Dags att presentera Betty Dittrich, svenska bosatt i Berlin, närmare bestämt stadsdelen Kreuzberg. I Sverige har hon spelat i tjejgruppen Shebang. Gruppen hade några hits och turnerade i Japan, men upplöstes 2008.
I år kommer hennes soloalbum ut, med musik inspirerad av 60- och 70-talsmusik. Bettys musikaliska förebilder är Jefferson Airplane, ABBA, Fleetwood Mac och Brigitte Bardot.
I tyska melodifestfinalen den 14 februari sjunger hon LaLaLa. Vem vet, kanske blir det en Malmötjej som sjunger det tyska bidraget i Malmö den 18 maj?
I videon nedan presenterar hon sig själv, och i videon därunder kan du höra hela låten.
Från och med idag kommer jag att presentera de 12 finalisterna som skall göra upp om vem som skall representera Tyskland i årets Eurovision Song Contest i Malmö den 18 maj.
Den tyska finalen går av stapeln i Hannover den 14 februari, och först ut är Ben Ivory från Berlin. The Righteous Ones är en hymn till de som skiljer sig från mängden, som tänker utanför mittfåran.
Hans stora intressen här i livet är, förutom musiken, konst och mode. Ivory rör sig obehindrad i Berlins konst- och modekretsar, och har bland annat uppträtt som modell på Berlin Fashion Week.
Låten för tankarna tillbaka till 80-talet. Jag gillar det, vad tycker du?
Från och med idag kommer jag under rubriken Söndagsutflykter presentera små reseutflykter till städer jag besökt och sådana jag skulle vilja besöka. Första turen går till Danmarks näst största stad, Aarhus vid Jyllands östkust.
Danmark är ett av mina favoritländer. Ända sedan barnsben har jag vistats i landet flera gånger om året. Det finns knappast någon dansk stad eller ö där jag inte har varit. Under mina tonår i Lübeck läste jag danska som andra språk.
Det kan man göra om man bor i norra Schleswig-Holstein, eftersom delstaten är officiellt tvåspråkig. Det danska partiet SSW är till exempel alltid garanterad platser i parlamentet i Kiel, även om deras röstetal skulle understiga 5%-spärren. Det finns danska dagstidningar, och jag lyssnade ofta på dansk radio.
Danska språket är ett naturligt inslag i Lübecks gatuliv. Många danskar åker dit på lillsemester och passar på att handla billigt.
Seute Deern i Bremerhaven
Under några somrar åkte jag med barken Seute Deern, och var en del av besättningen. Seute Deern är plattyska och betyder "söt flicka". De fyra veckor långa segelturerna utgick från Kiel.
Så här såg jag ut då, det var under min pipperiod.
Vi seglade till Bornholm och lade till i de flesta danska hamnarna, bland annat Aarhus, som är målet för dagens söndagsutflykt. Det var underbara sommarlov, med både fint väder men också stormar!
Numera ligger båten som museum i Bremerhaven. De har en jättefin restaurang ombord, så är Du i närheten av Bremerhaven någon gång, rekommenderar jag ett besök där.
För övrigt gör Ostindiefararen Götheborg anhalt i Bremerhaven i sommar:
Bremerhaven står idag för en stor del av Tysklands maritima arv, både i egenskap av varvsort och som internationell hamnstad.
Staden är även känd för dess maritima museer, forskningsinstitut och kulturinrättningar.
(Se där, ett restips för sommaren?)
Seute Deern i Bremerhaven
Men nu iväg till Aarhus som grundades av vikingarna år 770. En av stadens stora sevärdheter är ARoS, Aarhus konstmuseum.
Konstmuseet är byggt i kubistisk stil, och är inspirerat av Dantes Den gudomliga komedin. Källaren är helvetet och takrummet, som färdigställdes först 2008 av Olafur Eliasson, är himlen.
Nedan ett resereportage på engelska om Aarhus - God fornøjelse!
