måndag 30 maj 2011

STALAGS - israelisk S/M-porr i koncentrationslägret



På 1960-talet kunde man i varje israelisk tidningskiosk köpa de s k STALAGS-häftena. 
De var tecknade porrtidningar som lik våra Pinup-tidningar i Sverige tjänade som runkförlaga för en hel generation unga finniga tonårspojkar. 
I STALAGS-häftena handlade det dock om S/M-porr mellan kvinnliga tyska koncentrationslägervakter och deras fångar. 
Varje nummer såldes i 80.000 exemplar, en hög upplagesiffra på den tiden för ett så litet land som Israel.



En vanlig STALAGS-story börjar så här: Snygga och välbyggda engelska eller amerikanska fallskärmsjägare blir nerskjutna över Nazityskland, tillfångatagna och inspärrade i koncentrationsläger. 
Där härskar och regerar amazonliknande kvinnliga lägervakter, som gör sitt yttersta för att plåga och tortera sina fångar. Historierna brukar sluta med att fången våldtar och dödar sin kvinnliga plågoande. 
Det är lägeröverlevarnas barn som skrev och konsumerade denna typ av pornografisk litteratur. Varsågod alla psykologer och analysera detta, om ni kan.



Den allra första STALAGS-novellen skrevs av Eli Keider 1961. Hans mor hade förlorat hela sin familj i ett tyskt koncentrationsläger. 
Alltid när hon tyckte att sonen gjort något fel började hon gråta. Hon talade aldrig med sin son om förintelsen, ämnet var tabu i Eli Keiders hem. 
Att skriva pornografiska noveller för STALAGS blev en slags ventil, eftersom hans frågor om förintelselägren aldrig fick några svar. 
På liknande sätt förklarar andra novellförfattare i serien sina motiv.




Speglade dessa runkförlagor ett kollektivt trauma? 
Den israeliske författaren, journalisten och regissören Ari Libsker ville ha svar på denna fråga och gjorde dokumentärfilmen "STALAGS - Holocaust and pornography in Israel".

Var det bara en tillfällighet att det första häftet kom ut i handeln samma dag som rättegången mot Adolf Eichmann började 1961? 
Fram till dess var det tabu att tala om tiden i de tyska koncentrationslägren. De överlevande kände enbart äckel, sorg och förnedring. 
På 1950-talet gällde det att bygga upp en ny existens i staten Israel. Det fanns ingen tid för reflektion eller att tycka synd om sig själv.

Rättegången mot Adolf Eichmann sändes direkt i TV under flera veckor. Här gick man detalj för detalj igenom grymheterna som begåtts mot det judiska folket i de tyska utrotningslägren. 
De överlevande, som under tiden fram till 1961 försökt glömma den tiden, fick nu via TV återuppleva alltihop. 






Nedan några klipp ur filmen, som visats på biografer och filmfestivaler i USA, Tyskland och Israel; mig veterligen har den inte visats i Sverige.









Ett reportage om filmen STALAGS från SPIEGEL TV (på tyska)




Källor:


SPIEGEL: Pulp mit scharfen Nazibräuten (på tyska) här!

Contactmusic.com: Stalags Review här!

New York Times: Eyeing pornography that uses the holocaust as tittilation här!



STALAG är den tyska förkortningen för "Stammlager". Här fick endast krigsfångar enligt andra Genèvekonventionen sitta, d.v.s. endast kombattanter. Läs mer om STALAG på Wikipedia här!

söndag 29 maj 2011

Mladic var inte ensam - om nationalism, storhetsvansinne och försoning



I veckans greps slaktaren av Srebrenica Ratko Mladic, efter att "ha lyckats hålla sig gömd" i 16 år. 
Jag satte citationstecken då jag inte tror att han skulle ha gömt sig så länge utan militärens/ regimens vetskap.
Mladic var arkitekten bakom massmördandet av 8.000 muslimska män och pojkar i bosniska Srebrenica 1995.  
Att ha åsikter om Balkan är som att trampa i en myrstack, minerat område om man så vill. Vad man än säger riskerar man att trampa någon på tårna. 
Åsikterna om vad som är sanningen bakom Balkankrigen på 1990-talet går isär. Jag har idag googlat och hittat flera filmer där Mladic hyllas som krigshjälte av serbiska nationalister. 
Hur en man som upprättat koncentrationsläger och begått massmord kan kallas för hjälte är för mig en gåta. 
Vill du se hyllningsklippen får du leta upp dom själv, jag tänker nämligen inte lägga upp dom här. 
Personligen är jag glad över att Milosevics och Mladics drömmar om ett Storserbien gick om intet. Storhetsvansinne brukar historiskt sett ha en tendens att misslyckas..


