Finalist nummer nio är österrikiskan Saint Lu:. 1984 föddes hon i en liten by utanför Wels därhon växte upp på en bondgård. Efter skolan drog hon iväg till Austin, Texas och jobbade som aupair. Därefter flyttade hon till New York och började skriva sina första låtar.
Janis Joplin är hennes stora musikaliska förebild, och det hörs på hennes röst. Tillbaka i Österrike deltog hon i ORF:s castingshow Starmania och hamnade på 10:e plats.
2006 flyttade hon till Berlin och spelade in sitt första album Saint Lu. Några spår spelades in i legendariska Abbey Road Studios i London. Med "Don´t Miss Your Own Life" hamnade hon på topplistorna, och allt sedan dess turnerar hon flitigt på tyska scener och klubbar.
Saint Lu: skriver alla sina låtar själv, tillsammans med textförfattaren Stefan Skarbek, som också skrivit texter till Amy Winehouse, Lily Allen, Sugababes och Sophie Ellis Bexter.
Nedan kan du höra deras sång Craving, med vilken de gärna vill åka till Malmö den 18 maj, för att representera Tyskland i årets Eurovision Song Contest.
Idag bjuder Don Christos värld på turkisk skapunk och tysknigeriansk rap:
Det är nu 20 år sedan kravallerna i Rostock-Lichtenhagen. 1992 hade det precis gått 3 år sedan järnridån mellan Öst- och Västtyskland raserades och muren föll. Ingen ville köpa Trabantbilar eller andra DDR-produkter längre. Tysklands östra del drabbades av massarbetslöshet, samhället raserades och över en natt förvandlades allt vad man hittills trott på till ingenting. De socialistiska parollerna som hängde på plakat och över fabriksportarna var ingenting värda längre. Landet var bankrutt.
I Västtyskland var man van vid gästarbetare från andra länder sedan 1960-talet, medan man på östra sidan på sin höjd hade sett sovjetiska soldater eller vietnameser och angolaner som arbetade av sitt bistånd och levde i slutna baracker.
Att politikerna i det återförenade Tyskland centralt beslutade att fördela flyktingar jämnt över hela landet var som en tidsinställd bomb. I Rostock-Lichtenhagen kom det till våldsamma kravaller där nynazister tände eld på flyktingbostäderna allt medan tusentals från lokalbefolkningen hejade på och applåderade. Kravallerna kom som en chock för Tyskland, som hittills betraktat sig som ett generöst flyktingmottagarland.
Kravallerna blev startskottet för en stor antirasismrörelse över hela landet. Bland annat i Köln samlades 100.000 människor till en solidaritetskonsert mot rasism och nynazism.
Igår firades 20-årsjubileet av denna konsert, som på kölsch heter Arsch huh, Zäng ussenander. (Det går inte att översätta till svenska.) Konserten samlade 80.000 människor och musikband från hela världen samt lokala band från Köln och runtom, och den direktsändes i WDR Fernsehen.
Athena är ett skapunkband från Istanbul. De var först ut i gårdagens konsert. Om du följer Eurovision Song Contest kanske du minns att de deltog där 2004 med låten "For Real", de placerade sig på plats 4.
Personligen föredrar jag låtar som den här, Serseri Mayın:
Adé Bantu är en tysknigeriansk rappare född 1971 i London. I Tyskland är han mest känd som grundare av det antirasistiska musikkollektivet Brothers Keepers.
2005 belönades han med Kora Awards för sin skiva Fuji Satisfaction. Kora Awards är Afrikas motsvarighet till Grammy.
Så här låter Adé Bantu:
För dig som kan tyska, en sammanfattning av gårdagens konsert samt presentation av artister på Funkhaus Europas hemsida.
