Germany douze points, del 12: La Brass Banda

Det sägs att man alltid ska spara det bästa till sist. La Brass Banda med sin Lederhosentechno tillhör mina absoluta favoriter. De är från Chiemgau i Bayern, spelar blåsinstrument och sjunger på bayerska. 

Bandet bildades 2007 och gjorde succé 2008, då de med mopeder åkte till Wien och finalmatchen i fotbolls-EM. De spelade sina konserter från en traktor med anhängare inför en begeistrad mångtusenhövdad publik. 

La Brass Banda har turnerat flitigt i Ryssland och i Zimbabwe, de har spelat på Roskildefestivalen men aldrig i Sverige mig veterligen. De har snabbt blivit populära i hela Tyskland trots att dom flesta utanför Bayern inte begriper deras texter. Musik är trots allt universell.

La Brass Bandas musik är fysisk. Den sprider sig i hela kroppen och det går helt enkelt inte att sitta still till den. 

Nedan deras finalbidrag Nackert. De uppträder förresten alltid barfota. 

La Brass Bandas officiella hemsida och Facebooksida

Nedan en livespelning från musikfestivalen i ungerska Sziget: 

Har du inte fått nog kan du se en hel timmes konsert med dom från Chiemsee Reggae 2012 här,

 inspelad av ZDF. 

I ett av mina första blogginlägg presenterade jag La Brass Banda under rubriken Lederhosen-Techno. 

Det finns fortfarande kvar. 

Samtliga delar av Germany douze points finns samlade här. 

Ska, punk, rap och rock mot rasism

Idag bjuder Don Christos värld på turkisk skapunk och tysknigeriansk rap:

Det är nu 20 år sedan kravallerna i Rostock-Lichtenhagen. 1992 hade det precis gått 3 år sedan järnridån mellan Öst- och Västtyskland raserades och muren föll. Ingen ville köpa Trabantbilar eller andra DDR-produkter längre. Tysklands östra del drabbades av massarbetslöshet, samhället raserades och över en natt förvandlades allt vad man hittills trott på till ingenting. De socialistiska parollerna som hängde på plakat och över fabriksportarna var ingenting värda längre. Landet var bankrutt.

I Västtyskland var man van vid gästarbetare från andra länder sedan 1960-talet, medan man på östra sidan på sin höjd hade sett sovjetiska soldater eller vietnameser och angolaner som arbetade av sitt bistånd och levde i slutna baracker.

Att politikerna i det återförenade Tyskland centralt beslutade att fördela flyktingar jämnt över hela landet var som en tidsinställd bomb. I Rostock-Lichtenhagen kom det till våldsamma kravaller där nynazister tände eld på flyktingbostäderna allt medan tusentals från lokalbefolkningen hejade på och applåderade. Kravallerna kom som en chock för Tyskland, som hittills betraktat sig som ett generöst flyktingmottagarland.

Kravallerna blev startskottet för en stor antirasismrörelse över hela landet. Bland annat i Köln samlades 100.000 människor till en solidaritetskonsert mot rasism och nynazism. 

Igår firades 20-årsjubileet av denna konsert, som på kölsch heter  Arsch huh, Zäng ussenander. (Det går inte att översätta till svenska.) Konserten samlade 80.000 människor och musikband från hela världen samt lokala band från Köln och runtom, och den direktsändes i WDR Fernsehen. 

Athena är ett skapunkband från Istanbul. De var först ut i gårdagens konsert. Om du följer Eurovision Song Contest kanske du minns att de deltog där 2004 med låten "For Real", de placerade sig på plats 4.

'


Athenas officiella hemsida. 

Personligen föredrar jag låtar som den här, Serseri Mayın:

 


Adé Bantu är en tysknigeriansk rappare född 1971 i London. I Tyskland är han mest känd som grundare av det antirasistiska musikkollektivet Brothers Keepers.

2005 belönades han med Kora Awards för sin skiva  Fuji Satisfaction. Kora Awards är Afrikas motsvarighet till Grammy. 


