söndag 31 juli 2011

Coming Out med Charlotte

Don Christos favoriter (6)

Imorgon börjar årets Pridefestival i Stockholm. Jag minns EuroPride i Stockholm 1998, den enda pridefestivalen jag besökt. Det var en fantastisk vecka med tusentals deltagare från hela världen. Jag gick med i paraden bakom Miljöpartiets banderoll,och festivalen avslutades med en fantastisk konsert på Skansen, med uppträdanden av Eva Dahlgren och Dana International, m.fl. Det var seminarier, teaterföreställningar, samt underhållning på Mosebacke. Där träffade jag Charlotte von Mahlsdorf, en underbar kvinna med ett gripande livsöde.

Charlotte von Mahlsdorf döptes till Lothar Berfelde och var son till Max och Gretchen Berfelde. Enligt den självbiografi hon skrev var hon redan som liten intresserad av att klä sig i flickkläder och av gamla saker. Även om Lothar rent fysiskt var pojke så kände hon sig inombords som en flicka. I ungdomen brukade hon då och då hjälpa personer som köpte upp lösöre och rensade ut lägenheter - ofta lägenheter som hade tillhört deporterade judar. Fadern Max Berfelde blev medlem i Nazistpartiet redan i slutet av 1920-talet,  blev lokal partiledare i Mahlsdorf och 1942 tvingade han Charlotte (då Lothar) att gå med i Hitlerjugend. De grälade ofta, fadern misshandlade både Charlotte och mamman, situationen förvärrades 1944 när Lothars/Charlottes mamma lämnade familjen under evakueringen av Berlin. Fadern krävde att Lothar/Charlotte skulle välja mellan mamman och pappan, och hotade henne med en pistol. Det slutade med att Lothar/Charlotte slog ihjäl sin far med en brödkavel när denne låg och sov. Efter flera veckor inspärrad på en psykiatrisk klinik så blev hon i januari 1945 dömd till fyra års ungdomsfängelse.

I samband med att andra världskriget tog slut blev Charlotte/Lothar frisläppt. Hon arbetade med försäljning av second-handvaror och började klä sig mer feminint, Lothar blev Lottchen. Hon älskade äldre män och blev en välbekant person i staden, känd under namnet Charlotte von Mahlsdorf. Hon började samla på vardagsföremål och började ta hand om historiska föremål från utbombade hus. Den rådande situationen i Berlin gjorde att många flyttade till Västtyskland och sålde sitt bohag för en billig penning. Den samling som hon byggde upp blev grunden till Gründerzeitmuseet.

Charlotte engagerade sig i bevarandet av den herrgård som fanns i Mahlsdorf och som hotades av rivning. Det slutade med att hon själv fick flytta in i huset hyresfritt. 1960 öppnade hon sitt museum i huset, ett museum som innehåller en mängd vardagsföremål från perioden 1870-1895, den epok som på tyska kallas Gründerzeit. Museet blev välkänt inom olika kulturella kretsar, och även inom Berlins gayrörelse.

Från 1970 hade Östberlins gayrörelse då och då möten och evenemang i museet. 1974 ville de östtyska  myndigheterna själva ta över kontrollen över museet och dess utställningsföremål. I protest började Charlotte ge bort föremålen till besökare. Tack vare insatser från skådespelaren Anne-Kathrin Bürger och åklagaren Friedrich Karl Kaul (och kanske även tack vare Charlottes insats som inofficiell medarbetare eller Stasikollaboratör) så gav myndigheterna upp sitt krav 1976 och Charlotte kunde ensam behålla kontrollen. 1991 attackerade nynazister en av de festligheter som hölls i museet. Flera deltagare skadades. I samband med detta gjorde Charlotte offentligt att hon övervägde att lämna Tyskland.

1992 fick hon utmärkelsen Bundesverdienstkreuz ur presidentens hand; den största utmärkelsen man kan få i Tyskland. Hennes beslut att lämna Tyskland innebar att hon stängde museet 1995, och 1997 flyttade hon till Porla Brunn i Laxå. Där öppnade hon ett nytt museum med inriktning på sekelskiftet 1900. Staden Berlin köpte upp Gründerzeitmuseet och 1997 kunde det öppnas på nytt. Hon avled på grund av hjärtproblem under ett besök i Berlin den 30 april 2002.  Innan sin död fick hon namnet Charlotte von Mahlsdorf registrerat som sitt officiella artistnamn.