Fler inlägg om t.ex. Tyskland, Turkiet, Nigeria eller WorldMusic hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Att gå på rockkonsert är inte som förr: då stod folk och klappade i händerna, dansade eller vajade med en tändare - numera står var och varannan konsertbesökare med sin i-phone upp i luften, fullt koncentrerad på att ta bra bilder eller filma en snutt. Det blir inte samma stämning.
Just av den anledningen har jag slutat med att ta med kamera på konserter utan försöker koncentrera mig på musiken. Kvällens konsert på Lisebergs stora scen med Lenny Kravitz var en riktig höjdare. Solen strålade från en klarblå himmel och det var 17 grader i skuggan - något som man får vara nöjd med i dessa kyliga sommartider.
Jag lyssnade in mig på Kravitz på Spotify idag under flera timmar, eftersom jag inte har lyssnat på hans musik så mycket tidigare. Det var en rivig rockkonsert med influenser av både jazz och soul - mycket medryckande. Dessutom är jag väldigt svag för blåsare, och det fanns det gott om i detta band i form av en hel blåssektion.
Mario Gomez gjorde båda tyska målen, som jag dock fick se i repris eftersom han gjorde dem i 1:a halvlek. Mitt lag gick i alla fall vidare i turneringen, allt som allt en lyckad kväll.
Fler inlägg om Liseberg, jazz, rock och pop hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
I tisdags förärades två av mina personliga idoler den högsta amerikanska utmärkelsen en civil person kan få, Medal of Freedom: Bob Dylan och Madeleine Albright.
Bob Dylan har följt med mig hela mitt liv, trots att jag var så ung på 1960-talet. En fantastisk poet vars sånger återspeglar den amerikanska historien och samhällsutvecklingen över flera decennier. Jag har dock bara hört honom live en gång - det var på Scandinavium i Göteborg. Om jag minns rätt var det 1988.
Madeleine Albright beundrar jag för hennes rättframhet, öppenhet, integritet, självdistans och humor.
Hon föddes år 1937 som Marie Körbel i dåvarande Tjeckoslovakien. Eftersom hennes föräldrar varit ledande socialdemokrater i kretsen kring den demokratiska regeringen lämnade familjen landet efter Tysklands inmarsch i mars 1939 och flyttade till Storbritannien för att 1948 flytta till USA. Hon blev amerikansk medborgare 1950, under namnet Madeleine Korbel.
Madeleine Albright är katolik liksom hennes föräldrar, men släkten i Tjeckoslovakien var judar och de flesta av dem dog i Förintelsen, något hon enligt egen uppgift inte fick kännedom om förrän 1996. Hon blev USA:s första kvinnliga utrikesminister.
Ett berömt citat av henne är :
"Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra."
Här kan du se ett klipp från TED Talks, där hon berättar om hur det är att vara utrikesminister och kvinna, hela tiden berättat med glimten i ögat. Bland annat talar hon om sitt första möte med Saddam Hussein. Han hade i ett tal kallat henne för "orm". Inför mötet gick hon på shopping och köpte en guldbrosch föreställande en orm som hon fäste på sina kläder.
Nedan prisutdelningsceremonin i Vita Huset i tisdags. President Obama talar utan manus - intelligent och med en stor portion humor. Han har en förmåga att tala personligt utan att bli för personlig - en fantastisk talare som med egna ord definierar livsverket av var och en av pristagarna, väl värt att lyssna på:
För den som inte är från västkusten: Skärhamn uttalas inte med sje-ljud utan med hårt s och hårt k, ungefär "Skäromm".
Jag brukar besöka denna idyll med sina 3.000 invånare minst en gång varje sommar. Det blir alltid ett besök på museet och restaurang Vatten. Deras bohuslänska fiskargryta med tre sorters fisk från auktionen i Göteborg med musslor, räkor och kräftsås är ett måste!
Kollektivt tar man sig lätt dit med Röd Express från Göteborg till Stenungssund, där man byter till Tjörnexpressen. Gå in på Västtrafiks hemsida och skriv in Akvarellmuseet i reseplaneraren.