Så här låter Adé Bantu:







För dig som kan tyska, en sammanfattning av gårdagens konsert samt presentation av artister på Funkhaus Europas hemsida. 

Fler inlägg om t.ex. Tyskland, Turkiet, Nigeria eller WorldMusic hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:

El Gusto - förtrollande film om chaabimusiken i Algers casbah

Göteborg International Film Festival 2012 

Min tredje musikdokumentär denna festival, efter Mississippi-Blues i Times Like Deese, och Haitis fantastiska storband Septentrional i When The Drum Is Beating, - var det dags att bänka sig i Bergakungens salar framför El Gusto, en, vad det skulle visa sig, fantastisk film om återföreningen av gamla chaabimusiker, som splittrades vind för våg efter Algerietkriget på 1950-talet. 

Regissör och en del av musikerna var närvarande vid visningen, och sällan har jag sett en så entusiastisk publik i en fullsatt salong en lördag förmiddag ge standing ovations och busvissla efter en filmvisning. Lite slarvigt uttryckt skulle man kunna kalla filmen för en algerisk Buena Vista Social Club. 

Handlingen kort: 

Algers casbah på 1940-talet var en myllrande stadsdel där judar, muslimer och kristna umgicks på ett relativt okomplicerat sätt. Här träffades ett gäng musiker och spelade Chaabi tillsammans, en musikstil som har både judiska, arabiska och andalusiska rötter. 

Men spänningarna mellan folkgrupperna ökade och i samband med inbördeskriget mellan algerier och fransmän som bröt ut 1954 skingrades männen för vinden. 

Filmaren som själv har rötterna i Algeriet men växt upp i Europa, träffade av en händelse en av de gamla musikerna i en antikshop i Alger. I sju års tid har hon jobbat med filmen där de åldrande männen slutligen återförenas vid en spelning i Paris.

Regi: Safinez Bousbia, Frankrike/Algeriet/Förenade Arabemiraten, 2011

Filmen gav mig en energikick som höll i sig i flera dagar. En klar 4:a, men med tanke på det enorma arbete Bousbia lagt ner på att leta upp och sammanföra alla dessa musiker blir det full pott från mig.

Betyg: fem mölndalskråkor

Abdel hadi Halo & The El Gusto Orchestra Of Algiers på spotify

El Gusto på facebook

Filmens hemsida här. 

El Gusto, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Från Italien till Haiti - Love it or leave it!

Göteborg International Film Festival pågår för fullt, och i söndags såg jag två intressanta dokumentärer. 

I Italy: Love It Or Leave It  tar paret Luca Ragazzi och Gustav Hofer med oss på en bilresa genom Italien med sin Fiat 500, som skiftar färg flera gånger under filmens gång. Det är en slags uppgörelse med sitt hemland, med glimten i ögat och en typ av hatkärlek till Italien.  

Resans mål är att Luca skall övertyga Gustav om att Italien trots allt är ett bra land att leva i. Vi träffar Berlusconianhängare, ägaren till en Mussolini-Souvenirshop, och afrikanska slavarbetare i södra Italien. 

Miljöskandaler, mafia, och ruinstäder med påbörjade betongskelett, eftersom byggherrarna stuckit med fondpengar de fått från stat, kommun och EU.  

Vi får oss till livs det ljuva Italien samt dess bråddjupa avigsidor.  

För två år sedan var de i Göteborg och visade Suddenly, last winter där de gjorde upp med den katolska kyrkan som enträget kämpat för att homosexuella i Italien inte skall ha samma rättigheter som alla andra. Mycket sevärd även den. 

Efter den visningen berättade de att de var mycket förtjusta över vår arkitektur. De hade vandrat genom Göteborg i flera timmar och beundrat våra vackra byggnader. Det omdömet tyckte jag var anmärkningsvärt, att komma från två personer som lever i Rom. 

Även ikväll var Lucas och Gustav närvarande efter filmvisningen för att svara på frågor. Det gemensamma med deras dokumentärer är att de mitt i allt det negativa och bisarra alltid behåller sin humor, så att man skulle kunna kalla deras filmer för feelgood-dokumentärer.  

