovan. 

Snabbt strömmade människorna till. Prick kl 17:00 öppnades dörrarna, men döm om min förvåning när alla vi 100-tals tålmodigt köande hänvisades till en pytteliten foajé, där det snabbt blev så knõkefull att man knappt kunde röra sig. 

Alla fick en pirog och en flaska bubbelvatten, och vi uppmanades att "mingla". På min fråga "hur detta skulle gå till, det går ju knappt att andas här inne!" fick jag svaret, "att jag kunde gå ut, det finns mycket plats på andra sidan Avenyn". 

Men då skulle jag ju riskerat att förlora min plats som jag köat för så länge - kanske inte ens komma in på grund av att lokalen blivit fullsatt? 

Organisationen var under all kritik! Mitt humör närmade sig kokpunkten. Vi stirrade på en minimal grind, där Storans personal enbart släppte in mellan fem och tio personer åt gången. 

Bredvid mig stod en handikappad kvinna, 60 plus och med två kryckor. Till slut förbarmade sig personalen och släppte in henne - som hade stått och tålmodigt väntat i detta lilla utrymme, där syret höll på att ta slut.  

Här en bild som visar hur det såg ut: 

Jag vet inte vem som bär ansvaret för denna usla organisation, Sveriges Radio eller Storan. Så här behandlar man inte människor, det var under all kritik. Jag fick nästan panikångest i denna otroliga trängsel! Skärpning till nästa gång! 

Väl inne i lokalen började seminariet kl 17:45, under professionell ledning av Erik Blix. Cecilia Uddéns medverkan hade utgått, p g a  att hon blev skickad till Nordafrika för att bevaka händelserna i Libyen. 

Sydeuropakorrespondenten Alice Petrén, östeuropakorren Vladislav Savic och ekonomijournalisten Staffan Sonning förde ett mycket givande samtal om utrikesjournalistikens villkor i världen.  

Snabbt steg mitt humör till normalnivå och strax där över. Jag hade kunnat sitta och lyssna minst en timme till. Alla tre har varit journalister under många år, och har förstås hur många historier som helst att berätta.  

Minnesvärt Alice Petréns gripande berättelser från Algeriet och Tunisien, där hon intervjuade anhöriga till den unge frukt- och grönsaksförsäljaren som tog sitt liv genom att bränna sig, och därmed blev startpunkten till den arabiska våren.  

Alice Petrén

Vladislav Savic

Staffan Sonning

På Radiokorrespondenternas hemsida
kan du höra klipp från dom senaste programmen. 


Tidigare inlägg: 
Tunisian rap-sody



Till sist en musikalisk hyllning till de modiga arabiska folken, som med risk för att bli dödade av krypskyttar trotsat diktaturerna och vågat kämpa för sin frihet:


Let´s dream:

Något är ruttet i fallet Julian Assange

I december 2010 begärde Sverige Julian Assange utlämnad för att förhöra honom angående anklagelserna om våldtäkt mot 2 kvinnor här.

Allt sedan dess har han suttit i husarrest i Norfolk, och måste dagligen anmäla sig på den lokala polisstationen. 

När denna video släpptes den 16 juni, hade Julian Assange suttit i husarrest i 6 månader. 

Det har gått 7 månader nu, och ännu är han inte åtalad för något brott.

Någonting säger mig att något är ruttet i fallet Assange. Som ledare för WikiLeaks har han genom sina avslöjande läckor skaffat sig många fiender världen över.

191 Days Without Charge from WikiLeaks on Vimeo.


Här mitt inlägg från 14 december 2010:
Är Julian Assange skyldig till våldtäkt?

Efter fredagsbönen - Ship to Syria, någon?

Det är snarare regel än undantag numera att det efter fredagsbönen i Syrien kommer till protestdemonstrationer. Så har varit fallet även denna vecka, då 100.000-tals människor demonstrerat mot Assads terrorregim.  

Enligt uppgifter är demonstranterna så många att de inte längre ryms vid Assirtorget. 

Även om ropen på president al-Assads avgång skallar över hela Syrien, är det just i Hama som de starkaste protesterna utspelar sig just nu.

