Mina 5-i-topp-filmer vid årets Göteborg International Film Festival

Kön inför Purge (Utrensning) utanför ett slutsålt Draken i måndags

Ännu en filmfestival är slut. Jag känner mig fortfarande vimmelkantig efter denna berg-och-dalbana av intryck och känslor. Tjugotvå spelfilmer och dokumentärer hade jag valt ut bland hundratals filmer från ett drygt 80-tal länder. Just att få uppleva film från länder man aldrig ser något ifrån i vanliga fall, som aldrig kommer upp på biorepertoaren - det är det finaste med denna "folkfest" som jag besökt ända sedan 1979 då det hela startade. Och folkfest är det! Under de elva dagarna som festivalen pågår verkar hela Göteborg gå på bio. Man träffar andra cineaster under och mellan visningarna, berättar om varandras filmer över en öl på puben efteråt.

När jag gått igenom mina filmer så här efteråt har jag upptäckt att en majoritet av dem är europeiska. Jag kan inte förklara varför, eftersom jag tidigare år alltid haft med filmer från alla kontinenter. Jag får skylla på tablån och mitt arbetsschema. De första sju dagarna arbetade jag heltid och kunde bara se en eller två filmer på kvällstid efter jobbet. Nästa år kanske man ska ta semester?

Innan filmen börjar visas alltid en vignette. Nedan årets som jag nu sett 22 gånger: 

Här är mina TOP-5 filmer i år: 

Om du klickar på filmens titel kan du se trailer, min recension m.m.

1. Jakten, Danmark

Regi: Thomas Vinterberg

med Mads Mikkelsen och Alexandra Rapaport

2. Kapringen, Danmark

Regi: Tobias Lindholm

med Johan Philip Asbæk och Søren Malling

3. Purge (Utrensning), Finland

Regi: Antti Jokinen

med Laura Birn och Peter Franzén

4. Zero Dark Thirty, USA

Regi: Kathryn Bigelow

med Jessica Chastain och Fares Fares

5. Cloclo (My Way), Frankrike

Regi: Florent-Emilio Siri

med Jérémie Renier

Bästa dokumentär: Los Increibles, Spanien

Regi: David Valero

Fler inlägg från årets filmfestival hittar du om du klickar på etiketten GIFF2013 nedan:

Smokin´Fish - Göteborg International Film Festival

Smokin´Fish

Regi: Luke Griswold-Tergis, Cory Mann, USA/Kanada, 2011

"Unge Cory är till hälften Tlingitindian och har till största delen växt upp med sin mammas indianska släkt i sydöstra Alaska. Där vårdas fortfarande de indianska traditionerna. Större delen av året lever Cory ett modernt liv och driver sitt eget företag som säljer kläder och tyger med traditionella indianmönster - tillverkade i Sydostasien på postorder. 

Två månader om året kallar vildmarksådran och då drar han norrut dit han växte upp för att fiska och, enligt gammal tradition, röka fångsten. Filmen skildrar både Tlingitindianernas historia och Corys egen uppväxt. 

En berättelse befriad från all nostalgi kring urbefolkningens umbäranden istället ett starkt porträtt av en alternativ västerländsk livsstil vi sällan ser skildrad. Mycket bra regidebut!"

-Ulf Sigvardson, GIFF-

Mycket bra skildring av Tlingitindianernas levnadsvillkor i dagens Alaska, med fantastiska naturbilder. Med Corys och hans familjs berättelser går dokumentären även bakåt i historien, och illustrerar de första möten mellan indianerna och ryssarna. De flesta dukade under av sjukdomar som mässling. När ryssarna kom bestod tlingitstammen av 15.000 människor, trettio år senare var de bara 700. Intressant och lärorik dokumentär. 

Betyg: fyra kråkor

Filmens officiella hemsida

Filmens Facebooksida

Samtliga filmer jag sett och recenserat på årets Göteborg International Film Festival finns samlade under GIFF 2013 här. 

Los Increibles - Göteborg International Film Festival

Los Increibles

Regi: David Valero, Spanien, 2012

"Regissören David Valero tar fasta på att de verkliga superhjältarna finns mitt ibland oss. De tre människor han följer, på mycket nära håll, utkämpar sina egna privata fajter i den odramatiska, men ändå så dramatiska vardagen. 

Juan har förlorat sin arm, och i förlängningen sitt äktenskap, i en bilolycka. Nu har han bestämt sig för att ta sig ur depressionen med hjälp av en elektrisk protes och kontaktannonser. 

94-åriga stålmormor Maria överraskar släkten med sin espri varje dag. 

Joanna måste ta sig igenom dagarna med man och två små flickor även efter beskedet om att hon har obotlig cancer. 

De tre historierna flätas samman och korsbefruktar varandra genom suverän klippning."