Tidskriften EXPO:s Daniel Poohl skriver: 
"För att folkmord ska bli verklighet krävs inte bara bödlar. Det krävs också ett omgivande samhälle som accepterar eller i alla fall begriper varför människor ska rensas bort.  
Ratko Mladic tillhörde mördarna. Men vi får inte glömma att han också var en produkt av ett samhälle genomsyrat av en aggressiv nationalism och en islamofobi utan hämningar.  
Folkmordet i Srebrenica, som blev kulmen på Ratko Mladics mannars muslimjakt, föregicks av en nationalistisk vår bland serbiska intellektuella och av en aggressiv antimuslimsk propaganda, som i slutändan gjorde muslimerna till legitima offer i kampen för ett homogent Storserbien.  
Islam beskrevs som motpolen till det serbiska; främmande, bakåtsträvande och aggressivt. Det var en kamp mellan civilisationer, mot ett islam som förökade sig i en så hög hastighet att snart hela Europa skulle översvämmas av muslimer. 
Till slut återstod bara ett alternativ. Döda varenda jävel."


Poohl visar här på nationalismens och folkhetsens kärna, oavsett om det gäller hat mot judar, muslimer, romer eller andra minoriteter. 
Mördarna lyckas endast om det finns tillräckligt med acceptans för mord och förföljelse bland majoritetsbefolkningen. 
Så var det i Tyskland under nationalsocialismen, i Sovjetunionen under bolsjevismen, i Sydafrika under apartheid. 
Majoriteten av befolkningen stödde förföljelserna eller, vilket jag tycker är lika hemskt om inte värre, höll tyst och underlättade därmed makten att förgripa sig mot oskyldiga civila.
Så fort nyheten om Mladics arrestering blev känd, höjdes röster för att "nu minsann kan Serbien bli EU-medlem". 
Är det verkligen så enkelt? Vad händer med Kosovo, som serberna anser vara Serbiens vagga? 
Enligt min åsikt har serberna här en hel del att lära av tyskarna. Det är svårt att vara hatad av en enig omvärld. 
Serberna har likt tyskarna varit skyldiga till grymma krig, etniska rensningar, förföljelse och förintelse. Det tar år, om inte generationer att bearbeta. 
Nationalism är något av det farligaste som finns.  
Följderna av Andra Världskriget för Tysklands del blev en etnisk rensning av gigantiska mått. 
Mellan 12 och 14 miljoner tyskar (exakta siffran är det ingen som vet) fördrevs från sina hem i Preußen, Pommern, Schlesien, Memelland, Sudetenland, Siebenbürgen, Banat, Slavonien, Vojvodina, und so weiter.. 
Wolgatyskarna tvångsförflyttades av Stalins regim till Sibirien. 
Königsberg blev Kaliningrad, Danzig blev Gdansk - gränser flyttades och accepterades till slut genom Willy Brandts försoningspolitik på 1970-talet. 
Bilden med knäfallet framför okände soldatens grav vid statsbesöket i Warszawa 1970, då han å Tysklands vägnar bad om förlåtelse och försoning, har gjort stort intryck på mig och etsat sig fast i mitt minne.
Det var en storartad gest mot det polska folket. 
Men det fanns också tyskar, framförallt bland de fördrivna som insåg att de aldrig mer skulle återse sitt barndomshem, som ropade "förräderi!"