Jag är mycket fascinerad av installations- och ljuskonstnären Olafur Eliasson. Han är ett av de riktigt stora namnen inom nordisk samtidskonst idag. Eliassons eget konstnärskap sysselsätter en handfull anställda och har en omsättning som ett mindre företag.
Hans arbetsplats i Berlin ser mer ut som en hybrid mellan kontor och laboratorium än den vanliga konstnärsateljén.
Nedan ett kortare reportage om denne fantastiske konstnär, där vi också få återse hans regnbågsskapelse vid konstmuseet i Aarhus.
Källor och länkar utöver de som är inbäddade i texten:
Fotografen och filmaren Philipp Beuter har förvandlat sin älskade hemstad Berlin till en miniatyrstad. Filmat uppifrån med den speciella "tilt shift-tekniken", och försedd med karamelliknande färger har han här skapat en alldeles egen Berlinatmosfär.
Så här beskriver han själv skapandet av sin film, som snart har setts av 150.000 människor på YouTube:
I dedicate this film to Berlin where I have been living for 19 years now. While the architecture of Berlin is stunningly beautiful, only its inhabitants make Berlin the unique city that it is. In every corner there is something new to discover. And the best thing to do is to film it.
Filmed with my beloved Sony HC9. Edited with Sony Vegas Pro 9.The miniature effect is called tilt-shift, which originates from a particular lens that was used to photograph architecture. The miniature effect is a by-product of that. It can also be achieved by digital postprocessing.
Jag spinner vidare idag på gårdagens inlägg Tyskland är fantastiskt. I augusti kommer jag att för första gången sedan 1990 besöka Berlin. Då fanns fortfarande DDR och muren stod kvar.
Berlin har alltid haft en plats i mitt hjärta, trots att staden iblanad kan vara grå och kall och ogästvänlig i all sin betong och råhet.
Huvudstadsdialekten är omisskännlig och kallas för Berliner Schnauze, ungefär Berliner käft.
Den uppfattas i allmänhet som rå men hjärtlig, men det finns det många olika åsikter om - som så ofta när det det gäller huvudstäders dialekter jämfört med resten av landet.
Så är det i Norge, i England, ja - även Sverige har ju sitt fjollträsk.
Berlins borgmästare Klaus Wowereit (t.h.) med sin man Joerg Kubicki
Under min uppväxttid styrdes Väst-Berlin av den Allierade Kommendaturen, Berlinborna var alltså inte tyska medborgare. Detta hade till följd att många västtyska ungdomar som ville slippa militärtjänsten, bosatte sig och skrev sig i Västberlin - vilket bidrog till att staden fick sin alternativa prägel med många konstnärer och musiker.
Jag lekte med tanken att flytta dit många gånger, minns jag - men så blev det Sverige istället.
För en vecka sedan introducerades Spotify i Tyskland.
Fånga Berlinkänslan på Spotifymed bl.a. David Bowie, U2, Ebba Grön, Trettioåriga Kriget, Einstürzende Neubauten, Marlene Dietrich och Lou Reed.
Potsdamer Platz var under delningen ett ingenmansland bestående av minfält omgärdad av två murar som delade hela staden. Hundratals människor på flykt från öst till väst blev kallblodigt mördade av NVA, DDR:s nationella folkarmé.
Idag ser Potsdamer Platz och resten av detta ingenmansland helt annorlunda ut, vilket du kan se i detta korta resereportage på Deutsche Welle:
Tyskarna sopar inte sina historiska felsteg under mattan - det hedrar dom, tycker jag. Följ med på en liten rundtur tillsammans med Diana Miller från Dallas, Texas och hennes finska väninna.
På 2,2 kilometer kommer det att serveras 2.000 ölsorter från 300 bryggerier från 86 länder.
Musikunderhållning från 18 olika scener.