-Karoline Eriksson, GIFF-

Mycket finstämd dokumentär om tre personer som verkligen är vardagshjältar, bra klippning och musik. Människor vars personligheter träder fram när deras livsöden skildras. Filmen berörde mitt hjärta, men det blev aldrig kladdigt eller smetigt. Mycket sevärd och jag är riktigt glad över att jag valde denna visning. 

Betyg: fyra kråkor

Så här tyckte Variety om filmen.

Filmens officiella hemsida

Samtliga filmer jag sett och recenserat på årets Göteborg International Film Festival finns samlade under GIFF 2013 här. 

Film bland drakar, kungar, prinsar och prinsessor

Biograf Draken, Järntorget, Göteborg/ Foto: Christian Schickhardt

Det här är mitt första filminlägg för i år, och fler kommer det att bli. Jag kommer att kortrecensera och betygsätta samtliga 23 filmer jag valt ut bland årets hundratals visningar. 

Klicka på bilderna för större format.

Nästa torsdag, den 24 januari, kommer jag att smygstarta årets Göteborg International Film Festival med premiären av Kathryn Bigelows senaste film Zero Dark Thirty, på Göteborgs finaste biograf Draken.
Filmen handlar om USA:s jakt på Osama bin Laden. Är den bara hälften så bra som hennes tidigare film, Hurt Locker, är jag nöjd.

Två av filmerna, som även kommer att gå upp på Hagabion senare i år, utmärktes igår i München med Bayerns filmpris (Bayerischer Filmpreis). Det är den näst finaste och betydelsefulla utmärkelsen en tysk film kan få, efter tyska filmpriset (Deutscher Filmpreis). 

Bayerska filmpriset delas årligen ut sedan 1979 av Bayerns regering vid en gala på Prinzregententheater, och festakten direktsänds i TV. En av årets högtidstalare var prins Leopold av Bayern. Han delade ut priset för årets "junior artist" (jag hittar inget svenskt ord) till Sabin Tambrea för sin roll just som Kung Ludwig II i filmen med samma namn. Filmen hade biopremiär i julas, och priset är på 10.000 Euro. 

Sabin Tambrea

Fotot har jag tagit från Sabin Tambreas officiella hemsida, där du även kan se en trailer av filmen. Personligen hoppas jag att filmen hittar sina vägar till Sverige. Strax innan jul besökte jag München och slottet Neuschwanstein, som är ett av "sagokungens" många skapelser. 

Slottet Neuschwanstein/ Foto: Christian Schickhardt

Slottet Neuschwanstein/ Foto: Christian Schickhardt

Ludwig II har en intressant biografi, och många har fascinerats av hans liv - bland annat italienske mästerregissören Luchino Visconti. 

Han spelade in Ludwig 1972, med Helmut Berger som Bayernkungen och Romy Schneider som drottning Elisabeth av Österrike. Här ett litet klipp. 

Pris för bästa kvinnliga huvudroll delades ut till Barbara Sukowa för rollen som Hanna Arendt i Margarethe von Trottas film med samma namn. 

Barbara Sukowa

Sukowa tillhör mina tyska favoritskådespelerskor, inte bara för att hon är född i samma stad som jag, Bremen - utan för fantastiska rolltolkningar i filmer som Lola och Rosa Luxemburg, samt tv-serien Berlin Alexanderplatz. Hon lever numera i New York, och när hon inte filmar, sjunger hon i rockbandet The X-Patsys. Lyssna på ett smakprov här på X-Patsys myspacesida. 

Regissören Margarethe von Trotta belönades vid gårdagens gala med årets hederspris för sitt livslånga filmskapande - för filmer som Katharina Blums förlorade heder och Rosenstrasse. Hon kommer att närvara vid filmfestivalen i Göteborg, och presentera filmen Hanna Arendt, om en av Tysklands största kvinnliga filosofer. Fem av hennes filmer kommer i vår att visas på Cinemateket i Göteborg, som nyligen flyttat sina visningar från Bio Capitol till Hagabion. 

Årets pris för bästa dokumentär gick till Markus Imhoof för More than Honey. Den svenska titeln är "Inte bara honung", och Freddy Olsson presenterar filmen i festivalprogrammet så här: 

"Redan Albert Einstein sade att om bina dör så dör mänskligheten bara veckor senare. Ekosystemet är helt beroende av den pollinering som bina står för. Men den sjukdom som grasserar i världens biodlingar har redan tagit död på hela populationen i delar av Kina. Där tvingas idag bönderna själva pollinera för hand. Gifter, utsläpp och monokultur inom jordbruket förvärrar situationen. Nu måste insektsexperter tämja mördarbin för att honung ska produceras. [Inte bara honung] berättar om binas roll med fina animationer och spektakulära närbilder på flygande bin. En vacker film med både oundgängligt budskap och personlig förankring. Regissörens familj har genom historien haft stora biodlingar på schweiziska alpsluttningar."