Willy Brandts knäfall i Warszawa 1970

Försoning tar tid, och det tog tyskarna flera generationer för att bli en av världens största demokratier. 
Någonstans måste man bestämma sig för att dra ett streck och gå vidare; sluta minnas gamla oförrätter och dra konsekvenserna av sitt handlade. 
Srebrenica har varit en mardröm för muslimerna i Bosnien, men även för de holländska FN-soldaterna som inte hade mandat att skjuta tillbaka. 
De fick stå och titta på hur Mladics bödlar förde tusentals människor till slaktbänken - en skam för FN, EU, ja hela världssamfundet.  
När Milosevic sedan skickade in militären till Kosovo, hade NATO lärt sig sin läxa och med bombningar lyckats förhindra ett folkmord på Kosovo-albaner. Den här gången ville man inte stå passiv vid sidan om. 
Det är min uppfattning att vissa konflikter kräver våld för att lösas. 
Hitlertyskland hade aldrig besegrats med förhandlingar och humanitär hjälp. 
Sverige var neutral vid den tiden. Hade alla andra länder också varit neutrala, hade Hitler segrat och Europa sett helt annorlunda ut idag.  
Vad hade hänt om Milosevic lyckats med sin nationalistiska Storserbienpolitik, om inte NATO hade gripit in? 
Till sist hoppas jag att den internationella insatsen mot Libyen, med stöd från Sverige, får slutföras tills Ghaddafi är borta. 
Just med tanke på historien är det oförlåtligt att stå vid sidan om när ett folkmord begås. 


I detta radioklipp intervjuas Admir som överlevde massakern i Srebrenica. Han förlorade sin far och bror, som senare hittades i massgravar. En gripande intervju om död, sorg och försök till försoning:
Lyssna: Forne bosnienserbiske generalen Mladic gripen, 17-timmen







Srebrenica Massacre del 1 (BBC), klicka sedan vidare på YouTube-länken





Srebrenica victim´s relatives search for justice (al-jazeera)




Källor:

EXPO: Ratko Mladic var inte ensam här!

SvD: Frågan om Kosovo tar ner glädjen här!

Göteborgs-Posten: Mladic kry nog för rättegång här!



Lästips: Waffen-SS marscherar på Rigas gator här!

måndag 23 maj 2011

Bremen har röstat

De Grönas toppkandidat Karoline Linnert

I
dag har det varit val i min födelsestad Bremen

'Freie Hansestadt Bremen' är den minsta av Tysklands 16 delstater och lite större än Göteborg med drygt 550.000 invånare.  
Bremerhaven med drygt 115.000 invånare tillhör också delstaten, som är omgiven av Niedersachsen. 
På nummerskyltarna står det HB - jag brukar vinka när jag ser en bil med Bremenskyltar i Sverige.
Bremen har styrts av socialdemokraterna i 65 år och kallas i folkmun för "Das rote Bremen" (Det röda Bremen). De senaste fyra åren har SPD styrt staden tillsammans med De Gröna. 

Vid söndagens delstatsval gick för första gången De Gröna om CDU, Angela Merkels kristdemokrater, som nu får betraktas som Bremens tredje största parti.  
Så här röstade invånarna i Bremen:  
SPD (Socialdemokraterna) 38,3 % (+ 1,6 %) =36 mandat
Die Grünen (De gröna) 22,7 % (+ 6,2 %) =22 mandat
CDU (Kristdemokraterna) 20,1 % (- 5,5 %) =18 mandat
LINKE (Vänsterpartiet) 5,8 % (-2,6 %) =6 mandat
FDP (Liberalerna) 2,6 % (-3,4%) = klarade ej småpartispärren, därmed inga mandat
I Bremen har man rösträtt från det man fyllt 16 år. Bland 16- och 17-åringarna röstade hela 32 % på miljöpartiet De Gröna.
Därtill kommer ett lokalt missnöjesparti på högerkanten i Bremerhaven som får 1 mandat. Partiet kallar sig BIW (Bürger in Wut, vilket betyder "Medborgare i raseri" -de kan betecknas som tokstollar och har inget inflytande)

