"En romanförfattare skall inte agera springpojke åt historikerna. Hans uppgift är varken att återge eller kommentera historien, utan att upptäcka okända aspekter av den mänskliga existensen" -Milan Kundera
Den tjeckiske författarenMilan Kundera, född den 1 april 1929 i Brünn (Brno) är i Sverige mest känd för sin roman Varats olidliga lätthet, framförallt p g a filmatiseringen med Sven Nykvists foto och Lena Olin, Juliette Binoche Daniel Day-Lewis i huvudrollerna.
Han debuterade som skönlitterär författare med en diktsamling, men har sedan framför allt skrivit romaner. 1948 gick han med i kommunistpartiet, uteslöts 1950 för sin individualistiska åskådning, men återupptogs några år senare, och han förblev partimedlem till 1970.
Från 1950-talet var han verksam som lärare, översättare och författare. Med anledning av hans engagemang i Pragvåren förlorade han sin anställning vid universitetet, och hans böcker förbjöds.
Alla Kunderas böcker plockades då även bort från samtliga bibliotek och bokhandlare i Tjeckoslovakien. För att kunna fortsätta sitt författarskap flyttade Kundera till Frankrike där han blev gästprofessor i Rennes 1975. Sedan 1979 är han bosatt i Paris där han varit verksam som professor.
1979 fråntogs han helt sitt tjeckoslovakiska medborgarskap på grund av publiceringen av Skrattets och glömskans bok, 1981.
Hans mest kända bok, Varats olidliga lätthet, blev förbjuden i Tjeckoslovakien fram till kommunismens sammanbrott 1989.
Om totalitarismen har Kundera sagt: Totalitarismen är inte bara ett helvete, utan också drömmen om paradiset - den urgamla drömmen om en värld där alla lever tillsammans i harmoni med varandra, utan några hemligheter. När drömmen om paradiset blir verklighet, möter den här och där människor som står i dess väg, så de styrande i paradiset måste bygga en liten gulag bredvid Edens lustgård. Med tiden blir denna gulag allt större i sin fulländlighet, medan det intilliggande paradiset blir mindre och fattigare. (min övers.)
Jag rekommenderar Varats olidliga lättlighet, även filmen där Lena Olin spelar en av sina bästa roller.
Språket är ett vapen. Se till att det alltid är skarpslipat.
Kurt Tucholsky var en tysk författare och journalist och räknades till en av de viktigaste publicisterna under Weimarrepubliken. Han var tidvis en av utgivarna av den samhällskritiska tidskriften Die Weltbühne. Han var satiriker, kabaréförfattare, textförfattare och diktare. Tucholsky såg sig själv som vänsterorienterad demokrat, pacifist och antimilitarist och varnade för de antidemokratiska tendenserna i politiken, militären och rättsväsendet - och för det hot som nazismen utgjorde.
1929 kom hans samhällskritiska verk Deutschland, Deutschland über alles ut. 1930 flyttade han sitt permanenta boende till Hindås utanför Göteborg. Från Sverige följde han utvecklingen i Tyskland och hur den fria pressen alltmer tystades. Hans böcker och verk tillhörde dem som brändes under nazisternas bokbål 1933. Han avled på Sahlgrenska sjukhuset 1935 efter en överdos av sömntabletter i sitt hem.
1985 instiftade Svenska PEN Tucholskypriset, ett stipendium på 150.000 kronor till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist.
På fängslade författarnas dag den 15 november delades årets Tucholskypris ut till den syriska författaren Samar Yazbek ”för hennes rapporter från det syriska upproret: texter präglade av mod och sanningslidelse och med sin tyngdpunkt i ett försvar av värdigheten hos de enskilda medborgare som fångats mitt i konflikten”, som det står i Svenska Pens motivering.
Samar Yazbek
SvD:s Martin Jönsson skriver: Det är en oerhört värdig pristagare, som redan tidigare i år fick pris för sitt mod som författare, för boken ”A woman in the crossfire”. Det är en hjärtskärande och upprörande dagbok över det syriska upproret och det ofattbara våldet, som vi ännu inte skymtar slutet av.