Min mamma var en stor beundrare av Charlotte. Hon träffade henne i Lübeck när hon läste offentligt ur sin bok "Ich bin meine eigene Frau", som jag numera har ett handsignerad exemplar  av.

Boken har också filmatiserats av den tyske regissören Rosa von Praunheim, med samma titel. Björn Kjellman spelade Charlotte i pjäsen "Jag är min egen fru" på Stockholms Stadsteater. Pjäsen var en succé och gick på turné. Jag såg föreställningen på Göteborgs Stadsteater, jag tror det var 2004.


Jag hade lyckan att träffa Charlotte två gånger efter EuroPride 1998, sista gången tillbringade vi en hel natt tillsammans med goda vänner till mig i Göteborg. Vi drack vin och satt som små ljus, ivrigt lyssnande på historierna ur Charlottes liv. Hon var en levande historiebok, som hade upplevt Weimarrepubliken, Hitlers Tredje Rike och DDR:s Stalin- kommunism. Samtliga dessa epoker överlevde hon, knixande och  iklädd dessa gammaldags kvinnokläder. Vi skrattade gott åt hennes eskapader, när hon inlät sig i hemliga s/m-lekar - för det hade hon en verklig passion för!

Charlotte på min kylskåpsdörr

Jag tror aldrig att hon riktigt trivdes i Sverige. Hon var ledsen över att ha tvingats flytta från sitt älskade Berlin. Ofta satt hon på sitt museum i Laxå, spelade gamla stenkakor från 1930-talet, och drömde sig bort. Numera sitter hon på detta vykort på mitt kylskåp, och säger "God morgon" varje dag, när jag öppnar det för att laga frukost.



Det här är ett musikklipp ur filmen  Coming Out. Det var första DDR-filmen som tog upp temat homosexualitet. Den hade premiär 9 november 1989 på en biograf vid Alexanderplatz. Mitt i filmen rusade folk in i salongen och skrek: "Die Mauer ist auf!" -"Muren är öppen!".

Det kallar jag ett "coming out" i ordets rätta bemärkelse!


Den bedagade "bardamen" i detta klipp spelas av Charlotte förresten, och i bakgrunden hör du 2 av Frank Schöbels största schlagerhits.

Han var den populäraste schlagersångaren i gamla Östtyskland.


Coming Out, DEFA 1989:







Stockholm Pride 2011:




Inlägget publicerat 2010-07-31, uppdaterat 2011-07-31



Läs alla Don Christos favoriter här

Anna Mohr - veteran inom frigörelsekampen för homosexuella



På måndag startar årets Pridefestival i Stockholm. Invigningstalare i år är Anna Mohr, en veteran inom kampen för homosexuellas rättigheter i Sverige.  
Dagens Människor och tro i radions P1 hade ett intressant samtal med henne, där hon ger ett perspektiv över hur lång frigörelsekampen har varit - fram till 1944  blev homosexuella i Sverige dömda till 2 års straffarbete.  
Hur var livet som bög på 70-talet? Homosexualitet klassades som sjukdom och kyrkan uppmanade homopar att leva i celibat.
När jag flyttade till Sverige 1978 hade Socialstyrelsen precis strukit homosexualitet som sjukdomsbegrepp. I mitt arbete som mentalskötare på olika sjukhus har jag läst patientjournaler, där det förutom idiot även stått homosexuell i sjukdiagnosen.
Vi behöver påminnas om den tiden ibland, och framförallt berätta för dagens ungdomar.


Hör Anna Mohrs berättelse här:  

Lyssna: Kvartsamtalet med Anna Mohr

fredag 29 juli 2011

Dean Reed - den röde Elvis




Don Christos favoriter (5)

Dean Reed tror jag är totalt okänd här i Sverige. För mig och alla andra som växte upp med östtysk TV är han den röde cowboyn, världsberömd i hela det forna kommunistiska östblocket.