På utmärkta filmbloggen Chino Kino hittar du samtliga årets pristagare, den är skriven på engelska. 

Kan du tyska, klicka här.

Vill du läsa mer om årets festivalfilmer från det tyskspråkiga området?
Goetheinstitutets Tysklandsblogg Alles Autobahn presenterar flera tyska filmer som visas på Göteborgs filmfestival. 

Till sist lite Bayernhistoria: 

En del kanske undrar varför Bayern kallas för fristat, "Freistaat Bayern" som det står på skyltarna när man åker in i landet. Bayern är Tysklands till ytan största delstat med 12 miljoner invånare. "Freistaat" började man kalla sig i samband med revolutionen 1918 då man gjorde sig av med kungahuset Wittelsbach. Ludwig III avsattes och den 8 november utropades republiken och "fristaten" Bayern. Under en kort tid var Bayern en socialistisk rådsrepublik, innan staten blev en del av Weimarrepubliken. 1923 gjorde österrikaren Adolf Hitler ett kuppförsök, men misslyckades och sattes i fängelse.

                      Läs och lär mer på Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bayern

I detta inlägg får du en rundtur genom filmstaden Bavaria Filmstadt i München, samt se en unik filminspelning där min dotter och jag spelar två av huvudrollerna. 

Vill du läsa fler inlägg om film, Bayern, eller Tyskland klicka på respektive blå etikett nedan. Inlägg med anknytning till årets filmfestival kommer att finnas under etiketten GIFF2013.

5 Broken Cameras - som en kniv i hjärtat

5 Broken Cameras är ingen vanlig tv-dokumentär om livet på Västbanken. Det är en utomordentlig välgjord och gripande ögonvittnesskildring som går rakt in i hjärtat, och absolut värd en större publik än de tretton personer som såg filmen på Hagabion igår.


Det som gör filmen unik är att den berättas inifrån - som GP:s recesent skriver:

..."om människorna i Bil´in, om deras motstånd och om de som dött för rätten att leva i frihet. Den ställer indirekt frågan om de unga som växer upp i våld och förtryck kan låta bli att hata.

Emad Burnat är berättarrösten, han är filmaren och vittnet till denna obegripliga vardag. När hans fjärde son Gibriel föddes 2005 skaffade han sig, bonde tidigare, en videokamera. Fem sönderslagna kameror och tolv år senare har Emad Burnat skapat ett unikt dokument – en bildernas meningsfulla bank för det egna och för historiens minne."

Om du så bara skall se EN dokumentär på bio i år är det den här. 

Länkar:

Filmens officiella hemsida

Hollywood Reporter

The Guardian

Rotten Tomatoes

IMDb

Full pott på Svenska Dagbladet







Fler inlägg om Mellanöstern, Palestina, Israel hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:

Film mobitelom - A Cell Phone Movie

Göteborg International Film Festival 2012 

Bosniske regissören Nedzad Begovics A Cell Phone Movie är en sådan konstvideo man kan se rullas upp på tv-skärmar på Documenta eller på en utställning på Moderna Museet i Stockholm - en märklig film som jag fortfarande, efter en vecka, inte har lyckats begripa mig på. 

Jag har dock lärt mig en sak i livet, efter snart 53 år: man behöver inte begripa allt.  

Filmen vann priset för bästa dokumentär på festivalen i Sarajevo 2011. Jag hade gärna velat se de filmer, som denna dokumentär tävlade med tillsammans.  

Filmfestivalens Midhat ”Ajan” Ajanovic beskriver den så här i festivalprogrammet:  

Filmen är en blandning mellan dokumentär och spelfilm, där man kombinerar dokumentärt ljud med visuellt material upphittat i verkligheten. 

Begovic är en filmare som gillar improvisation och ögonblickets ingivelser. Med ett öga för detaljer lyckas han överskrida perceptionens snäva rammar och göra synligt för oss vad som annars är omärkligt inom vardagliga bilder. 

Tack vare en mängd lyckade visuella aforismer ter sig filmen som om Tati eller Andersson gjorde en dokumentär.

Regi: Nedzad Begovic, Bosnien & Hercegovina,

Betyg: 3 mölndalskråkor

A Cell Phone Movie, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Göteborgsepoker - en djupdykning i filmarkivet

Göteborg International Film Festival 2012 

I lördags var det dags igen. En gång varje år gör filmfestivalen en lokalpatriotisk djupdykning i filmarkivet på ett fullsatt Draken och visar kortfilmer från svunna Göteborgsepoker på den över 20 meter breda och 100 kvadratmeter stora duken. 

I Välkommen ombord från 1951 mönstrade vi på en båt i Göteborgs hamn och följde livet ombord under seglatsen ner till Medelhavet. 