Hama, i nuläget omringat av stridsvagnar och soldater, är en symboliskt laddad stad. 1982 dödades mellan 20 000 och 30 000 människor när regimen slog brutalt slog ned ett uppror.

Jag följer bl.a. facebooksidan  Syrian Days Of Rage, som kontinuerligt lägger ut nyheter och bilder från händelserna i landet; ofta filmade med mobilkameror. 

Det är skrämmande och ocensurerade vittnesmål om det massiva våldet Assads regim utsätter sin befolkning för. 

10.000-tals har tagit sin tillflykt till Turkiet. 

Veckan som gått har man varje dag kl 15:00 kunnat lyssna till en direktsändning från Almedalen. Cecilia Uddéns "revolutionsradio" med gäster och reportage från den arabiska våren. 

Cecilia Uddén är Sveriges Radios mellanösternkorrespondent och hon är nästan den ende (i Sverige) som på ett bra och inträngande sätt rapporterat från revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern. 

I torsdagens program var Jan Eliasson gäst i programmet. Där gav han uttryck för den skam han känner över västvärldens hyckleri gentemot befrielserörelserna i den muslimska världen. 

Västvärlden har under decennier stöttat terrorregimerna i Tunisien, Egypten, etc. och i utbyte fått "politisk stabilitet" i området.  

Jag saknar ett utrikespolitiskt engagemang från Sveriges sida. Carl Bildt skulle kunna agera mycket skarpare än vad både FN och EU gör. 

Jag saknar även engagemang från oppositionens och vänsterns sida, som i decennier frotterat sig med diktatorer som Ben Ali och Hosni Mubarak i samarbetsorganisationer som Socialistinternationalen. 

Det finns hycklare på alla sidor, och det är kanske därför tystnaden över, vad som just nu sker i Syrien är så öronbedövande. 

Jag saknar även engagemang från vanliga svenskar. Ibland kan jag känna att majoriteten här uppe lever i en liten bubbla och är totalt ointresserade av vad som händer utanför landets gränser. Detta blir särskilt påträngande när jag tänker tillbaka på det stora politiska intresset för internationella frågor som fanns i Sverige på 60- och 70-talet. 

Det verkar vara som bortblåst idag. 

Har vi blivit ett folk av navelskådare? 

Vänstern verkar bara kunna engagera sig för en konflikt åt gången. Just nu är deras utrikespolitiska engagemang fokuserad på konflikten i Gaza. Allt annat verkar vara sekundärt. 

Restriktionerna mot Gaza har lättats, och gränsen mot Egypten öppnats. Det kanske är läge att styra om skeppen från Gaza mot Syrien? 

Det är Syriens folk som utsätts för ett ohyggligt lidande just nu. Diktaturen där drar sig inte för att tortera och mörda barn. Många av dessa är videofilmade, men för starka för att lägga ut här. 

I en ny rapport från Amnesty International konstateras att våldet i Syrien är ett klart brott mot mänskligheten.  

Enligt Cilina Nasser på Amnesty är brotten ständigt pågående och mängder av människor torteras dagligen i Syrien. 

– Brott mot mänskligheten tar plats medan du och jag pratar, säger Cilina Nasser i denna radiointervju:  

I maj beslutade sig myndigheterna för att stoppa fredliga protester i Tell Kalakh. Civila obeväpnade sköts ihjäl, flyende människor sköts av krypskyttar i ryggen, människor misshandlades brutalt. 

Hur många som greps, godtyckligt eller med grund, har ingen räknat.
Det är just säkerhetsmaskineriets brutala tillslag i Tell Kalakh som granskats i rapporten, men rapportförfattaren Cilina Nasser säger att detta är en verklighet runtom i Syrien. 

– De är utspridda och systematiska.

Här  kan du lyssna på veckans avsnitt av revolutionsradion med Cecilia Uddén.


Här  ekots rapportering om fredagens demonstrationer, där 100.000-tals deltog.

Här om Amnesty Internationals anklagelser mot Syrien för brott mot mänskligheten.

Dagens självmål

Dagens självmål står den danske politikern Jesper Langballe för. Han representerar Dansk Folkeparti (DF) och anklagade, i en debattartikel i Berlingske Tidende, Tyskland för att vara "en neurotisk nation". Anledningen är den skarpa kritik Tyskland för mot Danmarks planer på att skärpa sina gränskontroller.