Dessutom försöker man bryta sitt Guinnessrekord från förra året med världens längsta Biergarten.
Augusti i Berlin brukar vara het, mellan 30 och 38 grader. Då är det gott att sätta sig i en skuggig Biergarten och svalka sig med några kalla. Hänger du med?
Berlin, ditt ansikte har fräknar - ny version av Hildegard Knefs kända sång:
När jag åker buss eller spårvagn brukar jag skydda jag mina öron från allt telefonpladder runt omkring mig genom att lyssna på musik eller radio via min telefons hörlurar.
Ibland händer det att jag då får ett uppslag till ett blogginlägg. Så också idag: ett 3 minuter långt inslag i P1:s Mitt i musiken om en kör för hemlösa i Berlin räckte för att jag skulle bli nyfiken.
Kören heter Der Straßenchor (gatukören) och har funnits sedan några år. Körledaren och initiativtagaren Stefan Schmidt begav sig till Bahnhof Zoo och liknande platser där hemlösa, knarkare och alkoholister brukar samlas, för att leta efter lämpliga körmedlemmar.
Även gatuprostituerade sjunger i kören, några har fått nytt hopp, en del har fått jobb och andra en bostad.
Efter ett års träning och övningar var det den 25 januari i år dags för premiären av självaste Carmina Burana på inte mindre än Berlinfilharmonins kammarmusiksal på Herbert-von Karajan-Strasse 1.
Kören består av totalt 47 stycken socialt svaga och utstötta. De träffas och övar en gång i veckan. Skillnaden med andra körer är att alla inte kan läsa noter, så mycket får läras och tränas in enskilt.
Tyska TV2, ZDF, har gjort ett reportage om kören. Första delen av fem hittar du här nedan. Jag blev väldigt berörd av filmen, och tycker det är ett fantastiskt projekt.
Initiativtagaren Stefan Schmidt förtjänar all respekt för sin medmänskliga insats.
Det skulle behövas fler sådana personer, som ser människan istället för enbart knarkaren eller horan.
Varje del är mellan sju och åtta minuter lång, och det talas tyska (ej textat)
Gott Nytt År och God Fortsättning! Precis som i fjol börjar jag det nya året med att visa Pepe Marquarts kortfilm Schwarzfahrer från 1993. Filmen belönades med en Oscar året därpå för bästa kortfilm.
Schwarzfahrer är en ordlek, som inte riktigt kommer till sin rätt i den engelska översättningen av filmen, Black Rider.Precis som i Sverige kallas svartjobbarei Tyskland för Schwarzarbeiter. När man åker spårvagn utan att ha löst biljett, kallas man i Tyskland för Schwarzfahrer, svartåkare. I denna film får ordet en dubbelbottnad betydelse.
Filmen är inspelad i Östberlin fyra år efter murens fall. Man ser fortfarande Trabanter på gatorna, men det är inte det filmen handlar om.
Idag är det 50 år sedan Berlinmuren byggdes. Klockan 12:00 stannade Tyskland upp för en tyst minut.
Jag var 16 år och hade klivit upp för en ställning på västsidan av muren. Där mötte jag en man som stod och vinkade och ropade åt en äldre dam, som lutade sig ur fönstret från huset mitt emot, på östra sidan.
Mannen berättade historien om sitt bröllop en juninatt 1961. Bröllopsfesten var på västsidan, och hans mamma hade åkt hem tidigare på kvällen. Nästa morgon stod muren färdig, och allt sedan dess har de stått där och ropat till varandra.
Telefonlinjerna mellan öst och väst hade kapats. Vilket öde!
Vi hade ett långt samtal, och det förändrade hela min världsbild. Ett system, som anser det vara berättigad att utöva våld och förtryck mot sin egen befolkning kan inte rättfärdigas!
Inte bara Berlin, hela gränsen mellan Förbundsrepubliken Tyskland och DDR bestod av taggtråd, minfält, vakttorn och automatiska skjutanläggningar, som utlöstes så fort någon närmade sig gränsen från östsidan.
