Nej, självklart inte, men låt mig ändå göra ett försök:
I dagarna firas skolavslutningar över hela landet. Här i Mölndal har rektorn för Bosgårdsskolan och Ekhagaskolan, med utbildningsförvaltningens godkännande kommit fram till att skolavslutningen inte längre ska genomföras i kyrkan.
Föräldrar har via brev och mejl motsatt sig beslutet då de anser att det varit en fin tradition med såväl vinter- som sommaravslutning i kyrkan. Föräldrarna har fått svar om att undervisningen ska vara konfessionsfri och att avslutningarna måste anpassas så att alla elever kan vara med. Mölndals-Postens insändarsida har dominerats av artiklar både för och emot avslutningen i kyrkan; de flesta för, bland dem flera avsändare märkta SD.
Sverige är ett paradoxalt samhälle. Vi är världens mest sekulariserade folk, har avskaffat statskyrkan, men ändå vurmar många för, att barnen skall tillbringa sin skolavslutning i kyrkan, visserligen med restriktioner:
Den 30 maj i Sveriges Radios P3-nyheter kl 07:00 förklarar Ingegärd Hillborn från Skolinspektionen vad som gäller:
"Böner får inte läsas, men man får naturligtvis sjunga våra traditionella sommarvisor".
Hyckleriet har härmed nått nya höjder: Kyrkan skall ställa sina lokaler till förförfogande, men prästen ombedes tiga i församlingen. Ridå!
Jag kom till Sverige i slutet av 1970-talet. Vid min första skattedeklaration upptäckte jag att jag var medlem i Svenska Kyrkan, trots att jag aldrig hade begärt inträde. Tänk om jag hade varit katolik, metodist, pingstvän, baptist eller jude?
På den tiden var det Svenska Kyrkan som skötte folkbokföringen, och kom man hitflyttad från Tyskland tvångsrekryterades man utan att bli tillfrågad.
Nu råkar det vara så, att jag har min kristna tro och är medlem i tyska församlingen sedan mer än 30 år. Jag känner dock inget behov av att missionera. Det jag vänder mig emot är tillvägagångssättet: att kollektivansluta utan att fråga. Vi får inte tumma på religionsfriheten, det skall vara upp till var och en att bestämma vilken tro man vill ansluta sig till.
Vi har skilt kyrka och stat i Sverige för att vi anser att varje människa är fri. Ingen präst, imam eller rabbin ska bestämma över våra liv. Husförhörens tid är historia.
Jag anser att skolundervisningen ska vara konfessionsfri. Barnen ska ha rätt till samma undervisning oavsett kön eller religiös tillhörighet. Religionsundervisningen är viktig, men barnen skall undervisas om alla religioner. Är man vuxen kan man välja vilken tro man vill tillhöra. Av samma anledning är jag emot barndop; ett spädbarn är försvarslöst och kan inte välja.
I konsekvensens namn: Antingen är skolavslutningen konfessionslös, på neutral mark och till för alla oavsett religion, eller så håller man den i kyrkan med allt vad det innebär. Då kan dock inte ickekristna elever delta.
Att förmätet be prästen att hålla käft och inte tala om Gud anser jag vara en oförskämdhet och höjden av hyckleri.
En krönikör jag uppskattar är Ann-Sofie Hermansson. I sin senaste krönika tar hon upp detta ämne under rubriken "Den blomstertid nu kommer". Hon står för en helt annan ståndpunkt än undertecknad, och skriver:
"Idag har skolavslutningar i kyrkan blivit kontroversiellt på sina håll. Med argument om att det strider mot religionsfriheten har man i vissa fall avstått från traditionen att avsluta i kyrkan. Jag tycker det är fel. En av mina närmaste vänner är varmt troende muslim. Hon har aldrig haft några problem med kyrkliga skolavslutningar. Visserligen sjöng hon inte med i psalmerna men hennes uppriktiga åsikt är att man måste visa respekt för folkmajoritetens kulturella traditioner."
Befinner man sig i en kyrka, anser jag att man befinner sig i Guds hus, inte i ett kulturhus eller liknande.
Där skiljer vi oss åt, men läs gärna hela Ann-Sofies krönika här.
För att ingen skall missförstå mig: Vi skall vara stolta över vårt svenska kulturarv, och självfallet skall alla barn oavsett religion eller etnisk bakgrund få sjunga "Den blomstertid nu kommer".
Även om det är en psalm, tillhör det den svenska kulturskatten. Men tvinga inte barnen in i kyrkan, psalmen går lika bra att sjunga i aulan eller ute på skolgården.
Till sist:
Jag blir lätt avundsjuk på hur nya svenskar välkomnas idag på ceremonier runtom i landet på nationaldagen den 6 juni. Tänk om det hade funnits på min tid.
Jag blev svensk medborgare 1985: det damp ner ett kuvert på hallgolvet med lite samhällsinformation på tyska (!), och veckan därpå kom kallelsen till mönstringen på Säve flygfält. Så var det med det, då.
En skön sommar tillönskar jag alla läsare på bloggen!
Avundsjuk ska man inte bli utan ordna en egen fest :)
SvaraRadera