EU-kommissionen utreder för närvarande om den danska skärpningen av gränskontrollerna strider mot Schengen-avtalet.

Gränskontrollen är ett resultat av en överenskommelse mellan den borgerliga danska regeringen och det främlingsfientliga stödpartiet Dansk folkeparti för att regeringen skulle få igenom en omstridd pensionsreform. Nu är hela processen med skärpningen pausad, i väntan på EU-kommissionens utvärdering. 

Att inrätta permanenta gränskontroller är, även om det bara handlar om tullkontroll, en mycket känslig fråga inom EU. Tyskland intog redan från början en kritisk inställning. 

Sveriges hållning har varit oklar, från finansminister Anders Borgs positiva inställning till EU-ministern Birgitta Ohlssons kritik och utrikesminister Carl Bildts mera avvaktande hållning med hänvisning till EU-kommissionens utredning.

Vilket är då Langballes självmål? Så här skriver han i Berlingske:   

"Tyskland er en neurotisk nation, der bestandigt forfølges af sin fortids skygge. Og i sit desperate forsøg på at besværge nazifortiden bort, bruger Tyskland EU til at skabe det overnationale monster, der skal danne brandværn mod nationalismens ild.«"

Tyskland är en neurotisk nation, som ständigt förföljs av skuggan av sin historia. I sitt desperata försök att trolla bort nazitiden, använder Tyskland EU för att skapa ett övernationellt monster, som brandvärn mot nationalismens flamma" (min  oversættelse) 

Är det något land i Europa som inte försöker "trolla bort nazitiden", så är det väl Tyskland! Jag vill påstå att Tyskland är det land i Europa som tydligast och grundligast gjort upp med sin smutsiga och tragiska historia. 

Det kanske är på grund av landets historia som det har givit asyl åt fler flyktingar än något annat land i Europa. Tyskland är idag ett mångkulturellt land med miljoner människor från andra kulturer. 

Visserligen kämpar man även där med integrationsproblemen som i andra länder, bl.a. Sverige - men Tyskland är nästan det enda landet i Europa utan ett främlingsfientligt parti i sin nationella församling.  

Som illustration här en karta över det högerextrema Europa: 

Klicka på bilden för större format

Det syns för mig som om Dansk Folkeparti är ute och cyklar. Hela deras retorik och politik går ut på att lasta alla samhällsproblem på "de fremmede", för att använda ett glistrupskt uttryck. 

Det är inte mer isolering vi behöver i Europa, utan tvärtom mer samarbete. Ett homogent samhälle kvävs av sin egen dynga och självgodhet; det är dömd att gå under.

Länkar: 
DF skærper nazikritik af Tyskland, artikel ur Berlingske här

Danish Threat to Schengen Agreement Under Fire, artikel ur Der Spiegel International här

Dansk Folkeparti eldar på gränsbråk, artikel ur Svenska Dagbladet  här

Till slut vill jag lätta upp stämningen med Vivi Bach, en av mina favoritdanskor:



P.S. Jesper Langballe, vad är det för namn egentligen?? D.S.

Mladic var inte ensam - om nationalism, storhetsvansinne och försoning

I veckans greps slaktaren av Srebrenica Ratko Mladic, efter att "ha lyckats hålla sig gömd" i 16 år. 

Jag satte citationstecken då jag inte tror att han skulle ha gömt sig så länge utan militärens/ regimens vetskap.

Mladic var arkitekten bakom massmördandet av 8.000 muslimska män och pojkar i bosniska Srebrenica 1995.  

Att ha åsikter om Balkan är som att trampa i en myrstack, minerat område om man så vill. Vad man än säger riskerar man att trampa någon på tårna. 

Åsikterna om vad som är sanningen bakom Balkankrigen på 1990-talet går isär. Jag har idag googlat och hittat flera filmer där Mladic hyllas som krigshjälte av serbiska nationalister. 

Hur en man som upprättat koncentrationsläger och begått massmord kan kallas för hjälte är för mig en gåta. 

Vill du se hyllningsklippen får du leta upp dom själv, jag tänker nämligen inte lägga upp dom här. 