Dean Reed föddes 1938 i Denver, Colorado.1959 fick han skivkontrakt. Hans karriär gick hyfsad i USA, men de stora framgångarna kom i Sydamerika. 1961 skickades han på en turné till Chile, Brasilien och Peru. 
Hans enorma popularitet gjorde att han bosatte sig i Argentina. Han kom även att verka som skådespelare och 1964 gjorde han sin första spelfilm i Mexico. 1965 fick han egen show i argentinsk tv. I hans hus var Che Guevara en återkommande gäst. 
Dean började engagera sig politiskt under tiden i Sydamerika och gav bl.a. gratiskonserter i barrios, fabriker och fängelser. Efter militärkuppen blev han utvisad från Argentina för kommunistisk aktivitet.
1966 fick Reed en ny karriär i Sovjetunionen. Han reste under två månader genom Ryssland och gav 39 konserter i åtta städer. 1968 spelade han in sitt första album på det ryska skivbolaget Melodija. 
Reed var den första amerikanska rocksångaren att uppträda i Sovjetunionen. 1967 flyttade Dean till Rom och spelade in 12 filmer, framförallt westernfilmer. Han deltog samtidigt i protester mot USA och stödde Salvador Allendes valkampanj. 
1972 flyttade Reed till Östtyskland och blev där en firad sångare och skådespelare. Under 1980-talet var han med i östtyska och ryska TV-shower och gav många konserter. Under sina sista år distanserade han sig från den östtyska regimen och hoppades på en comeback i USA. Han hittades drunknad i Zeuthen utanför Berlin.
Hans död var omdiskuterad under många år. Efter den tyska återföreningen hittades ett avskedsbrev i Stasis akter. DDR-regimen ville hemlighålla självmordet; det kunde ju tolkas som om Reed varit missnöjd med det politiska systemet. 
Det finns även konspirationsteorier om, att han skulle blivit mördad. Jag tror dock, att han tog livet av sig av den enkla orsaken att han var olycklig. Han har hela sitt liv varit på jakt "efter lyckan" - som han tyvärr aldrig fann.
I år är det 25 år sedan hans tragiska död. Det planeras möten, utställningar och filmvisningar med anledning av det; bl.a med Rosa Luxemburg-stiftelsen i Saarbrücken, och Regenbogen-Fabrik i Berlin. 

Här kan du handla Dean Reed-kaffemuggar.  




Länkar: 

Dean Reed - stjärnan som klev ut i kylan, artikel ur SvD 

Dean Reed.de

Länk till derroteelvis.de, en dokumentärfilm om hans liv 

Trailern till dokumentärfilmen "The Red Elvis":




Dean Reed sjunger "Kansas City" i Moskva 1980:






Dean Reed "VENCEREMOS" i sovjetisk TV:




Personligen får jag alltid rysningar av obehag inför människomassor som klappar händer i marschtakt

Detta uppdaterade inlägg publicerades 2010-08-23

Läs alla Don Christos favoriter här

torsdag 28 juli 2011

30 mosques, 30 states 2011- On The Road Again


Don Christos favoriter (4)

På måndag börjar ramadan, och Aman och Bassam är tillbaka med sin blogg  "30 mosques 30 states". På ett intressant och humoristiskt sätt skildrar de sin rundresa i USA, där målet är att besöka en moské per dag, och berätta om hur det är att leva som muslim i Amerika.

Jag följer inte bara bloggen, utan även deras facebooksida, som uppdateras och fylls på med kommentarer från deras "fans" dagligen. Jag rekommenderar att följa deras rundresa genom ett USA som gemene man inte vet så mycket om.



30 Mosques / 30 days - Kickstarter from Aman & Bassam on Vimeo.



2010-09-09 bloggade jag om denna solskenshistoria om Chip och Eunice, som får bli dagens Don Christo-favorit:

Chip & Eunice


Om alla människor på jorden ägnade mer tid av sina liv åt att bygga broar mellan folk, skulle världen se mycket annorlunda ut. Chip Ordman är jude, hans fru Eunice kristen.


Läs deras underbara historia på bloggen 30 Mosques här.

Den gjorde min dag, eller som man säger: It made my day. Ha en underbar dag!


Läs alla Don Christos favoriter här

Slavarbete i Mellanöstern

Don Christos favoriter (3)

Ett förtryck som sällan får rubriker i pressen är de 100.000-tals gästarbetares situation i Mellanöstern. Många är fullständigt utlämnade åt sina "arbetsgivare", och deras arbete kan ibland betecknas som rent slavarbete.