Nu på söndag är det öppet hus och inträdet är gratis för Göteborgs-Postens prenumeranter. Museets nya konsthall skall invigas, och därmed öppnas också nya utställningen Vatten av den amerikanske videokonstnären Bill Viola.
En beskrivning av hans konstnärsskap samt utställningen finns på museets hemsida.
Klockan 15:00 blir det konsert med Ebbot Lundberg och Martin McFaul på museet. Undrar om de serverar Oceanbryggeriets Ebbot Ale?
Ebbot Lundberg med Soundtrack Of Our Lives hos Skavlan:
Fler söndagsutflykter hittar du om du klickar på den blåa etiketten här nedan:
Precis vid lunchtid försvann den strålande solen bakom moln och termometern höll måttliga 10 grader. Vädret till trots blev årets Lisebergspremiär en hjärtvärmande tillställning. Den nya Jukeboxen skulle invigas, och det musikaliska temat gick i 50-talsrockens anda.
Liseberg kan med stolthet kalla sig för en äkta Folkets Park, där det ligger mitt i stan. Årets säsongskort kostar, som i fjol, 195.- kronor. Då ingår entré varje dag hela året.
Nya Jukeboxen invigdes av Gert Lengstrand. Gert grundade 1959 dansbandet Streaplers och har gjort sig känd som låtskrivare. Bland annat skrev han Charlotte Nilssons melodifestivalbidrag "Tusen och en natt", som vann Eurovision Song Contest i Jerusalem 1999.
Efter bandklippningen rusade Gert iväg till den extrauppsatta scenen och rockade loss till Carl Perkins´ Blue Suede Shoestillsammans med bandet Homeboy Slim & Bad Habits.
Vill du se bilderna i större format? Klicka på dom!
Gert Lengstrand i bandklippartagen
Gert Lengstrand skyndar upp till scenen....
...där han rockar losss med "Blue Suede Shoes"
Dagen till ära hade raggarklubben Nighthawks från Kungälv lånat ut denna bedagade skönhet, som väckte allmän beundran:
Lite senare på eftermiddagen hälsade Lisebergs chef Andreas Andersen publiken välkommen vid Taubescenen, på perfekt dansksvenska. Jag som "halvdansk" hade förstås inga problem att förstå vad han sade. Det verkade inte resten av publiken har haft heller.
Lisebergs chef Andreas Andersen håller välkomsttal
Andersen överlämnade årets Lisebergsapplaud till Eva Rydberg. Lisebergsapplauden delas årligen ut till en person som "gjort Sverige gladare. " Första applauden delades ut 1979 till Povel Ramel.
Lisebergsapplauden överlämnas till en glad Eva Rydberg
Eva Rydberg
Årets vårtalare på Taubescenen var ingen mindre än Janne Josefsson. Det var inget direkt tal, gudskelov, utan mera ett kåseri, där han bland annat hyllade 91-årige Ronnie Hartley, som för övrigt fanns i publiken.
Hartley ledde Lisebergs Promenadorchester från 1967 till 2007, men han spelade sin violin på Lisebergs caféer redan från 1957.
Ronnie Hartley kommer från Danmark och tillhörde där den danska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. Han greps och dömdes till 8 års arbetsläger i Tyskland, som han på grund av krigsslutet 1945 turligt slapp att fullfölja.
Janne Josefsson
Vidare betraktade Janne Josefsson de växande klassskillnader i Sverige. Han påminde om sitt berömda reportage om en spårvagnsresa från Biskopsgården till Örgryte.
Oavsett regering eller vilka som styrt Göteborg har vi bara fortsatt att bygga vallgravar mellan fattiga och rika. Han menar, att om vi inte får bukt med dom stora klassskillnaderna kommer vi att se en utveckling mot en än större polarisering.