I Andra takter från 1985 var det nitar, tuppkam och läder som gällde. Den tunga kängpunken stod Anti-Cimex för medan vi följde basisten Sixten och hans vänner i deras uppror mot Svensson-Sverige. 

I Göteborg från 1973 är det staden själv som har huvudrollen. Vi åker med Paddan, går på Liseberg och spanar in fotbollsmatcherna på Nya Ullevi. Och så visades det reklamfilm, gamla godingar med Margaretha Krook, Ernst-Hugo Järegård och Gösta Ekman m.fl. 

Det är alltid lika underhållande att se dessa filmpaket. Man får många goda skratt över det gammaldags och mossiga språket som talades på den tiden.

Visningen presenterades av Kajsa Hedström från Svenska Filminstitutet.

Har du aldrig besökt Svenska Filmarkivets hemsida, rekommenderar jag verkligen ett besök där. Här finns en utmärkt playfunktion, och det är lätt att söka filmer efter årtal, genre och geografiska platser.  

Filmen Andra takter från 1985, som visades under Drakenvisningen, kan du se på filmarkivets hemsida här. 

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

El Gusto - förtrollande film om chaabimusiken i Algers casbah

Göteborg International Film Festival 2012 

Min tredje musikdokumentär denna festival, efter Mississippi-Blues i Times Like Deese, och Haitis fantastiska storband Septentrional i When The Drum Is Beating, - var det dags att bänka sig i Bergakungens salar framför El Gusto, en, vad det skulle visa sig, fantastisk film om återföreningen av gamla chaabimusiker, som splittrades vind för våg efter Algerietkriget på 1950-talet. 

Regissör och en del av musikerna var närvarande vid visningen, och sällan har jag sett en så entusiastisk publik i en fullsatt salong en lördag förmiddag ge standing ovations och busvissla efter en filmvisning. Lite slarvigt uttryckt skulle man kunna kalla filmen för en algerisk Buena Vista Social Club. 

Handlingen kort: 

Algers casbah på 1940-talet var en myllrande stadsdel där judar, muslimer och kristna umgicks på ett relativt okomplicerat sätt. Här träffades ett gäng musiker och spelade Chaabi tillsammans, en musikstil som har både judiska, arabiska och andalusiska rötter. 

Men spänningarna mellan folkgrupperna ökade och i samband med inbördeskriget mellan algerier och fransmän som bröt ut 1954 skingrades männen för vinden. 

Filmaren som själv har rötterna i Algeriet men växt upp i Europa, träffade av en händelse en av de gamla musikerna i en antikshop i Alger. I sju års tid har hon jobbat med filmen där de åldrande männen slutligen återförenas vid en spelning i Paris.

Regi: Safinez Bousbia, Frankrike/Algeriet/Förenade Arabemiraten, 2011

Filmen gav mig en energikick som höll i sig i flera dagar. En klar 4:a, men med tanke på det enorma arbete Bousbia lagt ner på att leta upp och sammanföra alla dessa musiker blir det full pott från mig.

Betyg: fem mölndalskråkor

Abdel hadi Halo & The El Gusto Orchestra Of Algiers på spotify

El Gusto på facebook

Filmens hemsida här. 

El Gusto, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

The Boy Who Was A King - Berättelsen om Bulgariens Kung Simeon II

Kung Simeon II i choklad

Göteborg International Film Festival 2012 

The Boy Who Was A King är en dokumentär av Andrey Paounov om Bulgariens kung Simeon II (Simeon Sachsen-Coburg-Gotha). Han blev kung blott sex år gammal. 

Mindre än tre år senare hade kommunisterna fördrivit monarkin och tagit makten, och unge Simeon levde i exil i Spanien. Dokumentära bilder av kungen både som landsflyktig och vid makten ställs skickligt mot intervjuer med trogna rojalister i den här ovanliga granskningen av ett land som fångats mellan kronans och kommunisternas respektive misslyckanden å ena sidan, och en osäker framtid med kapitalistisk demokrati å den andra.  

Intervjupersonerna, såväl rojalister som partitrogna kommunister ter sig minst sagt komiska och absurda i sin närmast blinda tro på överhet och högre ideal. Efter 50 år i landsflykt återvänder Simeon II och blir vald till Bulgariens premiärminister. Det är en intressant biografi och historia, du kan läsa mera om Simeon II här på Wikipedia.

Jag visste inte så mycket om varken Bulgarien eller kung Simeon II innan jag såg filmen. Det är en vemodig dokumentär som skildrar ett land på dekis, som inte verkar ha funnit sig tillrätta efter kommunismens fall och omvälvningarna som följt i dess spår. Hoppet som folket hade på kungens återkomst förvandlades snabbt till grus.  