De hamnar i ett ekonomiskt skuldberoende, eller blir utsatta för rasism, misshandel, sexuella övergrepp och våldtäkter. En del ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv.

Migrant-Rights hemsida kan Du bl.a. läsa mera.


Här en intressant artikel från New York Times, om nepalesiska pigor i Kuwait.


Den här videon illustrerar på ett fantastiskt enkelt sätt vad det hela är frågan om:





Hör du också till dom, som trott att slaveriet är avskaffat för länge sedan?  Så är icke fallet! 

Det existerar i flera, framför allt muslimska länder i Afrika.

Ett land, där 20% av befolkningen föds som slavar, är Mauretanien. Här handlar det om svarta slavar som ägs av den arabiska majoriteten i landet.

Här en intressant rapport om läget i Mauretanien  från LO/TCO.


Modern Mauritania a "slave state"  från nättidningen africandictator.org


500.000 Blacks Are Slaves In Mauritania,  Atlanta Post


The Country Where Slavery Is Still Normal,  The Atlantic



Söker man efter slavery, black, africa, middle east, får man många träffar på framför allt afro-amerikanska människorättsorganisationer som informerar om slaveriet som fortfarande existerar i många av världens länder.


Här en filmdokumentär på YouTube: Slavery of black muslim africans in modern arabic islamic country.



Inlägget publicerat 2010-08-06, uppdaterat 2011-07-25


Läs alla Don Christos favoriter här

onsdag 27 juli 2011

Alla röstade ja i valet i Nordkorea




Nyhetsflödet de senaste dagarna har förståeligt nog dominerats av terrorattentaten i Norge. Låt oss inte glömma övriga världen. 
En världshändelse av rang inträffade i Nordkorea i söndags, då landets befolkning till gick till kommunalval. 
Statliga nyhetsbyrån KCNA rapporterar, att valdeltagandet var 99,97% och att samtliga röstade på någon av de statligt utvalda kandidaterna. 
Endast de som var på utlandsresor eller arbetar till sjöss kunde inte delta.
Nu väntar jag med spänning på en valanalys av  
Nordkoreas Vänner på Fjärde Långgatan.


I väntan på det kan vi titta på detta nyhetsinslag från Nordkoreas Monopol-tv:


Länkar: 

al-jazeera

Dagbladet



Kim Jong-Il looking at things


...hade gamle Erich levt idag hade han blivit röd av avund över valresultatet!

Glenn Beck lider av Hitler Tourettes - Bla, bla, bla ..


Glenn Becks åsikter är så långt åt extremhöger man kan komma. 
Han har t o m fått sparken från FOX NEWS, men sprider sin rappaklja och hets mot Obama och muslimer i sin talkshow, som sänds över hela USA via 400 radiostationer. 
Talk Radio är populärt, och i det senaste morgonprogrammet liknade han AUF:s ungdomsläger  på Utøya med Hitlerjugend.  

Former press secretary to Norwegian Prime Minister Jens Stoltenberg, Torbjorn Eriksen, swiftly condemned the U.S. broadcaster for his remarks about the Utoya camp. 
"Young political activists have gathered at Utoya for over 60 years to learn about and be part of democracy, the very opposite of what the Hitler Youth was about," Eriksen told the Daily Telegraph. 
"Glenn Beck's comments are ignorant, incorrect and extremely hurtful."

Läs mera på msnbc här


Tysk flaggstrid i Libanon - Deutschland über alles

Don Christos favoriter (2)

Fotbolls-VM är över, och det tyska multi-kulti-landslaget med Özil, Kuranyi, Gomez, Boateng, Cacao, Podolski, imponerade stort. Inte bara i sitt hemland, utan över hela världen.

Tyskland har allt sedan 2:a världskrigets slut haft svårt med det "patriotiska", att vifta med flaggan har närmast varit tabu. Så var det när jag växte upp där på 60- och 70-talet. De som offentligt visade "Schwarz-Rot-Gold" betraktades som suspekta, nationalistiska, kanske rent ut av som nynazist-sympatisörer.