Jag skall inte avslöja huruvida de lämnade Rom för Berlin, men bilden nedan ger kanske en ledtråd.  

Hemsidan för Italy: Love It Or Leave It här 

Regi: Gustav Hofer, Luca Ragazzi, Tyskland/Italien, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor (=mycket bra)

Italy: Love It Or Leave It, trailer:

Kvällens andra dokumentär var When The Drum Is Beating  I över 50 år har den omtyckta musikgruppen Septentrional burit Haitis folk genom sorg, diktatur, glädje, kaos, naturkatastrofer och drömmar om demokrati. 

Gruppens musik är en korsning mellan kubanskt storband och voodootakter, och med dess hjälp får vi genom gamla journalfilmer och intervjuer med haitier en redogörelse över Haitis tragiska historia. 

Det är delvis grymma bilder vi ser: Papa Docs milis Tonton Macoute som avrättar motståndsmän, och jordbävningskatastrofen med 300.000 dödsoffer. Haiti är ett land i nästan ofattbar djup fattigdom. 

Som filmfestivalens Niclas Goldberg skriver i programmet: "Det är tack vare musiken som ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet överlevt. Musik är liv, politik och kärlek."

Fantastiskt storband med ett underbart gung. Filmen är ett slags haitisk Buena Vista Social Club. Jag visste inte så mycket om haitisk kultur och musik, det gör jag nu.   

Hemsidan till When the drum is beating här.  

Regi: Whitney Dow, USA/Haiti, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor (=bra)

When The Drum Is Beating, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

Se även min recension av musikdokumentären från bluesens Mississippi: Times Like Deese

------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Draken har landat, festivalprogrammet är här

Biograf Draken, Göteborg

Göteborg International Film Festival närmar sig med stormsteg. Igår släpptes programmet på nätet och jag har som traditionen bjuder, ägnat flera timmar åt att hitta just mina filmer bland de hundratals visningarna under de 11 dagar som festivalen pågår.  

Det är alltid ett himla sjå, eftersom en del filmvisningar krockar med andra som jag också vill se - en del passar inte mina arbetstider. Varje år är jag i valet och kvalet och tvingas saka bort intressanta filmer. Men man kan inte ha allt här i livet, som min mor alltid sa. 

Filmfestivalen är för mig, jämte bokmässan en av årets höjdpunkter. Det är ett utmärkt sätt att resa jorden runt genom att se film från länder, vars filmer aldrig kommer upp på någon svensk bioduk i vanliga fall. Även i år har jag lyckats välja ett 30-tal, det blir ungefär tre per dag. 

Jag tänker även i år skriva korta recensioner på de filmer jag sett. På senare år har jag valt mer och mer dokumentärer. Kanske beror det på att jag sett mig mätt på fiktion under alla år av filmkonsumtion både på bio och TV. 

Tre musikdokumentärer har jag valt i år, och som en liten försmak tänker jag presentera en av dom, som jag tror ska bli kul att se. 

Filmen heter "When The Drum Is Beating" och är inspelad på Haiti. Så här beskrivs den i programmet: 

"I över 50 år har den omtyckta musikgruppen Septentrional burit folket genom sorg, diktatur, glädje, kaos, naturkatastrofer och drömmar om demokrati. Gruppens korsning mellan kubanskt storband och voodootakter förkroppsligar en särskild haitisk egenskap, förmågan att hitta skönhet på dunkla ställen. 

I denna passionerade och mycket livsbejakande dokumentär sammankopplas det berömda bandet och dess medlemmar med Haitis stormiga historia. Det är tack vare musiken som ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet överlevt. Musik är liv, politik och kärlek." 

          Regi: Whitney Dow, USA/Haiti, 2011

          Tal: engelska/kreol

          Text: engelsk
          Längd: 1 tim 24 min

Nedan kan du se trailern: 

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Youssou N´Dour for president!