Regi: Andrei Paounov, Tyskland/Bulgarien, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor 

Lite Bulgarienkunskap på Wikipedia

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Times Like Deese - Blues i hjärtat av Mississippi

Måndagens avslutningsfilm vid Göteborg International Film Festival för min del var musikdokumentären Times Like Deese.   

Filmfestivalens Freddy Olsson skriver i programmet:  

I bluesens hemland, Mississippi-deltat och dess bomullsfält, handlar dagens sångtexter om den ekonomiska krisen eller om USA:s första svarta president och de förhoppningar man har på honom. 

Filmen förmedlar att bluesen lever, även om musiken hos en yngre generation ibland tar sig andra uttryck, som rap och hip-hop. Detta är inte arkivbilder av gamla bluesgubbar utan musik mitt i nuet, som politisk kraft och som en påminnelse om hur afroamerikanerna en gång kämpade mot diskriminering och att det är lika viktigt att stå upp för sina rättigheter i dag. 

Som rapparen Enoch 7th Prophet uttrycker det: "My president is black, but the plan stays the same." 

Filmen påminner oss också om en viktig sak vi ofta glömmer bort när det gäller USA: Vietnamkriget på 60- och 70-talet gav upphov till en förlorad generation, om inte två. 

Tusentals unga amerikaner blev inkallade, ofta fattiga och lågt utbildade från landsbygden och småstäderna. Många kom hem traumatiserade och krigsskadade och lever med sviterna från kriget än idag.  

Det som gör bluesen så speciell är att den uttrycker känslor som inte går att uttrycka på något annat sätt: kärlek, sorg och förtvivlan. En bra dokumentär som jag hoppas SVT har vett att köpa in.  

Regi: Maarten Schmidt, Thomas Doebele, Nederländerna, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor (=bra)

Times Like Deese, trailer:




Se också:
Times Like Deese, profilsida på VIMEO


Se även min recension av musikdokumentären från Haiti: When The Drum Is Beating

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Från Italien till Haiti - Love it or leave it!

Göteborg International Film Festival pågår för fullt, och i söndags såg jag två intressanta dokumentärer. 

I Italy: Love It Or Leave It  tar paret Luca Ragazzi och Gustav Hofer med oss på en bilresa genom Italien med sin Fiat 500, som skiftar färg flera gånger under filmens gång. Det är en slags uppgörelse med sitt hemland, med glimten i ögat och en typ av hatkärlek till Italien.  

Resans mål är att Luca skall övertyga Gustav om att Italien trots allt är ett bra land att leva i. Vi träffar Berlusconianhängare, ägaren till en Mussolini-Souvenirshop, och afrikanska slavarbetare i södra Italien. 

Miljöskandaler, mafia, och ruinstäder med påbörjade betongskelett, eftersom byggherrarna stuckit med fondpengar de fått från stat, kommun och EU.  

Vi får oss till livs det ljuva Italien samt dess bråddjupa avigsidor.  

För två år sedan var de i Göteborg och visade Suddenly, last winter där de gjorde upp med den katolska kyrkan som enträget kämpat för att homosexuella i Italien inte skall ha samma rättigheter som alla andra. Mycket sevärd även den. 

Efter den visningen berättade de att de var mycket förtjusta över vår arkitektur. De hade vandrat genom Göteborg i flera timmar och beundrat våra vackra byggnader. Det omdömet tyckte jag var anmärkningsvärt, att komma från två personer som lever i Rom. 

Även ikväll var Lucas och Gustav närvarande efter filmvisningen för att svara på frågor. Det gemensamma med deras dokumentärer är att de mitt i allt det negativa och bisarra alltid behåller sin humor, så att man skulle kunna kalla deras filmer för feelgood-dokumentärer.  

Jag skall inte avslöja huruvida de lämnade Rom för Berlin, men bilden nedan ger kanske en ledtråd.  

Hemsidan för Italy: Love It Or Leave It här 

Regi: Gustav Hofer, Luca Ragazzi, Tyskland/Italien, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor (=mycket bra)

Italy: Love It Or Leave It, trailer:

Kvällens andra dokumentär var When The Drum Is Beating  I över 50 år har den omtyckta musikgruppen Septentrional burit Haitis folk genom sorg, diktatur, glädje, kaos, naturkatastrofer och drömmar om demokrati. 

Gruppens musik är en korsning mellan kubanskt storband och voodootakter, och med dess hjälp får vi genom gamla journalfilmer och intervjuer med haitier en redogörelse över Haitis tragiska historia. 

Det är delvis grymma bilder vi ser: Papa Docs milis Tonton Macoute som avrättar motståndsmän, och jordbävningskatastrofen med 300.000 dödsoffer. Haiti är ett land i nästan ofattbar djup fattigdom. 

Som filmfestivalens Niclas Goldberg skriver i programmet: "Det är tack vare musiken som ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet överlevt. Musik är liv, politik och kärlek."