Efter murens fall och återföreningen dök det genast upp nynazistiska grupper, framförallt i östra delen av landet. Att bära nazistsymboler eller att förneka förintelsen är straffbart i Tyskland, men nynazisterna är "smarta". De kallar sig för "Nationaldemokrater", klär sig borgerligt och kan föra sig i möblerade rum.


Jag har dock märkt en förändring i tyskarnas umgång med sin flagga. Första gången var 1990, då jag bodde i Öst-Berlin.

Jag passade på att resa med tåg genom då fortfarande DDR, besökte småstäder och byar i sorbområdena runt Spreewald och Lausitz.

Överallt hängde det tyska flaggor; från balkonger och fönsterkarmar, men alla hade de ett stort hål i mitten.

Man hade helt enkelt klippt bort den kommunistiska symbolen med hammaren och cirkeln. Människor jag mötte var glada och förväntansfulla, men också ängsliga inför vad som skulle hända med ett återförenat Tyskland i framtiden. De hade gått från en fascistisk till en kommunistisk diktatur, och visste inte vad det innebar att leva i ett demokratiskt samhälle med fria val, fria fackföreningar och yttrandefrihet.

Andra gången var år 2006, då jag under tre veckor tågluffade genom Tyskland; samma år som fotbolls-VM arrangerades där. Jag besökte både väst och öst, från Köln, Trier och Bamberg, till Leipzig, Dresden och Wittenberg. Överallt fanns "Fanmeilen", områden där man på storbildskärmar kunde följa fotbollsmatcherna.


Tyska flaggor hängde överallt, bilarna körde omkring med svart-röd-gyllene vimplar, och för första gången upptäckte jag, att det bara handlade om glädje. Borta var de nationalistiska undertonerna, borta var vi-är-bäst-mentaliteten som jag så ofta upplevde i det gamla Tyskland.

Jag kände mig faktiskt lite stolt över, att mitt gamla hemland lyckats skapa en demokrati som aldrig tidigare skådats på tysk mark, och att man lyckats integrera de nya migranterna, inte bara i fotbollslandslaget. Ordet "invandrare" används inte här, inte "gästarbetare" heller (det var på 50- och 60-talet) - nej nu säger man "Pole", "Russe", Türke" eller "Serbe".

Tysk flagga med hakkors i Beirut


Döm om min förvåning, när jag läste denna artikel på zenithonline igår. Al Mannschafts framgångar i årets fotbolls-VM firades stort i Libanon. Överallt i Beirut hängde, och hänger fortfarande, tyska flaggor på husfasaderna.

De skiljer sig dock avsevärt från flaggorna man använder i dagens Tyskland: de är prydda med hakkors. Uppenbart förknippar en del libaneser Tyskland fortfarande med Hitlers Tredje Rike.

Till slut hängde det så många hakkorsprydda flaggor på Beiruts gator, att den tyska beskickningen där såg sig föranledd att skriva en protestnot till den libanesiska regeringen:

"Ambassaden vill härmed understryka det olämpliga i, att kombinera den tyska nationalsymbolen, som idag står för demokrati, tolerans och  respekt för de mänskliga rättigheterna, med en nazistsymbol som kränker Förbundsrepubliken Tyskland. Av denna anledning ber vi de libanesiska myndigheterna att vidta lämpliga åtgärder." (fritt översatt, min anm.)

Den tyska ambassadens protester klingade dock ohörda. Det händer inte så sällan, att man som tysk i Libanon får ta emot "komplimanger" om att vara arvtagare till "Hitlers Rike".

Den libanesiske politikern Wiam Wahab uttalade i TV att han höll på Brasilien i VM, men att han älskade tyskarna, för att de hatar och brände judarna. 



Inlägget publicerat första gången 2010-08-08


Läs alla Don Christos favoriter här

tisdag 26 juli 2011

Jonas Gardell om terrordåden i Norge

Jonas Gardell




Härmed överlämnar jag ordet till Jonas Gardell:

Jonas%20Gardell%20om%20terrord%C3%A5den



Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv, ...