Personligen är jag glad över att Milosevics och Mladics drömmar om ett Storserbien gick om intet. Storhetsvansinne brukar historiskt sett ha en tendens att misslyckas..

Tidskriften EXPO:s Daniel Poohl skriver: 

"För att folkmord ska bli verklighet krävs inte bara bödlar. Det krävs också ett omgivande samhälle som accepterar eller i alla fall begriper varför människor ska rensas bort.  

Ratko Mladic tillhörde mördarna. Men vi får inte glömma att han också var en produkt av ett samhälle genomsyrat av en aggressiv nationalism och en islamofobi utan hämningar.  

Folkmordet i Srebrenica, som blev kulmen på Ratko Mladics mannars muslimjakt, föregicks av en nationalistisk vår bland serbiska intellektuella och av en aggressiv antimuslimsk propaganda, som i slutändan gjorde muslimerna till legitima offer i kampen för ett homogent Storserbien.  

Islam beskrevs som motpolen till det serbiska; främmande, bakåtsträvande och aggressivt. Det var en kamp mellan civilisationer, mot ett islam som förökade sig i en så hög hastighet att snart hela Europa skulle översvämmas av muslimer. 

Till slut återstod bara ett alternativ. Döda varenda jävel."

Poohl visar här på nationalismens och folkhetsens kärna, oavsett om det gäller hat mot judar, muslimer, romer eller andra minoriteter. 

Mördarna lyckas endast om det finns tillräckligt med acceptans för mord och förföljelse bland majoritetsbefolkningen. 

Så var det i Tyskland under nationalsocialismen, i Sovjetunionen under bolsjevismen, i Sydafrika under apartheid. 

Majoriteten av befolkningen stödde förföljelserna eller, vilket jag tycker är lika hemskt om inte värre, höll tyst och underlättade därmed makten att förgripa sig mot oskyldiga civila.

Så fort nyheten om Mladics arrestering blev känd, höjdes röster för att "nu minsann kan Serbien bli EU-medlem". 

Är det verkligen så enkelt? Vad händer med Kosovo, som serberna anser vara Serbiens vagga? 

Enligt min åsikt har serberna här en hel del att lära av tyskarna. Det är svårt att vara hatad av en enig omvärld. 

Serberna har likt tyskarna varit skyldiga till grymma krig, etniska rensningar, förföljelse och förintelse. Det tar år, om inte generationer att bearbeta. 

Nationalism är något av det farligaste som finns.  

Följderna av Andra Världskriget för Tysklands del blev en etnisk rensning av gigantiska mått. 

Mellan 12 och 14 miljoner tyskar (exakta siffran är det ingen som vet) fördrevs från sina hem i Preußen, Pommern, Schlesien, Memelland, Sudetenland, Siebenbürgen, Banat, Slavonien, Vojvodina, und so weiter.. 

Wolgatyskarna tvångsförflyttades av Stalins regim till Sibirien. 

Königsberg blev Kaliningrad, Danzig blev Gdansk - gränser flyttades och accepterades till slut genom Willy Brandts försoningspolitik på 1970-talet. 

Bilden med knäfallet framför okände soldatens grav vid statsbesöket i Warszawa 1970, då han å Tysklands vägnar bad om förlåtelse och försoning, har gjort stort intryck på mig och etsat sig fast i mitt minne.

Det var en storartad gest mot det polska folket. 

Men det fanns också tyskar, framförallt bland de fördrivna som insåg att de aldrig mer skulle återse sitt barndomshem, som ropade "förräderi!"

Willy Brandts knäfall i Warszawa 1970

Försoning tar tid, och det tog tyskarna flera generationer för att bli en av världens största demokratier. 

Någonstans måste man bestämma sig för att dra ett streck och gå vidare; sluta minnas gamla oförrätter och dra konsekvenserna av sitt handlade. 

Srebrenica har varit en mardröm för muslimerna i Bosnien, men även för de holländska FN-soldaterna som inte hade mandat att skjuta tillbaka. 

De fick stå och titta på hur Mladics bödlar förde tusentals människor till slaktbänken - en skam för FN, EU, ja hela världssamfundet.  