Fantastiskt storband med ett underbart gung. Filmen är ett slags haitisk Buena Vista Social Club. Jag visste inte så mycket om haitisk kultur och musik, det gör jag nu.   

Hemsidan till When the drum is beating här.  

Regi: Whitney Dow, USA/Haiti, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor (=bra)

When The Drum Is Beating, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

Se även min recension av musikdokumentären från bluesens Mississippi: Times Like Deese

------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Detox och slavarbete - plus och minus hos H&M

Finns det bra och dåliga nyheter skall man helst börja med den goda: Nyhet är kanske för mycket sagt, - redan i höstas, i september 2010 meddelade H&M, med ca 700 underleverantörer och klädproduktion i 1700 fabriker, att fasa ut alla farliga kemikalier ur hela produktionskedjan. Genom att visa att klädproduktionen kan vara fri från farliga kemikalier sänder H&M en mycket viktig signal till hela textilbranschen.

H&M har även gått med på att se till att deras underleverantörer offentliggör vilka farliga kemikalier som släpps ut från fabrikerna där kläderna produceras. I ett land som Kina, där människor lever omkring fabriker utan att känna till vad som släpps ut i deras floder, är det här början på något verkligt viktigt.

Även Adidas, Nike och Puma, har under sommaren gått med på en total avgiftning av klädproduktionen. Att så har skett är till stor del Greenpeaces förtjänst, som länge kampanjat för en giftfri klädproduktion.

Nu till den dåliga nyheten: 

Igår visade tyska public service kanalen ARD en dokumentär om H&M. Programmet ingick i en serie där stora internationella varumärken granskades och testades.  

I reportaget besöker journalistteamet H&M:s leverantörer och underleverantörer i Bangladesh - utklädda till tyska affärsmän och med dold kamera. Det är vidriga arbetsförhållanden som upptäcks. 

De träffar bl.a. 12-åriga Amina som arbetar upp till 16 timmar om dagen för en månadslön på 35 Euro. Under arbetsdagen är det förbjudet att sitta ner. Amina lever i slummen alldeles bakom fabriken, tillsammans med sina föräldrar och syskon på 5 kvadratmeter till en månadshyra på 32 Euro.

Representanten för H&M påstår att de gör regelbundna besök och kontroller hos sina leverantörer. Dessa besök sker dock efter anmälning och överenskommelser flera veckor i förväg. Vill man veta hur det verkligen ligger till, måste man göra som det tyska reportageteamet gjorde, under cover och med dold kamera.

Har man nu bestämt sig för att fasa ut alla giftiga kemikalier, borde man inte kunna göra en insats för textilarbetarna också? -Se till att de har bra arbetsvillkor och lön? 

Skulle inte vi konsumenter i den rika världen vara beredda att betala en hundralapp eller två extra, för vår t-shirt eller våra jeans för en rättvisare värld?

Som det är nu handlar det enligt min uppfattning om ren slavhandel. 

Här kan du se reportaget "Der H&M-Check" om du kan tyska.

Inslaget från Bangladesh börjar på 0:30

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Filmtips: Love During Wartime, Israel/ Palestina

Idag har jag bokat biljett till filmen Love During Wartime. I Göteborg visas den endast 2 gånger, 24+25 jan. Samtal efter visningen den 25 med Q&A med inbjudna gäster: regissören Gabriella Bier, Jasmin Avissar och Osama Zatar.

Så här presenteras filmen, jag blev nyfiken och nappade direkt:  

"Detta är en film om kärlek. En kärlek utan juridiska rättigheter, en Romeo och Julia-berättelse mot en politisk bakgrund. Love during wartime handlar om den mänskliga rättigheten att kunna leva tillsammans. Det handlar om en konflikt som alla har en åsikt om, men som få egentligen har någon insikt i. 

Mitt i stormens öga, i en av världens mest övervakade konflikter, försöker Osama och Jasmin skapa ett liv tillsammans. Det visar sig vara en näst intill omöjlig uppgift. När en palestinsk och israelisk medborgare gifter sig förlorar de den trygghet och sociala nätverk som garanteras andra. Var de än vänder sig för hjälp, hamnar de i en moment 22-situation. 

Filmen hade internationell premiär på Tribeca Film Festival i våras. Den hyllades nyligen under Palestinska filmfestivalen i Boston, Washington Jewish film festival och på Jerusalems Judiska Filmfestival. Nu åker filmen på en miniturné genom Sverige med samtal, filmvisningar samt besök av regissören och huvudkaraktärerna som syftar till att belysa hur man kan klara av att älska när det alltid är enklare att slentrianhata."