Trialogue Of Cultures - Gaza Summer Games

Don Christos favoriter (1)
Det har förflutit så många år av våld, hat och religiös/politisk indoktrinering på båda sidorna i konflikten mellan Israel och palestinierna. 
Jag tror att enda vägen till en fredlig samexistens i framtiden måste börja med den unga generationen. 
De äldre är så fyllda av frustrationer och besvikelser, att de har blivit oförmögna att se vägar till en fredlig samexistens för folken i Mellanöstern. 
Två projekt ägde nyligen rum i Tyskland. 
Deutsche Welles reportage här nedan visar, hur unga israeler och palestinier närmar sig varandra på ett sommarläger. 
Kalla mig gärna för naiv, men projekt som dessa är nödvändiga små steg mot fred. 
De ultraortodoxa och konservativa i Israel, PLO och Hamas har haft chansen att skapa fred i decennier men inte levererat. 
Nu är det de unga som måste ta över och hitta nya vägar.




Ett annat och annorlunda sommarläger anordnas av FN-organet UNRWA varje år för barnen på Gaza:

Gaza Summer Games

Det är ett sex veckor långt sommarläger, där 250.000 barn får möjlighet att leka, idrotta och ha kul tillsammans.

Årets Gaza Summer Games  håller på just nu, och jag hoppas de får vara ifred för Hamas. Förra året attackerades och förstördes nämligen sommarlägret.


Gaza Summer Camp attacked, al-jazeera report:





Gaza Summer Games 2011




Inlägget publicerat 2010-08-03, uppdaterat 2011-07-25


Läs även: Gazaungdomar har fått nog 2011-01-03


Läs alla Don Christos favoriter här

måndag 25 juli 2011

I Breiviks spår: Krav på mer övervakning av internet och telefonsamtal



Anders Breiviks terrorangrepp har redan påverkat politiken långt utanför Norges gränser. 
Idag meddelar tysk press, bl.a. Hamburger Morgenpost att Angela Merkel var ett tänkbart mål för angrepp - allt enligt hans "Manifest", ett slags "Mein Kampf" på 1.500 sidor, som han mejlat ut till tusentals personer några timmar innan han startade attackerna.  
Tyske CDU-riksdagsmannen Hans-Peter Uhl säger i ett uttalande, att regeringen borde utöka övervakningen av internet och telefonsamtal.
Samtidigt undersöker just nu tyska myndigheter, om Breivik haft kontakter med nynazistiska rörelser i Hamburg, som av tradition har starka band med grupperingar i Skandinavien.  


Källa: Norway Killer Considered Merkel a Target, (The Local)

Läs även:  Blogging Hate - Anders Breivik's Roots in Right-Wing Populism, (SPIEGEL International)

Ondskans manifest av Anders Behring Breivik 

Don Christos värld firar 1 år!




Idag firar min blogg 1-årsjubileum. 
För exakt ett år sedan skrev jag mitt första inlägg: 
ÄNTLIGEN!  (läs gärna kommentarerna)
Det tar ett tag innan man hittar sin ton. Bloggen innehåller allt från kommentarer till berättelser kring det som händer just nu - vinklade ur ett personligt svensk-tyskt perspektiv. 
En del inlägg har haft 1000-tals läsare, andra endast några få sörjande.   
Kommande veckan skall jag gå igenom mitt arkiv, och lägga upp mina egna bloggfavoriter - uppdaterade förstås! 







De 10 mest lästa inläggen sedan starten 25 juli 2010:



1.  Drottning Silvia allvarligt sjuk!   (1 april 2011)


2.  Nina Hagen till Göteborg  (10 mars 2011)


3.  Don Christo´s Top 10 Eurovision Songs 2011   (29 april 2011)


4.  Fredagsmys med Josef Stalin    (12 november 2010)


5.  Damerna först! Idag startar fotbolls-VM    (26 juni 2011)


6.  DDR-indianer i socialismens tjänst    (30 augusti 2010)


7.  Är Julian Assange skyldig till våldtäkt? (14 december 2010)


8.  Prisregn över svenska filmer i Lübeck (10 november 2010)


9.  Gogol Bordello in Gothenburg, yaaay! (7 december 2010)


10.  Gimme Hope Joachim! (17 november 2010)


Läs alla Don Christos favoriter här

söndag 24 juli 2011

Ondskans manifest - av Anders Behring Breivik

Anders Behring Breivik

När jag ser på bilden ser jag en helt vanlig människa, som du och jag. 
Det är det som är så skrämmande - ondskan ser så alldaglig ut. Vi hade kunnat sitta bredvid varandra på spårvagnen, i bussen, i en bar.  
Det här är filmen som Breivik skickade till sina vänner på Facebook innan han kallblodigt tog livet av hundratals människor.  
Det är en hjärntvättad och förvirrad mans tankar. Kan man över huvud taget skydda sig mot sådant? 