Bremen

 I Bremen byggs Airbus och Mercedes, dessutom arbetar 4.500 människor inom vindkraftsindustrin. Delstaten har dock Tysklands högsta arbetslöshet, nästan 12 %. 
Jag föddes i Bremen 1959 och växte upp där tills jag var 12 år. Därefter flyttade familjen till Lübeck. 
Jag minns Bremen som en grön och vacker stad. På den tiden var det normalt att se brittiska och amerikanska militärpoliser och soldater köra omkring på gatorna. Förutom Radio Bremen lyssnade man på AFN (American Forces Network) -mitt favoritprogram där var "The Wolfman Jack Show". 
Lilla "Radio Bremen" var, och är fortfarande ett av de mest innovativa tv- och radiobolag i Tyskland. Stationen var först i landet med att sända en "talk-show" (sent på fredagkvällarna med öppen sluttid). 
Radio Bremen var också först med att sända popmusik för en ungdomlig publik: Beat-Club, som sändes mellan 1965 och 1972. 
Uschi Nerke hette den i Tyskland legendariska programledaren, och hon sänder än i dag ett Beat Club i radion varje lördag mellan kl 13:00 och 15:00, innan Bundesligamatcherna börjar. 

Här ett klipp ur Beat Club från Bremen med Eric Burdon & The Animals:



Länkar: 


CDU sinks behind Greens in Bremen State Elections, The Local här!

Greens overtake Merkel party in German state vote, DW-World här!

Vänsterseger i tyskt delstatsval, SvD här!

Radio Bremens hemsida här! (på tyska)

Wolfman Jack på Wikipedia här! 

AFN här! 

Bremens officiella turistsida här! (på svenska)




The Wolfman Jack Radio Show

torsdag 19 maj 2011

Avrättningar i DDR och svenska socialdemokraters stöd till en av Europas värsta diktaturer

1:a majfirande i DDR

Det är nu drygt 20 år sedan Berlinmuren föll och det socialistiska experimentbygget i Östtyskland, DDR, rasade samman. Regimen föll på grund av folkets protester men främsta orsaken var att statskassan var tom och Sovjetunionens president Gorbatjov sa nej till fler lån. DDR-staten var bankrutt. 

Östtyskland hade ett utstuderat angiverisystem. Med hjälp av säkerhetspolisen STASI kontrollerades hela befolkningen.

Medborgarna var förbjudna att lämna landet. De som försökte och misslyckades blev antingen ihjälskjutna vid gränsen eller tillfångatagna och internerade för brottet republikflykt, jo det kallades så! (Republikflucht)
Barnen tvångsomhändertogs och placerades på partitrogna uppfostringsinternat. Ansvarig för den politiken var Margot Honecker, presidenten Erich Honeckers fru, tillika utbildningsminister under nästan 20 år. Numera lever hon i exil i Chile. 
Kunskapen om förhållandena i DDR är obefintliga i Sverige. Svenska politiker och massmedia har aldrig visat något speciellt intresse, trots att DDR var ett grannland.
Därför är det här i landet så gott som okänt, att många kriminella och politiska fångar avrättades i DDR så sent som på 1980-talet. 
Avrättningarna verkställdes omedelbart efter domslutet och i omedelbar anslutning till domstolslokalen genom nackskott. 
Den dömde fördes, ovetande om den förestående avrättningen,  ur lokalen. Bödeln smög sig obemärkt fram och sköt den dödsdömde med pistol i bakhuvudet. 
En i och för sig "human" avrättningsmetod, om man jämför med USA där dödsdömda kan sitta i sina celler i åratal och vänta på sin avrättning.

Werner Teske

Den siste som avrättades i DDR var Stasi-Hauptmann Werner Teske. Han anklagades för att ha samlat på sig statshemligheter och hade planer på att fly till Västtyskland. 
Anklagelsen lydde landsförräderi och hans avrättning verkställdes omedelbart utanför rättssalen av bödeln Hermann Lorenz, som sköt Werner Teske i bakhuvudet med en armepistol. 
Detta var 20:e avrättningen som Lorenz verkställde på detta sätt. Han blev därefter befordrad till major. Lorenz torde vara Tysklands sista bödel. Året var 1981.

Mellan 1985 och 1994 var jag ledamot i Göteborgs Stadsfullmäktige för Miljöpartiet de gröna. 
Under den tiden utsattes jag för värvningsförsök till "Föreningen Sverige-DDR" av politikerkollegor tillhörande vpk, dvs Vänsterpartiet Kommunisterna som numera enbart kallar sig för Vänsterpartiet. 
Föreningen gav ut magasinet "DDR-Revyn", en färgglad tidning som trycktes på svenska i Östberlin och som redogjorde för de stora landvinningar man gjorde i "Tysklands första socialistiska arbetar- och bonderepublik. 
Det var dock inte enbart svenska kommunister som satt i ledningen för "Föreningen Sverige-DDR".