Filmen visas i Stockholm, Göteborg och Malmö:

• Stockholm, Bio Rio 19, 20, 21, 22 januari

• Göteborg, Bio Roy 24 och 25 januari

• Malmö, Bio Spegeln 27 och 28 januari

Draken har landat, festivalprogrammet är här

Biograf Draken, Göteborg

Göteborg International Film Festival närmar sig med stormsteg. Igår släpptes programmet på nätet och jag har som traditionen bjuder, ägnat flera timmar åt att hitta just mina filmer bland de hundratals visningarna under de 11 dagar som festivalen pågår.  

Det är alltid ett himla sjå, eftersom en del filmvisningar krockar med andra som jag också vill se - en del passar inte mina arbetstider. Varje år är jag i valet och kvalet och tvingas saka bort intressanta filmer. Men man kan inte ha allt här i livet, som min mor alltid sa. 

Filmfestivalen är för mig, jämte bokmässan en av årets höjdpunkter. Det är ett utmärkt sätt att resa jorden runt genom att se film från länder, vars filmer aldrig kommer upp på någon svensk bioduk i vanliga fall. Även i år har jag lyckats välja ett 30-tal, det blir ungefär tre per dag. 

Jag tänker även i år skriva korta recensioner på de filmer jag sett. På senare år har jag valt mer och mer dokumentärer. Kanske beror det på att jag sett mig mätt på fiktion under alla år av filmkonsumtion både på bio och TV. 

Tre musikdokumentärer har jag valt i år, och som en liten försmak tänker jag presentera en av dom, som jag tror ska bli kul att se. 

Filmen heter "When The Drum Is Beating" och är inspelad på Haiti. Så här beskrivs den i programmet: 

"I över 50 år har den omtyckta musikgruppen Septentrional burit folket genom sorg, diktatur, glädje, kaos, naturkatastrofer och drömmar om demokrati. Gruppens korsning mellan kubanskt storband och voodootakter förkroppsligar en särskild haitisk egenskap, förmågan att hitta skönhet på dunkla ställen. 

I denna passionerade och mycket livsbejakande dokumentär sammankopplas det berömda bandet och dess medlemmar med Haitis stormiga historia. Det är tack vare musiken som ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet överlevt. Musik är liv, politik och kärlek." 

          Regi: Whitney Dow, USA/Haiti, 2011

          Tal: engelska/kreol

          Text: engelsk
          Längd: 1 tim 24 min

Nedan kan du se trailern: 

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Motodrom - Hyllning till ett yrke på utdöende

Från min barndom i Bremen och Lübeck minns jag de små kringresande tivolin, som man fortfarande kan se i Tyskland och Polen. 

Förutom karuseller, berg-och-dalbanor och spökhus fanns där ofta också ett Motodrom.  

Kortfilmaren Jörg Wagner har producerat denna lilla hyllning till Motodromerna, ett yrke på utdöende. 

----------------------------------------------------------------------------------

Skandinavien är fantastiskt

Jag brukar inte blogga om tv-program, detta är ett undantag - och enbart för dig som har möjlighet att se den tysk-franska publicservice-kanalen arte.

Fr. o. m. den 5 december kl 19:30 visas dagligen ett avsnitt av serien

"Discovering The North".

Från maj 2010 till maj 2011 filmade tv-bolaget dmfilm från Hamburg en serie i 15 delar på vardera 45 minuter, om Skandinavien, Island och Grönland.

Förutom fantastiska naturscener innehåller den över 100  porträtt av människor som bor i den nordligaste delen av Europa.

Jag har i åratal skrivit till comhem ett otal gånger och bett om att de skall distribuera arte, men varje gång fått till svar "att det inte finns något intresse bland den svenska publiken".

Måste alla kanaler innehålla dokusåpor, amerikanska serier och talkshows? Vi matas ju med detta från morgon till kväll!

Arte fins som tysk och fransk version och kan i Sverige endast ses via parabol. I såväl Tyskland som Frankrike ingår kanalen i basutbudet. Kan man hoppas på att serien köps in av SVT?

A Family Portrait In Black and White

Igår visade Doc.lounge Göteborg, enligt min mening, säsongens starkaste dokumentär: 

A Family Portrait In Black & White. Vi får möta Olga, som lever på den ukrainska landsbygden och uppfostrar 16 föräldralösa barn, majoriteten av dem är färgade. 

I Ukraina är 99 % av befolkningen vit, här råder starka fördomar och nationalistiska rörelser paraderar uniformsklädda på dagarna, kvällstid går de på jakt efter mörkhyade som inte sällan misshandlas till döds. 

En stark film som går ända in i hjärtat, inte bara om rasism utan framför allt om civilkurage och föräldralösa barns villkor. En scen i filmen som gjort starkast intryck på mig, är när ett av barnen blev tvångsintagen på en internatskola för barn med psykiska funktionshinder. 