Länkar:

Göteborgs-Posten: Dödssiffran stiger: En skadad har avlidit 

En massmördares dagbok


Svenska Dagbladet: Trodde att han var nära att avslöjas

32-åringen samarbetsvillig


EXPO: Mördaren spred terrormanifest



Statsminister Jens Stoltenbergs tal vid dagens sorgegudstjänst i Oslo Domkirke:





Läs även:
Marcel Gleffe - Hjälten från Utöya

torsdag 21 juli 2011

In memoriam "Onkel Willi" och Lotte Lenya

Onkel Willi, Wilhelm Brückner-Rüggeberg, till vänster

Min far var 16 år när kriget var slut. Farmor och farfar hade skickat honom till en internatskola på Spiekeroog, en ö långt ute i Nordsjön inte långt från holländska gränsen. 
När han efter Andra världskrigets slut kom hem till Berlin, hittade han varken gatan eller huset där han växte upp. Allt var sten och aska.  
Föräldrarna och bröderna var döda, men som tur fanns "Onkel Willi" som tog hand om honom.  Onkel Willi var son till min fars moster Else Brüggner-Rüggeberg. 
Han var dirigent på Hamburgs Konserthus, och det var tack vare Onkel Willi som jag började lära mig att tycka om klassisk musik. 
Onkel Willi föddes i Stuttgart 1906. Vår familj på min fars sida kommer därifrån, närmare bestämt Freudenstadt i Schwarzwald. 
1934 efterträdde han Herbert von Karajan som förste kapellmästare i Ulm. 1936 kom han till Hamburg. 
Han var dirigent hos Hamburgsymfonikerna och NDR:s symfoniorkester 
(NDR= Norddeutscher Rundfunk). 
Mamma och pappa släpade med mig och min syster på barnoperor och konserter. Min första opera var "Trollflöjten" som Onkel Willi dirigerade. 
Jag minns en kväll när "Onkel Willi" och hans fru, "Tante Ludmilla" var på besök hos oss i Lübeck. Vi åt middag och såg Ingmar Bergmans filmatisering av "Trollflöjten" på TV efteråt. 
Jag kommer ihåg hur begeistrad Onkel Willi var av den filmen, "det bästa han hade sett på TV i hela sitt liv". Han gick bort 1985. 
Mest känd för eftervärlden är hans inspelningar av Brecht/Weills "Treskillingsoperan", "Mahagonny" och "De sju dödssynderna", inte minst för att Lotte Lenya medverkar på skivorna.  
Här min Onkel Willi spellista  på Spotify. 

Reinhard Keiser, Der hochmüthige, gestürzte und wieder erhabene Croesus Act I, Scene I,  
Aria: "Prangt die allerschönste Blume" (Croesus') Baritone: Hermann Prey Berliner Symphoniker: 
Wilhelm Brückner-Rüggeberg (Onkel Willi) Recording: EMI Electrola GmbH, 1961






Lotte Lenya sjunger "Mackie Messer"

måndag 18 juli 2011

Gothia Cup 2011 - invigning på Nya Ullevi, Göteborg





En vecka i juli varje år invaderas Göteborg av fotbollstokiga ungdomar från hela världen. I år mer än 35.000 spelare från över 70 länder. De deltar i världens största ungdomsturnering för fotboll, och sätter prägel på folklivet i hela stan.  
Det spelas matcher på i stort sett varenda fotbollsplan i stan, t o m i min hemstad, Mölndal. Samtliga skolor och gymnastiksalar tjänar som bostäder för dessa ungdomar.  
Jag var idag på invigningen av årets tävlingar på Nya Ullevi. Som vanligt en proffsig show på 2 timmar, samtliga 43.000 sittplatser var utsålda. Damlandslaget som tåg brons i VM i Tyskland härom dagen var där. De hyllades med stående ovationer och framförde sin egen speciella dans. 
När så de svenska deltagarna som sista akt äntrade arenan, kom Eric Saade upp på scenen och sjöng sin "Popular", som kom på 3:e plats i årets Eurovision Song Contest i Düsseldorf. 
Jag rekommenderar alla att någon gång besöka en Gothia Cup-invigning. Det är en tillställning fylld av värme och glädje, musik och dans - fantastiskt att se alla dessa ungdomar från hela världen. 