"Årets Tucholskypris går till Samar Yazbek, en modig röst, i ett sargat och plågat land, där allt fler röster tystas, röster som försöker föra fram ett angeläget budskap, i en tid där kulor behöver överröstas.
För många människor i Syrien har yttrandefriheten och dess förkämpar ett större värde än någonsin. Jag önskar dig lycka till och hoppas att detta pris kan bidra till din gärning."
Med dessa ord avslutade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sitt tal vid utdelningen av Tucholskypriset vid Fängslade författares dag. Hela talet kan du läsa här.
Semestern är över hösten närmar sig med stormande steg. Semester, ja - det är bloggen som haft semester. Själv har jag arbetat mer än heltid under hela juli, eftersom jag även täckt en del semesterfirares nätter utöver mina ordinarie timmar.
Samtidigt har jag lidit av idétorka och brist på inspiration, men nu tänker jag fortsätta blogga i Don Christos anda.
Jonas Gardell intervjuades i radions Studio Ett idag om sin nya bok "Torka aldrig tårar utan handskar". Den handlar om AIDS-hysterin och "bögpesten" som främst drabbade homosexuella män i mitten av 1980-talet. Om hur dessa sjuka människor bemöttes både i allmänhet och i den svenska vården - ett tidsdokument.
Jonas säger själv att han "blivit författare just för att skriva de här böckerna". -Boken utgör del ett i en trilogi.
Vid lyssnandet av intervjun rördes jag, liksom Jonas själv, till tårar eftersom jag mindes hur HIV-smittade behandlades inom sjukvården. Jag skrev en krönika om det som publicerades i Mölndals-Posten i april i år.
Den kan du läsa om du scrollar neråt, men hör inslaget med Jonas Gardell först.
I min förra krönika berättade jag om min mormors mödosamma väg mot ett värdigt äldreboende, en väg kantad av paragrafer och en stelbent byråkrati. En politik som går ut på att tvinga de gamla att bo hemma så länge det går. Ser man på det krasst ekonomiskt, har det i mormors fall inneburit sjukvårdskostnader för handleds- och höftoperationer efter fall i och runt hennes bostad - kostnader som belastat regionens sjukvårdsbudget. Kommunen har sparat pengar, att resurserna härstammar från samma påse skattepengar glöms lätt bort när revir skall pinkas in.
I år är det 30 år sedan den första HIV-diagnosen ställdes i Sverige. Hysterin och okunskapen kring smittan var enorm. Människor vågade inte ge första hjälpen vid minsta lilla trafikolycka på grund av rädslan att smittas. Jag kommer så väl ihåg Johan, 18 år, när han fick sin diagnos, som på den tiden var lika med dödsdom. Minns hur bemötandet av honom ändrades abrupt från ena stunden till den andra. Han placerades i ett isoleringsrum med sluss, där vi i personalen bytte om till "rymdmansdräkt" med munskydd, skyddsrockar och dubbbla handskar. Inte konstigt att han fick sig ett spel och demolerade halva avdelningen. Överfallslarmet utlöstes och Johan lades i bälte.
Jag utsågs till kontaktman och tillbringade många timmar vid hans säng där han låg bältad kämpandes med sin dödsångest. Jag struntade fullständigt i förbudet att beröra den smittade, som det hette. Efter att känslorna lagt sig befriades han från sitt fängelse och det var dags för läkarsamtal. Johan och jag satt utanför expeditionen och väntade på att bli insläppta. Väl inne möttes vi av en ung AT-läkare av typen "ej torr bakom öronen" på andra sidan av skrivbordet. Johan sträckte fram handen och presenterade sig, men läkaren besvarade inte hälsningen. "Varför tar du mig inte i hand?" frågade han. Läkarens svar: "Du har ju AIDS".
För ett ögonblick blev jag livrädd för hur Johan skulle reagera. Skulle det bli ännu ett våldsutbrott, ännu en bältesläggning? Istället vände sig Johan mot mig lugnt och stilla och sa: "Kom Christian nu går vi." Vi lämnade denna kalla och isiga plats och satte oss på hans rum för en fika. Som kontaktman tillbringade jag mycket tid med honom och han blev, så märkligt det må låta, en av mina viktigaste lärare i konsten att bemöta en annan medmänniska.
Vad har då Johan med min mormor att göra? Jo, båda ville bli sedda, bli bemötta med respekt, att andra skulle se deras behov. Tänk om alla kunde lägga regler och paragrafer åt sidan ibland och istället behandla sina medmänniskor så som man själv skulle vilja bli behandlad. Världen skulle se bra mycket annorlunda ut.
PS. "Johan" hette något helt annat, och finns tyvärr inte bland oss längre. DS
xxxxxx
Torka aldrig tårar utan handskar har filmatiserats och kommer att visas på SVT i höst. Avslutningsvis en trailer som smakprov:
I onsdags publicerade författaren, samhällsdebattören och nobelpristagaren i litteratur, Günter Grass, en dikt som har rivit upp en storm i tyska massmedier, på bloggar och debattsajter.
Inte bara i Tyskland utan även internationellt. Dikten heter "Was gesagt werden muss" (Det som måste sägas) och publicerades samtidigt i den stora ansedda dagstidningen Süddeutsche Zeitung, italienskaLa Republicca, spanskaEl Pais och New York Times.
Klicka på bilderna för större format!
Här är dikten i engelsk översättning, från The Guardian:
both Iran and Israel allow an international authority
free and open inspection of
the nuclear potential and capability of both.
No other course offers help
to Israelis and Palestinians alike,
to all those living side by side in emnity
in this region occupied by illusions,
and ultimately, to all of us.
--Günter Grass
Translated by Breon Mitchell
Grass, 84 år, angriper här Israel som kärnvapenmakt och anklagar landet för att vilja skapa ett nukleärt storkrig, om det i preventivt syfte skulle bomba ett kärnkraftverk i Iran i förebyggande syfte. Ett sådant angrepp skulle kunna leda till en härdsmälta och få konsekvenser av ett världskrig med många makter inblandade.
Grass anklagar även den tyska regeringen under Angela Merkel, men också tidigare regeringar för att ha stött Israels militära förmåga som en slags "krigsskadestånd och gottgörelse för Tredje Rikets folkrättsbrott mot judarna." Tyskland är idag Israels tredje största vapenleverantör. Nyligen har Tyskland levererat en ubåt som kan bestyckas med kärnvapenbärande medeldistansraketer. Tyskarna subventionerar, enligt Grass, militära leveranser med 1/3-del av kostnaderna - allt enligt ett gammalt avtal mellan Adenauer och Ben Gurion.
Kritiken har inte låtit vänta på sig. Springerpressen med BILD och Die Welt i spetsen har levererat krigsrubriker som "Günter Grass antisemit". Kritiken kommer från alla håll. Så har även den kända nazistjägaren, och vänsterpartiet DIE LINKES kandidat i presidentvalet, Beate Klarsfeld gått ut med anklagelser om antisemitism. I österrikiska Der Standardställer hon frågan: Om Grass ser sig i spegeln, ser han en nobelpristagare i litteratur eller en medlem av SS?
Günter Grass har under hela efterkrigstiden varit en blåslampa från vänster och ett moraliskt samvete mot en förstockad generation som inte har velat göra upp med det nazistiska förflutna. Han har ständigt anklagat, med rätta, rättsväsendet och politiken i dåvarande Västtyskland, för att härbergera gamla nazister i statsapparaten. Jag, liksom många andra ungdomar från generationen med föräldrar uppväxta under nazitiden, har beundrat Grass för hans kritik mot allt det bruna som fortfarande fanns kvar i Tyskland under decennier efter kriget.
Ända till för fem år sedan, då det framkom att Günter Grass under 60 år tigit om att han varit medlem i Waffen-SS. Ridå - en otrolig besvikelse som knappt går att beskriva.
Som tysk är det med tanke på de miljontals mördade judarna under nationalsocialismen, av förståeliga skäl alltid känsligt att kritisera Israel. Statens bildande är ju en direkt följd av skeendena under den tiden. Just med tanke på hans medlemskap i Waffen-SS instämmer jag i tidningen Haaretz ledare, att kritiken kommer från helt fel håll.
Tidningen skriver under rubriken "Günther Grass´ moraliska blindhet: "Den tyske författaren är den siste personen som skulle tala ut och anklaga Israels domedagsvapen."
Günther Grass har gjort Israels vänner och kritiker en björntjänst som kommer att ta lång tid att reparera. Självklart skall man kunna kritisera den israeliska regeringens ageranden utan att genast bli förebrådd att vara antisemit. Därför är det olyckligt att kritiken kommer just från en gammal Waffen-SS-man som Günther Grass. Hans litterära mästerverk hamnar här långt i skymundan.
Att räkna upp alla tyskspråkiga länkar i ämnet skulle kräva flera timmar. Dikten har upprört så till den milda grad, att både TV och radio ändrat i sina tablåer och satt in extraprogram.
För dig som kan tyska, här en extrainsatt intervju med Grass från 3sat, Kulturzeit extra. Den är uppdelad i två delar:
Kulturzeit extra, del 1:
Kulturzeit extra, del 2
I tyska TV 1:s huvudnyhetssändning Tagesthemen, har till och med nyhetsankaret Tom Buhrow intervjuat Günther Grass om avsikten med dikten. I slutet av programmet en mycket bitsk kommentar från en av tyska tv:n ARD:s redaktörer.
Precis som Göteborg International Film Festival står Bokmässan för en av mina årliga adrenalinkickar. Det är folkets, läsarnas mässa. Tillsammans med tusentals andra bokälskare flanerar jag längs montrarna och frotterar mig med författare från hela världen. Mitt behov av kändisar är tillfredsställt ett bra tag framöver.
Det är dessa mötesplatser, tillsammans med Gothia Cup, Way Out West, idrotts- och musikevenemang av världsklass som gör Göteborg till en internationell mötesplats.
Därför älskar jag den här staden - en liten storstad präglad av öppenhet mot omvärlden och internationalism.
Bokmässan blir till en jorden-runt-resa i böckernas värld, med författarintervjuer och seminarier.
På bilden nedan en del av årets skörd.
(Klicka på bilderna för större format)
På Internationella torget mötte jag en fjäril: persiskfödda skådespelaren och stå-upp-komikern Zinat Pirzadeh presenterade sin debutroman "Fjäril i koppel".
Med intensitet och skörhet på samma gång berättade hon om sina uppväxtår i Iran, om flykten med sin 2-årige son, och om hur hon byggde upp ett nytt liv i Sverige.
En skakande berättelse om förföljelse, tortyr och saknad - om att gå vidare och se framåt, men aldrig glömma.
Zinat Pirzadeh på bokmässan
Zinats historia berörde in i hjärtat och tog tag i oss alla som satt i publiken. Tack Zinat för dom varma orden, din öppenhet och för att du låter oss delta i din berättelse.
Jag köpte boken och fjärilen (!) och återkommer med en recension så fort jag har läst färdigt.
Vill du veta var fjärilen kommer in, lyssna på denna tv-intervju:
Så har jag äntligen fått ihop mitt program för lördagen. Det är verkligen svårt att sålla bland alla hundratals intressanta föredrag och seminarier. Jag börjar dagen hos Svenska Kyrkan som även bjuder på frukost.
09:15-10:00
Från förnekelse till förändring
Ärkebiskop Anders Wejryd samtalar med Anders Wijkman utifrån boken Den stora förnekelsen. Om hur kunskap om globala utmaningar kring vatten, klimat och biologisk mångfald kan omvandlas till politisk handling och livsstilsförändringar. Vi bjuder på frukost!
10:00-10:30
Svenska i Finland?
Maria Wetterstrand, Anders Eriksson, Clas Zilliacus och Kai Jaskari samtalar om hur svenskans ställning i Finland säkras.
11:00-11:20
Att skildra det man knappt får tala om
Salim Bachs romaner Döda dem alla och Mohammeds tystnad har i hemlandet Algeriet väckt mycket uppmärksamhet och debatt.
11:20-11:40
Ferdinand von Schirach – Brott
En av Tysklands mest kända brottmålsadvokater presenterar sin hyllade novellsamling Brott i samtal med Jens Christian Brandt.
11:40-12:00
Fjäril i koppel
Zinat Pirzadehs debutroman är inspirerad av hennes liv och uppväxt i Iran i en tid av revolution och stora personliga beslut.
12:20-12:40
Sovjetmänniskans försvinnande
Svetlana Aleksijevitj, känd för boken 'Bön för Tjernobyl', ger ut ny bok om människorna i det forna sovjetsamhället.
12:40-13:00
EU och den arabiska våren
Cecilia Uddén samtalar med EU-kommissionären Cecilia Malmström om hur utvecklingen i Mellanöstern påverkar migrationsdiskussionerna i EU.
13:00-13:20
Clemens Meyer – Våld. En dagbok
Tysklands litterära bråkstake presenterar sin första bok på svenska och samtalar med journalisten Mats Almegård.
Idag publiceras ett av mina alster för första gången i Göteborgs-Posten, Sveriges näst största morgontidning. Det är ett blogginlägg från i fjol som jag skrivit om för att passa i tidningen.
För dig som inte har GP finns artikeln för läsning här:
Indianer och cowboys i DDR:s vilda västern
I år är det exakt 50 år sedan Walter Ulbrichts kommunistiska regim började bygga Berlinmuren, den så kallade "antifascistiska skyddsvallen". Bygget 1961 blev startskottet för en isolationspolitik som skulle vara fram till murens fall 1989. Begreppet "republikflykt" myntades, och de som ändå försökte ta sig över muren, eller den långa minerade gränsen mellan Öst- och Västtyskland, gjorde det med livet som insats. Skjutorder utfärdades från högsta ort, och de dödade vid muren kan räknas i hundratal.
På ett sätt var det land, som kallade sig för "Tyska Demokratiska Republiken" ett inhägnat reservat. Allt sedan Karl May på 1800-talet började skriver sina böcker om Winnetous och Old Shatterhands äventyr i vilda västern, har tyskarna haft en vurm för indianer. Dessa äventyrsböcker var vid den tiden de mest sålda böckerna på tyska språket. I DDR var ledningen inte förtjust i dessa alster som förhärligade präriens vidder och dess frihet. Karl Mays böcker förlades över huvud taget inte i Östtyskland.
Icke desto trots bildade tusentals östtyskar indianreservat över hela landet, och lekte lidelsefullt cowboys och indianer - efter mottot: Kan inte vi resa till Vilda Västern, får vi skapa oss ett eget. På ett 60-tal orter startades redan på 1950-talet lokala indianföreningar. Vid sina möten närvarade ibland flera tusen samtidigt. Eftersom indianer är frihetslängtande folk, gjorde de sig fiender - i DDR:s fall i form av statssäkerhetstjänsten STASI. En del hövdingar kontaktades helt öppet, andra spionerades det på genom informella agenter (så kallade IM:s), som t.ex. IM Inka eller IM Tomahawk. Allt på grund av misstanken att "indianlivet" kanske skulle utveckla sig till att vara kritiskt mot den östtyska staten.
En del partibossar rökte fredspipor på offentliga indianmöten. Alla hövdingar utom en, blev medlemmar i det styrande SED, Tysklands socialistiska enhetsparti. Det var enklast så, för husfridens skull. STASI agerade dock efter mottot "Tillit är bra, men kontroll är bättre".
Det bestämdes centralt av hövdingrådet att ingen, som ansökt om utresetillstånd till väst fick vara medlem i ett indianreservat. Detta gjordes för att blidka STASI och SED. På så sätt trodde man, att man fick vara någorlunda ifred från myndigheternas kontrollorgan.
Indianerna slog upp hundratals "tipis" och genomförde originaltrogna indianritualer. I början av 80-talet byggde en irokes-grupp upp en hel indianby i Göttin nära Brandenburg. Byn kallades "Am schnellen Wasser", ungefär "Vid det snabba vattnet". Till slut fanns där ett dussin 10 meter långa "långhus", och i byn viskades det om gruppsex och vilda ritualer.
I DDR var livet förutbestämd, från kindergarten fram till pensionen. Partiet stakade ut utbildningsväg och yrke man skulle ha, allt beroende på vilka behov partiledningen bedömde att det fanns.
Det enda landet som östtyskarna kunde resa fritt till var Ungern. Längtan ut i världen måste ha varit en starkt bidragande orsak till bildandet av dessa indianreservat. Vild-väst-lekarna var för de flesta inte någon hobby, som man ägnade sig åt på lediga veckoslut eller under semestern, utan en livsstil.
1956 fick DDR:s första indianhövding "Powder Face" sin vilja igenom och grundade ett Karl-May museum i Mays födelsestad Radebeul. Det bildades även "Kulturgruppe für Indianistik", dock underordnat den socialistiska partiorganisationen. Så småningom accepterade SED det stora indianintresset, och styrde det genom att anordna möten med "riktiga" indianer från Amerika. Man anordnade speciella "Wounded Knee Festivaler" och betonade nordamerikanska indianers kamp för frihet mot USA-imperialismen och kapitalet.
Numera, sedan återföreningen, är det inte längre tillåtet att bygga indianbyar utan tillstånd. Efter ryssarnas tillbakadragande hade indianerna tagit över soldaternas övningsfält. Dessa är numera utrymda.
Två "indianister" på motorcykel. Bilden är tagen någon gång på 1960-talet
En "äkta cherokee" i staden Radebeul. Nicki Buffalo Child besöker Karl-May-Museet
STASI-akten "Tomahawk". Denna personakt riktar sig mot en aktivist, som mellan 1983 och 1985 grundade en solidaritetsrörelse för Nordamerikas indianers medborgerliga rättigheter; vilket verkade suspekt i partiets ögon. Det skulle ju kunna spilla över på att även gälla sina egna medborgares rättigheter?
Gerry och Addi Hiddisch med stammedlemmar, någon gång under 80-talet
"Die Schwitzhütte", ungefär svetthyddan; med andra ord indianbastun som traditionellt används för rengöring och behandling av sjukdomar
Bild från ett "Council" som arrangerats varje år sedan 1958
DDR:s första hövding, Johannes Hüttner kallad "Powder Face"
"Indian Week" 1985 i Auma/Triptis (Thüringen). Detta möte äger rum årligen sedan 1973
"Indianister" vid firandet av FDJ:s nationella ungdomsfestival 1984 i en förort till Öst-Berlin. (FDJ står för Freie Deutsche Jugend, SED:s ungdomsförbund, som nästan alla östtyska ungdomar var medlemmar i)
Indiandans utförd vid Nationella Indianfesten 1986 i AGRA-Park i Leipzig
En översikt över indianreservaten i DDR
Bokomslaget till "Sozialistische Cowboys", varifrån jag har tagit alla bilder
Indianvardag i DDR: en fullastad Trabant framför en tipi. Bilden tagen någon gång på 1980-talet
"Förbindelsespindeln Indianistik" - en akt ur STASI-arkivet, som visar enskilda indianklubbars medlemmar och hur de är förbundna med varandra.
DDR-indianer med FDJ - kampsång:
Mandan-indianerna vid Leipzig. Stammen bestod av 3.000 medlemmar. (DDR-original-ljud):