Jag kan inte annat än hålla med. Han vill inte ha ett klasslöst samhälle där alla har det likadant - ett sådant samhälle "skulle innebära en totalitär stat". Vi måste dock alla ha minskade klassklyftor som mål för att inte Sverige skall falla isär.
Liseberg Marching Brass
Liseberg Marching Brass underhöll vid sidan om scenen med jazz- och schlagergodis. Bland annat kunde jag urskilja Nederländernas melodifestivalbidrag Ding Dinge-dong, med vilket de vann hela finalen 1975 - året efter att ABBA slog igenom med "Waterloo".
Programmet på Taubescenen avslutades med Torsbybandet Top Cats.
En timmes härlig rockabilly som avbröts med underbart värmländsk mellansnack. Top Cats musik måste upplevas live.
Det märks så väl att killarna stortrivs tillsammans, och spelglädjen är det inget fel på.
Tack, Top Cats, för att ni gjort Göteborg gladare, och lycka till med eran spelning i Kungshamn ikväll!
Vill du se bilderna i större format? Klicka på dom!
Naturligtvis avslutade de sin konsert med melodifestivallåten "Baby Doll.
Idag dog en av mina politiska idoler, författaren Vaclav Havel. Han grundade Charta 77 och och kämpade mot kommunistdiktaturen i Tjeckoslovakien. Hans politiska frihetskamp ledde till att regimen satte honom i fängelse, närmare bestämt fem år. Efter sammetsrevolutionen 1989 valdes han till president, först för Tjeckoslovakien, senare för Tjeckien (efter uppdelningen av landet i Tjeckien och Slovakien). Svenska Dagbladet skriver idag: "Václav Havels frihetskamp var blodigt allvar, den kostade honom fem år i fängelse. Han såg farsen och galenskapen i systemet – han kallade sitt land Absurdistan – och i sin egen presidentsituation. Så teaterkompisar fick göra nya dräkter åt vakterna, han konsulterade Frank Zappa och Lou Reed i kulturfrågor, drog ut på jazzklubb med Bill Clinton, och ända till sin död skrev han sin namnteckning med ett litet hjärta som påhäng."
Vaclav Havel älskade musiken av Lou Reed och Velvet Underground, och bjöd ofta in amerikanska rockmusiker till Prag för att få råd och idéer till en ny kulturpolitik.
Dessa två korta inslag visar Lou Reed på besök hos Havel. De är textade på tyska, men det mesta tal är på engelska.
Vaclav Havel and Lou Reed I
Vaclav Havel and Lou Reed II
Denna klassiker från 1976 får ju inte fattas i detta inlägg, eller hur?
Tre länder – ett språk - Tyskland, Österrike, Schweiz är temat på årets bokmässa i Göteborg. En av de gäster som nu blivit klar för mässan är 80-talsikonen Nina Hagen som i sin självbiografi ”Bekännelser” berättar om sitt stormiga liv - ett liv som präglats av droger, kärlek och döden.
Nina Hagen föddes 1955 i Östberlin och fick efter sångutbildningen sina första framgångar i Östtyskland. Med Nina Hagen Band etablerade hon sig sedan som en stor stjärna på den västtyska musikhimlen.
På Bokmässan medverkar hon i ett seminarium och på Svenska Kyrkans scen. Dessutom bjuder hon påkonsert i Annedalskyrkan i Göteborg.
Bokmässan äger rum i Göteborg den 22-25 september.
Nina Hagen som ung under DDR-tiden
Jag minns Nina Hagen redan från DDR-TV & radio tidigt på 1970-talet där hon sjöng adretta, ganska intetsägande schlager.
1976 följde hon tillsammans med sin mor, skådespelerskan Eva-Maria Hagen, efter sin styvfar Wolf Biermann till Västtyskland. Biermann turnerade då med sina politiska sånger inbjuden av västtyska studentföreningar. DDR vägrade honom återresan till landet och fråntog honom det östtyska medborgarskapet.
I västtysk exil utvecklades Nina Hagen snabbt till punkdrottning. På den tiden var det mycket ovanligt i Västtyskland att man sjöng rockmusik med tyska texter, i motsats till DDR där alla rockartister var tvungna att sjunga på tyska.
Nina Hagens produktion av musik, film och teater är stor - och det krävs vissa kunskaper i tyska för att tillgodogöra sig texterna som ofta är tvetydiga och dubbelbottnade. Hon spelade en kortare period in skivor på engelska men huvuddelen av sitt konstnärsskap är på tyska språket.
Jag ser fram emot Ninas konsert i Annedalskyrkan lördag den 24 september. Inser att jag nog måste söka semester då bokmässan infaller under min jobbhelg.
Det kommer att bli en intressant mässa och jag ser med spänning fram emot fler gästbesök - Günther Grass och Günther Wallraff kanske?
Dean Reed tror jag är totalt okänd här i Sverige. För mig och alla andra som växte upp med östtysk TV är han den röde cowboyn, världsberömd i hela det forna kommunistiska östblocket.
Dean Reed föddes 1938 i Denver, Colorado.1959 fick han skivkontrakt. Hans karriär gick hyfsad i USA, men de stora framgångarna kom i Sydamerika. 1961 skickades han på en turné till Chile, Brasilien och Peru.
Hans enorma popularitet gjorde att han bosatte sig i Argentina. Han kom även att verka som skådespelare och 1964 gjorde han sin första spelfilm i Mexico. 1965 fick han egen show i argentinsk tv. I hans hus var Che Guevara en återkommande gäst.
Dean började engagera sig politiskt under tiden i Sydamerika och gav bl.a. gratiskonserter i barrios, fabriker och fängelser. Efter militärkuppen blev han utvisad från Argentina för kommunistisk aktivitet.
1966 fick Reed en ny karriär i Sovjetunionen. Han reste under två månader genom Ryssland och gav 39 konserter i åtta städer. 1968 spelade han in sitt första album på det ryska skivbolaget Melodija.
Reed var den första amerikanska rocksångaren att uppträda i Sovjetunionen. 1967 flyttade Dean till Rom och spelade in 12 filmer, framförallt westernfilmer. Han deltog samtidigt i protester mot USA och stödde Salvador Allendes valkampanj.
1972 flyttade Reed till Östtyskland och blev där en firad sångare och skådespelare. Under 1980-talet var han med i östtyska och ryska TV-shower och gav många konserter. Under sina sista år distanserade han sig från den östtyska regimen och hoppades på en comeback i USA. Han hittades drunknad i Zeuthen utanför Berlin.
Hans död var omdiskuterad under många år. Efter den tyska återföreningen hittades ett avskedsbrev i Stasis akter. DDR-regimen ville hemlighålla självmordet; det kunde ju tolkas som om Reed varit missnöjd med det politiska systemet.
Det finns även konspirationsteorier om, att han skulle blivit mördad. Jag tror dock, att han tog livet av sig av den enkla orsaken att han var olycklig. Han har hela sitt liv varit på jakt "efter lyckan" - som han tyvärr aldrig fann.
I fredags hade jag förmånen att lyssna på Ringo Starr & His All Star Band på Liseberg, för övrigt den enda Sverigespelningen under turnén.
Jag hade inga förväntningar alls - det blev en underbar nostalgikväll med allsång och många sköna gamla rockgodingar. För att få spela med i Ringo All Stars måste man ha haft minst 2 låtar på Top-5-listan i Amerika.
Bäst var Rick Derringer, Edgar Winter och Richard Page. Bandets tolkning av Edgar Winters "Frankenstein" var suverän och en av kvällens stora behållningar,
här i originalversionen:
Ett axplock med bilder från kvällen:
Ringo Starr & His All Star Band live at Liseberg, Gothenburg, Sweden june 10th 2011
8 spårvagnsminuter från mitt hem i Mölndal ligger Sveriges finaste Folkets Park: Liseberg. Varje sommar köper jag ett årskort, i år kostar det 195.- kronor vilket jag tjänat in på 3 besök eftersom entréavgiften är 80.- kronor.