En av mina idoler, den senegalesiske sångaren Youssou N´Dour meddelade i veckan att han skall sluta med musiken för att istället satsa på presidentvalet i februari. Han buntas slarvigt ihop med musikgenren World Music - med det menas all musik som inte produceras i England och USA och som inte passar in i mainstreamfållan. 

Trots sina framgångar i väst, med Peter Gabriel, Sting, Paul Simon, Bruce Springsteen m.fl. har han aldrig flyttat ifrån sitt hemland Senegal, där han är en älskad och aktad kulturpersonlighet. I maj 2010 uttalade han sig bland annat kritiskt mot president Abdoulaye Wade, och anklagade honom för att förbereda sin son för att ta över presidentskapet efter honom

I en tv-intervju konstaterar Youssou N'Dour att han inte har någon högre utbildning, men att det kompenseras av hans ”kompetens, engagemang, stränghet och effektivitet”.  

- "Jag har studerat i världens skola. Att resa lär en lika mycket som böcker."

Jag önskar Youssou N´Dour lycka till i valet,  

men hoppas också att han inte kommer att överge musiken. 

Länkar: 

Rolling Stone,

The Guardian,

News One for Black America,

Colorlines,



Youssou N´Dour när han är som bäst




Titta gärna in hos bloggkollegan  Svarten. 
Där finns en intressant intervju med Youssou N´Door.




Även Tonårsmorsa Fatou har bloggat om Youssou N´Dour: 
"Ett musikaliskt geni i politiken"


----------------------------------------------------------------------------------

Cesaria Evoria, en av världens stora röster har gått bort

Cesaria Evora

Ännu en av världens stora röster har tystnat. I lördags dog Cesaria Evora, den främsta tolkaren av Kap Verdes musikgenrer morna och coladera, samt den portugisiska fadon - och en av mina favoriter, vars vemodiga och intensiva musik jag ofta softat och gungat till. Cap Verde hedrar henne med två dagars landssorg.  

Hon har kallats allt från "Barffotadrottningen" (eftersom hon oftast uppträdde barfota på scen) till Kap Verdes Billy Holiday. Hennes röst talar dock mycket gott för sig själv.

Här följer lite länkar med mer info om Cesaria, samt fler musikvideor. På Spotify hittar du mängder av hennes musik.

Cesaria Evora (1941-2011): One of the Great Divas, Too Little Known, Huffington Post 

Cesária Évora obituary, The Guardian 

Cesaria Evora, The Blues - That Jazz

Mama Africa in Oslo

Första gången jag lyssnade på Angelique Kidjo var i början på 90-talet, på Chalmers Summerclub. Hon fick den lilla klubben att koka, med sina heta rytmer! Därefter har jag sett henne på Rondo och på Vågen. Konserten på Vågen ägde rum dagen efter den förfärliga Backabranden, då 64 ungdomar dog i flammorna på ett diskotek vid Backaplan.

I fjol gav Angelique en bejublad konsert på Götaplatsen, inför tusentals entusiastiska och dansande fans. Hon höll ett litet minnestal om Backabranden, och sjöng en underbar vacker version av "Petit fleur" till minnet av offren. Då ville arrangörerna ställa in konserten, men hon vägrade. Hon berättade, att i Afrika hedrar man sina döda med att dansa och sjunga. 

Energiknippet från Benin, som älskar att dansa, var något vingklippt den dagen. Hon hade stukat foten vid en konsert tidigare i veckan i Italien, och fick genomföra kvällens konsert ömsom sittandes, ömsom halvt ståendes. Men det gjorde ingenting! Kidjo gav järnet från början till slut. 

Under "Mama Africa" begav hon sig med kryckor och ledsagare ner för trappan mot publiken. En del av dem lockade hon med sig tillbaka, och hela konserten avslutades med "Agolo" och dansande fans på scenen. För min del är denna konsert ett minne för livet!

På YouTube hittade jag häromdan två klipp från Nobels fredskonsert i Oslo förra helgen. I det första, Mama Africa utför hon ett mästerverk: hon får den annars så stela konsertpubliken att sjunga, hoppa och studsa av glädje.  