Klicka på bilderna för större format. 


Damlandslaget hyllas på Gothia Cup






De olika nationerna tågar in till musik


































































Länkar:


Bronshjältarna invigde Gothia på  Göteborgs-Posten

Gothia Cups hemsida

Gothia Cup på Facebook



Årets officiella Gothia Cup sång med Triple Of Touch

söndag 17 juli 2011

Söndagsandakt med gosskör











Du hittar fler söndagsandakter om du klickar här.







Pia Sundhage - Sveriges nya internationella sångartist - Go USA Go!




Grattis till bronset, tjejer! Jag ser fram emot att träffa er på Ullevi på måndag, när världens största fotbollsturnering för ungdomar, Gothia Cup startar.

Idag, söndag, finns det för min del ingen tvekan om, vem jag hejar på i finalen mellan Japan och USA:


Watch out ABBA, Robyn and all the others, here comes Pia Superstar!











Jag återkommer efter måndagens invigning av Gothia Cup med bilder från svenska damlandslaget!


Länkar: 

Göteborgs-Posten


Svenska Dagbladet

lördag 16 juli 2011

Nneka ute med ny video: "Soul Is Heavy"

Nneka

Nneka har kommit ut med en ny video, "Soul is Heavy". Jag är en stort fan av henne, tyvärr är hon inte så känd i Sverige. 
Hennes far är från Nigeria och hennes mamma från Tyskland. Det är där hon är verksam, närmare bestämt i Hamburg.


Hennes nya video "Soul Is Heavy":






Har du inte hört "Heartbeat" förut, här är den:




Nnekas officiella hemsida här




Nneka på Wikipedia här 

fredag 15 juli 2011

Något är ruttet i fallet Julian Assange

I december 2010 begärde Sverige Julian Assange utlämnad för att förhöra honom angående anklagelserna om våldtäkt mot 2 kvinnor här.
Allt sedan dess har han suttit i husarrest i Norfolk, och måste dagligen anmäla sig på den lokala polisstationen. 
När denna video släpptes den 16 juni, hade Julian Assange suttit i husarrest i 6 månader. 
Det har gått 7 månader nu, och ännu är han inte åtalad för något brott.

Någonting säger mig att något är ruttet i fallet Assange. Som ledare för WikiLeaks har han genom sina avslöjande läckor skaffat sig många fiender världen över.



191 Days Without Charge from WikiLeaks on Vimeo.


Här mitt inlägg från 14 december 2010:
Är Julian Assange skyldig till våldtäkt?

torsdag 14 juli 2011

Jazz med Rickard Sandström Trio på 3 små rum i Göteborg



Efter båtturen med Älvsnabben på Göta Älv avslutade jag dagen med mat, malt och jazz i glada vänners lag. 
Min vän Sture Lingden spelar bas i Rickard Sandström Trio, som gav en konsert i Rezas öl- och jazzkällare Tre små rum. 




Om bilderna: Det var svåra ljusförhållanden i lokalen, men hoppas att de blev någorlunda. 
Om du klickar på bilderna ser du dem i större format.


Rickard Sandström














Rickard Sandström med sonen Viktor



Anders Sundberg














Sture Lingden



















Stures valspråk: Don´t ask for the blask!



Rickard Sundströms son Viktor med flickvännen Lise från Danmark, 
en underbar röst! 











Interiör



Dessert


Det var en fantastisk konsert i underbar miljö. Tyvärr inget ljud i bilderna, men här nedan två låtexempel av det vi fick höra under kvällen.  
Tack alla fantastiska musiker, och by the way: 
Lises sång vill jag höra mer av!


Toots Thielemanns - Bluesette







Wave - Antonio Carlos Jobim




Länkar:


3 små rum  här


Vi som vill se Sture Lingden på Facebook  här