Årets första konsert för min del var Bryan Ferry den 27 maj, på Stora Scenen. Jag hade låga förväntningar men blev positivt överraskad - Gubben håller än - och jag kände mig ung på nytt, förflyttad till 70- och 80-talet.
Göteborgs-Posten gav tre fyra fyrar, jag hade gett fyra!
GP:s recension:
"Vissa saker tror man bara inte ska äga rum. Bryan Ferry på Lisebergs stora scen är ungefär lika bisarrt som David Bowie som gäst i Bingolottos studio i Gamlestan. Det är lika bra att erkänna direkt: jag kände oro inför kvällen, inför inramningen. Skulle Bryan Ferry, mannen som sjunger kärlekssånger som ingen annan, min gamle hjälte, bli en pajas nu? Skulle allt bli en känslostum sufflé av nostalgi och ändlösa solon?
Härligt då att Ferry dyker upp på scen nästan lika elegant som på omslaget till More than this, i mörk kostym och koboltblå skjorta, river av klassikerna I put a spell on you och Slave to love i sköna versioner, med den sammetslena rösten i behåll, och tar död på alla dubier.
Visst, det ska villigt erkännas: konserten har sina svagare partier: framförallt låtarna från senaste albumet Olympia, och en del lite väl utdragna gitarrsolon. Men vad gör det när Ferry så uppenbart har kul på scen både som sångare och instrumentalist, och bjuder på såväl munspelssolo (i Just like Tom Thum's blues) som vissel-solo, det senare under en uppspelt men innerlig Jealous guy.
Bryan Ferry är i fin form: avslappnat sofistikerad och uppbackad av ett tajt band där pianisten Colin Good och saxofonisten Jorja Chalmers sticker ut som enastående. Sångaren blandar och ger ur sin rika låtkatalog, även om det hade varit att föredra att renodla urvalet för att göra spelningen mindre splittrad. Att ha både dansare, körtjejer, och en videoskärm med händelserik, stundtals animerad, film är generöst och lyxigt, men ändå lite överdrivet just här. Det hade fungerat bättre på en scen av annat slag.
Att sångaren sitter bakom sitt keyboard i Avalon är oförlåtligt. Ett helt instrumentellt parti tillhör däremot höjdpunkterna, liksom en inspirerad Let's stick together där Bryan Ferry mot slutet ylar som en varulv och ser helt lycklig ut.
Tolkningen av Dylans Make you feel my love framkallar rysningar: så fantastiskt bra, halvakustisk med grym sång och helt väsenskild från Bob Dylans i sig så fina originalversion.
Andra Dylan-låtar från Ferrys hyllningsskiva Dylanesque fungerar sämre, men Bryan Ferry vågar och vinner och lyckas nästan vissa ögonblick förvandla nöjesparken till en soft nattklubb i en cool storstad i slutet av 1970-talet."
-Göteborgs-Posten-
"I love to watch that thing over there" -Bryan Ferry
Tisdag den 31 maj var det dags för årets andra konsert, denna gång på Taubescenen : Janne Schaffer.
Som vanligt kan jag inte låta bli att äta Evert Taubes "Monsunsoppa" tillsammans med ett glas av husets vita - ett måste på Liseberg som jag rekommenderar varmt!
Janne Schafferberättade och spelade smakprov ur sin repertoar 40 år som artist - bland annat från tiden som han bodde tillsammans med Bob Marley i en källarvåning i Stockholm på 60-talet, och hans samarbete med Ted Gärdestad och ABBA.
"Brusa högre lilla å" fanns så klart med på konserten:
...liksom denna vackra melodi:
Ikväll klockan 20:00 är det dags för årets tredje konsert: Ringo Starr & His All Star Band:
