 |
| Östtysk polis stänger tunnelbanestationen Potsdamer Platz i Östberlin, 1961 |
När jag såg invigningsmatchen av Damfotbolls-VM mellan Tyskland och Kanada, på Olympiastadion i Berlin idag, med över 73.000 människor på läktaren, blev jag lite melankolisk och tänkte tillbaka på tiden, då jag levde i Tyskland, på 60- och 70-talet. Resorna till DDR och Berlin var mycket speciella.
Vid Potsdamkonferensen sommaren 1945 fastslog de allierade att rättigheterna till att driva spårbunden trafik i Berlin enbart gällde Deutsche Reichsbahn. De allierade hade då inte någon avsikt att Tyskland skulle delas utan tvärtom hållas samman, så beteckningen avsåg egentligen det gemensamma nationella bolaget.
Genom att fortsätta använda samma namn kunde det östtyska bolaget hävda rätten att trafikera det ockuperade Berlin. Förutom Östberlin, den sovjetiska sektorn, hade man fram till 1984 hand om pendeltåg även i Västberlin, västmakternas sektorer.
Järnvägen fick en viktig roll i den östtyska ekonomin vilket främst berodde på de bristfälliga vägarna och bristerna i landets fordonsproduktion, vem minns inte Trabanten? Man fick också ut mer av järnvägen vad gäller transport- och energikostnader.
I samband med murens byggande i april 1961 stängdes tunnelbanestationerna i den östra delen av stan. DDR fortsatte dock genom Deutsche Reichsbahn att sköta pendel- och tunnelbanetrafiken i Västberlin.
Den främsta anledningen torde ha varit inkomstförstärkningen till den östtyska statskassan, som Väst-Berlinarnas D-Mark bidrog till.
När muren hade byggts och staden delats, uppmanade dåvarande borgmästaren Willy Brandt Väst-Berlinarna till S-Bahnstrejk, vilket hörsammades i stor utsträckning. Invånarna i väst hade knappast någon lust att genom sina biljettköp vara med och finansiera delningen av staden.
Jag minns resorna med tunnelbanan i Berlin - när vagnarna passerade de stängda och nästan mörklagda stationerna i Östberlin. Det var endast några beväpnade gränssoldater som skymtade förbi vid genomfarten. Undrar hur de kände sig, när dagligen upplysta tunnelbanevagnar, fyllda med imperialistiska folkfiender, passerade längs med perrongerna.
Den här filmen skildrar på ett nästan surrealistiskt sätt hur stationen Potsdamer Plats såg ut mellan 1961 och 1989.
Lägg märke till ett personporträtt som ligger bland allt bråte. På bilden ses Wilhelm Pieck. Han var DDR:s förste och ende president mellan 1949 och 1960, då han avled genom sjukdom.
Efter hans död övertog SED:s partiledning med dess ordförande Walter Ulbricht kollektivt presidentens funktion. Det är med Walter Ulbricht som ordförande som den "antifascistiska skyddsvallen", som muren kallades i öst, byggdes.
Hur är det möjligt, att Wilhelm Piecks porträtt kan ha legat orörd på denna stängda station under hela 28 år?
SED = Sozialistische Einheitspartei Deutschlands
(Tysklands Socialistiska Enhetsparti)
Här
hittar du "Berlin in the Underground - An interactive journey through time under the Potsdamer Platz.
Här
en Flickr-photostream med fantastiska fotografier från Potsdamer Plats underjordiska station, stängt 1961-1989.
Bilderna är upphovsrättsskyddade, bläddra åt vänster.
Här
en presentation av fotoboken "Geisterbahnhöfe" (Spökstationer)
Avslutningsvis några videohälsningar från Östberlin 1961 - 1989 - Så här var det, då!
Det fanns många i Sverige som aktivt stödde DDR, här ett lästips:
Avrättningar i DDR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar