Varför är det så viktigt om man är svensk, tysk, jude, same eller något annat? Ibland önskar jag att vi svenskar hade lite mer av Amerika i oss.
Årets första krönika publicerad i Mölndals-Posten 2015-01-15
Paradislandet Sverige
Sverige är paradiset på jorden - orden är min fars och jag har hört den
meningen under hela min uppväxt. Min far kom från Tyskland till Sverige strax
efter krigsslutet. Han var sjutton år gammal. Hans föräldrar hade varit så föreseende
och satt honom på en internatskola på en ö långt ute i Nordsjön. På det
viset slapp han att bli inkallad som barnsoldat i Hitlers slutstrid.
Själv har jag aldrig träffat min släkt på fars sida. Både farmor, farfar
och farbröder dog under kriget. Däremot vet jag genom lite släktforskning mina
rötter bakåt i tiden ända bort till 1500-talet.
Jag vet också att jag har en gren som utvandrade till Amerika på
1700-talet. Ibland tar jag fram släktträdet, läser om sheriffer och fantiserar
över, hur livet gestaltade sig för dom. Tänk om det hade funnits en tidsmaskin
som man kunde kliva in i - vilken fantastisk resa det hade varit.
I höstas har jag med intresse följt tv-serien Allt för Sverige.
Jag har skrattat och gråtit med amerikaner som tävlade om första priset, en
träff med sina släktingar från Sverige som de aldrig har mött. En av dom var
Nate Butler, till hälften indian, till hälften svensk.
Nate kom aldrig till finalen men fick ändå reda på detaljer om sin
släkt, det var rörande att se. Nates mormors farfars far Carl Martin Lindgren
kom från Fässbergs socken och arbetade som järnbärare på Järntorget i Göteborg.
Nate Butler
Han emigrerade till Amerika och jobbade som matros, klev av båten i
Kalifornien, träffade Yurokindianerna, levde med dom och gifte sig med stammens
sista medicinkvinna.
All emigration sker av någon anledning. Nate Butlers anfader från
Fässberg emigrerade till Amerika på grund av att livet i Sverige var slitsamt
och fattigt. Idag skulle vissa kalla honom för "ekonomisk flykting".
Min far emigrerade till Sverige på grund av att hans hemland var
sönderbombad och hans familj i det närmaste utplånad. Kriget var över, landet
befriat och han led inte av någon förföljelse, däremot av hunger och fattigdom.
Idag skulle han kanske fått stanna i Sverige av "humanitära eller
flyktingliknande skäl".
Arvet är en viktig del av ens liv, men samtidigt frågar jag mig, varför
det är så viktigt om man är svensk, tysk, jude, same eller nåt annat?
Ibland önskade jag att vi svenskar hade lite mer av Amerika i oss.
Oavsett om du har polska, irländska, tyska eller svenska rötter är du alltid amerikan. Här i Sverige är och förblir man alltid invandrare, eller ännu värre,
andra eller tredje generationens invandrare.
Kan vi ändra på det och i framtiden kalla alla som bor och lever här för
svenskar - då kanske Sverige blir paradiset på jorden.
Ibland tänker jag på min uppväxt i Tyskland på 60- och 70-talet. Jag tänker på den vänliga äldre damen framför mig på bussen till skolan och minns att jag fick kalla kårar och frös till is, när jag upptäckte det intatuerade fångnumret på hennes arm nedanför den kortärmade blusen denna heta högsommardag.
Jag minns den varma sommarkvällen många år senare på vandrarhemmet i Skoghall, när jag ville ha lite musik till tidningsläsningen. Jag hade satt på kassettbandspelaren som fanns där, men istället för pop strömmade hatet ur högtalarna i form avvitmaktmusik.
Jag minns också alla ungdomar jag träffat på mina mopperesor genom svenska småorter i Dalsland, Värmland, Bergslagen, Närke och Västergötland. Välmående ungdomar som inte saknar något och materiellt tillhör dom som har det bäst i världen, men som är så otroligt uttråkade där i den lilla byn, där det på sin höjd finns en bensinmack eller en pizzeria att samlas kring.
Historielösa och utan perspektiv och framtidstro blir de lätta offer för vitmaktmusikens och rasismens förförare. Jag har sett det i östra Tyskland, jag har sett det i Bergslagen. Småorter med igenbommade hus, nedlagda affärer och rostiga bilvrak på tomten, där gräsmattan inte klippts på fler år.
Jag åker iväg på moppesemester då och då, i maklig takt på småvägar till byar och mindre städer. Ack så mycket provins vi har i Sverige, så mycket instängdhet men också längtan ut i världen, längtan efter något annat.
I somras bytte jag moppen mot Västtrafiks "Regionen-runt-i-30-dagar-kort" för att njuta av det vackra Västra Götalands Län. Till Bohusläns saltstänkta klippor och Skaraborgs böljande jordbrukslandskap hör också håglöshetens Falköping och uppgivenhetens Skara, två orter där gatubilden präglas av flyktingar och pensionärer, alkoholister och nedlagda butiker samt övergivna Folkets Park-anläggningar. Min favoritbokhandel i Skara, en av dom sista familjeägda i Sverige där jag alltid fått personlig service och kunde göra ett och annat fynd är nedlagd, vilket jag till min stora sorg upptäckte i somras.
Folkets Park i Skara
Sverigedemokraternas framgångar blev extra stora just i småorterna som glömts bort av rikspolitikerna och som Stockholmsjournalisterna som dominerar i TV, radio och press, aldrig ser. I Falköping till exempel lade 17,6 % sin riksdagsröst på SD, i kommunalvalet var det till och med 21,2 %. Liknande siffror i nästan alla småkommuner i Skaraborg och Dalsland.
Sverigedemokraterna må ha sina rötter i nazismen samt Vit-makt-rörelsen ochBevara Sverige svenskt, men jag tror inte för ett ögonblick på, att upp till var femte Falköpingsbo skulle vara rasist eller nazist.
När man själv befinner sig utanför, utan jobb eller har föräldrar som är arbetslösa; när det enda nöjeslivet man har är korvkiosken, när alla människor du ser på stan är antingen pensionärer eller sysslolösa flyktingar - ja då är det kanske inte så lätt att uppbåda någon framtidstro.
Just nu pågår det febril aktivitet bland en del av mina vänner på Facebook med "defriending". Man tar reda på vilka av ens vänner och bekanta som sympatiserar med Sverigedemokraterna och säger upp bekantskapen med dom genom ett enkelt klick.
Click - problem solved. Tänk om livet hade varit så enkelt. Istället för att diskutera och samtala klicka vi bara bort varandra.
Sverigedemokraternas framgångar borde leda till eftertanke hos de övriga partierna. Med det menar jag inte att de skall anpassa sin politik till Sverigedemokraternas politiska lösningar, men vi måste börja tala om problemen som alla de som gett SD sin röst, ser.
Att det saknas arbetstillfällen, möjligheter till vidareutbildning, kultur- och nöjesliv utanför storstäderna. Att det saknas bostäder, att flyktingar sitter fast i sina förläggningar och inte kommer i arbete förrän efter i snitt sju år efter ankomsten till Sverige.
Det finns gott om problem att ta tag i och diskutera och det helst utan att man får ett "rasist" stämplat i pannan. Dessa samhällsfrågor är alldeles för viktiga för att trivialiseras. Så länge rikspolitiker och riksmedier i storstäderna inte ser dessa problem och så länge de inte diskuterar problemen samt levererar förslag på åtgärder; så länge kommer Sverigedemokraterna att växa.
Säg inte upp bekantskapen med dina vänner bara för att du inte är överens med dom, börja prata med varandra i stället.
Folkets Park i Skara
Folkets Park i Skara
En flagnad Hjalmar Branting i Folkets Park i Skara
Nedan min krönika publicerat i Mölndals-Posten 2014-05-08
Jag kan inte blunda längre
Vi möter dem dagligen, du och jag. Ibland säger de "hej" när vi går in i livsmedelsbutiken, ibland "hej då" när vi lämnar den med våra välfyllda matkassar. Den unge romske killen utanför ICA MAXI har till och med lärt sig några svenska ord. "Glad påsk" ropade han till mig med ett brett leende när jag gick ut, fullastad med matvaror och ett halvt kilo lösgodis jag fått i present som trogen kund.
Jag stannade upp, grävde i byxfickan och hittade 15 kronor, vände om och lade mynten i hans lilla skål. Killen sken upp som en sol och sade "tack så mycket".
Europas fattigdom har kommit till Sverige och tiggande romer präglar gatubilden i de flesta svenska städer. Jag har bestämt mig för att inte blunda längre. Det är klart man kan göra som Mölndals Stad, tvångsvräka och jaga dom från en parkeringsplats till en annan. Men löser det problemet?
Heder åt Svenska Kyrkan i Stensjön som upplåter en parkeringsruta så att åtminstone en familj kan bo under värdiga former, få möjlighet att laga mat och sköta sin hygien. Detta är kristen kärlek utförd i praktisk handling och den gör mig stolt över att vara medlem i Svenska Kyrkan.
För några veckor sedan skrev jag för första gången upp mig som volontär hos "Soppkök Göteborg", jag hittade deras sida på Facebook. Några timmar en söndageftermiddag hjälpte jag till att dela ut soppa, kaffe och smörgåsar till hemlösa på Gustav Adolfs Torg.
Jag minns en äldre romsk kvinna som hade ett härjat ansikte som vittnade om ett hårt liv. Trots sin bottenlösa fattigdom utstrålade hon en vänlighet och värdighet som jag sällan mött. Språkförbistringen var förstås stor. Hon kunde några ord tyska, men annars kommunicerade vi med handtecken och ögonkontakt. När hon åt sin smörgås märktes det tydligt att hon inte hade ätit på länge.
Jag är självklart medveten om att vi i Sverige inte kan lösa alla fattiga romers problem och det skall vi inte heller. Att förbättra romernas situation är ett europeiskt problem som vi måste lösa gemensamt. Samtliga länder i EU måste dra sitt strå till stacken.
Vi kan inte blunda längre. Vi kan inte fortsätta gå förbi och låtsas att vi inte ser dom, för annars blir vi hårda och kalla cyniker som hela tiden ropar på, att någon annan skall göra något.
Stanna upp, försök ta ögonkontakt, ge en slant och visa lite vanlig vänlighet. Det är det minsta du och jag kan göra just nu.
Du kan köpa duschkuponger på Centralstationen, eller tvålar och tandborstar på Överskottsbolaget och ge till Soppkök Göteborg, som sedan delar ut till behövande.
Möjligheterna till hjälp är många om man bara vill.
Förra veckan sände tyska publicservicebolaget ARD ett reportage om arbetsförhållandena för säsongsarbetare hos världens största e-handelsjätte Amazon. Reportaget spelades in i vintras, då bolaget anlitat arbetare från andra länder för att klara av trycket inför den stundande julhandeln.
Reportaget är delvis inspelad med dold kamera och visar hur arbetarna bor på semesteranläggningar sex personer i ett rum, och att de är ständigt övervakade av "Security", som under filmens gång visar sig bestå av anställda med kopplingar till den tyska extremhögern. Säsongsarbetarnas rum och tillhörigheter genomsöks när de är på skift, och tv-teamet hotas när de upptäcks.
Arbetarna transporteras med bussar mellan förläggningarna och Amazons lager. Lönen är usel och arbetsförhållandena otrygga. Sällan har ett tv-reportage väckt så många känslor som detta. Amazon är ett välkänt varumärke över hela världen och många har väl någon gång beställt någon bok eller elektronisk vara av företaget. Twitter, Facebook och andra sociala medier har formligen svämmat över av inlägg från människor som visat sin avsky och uppmanat till bojkott mot Amazon.
Amazon svarade i går med att säga upp kontraktet med det aktuella vaktbolaget och har sagt sig vilja gå till botten med uppgifterna i dokumentären. Den tyska arbetsmarknadsministern Ursula von der Leyen hotar med åtgärder mot företaget om uppgifterna stämmer.
Ekots Tysklandskorrespondent Daniel Allings reportage:
I onsdags deltog jag i ett möte med USA:s nye ambassadör i Sverige Mark Brzezinski, arrangerat av Utrikespolitiska Föreningen i Göteborg. Det blev en intressant presentation under en halvtimma, samt en halvtimma för frågor.
Mark Brzezinski har europeiska rötter. Hans far Zbigniew föddes i Warszawa och var säkerhetspolitisk rådgivare åt president Jimmy Carter. Hans farfar var generalkonsul i Leipzig i Tyskland och upplevde nazisternas uppgång under mellankrigstiden. Han bröt mot regler och order för att kunna utfärda pass till judar så att de skulle kunna lämna Nazi-T yskland. I likhet med Raoul Wallenberg vägrade han att vara likgiltig. Därför var hedrandet av 100-årsminnet av Raoul Wallenberg en ära och en av årets höjdpunkter i Sverige för Mark Brzezinski.
I en DN-intervju från november i fjol, strax efter hans tillträde i Sverige, uttalar han sin förtjusning över det svenska ordet "lagom": "Om det finns något svenskt ord som jag älskar så är det lagom. Om det är något som jag minns från min ungdom, med min far som var presidentens nationella säkerhetsrådgivare, så var det att vårt liv hade balans, var lagom. Min far var på förmiddagen ute och jagade med mig och min bror på landsbygden i Virginia för att på kvällen sätta på sig smoking och äta middag med Kinas Deng Xiaoping i Washington DC."
Under föreläsningen i onsdags uppehöll sig Brzezinski en längre stund kring migrations- och integrationsfrågan. Med sig själv och sina föräldrars bakgrund som utgångspunkt, betonade han vikten av att integrera sig, ta vara på utbildningsmöjligheterna som bjuds och att lära sig språket. Amerika är byggd på invandrare, och han ser i invandraren en resurs att ta till vara på. "I Amerika är alla amerikaner" men man bär samtidigt med sig sina rötter och det gäller att hitta ett bra sätt att kombinera "det gamla med det nya". På sin blogg skriver han engagerat om detta under rubriken "Connecting with youth on questions of identity"
Brzezinski har ägnat mycket av sin första tid i Sverige åt "att komma bort från Stockholm", se landet, träffa människor, framförallt ungdomar.
Han slog ett slag för det nu 60-årsjubilerande Fulbrightprogrammet,ett stipendieprogram som grundades av senator J. William Fulbright och finansieras och administreras av USA:s utrikesdepartement, regeringarna i andra länder och privata intressen. Programmet inrättades för att öka den ömsesidiga förståelsen mellan människor i USA och andra länder genom utbyte av människor, idéer och kunskap. Det anses vara en av de mest prestigefyllda stipendieprogrammen.
USA:s ambassadör i Sverige Mark Brzezinski
Många ämnen togs upp både under föreläsningen och frågestunden: de globala miljöfrågorna, arktis, de gemensamma utmaningarna för fred i Mellanöstern. Han betonade Egyptens viktiga stabiliserande roll i förhandlingen om vapenvilan i Gaza. USA stöder frihetsrörelserna i Syrien mot Assads regim. Han såg med tillfredsställelse på Sveriges fredliga engagemang i Afghanistan, där Sverige spelat en viktig roll för fredsbevarande insatser.
"Travel teaches tolerance" var ett citat som jag noterade. Hans synpunkter på integration bekräftade vad jag redan noterat tidigare: den stora skillnaden mellan USA och Europa i invandringspolitiken. Medan man i Sverige inte ens blir kallad till anställningsintervju på grund av ett "ickesvenskt" efternamn, är detta i USA inget problem - där har de flesta "konstiga" efternamn, med rötter i hela världen.
På en fråga sa ambassadören: "Vem är svensk? Är det bara dom som levt i landet i flera generationer, eller är det alla som lever här och nu?" En ledande fråga förvisso, men svaret kan bara vara "alla som lever här och nu". Är det så svårt att förstå?
Ibland får man som bloggare lov att göra det lätt för sig och helt enkelt sno ett inlägg från en annan blogg. Svarten och jag har gjort det med varandras bloggar några gånger, eftersom vi ibland skriver om samma eller liknande ämnen. Är du intresserad av den muslimska världen, trosfrågor, mänskliga rättigheter och integration rekommenderar jag att då och då titta in i Svartens blogg. I söndags lade Svarten ut denna Guardianartikel: Fear and loathing in Athens: the rise of Golden Dawn and the far right
om Gyllene Grynings framfart i Grekland, där uniformerade fotfolket likt huliganer mördar och misshandlar immigranter och politiska motståndare. Mina tankar går till Hitlers SA-trupper som med hot, våld och terror beredde vägen för nationalsocialismen i Tyskland på 20- och 30-talet.
Se gärna denna video också:
Jag har skrivit om Gyllene Gryning i tidigare inlägg, du hittar dom om du klickar på den blåa "Grekland"-etiketten nedan:
Jag lärde känna Gun Holmertz på 1980-talet, när vi båda var aktiva i Föreningen Stoppa Rasismen i Göteborg. Den ingick i Riksförbundet Stoppa rasismen som grundades 1983, vars syfte var att motarbeta rasism och främlingsfientlighet i Sverige, samt att försvara rätten till asyl. Den minnesgode kanske kommer ihåg rockmärkena med den öppna handen och texten "Rör inte min kompis". Jag var aldrig aktiv i styrelsen, men som medlem hjälpte jag till att organisera möten, konferenser, konserter och seminarier.
Under samma period på 80- och 90-talen var jag ledamot av Göteborgs Kommunfullmäktige för miljöpartiet, ordförande i stadsdelsnämnd Backa samt vice ordförande i den dåvarande Invandrarnämnden, som bl.a. hade tolkverksamheten och stöd till invandrarföreningar som sina ansvarsområden. Idag tillhör jag inte något parti och man kalla mig för "avdankad politiker". Det betyder dock inte att mitt intresse för politik och frågor kring rasism och mänskliga rättigheter har svalnat, tvärtom. En stor del av mina inlägg på bloggen handlar just om dessa frågor.
Idag är Gun Holmertz verksamhetsansvarig för Caritas Frivilligcentraler i Hjällbo/Bergsjön, samt nämndeman i
Förvaltnings- och Migrationsdomstolen i Göteborg, där hon representerar Vänsterpartiet.
För några dagar sedan skrev hon på Göteborgs-Postens debattsida en artikel, där hon beskriver sin oro för att islamismen får ett allt större fäste i Hjällbo. Hon skriver:
"Hos den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas horn, med vilken vi delar lokaler, ser jag dagligen hur deras ursprungliga verksamhet i ökad grad har övergått till islamism (en uppfattning om islam som en allomfattande religiös och politisk ideologi, bokstavligen baserad på Koranen). Lokalen fungerar numera dygnet runt som en renodlad moské, där bönemattor rullas ut och frekventeras av hundratalet män, varav många nytillkomna. Några är personer som för cirka ett år sedan uteslutits ur Bellevuemoskén för wahhabism (fundamental saudiarabisk islam)."
Vidare kritiserar hon kommunens brister i flyktingmottagningen:
"Mottagandet i Göteborg är så pass bristfälligt förberett att en stor del av de nyanlända somalierna riskerar att gå direkt in i famnen på islamistiskt aktiva landsmän. Jag grundar dessa farhågor på erfarenheter av mitt dagliga arbete som verksamhetsansvarig vid Caritas Frivilligcentral i Hjällbo/Angered. Vi stödjer personer vilka söker asyl eller har fått permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige, men som på grund av bristande språkkunskaper hamnat utanför SFI:s (Svenska för invandrare) språkprogram. Många har fortfarande efter tio till 15 år i Sverige ett ytterst begränsat ordförråd. Oftast gäller det kvinnor, som efter sin ankomst fött många barn och som stannat hemma och inte skaffat sig språkets grundläggande verktyg för integration. De säger själva många gånger att de är enklare att leva på försörjningsstöd än att aktivt söka arbete, då de anser att skillnaden räknat i inkomst är försumbar."
Att kritisera brister i flyktingmottagningen och integrationen är som att balansera på en knivsegg - det gör man inte ostraffat, framför allt inte när man samtidigt ställer sig kritisk till islamism som hon har gjort här.
Det dröjde inte heller länge innan hon fick svar på tal, av inga mindre än hennes partikamrater. Thaher Pelaseyed (V), ordförande Vänsterpartiet i Göteborg; Yvonne Palm (V), vice ordförande SDN Angered och Christina Höj Larsen (V), riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson svarar i en gemensam artikel att Gun Holmertz spär på redan existerande fördomar:
"Självklart är det inte så att kvinnor med slöja automatiskt är förtryckta eller att skägg är ett tecken på farlig radikalisering i Hjällbo. Dessa felaktiga uppfattningar riskerar skuldbelägga den somalisvenska gruppen på ett sätt som endast skapar ytterligare segregation."
Istället för att argumentera och problematisera de missförhållanden Gun Holmertz har tagit upp, använder hennes partikamrater copy-and-paste-metoden och citerar torrt generella punkter ur partiprogrammet:
"Undermålig SFI som inte baseras på deltagarnas förutsättningar och behov, avsaknad av en politik för full sysselsättning, bostadssegregation, nedrustning av välfärd i förorterna och en utbredd strukturell diskriminering är resultaten av medvetna, politiska beslut.
Vänsterpartiets politik mot segregationen står i direkt kontrast detta. Förutom nationella satsningar på SFI, en politik för full sysselsättning och investeringar i bostäder som bryter segregationen, lyfter vi i vårt handlingsprogram mot segregationen i Göteborg förslag som ger kvinnor möjlighet att stärkas genom kontakter med samhället och med varandra. Vi föreslår också kraftigt sänkta förskoleavgifter för att sänka tröskeln för föräldrar att använda den kommunala förskolan. Segregerande högerpolitik kan endast brytas med en politik som ger förutsättningar för utbildning, arbete och bostad – oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. Vänsterpartiet har den politiken."
Här bortses helt från att Vänsterpartiet i snart 20 år haft medansvar för styret av politiken i Göteborg. Istället för att stödja sin partikamrat och diskutera de uppkomna problem hon redovisar, använder de sig av retorik och floskler. Men döm själva genom att läsa hela artikeln, jag kanske har fel?
De skriver: "Holmertz argument visar egentligen två saker som inte explicit uttrycks i hennes artikel, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer samt Holmertz bristande människosyn.
Holmertz beskriver ett mardrömsscenario när det gäller föreningen Afrikas Horn och deras lokal som ligger intill Caritas, som lyder direkt under påvens auktoritet genom rådet CorUnum. Afrikas Horn är en konstruktiv kraft i Hjällbo, med bland annat verksamhet som riktar sig mot analfabeter, kvinnoverksamhet med seminarier som ”Föräldrars roll i samhället”, sportverksamhet och sommarläger för barn och ungdomar.
Afrikas horn har trakasserats av Holmertz under många år och föreningens medlemmar har länge varit medvetna om Caritas fientlighet, så det är inte förvånande att hon nu kommer med ett populistiskt utspel. Men hennes artikel avslöjar något som ingen förening i Hjällbo förut lyckats att bedriva opinion för, nämligen behovet av en större samlingslokal för muslimer i stadsdelen."
Beteckningen "muslimsk aktivist" gjorde mig misstänksam, så jag började googla. Amanj Aziz driver en egen hemsida och är representant för TUFF (Troende unga framtida förebilder), samma förening som förra året anordnade en konferens i Kortedala och bjöd in hatpredikanten Bilal Phillips, som försvarar självmordsbombare, uttrycker antisemitiska ståndpunkter och förespråkar dödsstraff för homosexualitet.
GT-journalisten Johanna Schreiber bevakade mötet och inleder:
"Hotfull stämning utanför, censur innanför. Reglerna var hårda när GT till slut fick tillträde till konferensen där homohataren Bilal Philips föreläste. - Inga mobiltelefoner, inga fotografier, ingen inspelning, ingen filmning, förklarar mötesarrangören Amanj Aziz när GT slutligen får komma in på mötet."
"I Göteborg har en förening för unga muslimer bjudit in en radikal och mycket kontroversiell muslimsk predikant, som jämställer homosexualitet med mord och våldtäkt, och som argumenterar för dödsstraff för homosexuella. Amanj Aziz, TUFF och Nalin Pekgul, (S) medverkar."
Mycket till debatt blir det dock inte. Nalin Pekgül blir så upprörd över Amanj Aziz´ åsikter att hon lämnar studion. Inslaget är dock intressant, eftersom åsiktsskillnaderna framträder tydligt - minst sagt.
Hör inslaget på länken nedan:
Kritiken mot Gun Holmertz vill inte ta slut. I Göteborgs-Posten skriver Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet under rubriken Onyanserad kritik av läget i Hjällbo:
"Gun Holmertz, Caritas Hjällbo, pekar på allvarliga problem i integrationsarbetet i Göteborgs förorter med bristande språkkunskaper och växande arbetslöshet till följd (GP Debatt 18/6).
Flyktingar tycks mötas av privata initiativ snarare än kommunala satsningar. Lägesbeskrivningen är korrekt, men orsaken till problemen framstår som onyanserad. I stället för att fokusera på socioekonomisk marginalisering eller bristande utbildningsbakgrund, reduceras problemet i artikeln till en fråga om islamism.
Det är anmärkningsvärt att en verksamhetsansvarig för en organisation med lång erfarenhet av arbete bland religiösa minoriteter inte är medveten om att det finns varierande tolkningar av alla religioner. Men det finns också regler kring hur man förväntas bete sig i samband med bön.
I synagogan förväntas män bära huvudbonad, i kyrkan är det tvärt om. Under muslimsk bön tar man av sig skorna och hundar är inte välkomna. Självklart skall alla former av kriminell aktivitet bli polisärenden oberoende av ideologi eller religion. Men människor i Sverige har rätt att utöva religion så länge de inte bryter mot lagen. Att vädra bönemattor eller bära sjal eller skägg är inte olagligt.
Holmerz menar att det inte går att prata om dessa frågor. Genom denna argumentation förenar hon sig med antimuslimska och invandringsfientliga röster. Islam och muslimers tro och praktik diskuteras ständigt i svensk politik och media – just nu på GP-debatt – liksom de utmaningar som invandring och integration erbjuder. Det är viktiga frågor som måste diskuteras.
Men att som Holmertz utgå från grumliga och generaliserande föreställningar bidrar inte till integrationen, utan är snarare en del av problemet."
"Om den stora allmänheten - även kallad ”väljarna” - visste hur vanlig den här typen av mobbning med åtföljande rädsla och ofta också total tystnad är, skulle den häpna. Själv har jag träffat flera personer som är förtvivlade över att inte kunna tala fritt utan att riskera repressalier och människor som inte får de jobb de söker för att de sagt eller skrivit något som ”någon” (allt är diffust) inte anser är ”korrekt”. Så är det i Sverige idag: många går omkring och håller god min, men mår dåligt psykiskt för att de inte kan eller vågar diskutera en av de största och viktigaste ödesfrågorna för Sverige– asylinvandringen - utan risk för att hela deras tillvaro raseras.
Se på Gun Holmertz! Över en natt är hon ute i kylan i sitt parti. För att hon berättar om vad hon ser och upplever dagligen. Hennes upplevelser i verkligheten passar inte in i Vänsterpartiets mall och då riskerar hon att bli persona non grata.
Förutom detta har hon också - uttryckligen och inför vittnen - blivit dödshotad i Hjällbo.
”Du går till ditt jobb nu, men inte många dagar till…” sade mannen som även åkallade Allah.
Detta har hon givetvis polisanmält.
Var är Gun Holmertzs partikamrater när hon hotas?
Vi – alla! – måste aktivt och högljutt värna om den grundlagsstadgade rätten till åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, om den ska gälla annat än på papper. Annars är den död. De som dödshotar eller avger andra hot mot dem som begagnar sig av sin lagliga rätt att tala fritt, ska straffas strängt. Att försöka kväva det fria ordet, att skrämma och hota till tystnad är allvarliga brott som svenska journalister ofta tar upp när det gäller svenska journalister ute i världen.
Det finns anledning att göra det också här hemma, i det egna landet, att stå upp för Gun Holmertzs och alla andras rätt att yttra sig fritt!"
"Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare."
Journalister är med få undantag bildad medeklass, med den bildade medelklassens syn på tillvaron:
"Medelklassvärderingar är på många sätt väldigt bra. Homosexuella har samma rättigheter som andra, synen på flyktingar och invandrare är positiv. Men det är också mycket falskt. När ens barn ska gå i en klass där 80 procent inte talar svenska, hur ställer man sig till det då? Det är lätt att snacka."
I gårdagens GP skriver journalisten och socionomen Gunnar Sandelin under rubriken
"Internationella jämförelser visar tydligt att Sveriges politiska elit kör sitt eget race i asylinvandringsfrågan. Ska vi på allvar kunna värna asylrätten för dem som verkligen flyr för sina liv och har skyddsbehov, så måste Sverige ändra kurs."
"Låt mig ytterligare en gång förklara vad jag skrev: Vi står nu inför en stor somalisk anhöriginvandring, där cirka 800 somaliska anhöriga barn samt 200 vuxna väntas till vårt område under de kommande två åren. Förberedelserna för hur denna grupp ska tas emot och kunna integreras i det svenska samhället ser jag som näst intill obefintliga.
Därför är risken stor att de nyanlända drivs i armarna på de personer som jag dagligen ser praktiserar islam på ett sätt som inte befrämjar integration, utan som skapar ytterligare utanförskap.
Av de cirka 200 personer, varav ett 20-tal somalier, som Caritas i Hjällbo arbetar med är nästan alla muslimer. Då vi dagligen delar våra lokaler med Afrikas Horn har flera av våra deltagare upplevt deras verksamhet så pass obehaglig att de inte längre vill komma till oss. Vi störs av böneutrop, arabisk teve och annan liknande pågående verksamhet som inte har med en barn- och kulturförening att göra. Det gör det svårt för oss att bedriva den svenskundervisning som många av våra trasiga och ointegrerade elever så väl behöver för att undvika fattigdom, bristande utbildning och framtida marginalisering."
På frågan Vad tycker du behöver göras för att ta emot dessa människor svarar hon:
"De behöver framför allt ett regelbundet liv. De behöver snabbt som ögat komma i någon ordnad sysselsättning. Betoningen måste ligga på att lära sig svenska och samhällsorientering och det ska ske utanför Hjällbo. De behöver bryta isoleringen här.
Men jag ser också ett stort behov av sjukvård och psykologhjälp. Det här kommer att vara människor, särskilt kvinnor och barn, som är skadade. Vi vet hur det såg ut efter Bosnienkriget.
Och var ska de bo? Här är redan trångbott. Jag har legat på kommunen som en igel men får mest till svar att vi vet inte riktigt när de kommer eller hur många. Men titta på Växjö, där finns en närmast militärisk plan för hur de ska ta emot dem som kommer dit.
Detta har gjort mig både arg och besviken och månaderna går."
I Göteborgs-Posten den 29 juni (tyvärr endast i pappersupplagan), skriver Lars Åberg en krönika med anledning av den efterföljande debatten på Gun Holmertz inlägg, under rubriken
Märkligt försvar av islamismen:
"I ett globalt perspektiv är islamismen en av de verkligt inflytelserika högerextrema ideströmningarna och att analysera och motverka dess spridning borde vara en självklarhet, åtminstone för alla med hjärtat till vänster. Därför blir det så märkligt när så många med vänstersympatier tvärtom försvarar, eller urskuldar, en ideologi som har strukturell diskriminering och orubblig könsmaktsordning på sitt program."
Fler inlägg om integration, migration, islamism och civilkurage hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
I onsdags på Sveriges nationaldag skrev jag om hur det gick till när jag blev naturaliserad svensk 1987, samt lite funderingar om vad svenskhet innebär. Här i Göteborg genomfördes en medborgarskapsceremoni i Slottskogen för nya svenskar.
Samma dag togs, enligt Kvällsposten, Prins Daniel emot som en rockstjärna i Malmö av de 300 nya svenska medborgarna som bjudits in till en välkomstceremoni på Malmö Opera.
"Hälsa och krama Estelle från Sveriges färskaste medborgare", ropade några av gästerna. Prins Daniel sken upp, nickade och vinkade ivrigt.
Nedan ett klipp med talet Prinsen höll under tillställningen:
Prins Daniel växer med sin uppgift att representera Sverige för varje gång jag hör honom. Vem minns inte bröllopstalet han höll till Kronprinsessan? Har du mot förmodan missat det, så har jag postat det längst ner i inlägget.
Monarkimotståndarna brukar hävda att ett kungahus är oförenlig med ett demokratiskt styrelseskick, att Sverige skulle bli mer demokratisk med republik. Det tycker jag är bara trams. Sverige är ett av de mest demokratiska länderna i världen, och det står folket fritt att när som helst, via sina politiska representanter i Riksdagen, avskaffa monarkin och införa republik, om och när det så önskar.
Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel har inlett ett generationsskifte, och det jag sett hittills visar på en vilja att modernisera Kungahuset, och skapa en egen stil för ett modernt Sverige.
Det är nog ingen tillfällighet att Kungahuset har blivit så aktiv på Facebook på senare tid, där det kontinuerligt läggs upp bilder och där familjens arbete för Sverige beskrivs utförligt via länkar till Kungahusets hemsida.
Så länge vi har så fantastiska företrädare som vår kungafamilj finns ingen anledning att byta statsskick. Man byter inte ut ett vinnande lag. Vad vore en Nobelgala utan kung och drottning? Kungafamiljen kan just vara en samlande kraft som representerar ALLA svenskar.
En vald president, som i Frankrike t.ex., skulle bara representera sina partisympatisörer som lagt sin röst på honom eller henne. Just att representera hela Sveriges folk är ju själva vitsen med ett kungahus. Dessutom gör det Sverige unikt och samtidigt lite exotiskt. Det är lika roligt varje gång att se grånade doktorer och professorer, hitresta från alla världens hörn, likt små pojkar och flickor stå och ta emot sina Nobelpris ur Kungens hand.
Mer glitter och glamour åt folket!
Fler inlägg om Kungahuset, Sverige, integration och migration hittar du om du klickar på respektive blå etikett nedan:
Hela Greklands historia är en grekisk tragedi i ordets rätta bemärkelse. För att snabbt bara nämna landets moderna historia, tillhörde det fram till 1820-talet det Osmanska Riket. Efter uppror mot turkarna och självständighetsförklaring blev Grekland 1832 en monarki med prinsen av Bayern, Otto I som förste regent, i enlighet med Londonfördraget samma år. Från 1912 till 1913 deltog Grekland i de båda balkankrigen. Efter första världskriget, där Grekland blev indraget på de allierades sida, utbröt krig 1920–22 mot det forna Osmanska riket under Kemal Atatürk, där Grekland besegrades. 1936 tillträdde Ioannis Metaxas som diktator. Mussolini anföll Grekland 1940 via Albanien, men slogs tillbaka. 1941 invaderades Grekland av Nazityskland, Bulgarien och Italien, och var ockuperat under återstoden av andra världskriget. Det moderna Grekland fick sin nuvarande utsträckning 1947.
Under andra världskriget utbröt ett inbördeskrig i Grekland som varade till 1949, mellan kommunister och konservativa. Därefter var Greklands utrikespolitik dominerat av Cypernfrågan. Inrikes skedde ett rekordstort antal regeringsskiften, tills Alexandros Papagos 1952 samlade landet. Han efterträddes vid sin död 1955 av Konstantinos Karamanlis. 1967 kunde militären ledd av Georgios Papadopoulos, understödd av USA, genomföra en statskupp, vilket ledde till att militärjuntan ledde landet. 1973 avskaffade Papadopoulos junta monarkin och 1974, efter att ha iscensatt en statskupp på Cypern, föll militärjuntan samman. Följande år utropades en republik och Grekland blev demokrati. Grekland gick med i Europeiska Gemenskaperna (EG) 1981 och Ekonomiska och Monetära Unionen (EMU) 2001 och införde euron som valuta året därpå.
Idag vet vi att grekiska regeringen friserade sina räkenskaper när man ansökte om att få införa Euron. Korruption, dålig skattemoral samt en offentlig konsumtion baserad på lån är orsakerna till dagens ekonomiska problem. Grekland är belånad högt ovanför taknocken - att fortsätta på den vägen är en omöjlighet. Det är de korrupta politikerna som fört Grekland in i krisen, från både högern och vänstern - inte EU, Euron, tyskarna eller någonting annat. Betalar man ingen skatt, kan man inte heller förvänta sig någon offentlig service. Att konsumera skola, sjukvård, och annan offentlig service enbart genom lån säger sig självt är ohållbart i längden.
Många greker har skyllt den ekonomiska krisen på Tyskland, och grekiska tidningar har till och med på sina förstasidor publicerat fotomontage föreställande Tysklands förbundskansler Angela Merkel i naziuniform.
I senaste valet har dock 7% av grekerna röstat in det nazistiska partiet Gyllene Gryning i sitt parlament. För första gången i Europa sedan nazitidens Tyskland har ett nynazistiskt parti tagit plats i ett europeiskt parlament. Partiet har nu 21 platser av 300, efter en valkampanj mot låneuppgörelsen med EU samt krav på att kasta ut alla invandrare och att minera gränsen mellan Grekland och Turkiet.
Gyllene Gryning är inget nytt parti. Det grundades i januari 1985 av Michaloliakos och andra avhoppare från Nationella politiska unionen. Gyllene gryning registrerades 1993 av valmyndigheten.
Mellan 1 december 2005 och mars 2007 bedrev man sin verksamhet inom ramen för valkartellen Patriotiska alliansen (PATRI.S.). Partiledaren Michaloliakos tog sig, i lokalvalet 2010, in i stadsfullmäktige i Aten.
Gyllene Grynings partisymbol, föreställande en meander
Jag har rest mycket i Grekland i mina dar, varit i Aten flera gånger och båtluffat runt grekiska öar, och som tyskättling fått höra ett och annat om vad "vi tyskar" har ställt till med i deras land. Det var i dessa sammanhang fulllständigt oväsentligt att jag var född 1959 och därmed rent logiskt inte kunde stå till svars för vad mina förfäder har gjort eller inte gjort. Ibland fick jag intrycket att alla greker var tappra partisaner som kämpade mot ockupationsarméerna. Som tysk turist är jag dock van vid sådant och brukar alltid hålla en låg profil.
Jag tycker dock att självkritik är en dygd. Att en så stor andel greker har röstat in ett nazistparti i sitt parlament är en skam för hela landet. Det går inte att slå sig fri och skylla på dålig ekonomi och arbetslöshet. Man blir inte nazist över en natt bara för att man blivit arbetslös eller inte längre kan betala sina amorteringar - tankarna måste ha funnits i huvudet innan.
Ingen kan idag skylla ifrån sig och säga "Vi visste inte". Vi vet idag genom historien vad nazismen innebär och varthän den leder, därför är det helt oförlåtligt att rösta fram ett sådant parti. Jag kommer inte att resa till Grekland mer förrän Gyllene Gryning är bortröstad.
En sammanställning SVT gjort visar att minst sex personer i eller kring Gyllene grynings ledning är antingen dömda eller åtalade för mord, våldsbrott eller vapeninnehav. En av de som kom in i parlamentet vid valet den 6 maj misstänks just nu bland annat för rån och misshandel. En av dem som kandiderade men inte kom in ställs också snart inför rätta misstänkt för att tillsammans med två andra medlemmar ha knivskurit en afghansk man allvarligt.
Vittnesmålen om attacker mot invandrare är många. Ofta är de inblandade anhängare till Gyllene Gryning, men ibland handlar det också om medlemmar i partiet, eller till och med personer i eller kring partiledningen.
Tyskarna har upplevt massarbetslöshet, hyperinflation, två världskrig, etnisk rensning, fascism och kommunism, men idag byggt upp en demokratisk välfärdsstat med sina egna händer (bortsett från en del amerikansk hjälp genom Marshallplanen strax efter kriget). De har aldrig skyllt sina problem på någon annan, utan tvärtom gjort upp med, och tagit lärdom av sin blodiga historia.
Det vore klädsamt för grekerna om de rannsakade sig själva och funderade på, på hur de själva kan bygga upp en demokratisk välfärdsstat efter tysk eller skandinavisk modell.
Att bara se sig som offer och skylla på andra duger inte.
Till sist lite musik av och med Mikis Theodorakis:
Fler inlägg om Grekland, nynazism, politik eller historia hittar du om du klickar på någon av de blå etiketterna nedan:
Ärligt talat blev jag inte särskilt förvånad eller upprörd över gårdagens Uppdrag Granskning. Det vore alltför lätt att falla in i den allmänna kören "Vad var det vi sa" - jag avstår från det - men åsikterna som torgfördes av rådgivarna i majoriteten av de besökta moskéerna har jag hört förut - på bloggar och från muslimska arbetskamrater och bekanta.
Det som upprörde mig mest var avsnittet före reportaget, där den kvinnliga reportern vandrade runt i Rinkeby som närmast verkar vara befolkad av enbart män. När hon gick in på en restaurang blev hon hänvisad till en plats i ett avskilt rum för kvinnor som gapade tomt.
Det tog inte heller lång stund innan hon hittade en ung muslimsk man som berättade att han hade fyra fruar. Han hade till och med ett myndighetspapper på sig som han visade upp, med namnet på hans i Sverige lagliga fru, samt en förteckning över sina barn med tillhörande fyra fruar. I detta inslag blev det så uppenbart, i hur vitt skilda världar vi lever i Sverige idag.
Jag hade bestämt träff med en god vän som arbetar på socialförvaltningen i Angered Centrum. Jag var något tidig, köpte mig en glass och satte mig på en bänk där spårvagnarna vänder. Jag var den ende "vite svensken" omgiven av mörkhyade män samt kvinnor klädda i niqab, några till och med i burka.
Jag måste ha uppfattats som ett exotiskt inslag - det tog inte många minuter innan två äldre skäggiga män närmade sig mig och med uppmuntrande skratt frågade: "Har du gått vilse, lille vän?"
Är inte detta pudelns kärna? Vi lever i så vitt skilda världar att vi sällan möts. Våra liv och åsikter bryts sällan mot varandra. Angered och andra miljonprogramsområden är som forntida utländska kolonier, närmast reservat. Dagtid arbetar den svenska medelklassen, som är bosatt i segregerade vita stadsdelar som Centrum, Linnéstaden, Haga eller Majorna, som myndighetspersoner i skola, vård, omsorg och socialbyrån. Kvällstid åker de alla hem till sitt och lämnar reservatet åt "infödingarna".
Jag hörde Janne Josefsson hålla årets vårtal på Liseberg för några veckor sedan. I det sa han att det under lång tid byggts nya kanaler och vallgravar i Göteborg - denna gång inte av holländare och tyskar, utan av oss själva. Han påminde om sin dokumentär om en spårvägsresa med 5:an från Biskopsgården till Örgryte på 1980-talet. När det gäller segregationen har inget förbättrats, tvärtom.
Hans slutsats var att om vi inte löser detta samhällsproblem snabbt, kommer vi att se en utveckling mot ökad utanförskap, arbetslöshet, fler kriminella gäng an vad vi har idag samt att allt fler söker tröst och råd hos extrema religionsuttolkare. Jag kan inte annat än hålla med honom.
Moskén på Hisingen, Göteborg
När det gäller moskén på Hisingen från Göteborg stod det redan från början klart att den skulle finansieras av Saudiarabien. Där har kvinnan inga rättigheter alls, men staten anser det som sin missionerande uppgift att sprida wahabismen i världen. De som trodde, att de investerade 67 miljonerna inte skulle resultera i någon motprestation är enligt mitt sätt att se naiva, och deras upprördhet över vad som kom fram i Uppdrag Granskning känns inte på något vis äkta, snarare spelad. Man får vad man beställer.
Bloggkollegan Svarten, som jag följer regelbundet, har samlat reaktioner över Uppdrag Granskning som skrivs av muslimska bloggare i Sverige. Han uppdaterar allt eftersom det kommer nya inlägg.
Merit Wager skriver idag på Newsmill bland annat:
"Långt, långt ifrån alla muslimer bryter mot svenska lagar som förbud mot månggifte och förbud mot att misshandla sin fru (eller någon överhuvudtaget) och långt ifrån alla tycker att männen ska ha rätt att kräva sex av sina fruar när fruarna inte vill det etc, etc. Verkligen långt ifrån. Det vet jag av egen erfarenhet. Men imamerna och moskéerna har stort och starkt inflytande i väldigt många muslimers liv, det liv många lever, ofta helt skilt från det liv svenskarna lever.
Därför, inte minst, måste svenska politiker och svenska medier inse att ingen afghan, somalier, irakier, iranier etc blir vare sig svensk eller demokrat i det ögonblick hans fötter nuddar svensk mark. Sverige och svenskarna måste vara tydliga med vad som gäller i det här lilla landet högt uppe i norr. Det är så man bäst medverkar till att skydda utsatta ungdomar och kvinnor i starkt patriarkala och i viss mån våldsbejakande miljöer, inte genom att tiga och titta bort. Och det är också så man minskar den fientlighet mellan olika grupper som blir allt större ju mer politikerna och media vilseleder."
Modernt slaveri förekommer i många länder i Mellanöstern idag. Bara i Libanon beräknar man att det finns 200.000 gästarbetare från främst Afrika, Syd- och Sydostasien. Redan år 2008 uppgav människorättsorganisationen Human Rights Watch, att i genomsnitt en gästarbetare per vecka begår självmord i Libanon.
Arbetarna förmedlas av speciella agenturer, de måste lämna sina pass vid ankomsten och förfogar inte ens över sin fritid utanför arbetstiderna. Förmedlingsagenturernas arbetssätt kritiseras hårt, men myndigheterna gör lite åt problemen.
En video på YouTube nyligen har orsakat stor upprördhet i libanesiska media. Där ses tvåbarnsmodern Alem Dechasa-Desisa misshandlas och dras in i en väntande bil, av flera män utanför etiopiska ambassaden dit hon försökte ta sin tillflykt. En av männen identifierades senare som Ali Mahfuz, chef för den förmedlingsagentur, med vilken kvinnan kom till Libanon i december i fjol.
Några dagar efter händelsen blev etiopiskan inlagd på en psykiatrisk klinik i Beirut. Den 14 mars tog hon livet av sig.
Det är ovanligt att en gästarbetares själmord skapar rubriker. Detta fall har blivit internationellt uppmärksammat (utom i Sverige).
FN:s speciella sändebud för modern slaveri, Gulnara Shainian, har nu uppmanat de libanesiska myndigheterna att genomföra en grundlig undersökning av fallet Alem Dechasa-Desisa.
Vill du läsa mer om fallet med Alem finns här länklista med artiklar urThe Guardian, New York Times och flera etiopiska och andra afrikanska tidningar.
Videon som upprört känslorna och vars publicitet nu satt fokus på gästarbetarnas situation i Libanon, den hjälplösa kvinnan du ser i filmen finns inte bland oss längre. Varför ingrep ingen för att hjälpa henne?
Den franska presidentvalskampanjen börjar närma sig sitt slut. Ska Frankrikes president Nicolas Sarkozy kamma hem segern också i årets val?
Valdebatten i Frankrike är i full gång, den 22 april är det första omgången i presidentvalet. Och den senaste tiden har Sarkozys uttalanden handlat mycket om invandrare. Vissa menar att han fiskar i grumliga vatten och vill ta röster från den högerextrema Nationella fronten.
Sarkozys retorik blir allt mer främlingsfientlig. "Vi har för många invandrare" säger han, och hotar med att Frankrike kan komma att lämna Schengensamarbetet. Han vänder sig till de som drömmer om fornstora dar och de som förordar en nationalistisk och isolationistisk politik, tvärt emot hans tyska kollega och valhjälpare Angela Merkels politik.
Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle gjorde idag följande uttalande med anledning av Sarkozys tal (jag citerar det på engelska):
"Retreating into national shells is the wrong path. It is not protecting borders within the European Union that will make Europe safer, but rather the protection of Europe's external frontiers."
Fortsätter Sarkozy att piska upp de främlingsfientliga stämningarna, kommer det snart åter att koka i de franska banlieus. Men det är inte bara invånarna där som lever i utanförskap i dagens Frankrike.
I den lilla sydfranska staden Sainte-Livrade-sur-Lot lever sedan 1956 tusentals vietnameser som tvingades fly norra Vietnam efter det stora franska nederlaget i Indochinakriget.
Fallskärmssoldater, änkor till franska officerare, deras barn och övriga familjemedlemmar som tvingades fly tillsammans med de retirerande franska soldaterna.
De levde i flyktingläger bestående av plåtskjul, och många av dom bor så än idag - utan rinnande vatten och med dass på gården.
Det är först på senare år som vissa av dessa flyktingar fått kommunal hjälp till att bygga riktiga bostäder - mer än femtio år efter flykten.
För Frankrikes del är det föga hedervärt, hur man behandlat vietnameserna som stått på landets sida, och på grund av det fått fly från sitt hemland för alltid..
Nedan ett reportage på engelska från Deutsche Welle om det glömda folket i Sainte-Livrade-sur-Lot:
Nedan ett inslag från EuroNews, från Sarkozys tal där han hotar att lämna Schengen:
Om Sarkozys presidentvalskampanj ur dagens Studio Ett: I studion Alice Petrén, sydeuropakorrespondent, Wilhelm Stiernstedt som jobbat i franskt företag ochMartin Ådahl, chef för den liberala och gröna tankesmedjan Fores - intressant inslag, tycker jag.
I förrgår mördade högerextremisten Gianluca Casseri två senegalesiska gatuförsäljare, och skadade ytterligare tre afrikaner mycket svårt, mitt på ljusan dag i Florens, Italien, innan han tog sitt eget liv.
Han sympatiserade med den fascistiska organisationen Casa Pound, som är uppkallad efter den amerikanske författaren och kompositören Ezra Pound.
"Casseri har chockat Italien med sin massaker som inleddes vid en marknad i centrala Florens där han mitt på dagen sköt ihjäl två senegaleser och skadade en person svårt. Sedan gick han vidare till en närliggande marknad, där sköt han ner ytterligare två senegaleser som nu vårdas på sjukhus. Den nyfascistiska terroristen begick därefter självmord.
Casseri är inte okänd inom den fascistiska miljön, han har bland annat skrivit boken Kaosets nyckel (La chiave del caos). I boken förnekar Casseri Förintelsen och boken har fått stor uppmärksamhet i den högerextrema miljön i Italien. Casseri var aktiv i den militanta nyfascistiska organisationen Casa Pound.
Organisationen tar dock avstånd från Casseris attentat. I Sverige har Casa Pound samarbete med den högerextrema organisationen Nordisk ungdom, så sent som i april 2011 föreläste representanter från Casa Pound för aktivister inom Nordisk ungdom."
Enligt tyska public service-kanalen ARD anordnade de tyska Nationaldemokraterna, NPD, år 2010 ett seminarium om Casa Pound i det nyöppnade "Utbildningscenter för nationell ungdom" i norra Sachsen.
En av initiativtagarna till denna skola är Jürgen Gansel, NPD-representant i Sachsens delstatsparlament. En av förgrundsfigurerna i uppbyggnaden av skolan heter Maik S., som av polismyndigheterna misstänks vara inblandat i NSU (Nationalsocialistischer Untergrund) - den grupp som i över ett decennium rest runt hela Tyskland och kallblodigt mördat egenföretagare med invandrarbakgrund.
I samband med Casa Pound-seminariet lär Maik S. ha gjort följande uttalande: "Detta utbildningscenter skall utvecklas till en mönsteranläggning, där motståndskampen mot landsförrädarna kommer att växa nerifrån och upp".
Casa Pound har använts som förebild i undervisningen även i NPD:s "Utbildningscenter för hembygd och nationell identitet", under rubriken "Kulturrevolution från höger - exemplet Casa Pound". Utbildningscentret mål är att sammanföra politik, kultur och diverse högerextrema sammanslutningar.
För åtta år sedan ockuperade italienska nyfascister ett hus vid Via Napoleone III i Rom. Det ligger i en stadsdel med många migranter - här organiseras seminarier och konserter, dit nynazister reser från hela världen.
Casa Pound "kopierar" vänsterns arbetssätt genom att sammanfläta politik, konst, kultur och musik, som tilltalar ungdomar. Hit hör graffittimålning, skateboard, konstutställningar, filmvisningar, konserter.
I östra Tyskland utnyttjar NPD arbetslöshet och social tristess för att locka till sig nya medlemmar. I en del utflyttningskommuner med låga skatteinkomster har NPD tagit över driften av fritidsgårdar, daghem, skolor, etc.
I TV-intervjuer med avhoppade nynazister som fått hjälp av EXIT har jag hört vittnesmål om, hur man målinriktat går på ungdomar som har det svårt, t. ex. där föräldrarna är arbetslösa och super.
Casa Pound i Italien verkar ha samma program: de erbjuder social trygghet för ungdomar i en svår ekonomisk och social situation. Det var precis så fascismen började gry i 30-talets Europa.