Olga fick inte besöka barnet på över en månad. När hon träffar barnet enskilt i skolans park, berättar det om skolans uppfostringsmetoder: Har ett barn gjort något dumt, läggs det på ett bord, viras in i blöta sängkläder, spänns fast och får ligga där tills lakanen har torkat. 

Jag hoppas att filmen får spridning i Sverige. Danmarks Radio är en av producenterna, så chansen finns att vi får se den på TV så småningom. 

Filmen gav mig inblickar i en värld som jag inte hade någon aning om. Den får högsta betyg av mig: 5 Mölndalskråkor!

Family Portrait in Black and White på IMDb , filmens hemsida här

Intervju med filmens regissör Julia Ivanova

Under kvällen fick jag också tillfälle att få träffa en av mina favoritbloggare i r l:
Vodka beat - röster från öster. 

För den intresserade av musik från öst, bortom mainstream pop terrorns allfarvägar är Vodka Beat ett måste. Här ges tips om musik och video från Östeuropa och andra ställen. 

Från rysk rock till serbiska blåsorkestrar via moldavisk pop och ukrainska schlagers. Ibland lite sibirisk strupsång, sydostasiatisk psykedelia eller indisk filmmusik bara för att.

Vodka Beat på Doc.lounge

Timmen före filmen blandade Vodka Beat friskt ur sin samling östeuropeiska musikvideos, superbt!

Denna video var inte med, jag hittade den på YouTube idag - en av de populäraste folkvisorna i Ukraina, håll till godo:

Prisregn över nordisk film i Lübeck

Den 2 november invigdes Nordische Filmtage i Lübeck för 53:e gången. Festivalen pågick till söndag den 6 november och visade spel-, kort- och dokumentärfilmer från Norden, de baltiska länderna och norra Tyskland. Det är den största filmfestivalen med nordisk film utanför Norden.

Jag växte upp med Nordische Filmtage på 1970-talet. Med en "Dauerkarte" såg jag nästan allt, en fantastisk filmupplevelse som började kl 10 på förmiddagen och slutade sent på kvällen. Till många filmer var regissörer och skådespelare inbjudna. Så träffade jag bl.a. Harriet Andersson, Harry Schein och Jörn Donner.

Den norska filmen Flykten från Bastöy vann NDR:s filmpris på 12.500 Euro, samt Lübecker Nachrichtens publikpris på 5.000 Euro. Handlingen i filmen bygger på verkliga händelser från det ökända barnhemmet i Bastöy.

Filmen kretsar runt den 17 år gamle Erling som skickas till Bastöy en höst omkring 1915. Där möter han bland andra Olav, som har varit där i sex år och i vem han snart får en vän. Efter en misslyckad flykt från barnhemmet och självmordet av en av ungdomarna leder dessa två ett uppror mot brutalitet och orättvisorna i barnhemmet.

Regissören Marius Holst och skådespelaren  Benjamin Helstad tog själva emot priset på lördagen.

Det Baltiska Filmpriset gick i år till den absurda isländska komedin En annan väg av regissören Hafsteinn G. Sigurdsson, om två gatuarbetare i den isländska ödemarken. 

Den finska komedin Pussikaljaromaani som på engelska heter The Sixpack Movie utspelar sig under en sommardag i Helsingfors. Filmen belönades med Kyrkans Filmpris för att den "på ett intelligent vis driver med fördomar och framhäver vikten av verklig vänskap." 


Tyvärr hittade jag ingen textad trailer till filmen, så det får bli det finska originalet:



Pussikaljaelokuva - The Sixpack Movie Trailer from elcaminohelsinki on Vimeo.

Årets dokumentärfilmspris gick till norska Min elskede, om vardagens banaliteter och utmaningar i ett förhållande, där partnern drabbas av Alzheimers sjukdom.

Så här beskrivs filmen på hemsidan:

Kjærlighet er en sterk kraft som ryster oss når den først tar tak - kanskje i enda større grad når den treffer oss i moden alder. Alvorlig sykdom kan slå ned like heftig og like plutselig som kjærligheten og oppleves spesielt sterkt når den rammer tidlig i et livsløp.

MIN ELSKEDE forteller en historie om hvordan disse to linjene krysser hverandre i et samliv. Skillet mellom fortid, nåtid og framtid viskes ut når en 51-åring får diagnosen Alzheimer. Det finnes ikke kart over dette terrenget. Filmskaper Hilde Korsæth har fulgt ekteparet Jan Henry T. Olsen og Laila Lanes gjennom et tøft år, fra oktober 2008 til oktober 2009.




Till sist:
Anders Grönros film Jag saknar dig belönades med barn- och ungdomsfilmpriset på 5.000 Euro. 





Här kan du läsa vad jag skrev om förra årets Nordische Filmtage, och vilka filmer som prisades då.

...och DU! Kom ihåg att det bara är 72 dagar kvar till Göteborg International Film Festival

--------------------------------------------------------------------------------------------------------