S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson


Från 1969 till 1987 hette ordföranden Stellan Arvidsson. Han var socialdemokratisk riksdagsman och skolpolitiker under 11 år och  mottog flera höga östtyska utmärkelser, bland annat "Folkvänskapens Stora Stjärna" 1977. 
1969-1973 var han ordförande i Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Han var även aktiv i Svenska Kommittén för normalisering av förbindelserna med DDR. 
Arvidson publicerade flera skrifter om DDR, bland annat som underlag för studiecirklar hos ABF. Han utnämndes även av den östtyska regimen till hedersdoktor i  Rostock 1969 och senare till professor vid Greifswalds universitet, och föreläste där under 70-och 80-talet om Thomas Thorilds litteratur. 
Arvidsson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ända fram till sin död 1997. I DDR-diktaturen ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes. 
Han var ordförande i Sveriges författareförening (nu Sveriges Författarförbund) 1950-1965, och 1959-70 ordförande i Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd
Han var den drivande kraften för att inrätta statliga livstidsstipendier till författare.

1987 efterträddes Arvidsson av biskop emeritus Lars Carlzon (!) som ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Föreningen upplöstes efter murens fall och den tyska återföreningen 1990.




Så här skriver man i Sverige-DDR-medlemsbladet med anledning av landets 35-årsjubileum 1984: 
Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? 
Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. 
Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. 
Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. 
Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.




Jag minns Olof Palmes statsbesök i DDR 1984, hur besöket utnyttjades i DDR-TV med timslånga direktsändningar -och hur besvikna de östtyska dissidenterna var över att Palme inte sade ett ord om det politiska förtrycket. 
Han varken krävde slut på dödsskjutningarna vid gränsen, eller frigivande av politiska fångar. 
Jag minns ett uttalande av Wolf Biermann, som flera år tidigare hade fråntagits sitt östtyska medborgarskap och vid den tiden levde i exil i väst. 
"Olof Palme har ett stort anseende på grund av sitt engagemang i protest- och frihetsrörelser över hela världen -men när det gällde DDR valde han att tiga."



Så här skriver man om Palmes besök i DDR i medlemsbladet Sverige-DDR:

Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. 
I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna. 
Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.  
Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra. 

Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde.

Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:
(klicka på bilden för större format) 




Här nedan ett reportage från tyska SPIEGEL TV MAGAZIN om avrättningarna i DDR. 
Tyvärr endast på tyska. Jag hittade inget filmmaterial i ämnet på svenska.

Avrättningar i DDR



Som avslutning en av Wolf Biermanns mest kända sånger. 
Lena Granhagen har sjungit in den på svenska under 1970-talet, om jag inte minns alldeles fel.


Wolf Biermann "Soldat, Soldat"



Källor: 
SPIEGEL-TV MAGAZIN (reportaget ovan) 
Förbundet Sverige-DDR på Wikipedia här! 
Bloggen "Under pausträdet" här! 
Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv, "Understreckare" i SvD av Barbro Eberan, fil dr i germanistik, bosatt i Tyskland här!
Egna minnen

Efter återföreningen öppnade tyska staten samtliga Stasiarkiv. Alla tyskar har rätt att läsa sina akter och på så sätt få reda på vem som var angivare och som spionerade på dem. 
Det fanns en lista på svenska Stasi-agenter som tyska myndigheter överlämnade till Sverige. 
Här råder dock ingen öppenhet, utan samtliga akter angående svenska agenter och samarbetsmän är hemligstämplade. 
Med tanke på att det handlar om hemligt samarbete med främmande makt, en mycket märklig politik. Vad är det svenska politiker har att dölja? 







Lästips:
Mannen som grät när Berlinmuren föll  här!


Lästips:
Resa till underjorden - Spökstationen Potsdamer Platz i Östberlin här!

onsdag 18 maj 2011

One day in Fort Worth, Texas

Klicka på bilderna för större format




Fort Worth ligger 5 mil från downtown Dallas och är med sina drygt 750.000 invånare 6:e folkrikaste staden i Texas. 
Både Dallas och Fort Worth har vuxit ihop och bildar tillsammans en metropol med 6 miljoner invånare.
Som namnet Fort Worth säger är staden från början en militärförläggning, men har blivit mest känd som en av de främsta cowboy-städerna, med omfattande boskapshandel. 
Det är en modern stad med en imponerande skyline, men det var den gamla stadsdelen, med boskapsbörs, auktionshandel och saloons jag var intresserad av att besöka. 