I klipp nummer två sjunger hon Curtis Mayfields soulklassiker Move on up tillsammans med samtliga artister i en grande finale. Du som missade tv-sändningen: klicka och njut! 

Mama Africa





Move on up

Till slut kanske man borde nämna något om årets pristagare, 

du kan läsa om dem här på fredspriskommittéens hemsida. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

A Family Portrait In Black and White

Igår visade Doc.lounge Göteborg, enligt min mening, säsongens starkaste dokumentär: 

A Family Portrait In Black & White. Vi får möta Olga, som lever på den ukrainska landsbygden och uppfostrar 16 föräldralösa barn, majoriteten av dem är färgade. 

I Ukraina är 99 % av befolkningen vit, här råder starka fördomar och nationalistiska rörelser paraderar uniformsklädda på dagarna, kvällstid går de på jakt efter mörkhyade som inte sällan misshandlas till döds. 

En stark film som går ända in i hjärtat, inte bara om rasism utan framför allt om civilkurage och föräldralösa barns villkor. En scen i filmen som gjort starkast intryck på mig, är när ett av barnen blev tvångsintagen på en internatskola för barn med psykiska funktionshinder. 

Olga fick inte besöka barnet på över en månad. När hon träffar barnet enskilt i skolans park, berättar det om skolans uppfostringsmetoder: Har ett barn gjort något dumt, läggs det på ett bord, viras in i blöta sängkläder, spänns fast och får ligga där tills lakanen har torkat. 

Jag hoppas att filmen får spridning i Sverige. Danmarks Radio är en av producenterna, så chansen finns att vi får se den på TV så småningom. 

Filmen gav mig inblickar i en värld som jag inte hade någon aning om. Den får högsta betyg av mig: 5 Mölndalskråkor!

Family Portrait in Black and White på IMDb , filmens hemsida här

Intervju med filmens regissör Julia Ivanova

Under kvällen fick jag också tillfälle att få träffa en av mina favoritbloggare i r l:
Vodka beat - röster från öster. 

För den intresserade av musik från öst, bortom mainstream pop terrorns allfarvägar är Vodka Beat ett måste. Här ges tips om musik och video från Östeuropa och andra ställen. 

Från rysk rock till serbiska blåsorkestrar via moldavisk pop och ukrainska schlagers. Ibland lite sibirisk strupsång, sydostasiatisk psykedelia eller indisk filmmusik bara för att.

Vodka Beat på Doc.lounge

Timmen före filmen blandade Vodka Beat friskt ur sin samling östeuropeiska musikvideos, superbt!

Denna video var inte med, jag hittade den på YouTube idag - en av de populäraste folkvisorna i Ukraina, håll till godo:

Allt är inte svart eller vitt, eller?

James och Daniel Kelly är tvillingbröder, den ene svart, den andre vit. Men det är inte bara hudfärgen som skiljer dem åt.  

Läs deras historia på 

The Guardian

Joëlle Ursull nådde 1990 en 2:a placering i Eurovision Song Contest med låten White and Black blues skriven av Serge Gainsbourg. Hon var en av tre sångerskor i den franska zoukgruppen Zouk Machine som var stora på den svarta musikscenen i Frankrike mellan 1986 och 1992.

Cornelis och hiphop på lågtyska

Idag blev jag alldeles varm om hjärtat efter att ha lyssnat på radioprogrammet Musihkka i radions P2. Det är en musikserie som behandlar minoritetsspråk, och denna vecka hade turen kommit till min födelsestad Bremen.  

I norra Tyskland talar fortfarande cirka 5 miljoner lågtyska. Själv talar jag det inte men förstår det om jag anstränger mig. Det finns ju flera olika dialekter som skiljer sig mycket från varandra beroende varifrån man kommer.   

Språket är dessvärre på utdöende, men fortfarande växer barn upp med lågtyska som sitt modersmål.

Andra officiella minoritetsspråk i Tyskland är danska, sorbiska, romani och frisiska.

40 % av det svenska språket består av låneord från lågtyskan, eller nedderdüütsch som man också säger.

Hör språkforskaren som berättar att nära 40 procent av svenskan är grundat på lågtyska, och träffa killarna som blivit stora med sin hiphop på platt. Men träffa också den svensktalande musikern som sjunger Cornelislåtar på sitt modersmål och få en livekonsert i en bunker från andra världskriget genom att klicka på "senaste sändningen" här.

Lite musik op platt:




Vill du fördjupa dig i Bremen, lågtyskan, musiken och historien
finns det massor med matnyttiga länkar här på Sveriges Radio:s hemsida - den innehåller ett bildspel från Bremen också.

Kulturnatta i Mölndals Kvarnby 2011 - med muzika!

Här kommer lite bilder jag tog under Kulturnatt i Kvarnbyn idag. 

Klicka på dem om du vill se dom i större format!

På vägen till Kvarnbyn finns det ett legalt kommunalt klotterplank:

Vi började traditionsenligt med intag av mat och malt på Kråkans Krog vid kvarnfallet. Pepparsteken med de vitlöksmarinerade potatisarna slank lätt ner, likaså det utmärkta ölet Lager No. 1 från Dugges bryggeri.

Fasader med ljusprojektioner:

Bilder från konstutställningarna:

Vi måste tyvärr vänta ute

Utsikt från Mölndals Konsthall mot forsen och Mölndals museum

Brassensemble Kletzmer från Mölndals Kulturskola framförde ett fint och svängigt program med Balkantoner: 

Mina idoler Andra Generationen på scen: de förenar det gamla och nya Sverige med en fantastisk mix av det bästa från Balkan, hiphop och svensk schlager. 

Otis Sandsjö

Teddy Paunkoski

Vlatko Gicarevski

Stevan Tomulevski

Mats Nilsson

Mats Nilsson

Vlatko AG Ancevski

Några scenbilder:

Konserten avslutades med ringdans till Du gamla Du fria i Balkantakt

Läs gärna också vad jag skrev Inför Kvarnbyns kulturnatt

Brezen och I.P.A. - Det ska va gött å leva!

Denna vecka har jag bara varit ledig en dag, och det var i fredags. Jag har alltså missat det mesta av årets Göteborgs Kulturkalas. 

En sak som jag aldrig hoppar över är International Street Market vid Gustav Adolfs Torg. Där bjuds varje dag mat från hela världen. 

Passade på att storhandla. Nu är skafferiet fylld med goda tyska rökta korvar, och frysen med bayerska Brez´n. 

Några Apfelstudel fick plats i kylen, så mitt matbehov är säkrad de närmaste veckorna.

Don Christos matkorg:

Don Christos favoritbayrare: LaBrassBanda

Fredagkvällen tillbringades i glada vänners sällskap på Haket. 

Jag deltog i fredagsquizzen och njöt av bl.a. Rug I.P.A. från danska bryggeriet Raasted.

Fatet sattes på igår - en fantastisk god välhumlad IPA med citrustoner.

Balkanröj med Andra Generationen på Nefertiti

Igår var det Balkanröj på Nefertiti i Göteborg. 

Balkanpopens giganter i Andra Generationen levererade som vanligt ett fantastiskt fyrverkeri av rytmer. 

Den som aldrig upplevt en livekonsert med AG har missat något - det är nämligen "live" deras musik måste upplevas.   

Här deras hemsida

Så här beskrivs bandet på Wikipedia

Några bilder jag tagit under gårdagens konsert. 

Klicka på dom om du vill se i större format:

Stevan Tomulevski

Otis Sandsjö

Vlatko Gicarevski och Teddy Paunkoski

Vlatko Ancevski

Mats Nilsson

Svårt att sitta still när Andra G spelar

<

Vlatko Gicarevski, Teddy Paunkoski och Stevan Tomulevski

Mats Nilsson

Andra Generationen på min 50-årsdag  

på The Rover i Göteborg 30 maj 2009: 

Han som klappar i händerna är jag