När Milosevic sedan skickade in militären till Kosovo, hade NATO lärt sig sin läxa och med bombningar lyckats förhindra ett folkmord på Kosovo-albaner. Den här gången ville man inte stå passiv vid sidan om. 

Det är min uppfattning att vissa konflikter kräver våld för att lösas. 

Hitlertyskland hade aldrig besegrats med förhandlingar och humanitär hjälp. 

Sverige var neutral vid den tiden. Hade alla andra länder också varit neutrala, hade Hitler segrat och Europa sett helt annorlunda ut idag.  

Vad hade hänt om Milosevic lyckats med sin nationalistiska Storserbienpolitik, om inte NATO hade gripit in? 

Till sist hoppas jag att den internationella insatsen mot Libyen, med stöd från Sverige, får slutföras tills Ghaddafi är borta. 

Just med tanke på historien är det oförlåtligt att stå vid sidan om när ett folkmord begås. 

I detta radioklipp intervjuas Admir som överlevde massakern i Srebrenica. Han förlorade sin far och bror, som senare hittades i massgravar. En gripande intervju om död, sorg och försök till försoning:

Srebrenica Massacre del 1 (BBC), klicka sedan vidare på YouTube-länken





Srebrenica victim´s relatives search for justice (al-jazeera)




Källor:

EXPO: Ratko Mladic var inte ensam här!

SvD: Frågan om Kosovo tar ner glädjen här!

Göteborgs-Posten: Mladic kry nog för rättegång här!



Lästips: Waffen-SS marscherar på Rigas gator här!

Avrättningar i DDR och svenska socialdemokraters stöd till en av Europas värsta diktaturer

1:a majfirande i DDR

Det är nu drygt 20 år sedan Berlinmuren föll och det socialistiska experimentbygget i Östtyskland, DDR, rasade samman. Regimen föll på grund av folkets protester men främsta orsaken var att statskassan var tom och Sovjetunionens president Gorbatjov sa nej till fler lån. DDR-staten var bankrutt. 

Östtyskland hade ett utstuderat angiverisystem. Med hjälp av säkerhetspolisen STASI kontrollerades hela befolkningen.

Medborgarna var förbjudna att lämna landet. De som försökte och misslyckades blev antingen ihjälskjutna vid gränsen eller tillfångatagna och internerade för brottet republikflykt, jo det kallades så! (Republikflucht)

Barnen tvångsomhändertogs och placerades på partitrogna uppfostringsinternat. Ansvarig för den politiken var Margot Honecker, presidenten Erich Honeckers fru, tillika utbildningsminister under nästan 20 år. Numera lever hon i exil i Chile. 

Kunskapen om förhållandena i DDR är obefintliga i Sverige. Svenska politiker och massmedia har aldrig visat något speciellt intresse, trots att DDR var ett grannland.

Därför är det här i landet så gott som okänt, att många kriminella och politiska fångar avrättades i DDR så sent som på 1980-talet. 

Avrättningarna verkställdes omedelbart efter domslutet och i omedelbar anslutning till domstolslokalen genom nackskott. 

Den dömde fördes, ovetande om den förestående avrättningen,  ur lokalen. Bödeln smög sig obemärkt fram och sköt den dödsdömde med pistol i bakhuvudet. 

En i och för sig "human" avrättningsmetod, om man jämför med USA där dödsdömda kan sitta i sina celler i åratal och vänta på sin avrättning.

Werner Teske

Den siste som avrättades i DDR var Stasi-Hauptmann Werner Teske. Han anklagades för att ha samlat på sig statshemligheter och hade planer på att fly till Västtyskland. 

Anklagelsen lydde landsförräderi och hans avrättning verkställdes omedelbart utanför rättssalen av bödeln Hermann Lorenz, som sköt Werner Teske i bakhuvudet med en armepistol. 

Detta var 20:e avrättningen som Lorenz verkställde på detta sätt. Han blev därefter befordrad till major. Lorenz torde vara Tysklands sista bödel. Året var 1981.

Mellan 1985 och 1994 var jag ledamot i Göteborgs Stadsfullmäktige för Miljöpartiet de gröna. 

Under den tiden utsattes jag för värvningsförsök till "Föreningen Sverige-DDR" av politikerkollegor tillhörande vpk, dvs Vänsterpartiet Kommunisterna som numera enbart kallar sig för Vänsterpartiet. 

Föreningen gav ut magasinet "DDR-Revyn", en färgglad tidning som trycktes på svenska i Östberlin och som redogjorde för de stora landvinningar man gjorde i "Tysklands första socialistiska arbetar- och bonderepublik. 

Det var dock inte enbart svenska kommunister som satt i ledningen för "Föreningen Sverige-DDR".

S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson

Från 1969 till 1987 hette ordföranden Stellan Arvidsson. Han var socialdemokratisk riksdagsman och skolpolitiker under 11 år och  mottog flera höga östtyska utmärkelser, bland annat "Folkvänskapens Stora Stjärna" 1977. 

1969-1973 var han ordförande i Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Han var även aktiv i Svenska Kommittén för normalisering av förbindelserna med DDR. 

Arvidson publicerade flera skrifter om DDR, bland annat som underlag för studiecirklar hos ABF. Han utnämndes även av den östtyska regimen till hedersdoktor i  Rostock 1969 och senare till professor vid Greifswalds universitet, och föreläste där under 70-och 80-talet om Thomas Thorilds litteratur. 

Arvidsson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ända fram till sin död 1997. I DDR-diktaturen ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes. 

Han var ordförande i Sveriges författareförening (nu Sveriges Författarförbund) 1950-1965, och 1959-70 ordförande i Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd. 

Han var den drivande kraften för att inrätta statliga livstidsstipendier till författare.

1987 efterträddes Arvidsson av biskop emeritus Lars Carlzon (!) som ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Föreningen upplöstes efter murens fall och den tyska återföreningen 1990.

Så här skriver man i Sverige-DDR-medlemsbladet med anledning av landets 35-årsjubileum 1984: 

Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? 

Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. 

Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. 

Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. 

Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.

Jag minns Olof Palmes statsbesök i DDR 1984, hur besöket utnyttjades i DDR-TV med timslånga direktsändningar -och hur besvikna de östtyska dissidenterna var över att Palme inte sade ett ord om det politiska förtrycket. 

Han varken krävde slut på dödsskjutningarna vid gränsen, eller frigivande av politiska fångar. 

Jag minns ett uttalande av Wolf Biermann, som flera år tidigare hade fråntagits sitt östtyska medborgarskap och vid den tiden levde i exil i väst. 

"Olof Palme har ett stort anseende på grund av sitt engagemang i protest- och frihetsrörelser över hela världen -men när det gällde DDR valde han att tiga."

Så här skriver man om Palmes besök i DDR i medlemsbladet Sverige-DDR:

Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. 

I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna. 

Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.  

Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra. 

Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde.

Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:

(klicka på bilden för större format) 

Här nedan ett reportage från tyska SPIEGEL TV MAGAZIN om avrättningarna i DDR. 

Tyvärr endast på tyska. Jag hittade inget filmmaterial i ämnet på svenska.

Avrättningar i DDR

Som avslutning en av Wolf Biermanns mest kända sånger. 

Lena Granhagen har sjungit in den på svenska under 1970-talet, om jag inte minns alldeles fel.

Wolf Biermann "Soldat, Soldat"

Källor: 

SPIEGEL-TV MAGAZIN (reportaget ovan) 

Förbundet Sverige-DDR på Wikipedia här! 

Bloggen "Under pausträdet" här! 

Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv, "Understreckare" i SvD av Barbro Eberan, fil dr i germanistik, bosatt i Tyskland här!

Egna minnen

Efter återföreningen öppnade tyska staten samtliga Stasiarkiv. Alla tyskar har rätt att läsa sina akter och på så sätt få reda på vem som var angivare och som spionerade på dem. 

Det fanns en lista på svenska Stasi-agenter som tyska myndigheter överlämnade till Sverige. 

Här råder dock ingen öppenhet, utan samtliga akter angående svenska agenter och samarbetsmän är hemligstämplade. 

Med tanke på att det handlar om hemligt samarbete med främmande makt, en mycket märklig politik. Vad är det svenska politiker har att dölja? 

Lästips:
Mannen som grät när Berlinmuren föll  här!


Lästips:
Resa till underjorden - Spökstationen Potsdamer Platz i Östberlin här!