Welcome to Fort Worth Stockyard, cowboy!










Boskapsbörsen






Den vackra Texasflaggan vajar överallt



Sing and dance for me, shoeshine boy!



Några bilder från huvudgatan i "Gamla Stan":


















Ett trevligt uteställe med BBQ och blaskigt öl - folkligt där lokala singer-songwriters avlöser varandra:







Jag hittade denna kortfilm där staden presenteras:

The Cowboy Culture of Fort Worth, Texas



Vill du läsa mer om Fort Worth, gör det på denna engelska wikipediasida, den svenska versionen är inget att ha, innehåller endast knapphändig information. 
Fort Worth officiella hemsida hittar du här! 

Till sist lite musik av en av stadens söner, Townes Van Zandt: 


Townes Van Zandt "Heartworn Highway"



Nu säger jag HÃ DÕ från Texas. 
Jag har samlat mina reseberättelser från min Texasresa under rubriken "Deep in the heart of Texas" här, om du vill läsa mera.


tisdag 17 maj 2011

Heja Norge! Heja Texwegians!

Klicka på bilderna för större format!






Idag hedrar jag 17:e maj på norsk-tyskt vis med en avstickare till Dallas:




Wenche Myhre är den mest kända norska musikartisten i Tyskland. Hon lanserades på 1960-talet och har haft flera egna shower i tysk TV. 
2006 såg jag henne i Köln med showen GWS. Bokstäverna står för Gitte, Wenche, Siw, och det är med danska sångerskan Gitte Henning och Sveriges Siw Malmkvist som hon turnerade runt hela Tyskland. 
Konserten var en fantastisk upplevelse. Den tyska schlagerpubliken sjöng med i alla deras låtar - alla tre är omåttligt populära i hela landet. 
De turnerade med showen i tre år och gav sammanlagt 325 föreställningar i Tyskland, Österrike och Schweiz.  
Den svenske dirigenten Anders Eljas, som är sambo med Wenche, arrangerade musiken till föreställningarna. 
Wenche Myhre tillhör mina schlagerfavoriter, och jag kommer att återkomma till henne i kommande inlägg.
Här kan du njuta av en av hennes absolut största tyska hits: "Er hat ein knallrotes Gummiboot" från 1970:





I Plano utanför Dallas, Texas hittade jag denna vackra 1800-talsbyggnad som inhyser "The Wooden Spoon", en Skandinavien-Shop med varor från Sverige, Norge, Danmark och Finland. 







Här kan man köpa "Fresh Limpa" och kanelbullar, oumbärliga matvaror för en utlandssvensk i Texas: 



Parkeringsplatsen är endast tillåten för vikingar: 



Andra söndagen varje månad träffas "The sons of Norway" här. Undrar var döttrarna håller hus - är det månne ur sådana muggar söndagskaffet intas här?



Troll, lek- och prydnadssaker fanns det gott om: 















Inte ens flatbröd eller gulost behöver en norrman i exil avstå ifrån: 






Det fanns även specerier för oss svenskar: 






...och fint kaffeservis:







...samt bonader med Guds böner som min mamma alltid läste för mig när jag var barn:







En liten bokhylla med begagnade böcker på nordiska språk: 





Åter till Wenche: 

"Klimbim" var en av de mest populära nöjesprogram i tysk TV på 1970-talet. 
Här är Wenche Myhre gästartist och hon berättar om sitt liv på sitt eget, speciella sätt:




1968 representerade Wenche Myhre Tyskland i Eurovision Song Contest i Royal Albert Hall i London med "Ein Hoch der Liebe". 
Hon kom på sjätte plats efter Spanien, Storbritannien, Frankrike, Irland och Sverige . 
För Sverige sjöng för övrigt Claes-Göran Hederström "Det verkar kärlek banne mej".




Avslutningsvis än en gång: Grattis Norge på Nationaldagen!  


Här kommer du till The Wooden Spoons hemsida!