Kommunisterna i DDR hade byggt världens största fängelse. Den östtyska regeringen, med SED i spetsen (Tysklands Socialistiska Enhetsparti) utfärdade skjutorder mot alla som försökte begå "republikflykt", alltså försökte korsa gränsen mot klassfienden i väst.
Det är märkligt hur normaliserat en sådan gräns blir efter några år. Jag minns många soliga sommardagar då vi badade på Priwall i Travemünde, tätt intill taggtrådsstängslen och vakttorn som detta:
Stranden var ett nakenbad, och vi kunde se hur DDR-s gränssoldater ständigt spejade mot oss med sina tubkikare.
Ibland hörde vi explosioner - minor som utlöstes av vilda djur.
Samtidigt badade vi, grillade, lyssnade på musik från transistorradion och läste BRAVO.
Från dagens tysta minut till minne av bygget av Berlinmuren:
Ekoreportage om sprängningen av "Försoningskyrkan", vars torn kom att användas som vakttorn av DDR:s gränssoldater:
Östtysk polis stänger tunnelbanestationen Potsdamer Platz i Östberlin, 1961
När jag såg invigningsmatchen av Damfotbolls-VM mellan Tyskland och Kanada, på Olympiastadion i Berlin idag, med över 73.000 människor på läktaren, blev jag lite melankolisk och tänkte tillbaka på tiden, då jag levde i Tyskland, på 60- och 70-talet. Resorna till DDR och Berlin var mycket speciella.
Vid Potsdamkonferensen sommaren 1945 fastslog de allierade att rättigheterna till att driva spårbunden trafik i Berlin enbart gällde Deutsche Reichsbahn. De allierade hade då inte någon avsikt att Tyskland skulle delas utan tvärtom hållas samman, så beteckningen avsåg egentligen det gemensamma nationella bolaget.
Genom att fortsätta använda samma namn kunde det östtyska bolaget hävda rätten att trafikera det ockuperade Berlin. Förutom Östberlin, den sovjetiska sektorn, hade man fram till 1984 hand om pendeltåg även i Västberlin, västmakternas sektorer.
Järnvägen fick en viktig roll i den östtyska ekonomin vilket främst berodde på de bristfälliga vägarna och bristerna i landets fordonsproduktion, vem minns inte Trabanten? Man fick också ut mer av järnvägen vad gäller transport- och energikostnader.
I samband med murens byggande i april 1961 stängdes tunnelbanestationerna i den östra delen av stan. DDR fortsatte dock genom Deutsche Reichsbahn att sköta pendel- och tunnelbanetrafiken i Västberlin.
Den främsta anledningen torde ha varit inkomstförstärkningen till den östtyska statskassan, som Väst-Berlinarnas D-Mark bidrog till.
När muren hade byggts och staden delats, uppmanade dåvarande borgmästaren Willy Brandt Väst-Berlinarna till S-Bahnstrejk, vilket hörsammades i stor utsträckning. Invånarna i väst hade knappast någon lust att genom sina biljettköp vara med och finansiera delningen av staden.
Jag minns resorna med tunnelbanan i Berlin - när vagnarna passerade de stängda och nästan mörklagda stationerna i Östberlin. Det var endast några beväpnade gränssoldater som skymtade förbi vid genomfarten. Undrar hur de kände sig, när dagligen upplysta tunnelbanevagnar, fyllda med imperialistiska folkfiender, passerade längs med perrongerna.
Den här filmen skildrar på ett nästan surrealistiskt sätt hur stationen Potsdamer Plats såg ut mellan 1961 och 1989.
Lägg märke till ett personporträtt som ligger bland allt bråte. På bilden ses Wilhelm Pieck. Han var DDR:s förste och ende president mellan 1949 och 1960, då han avled genom sjukdom.
Efter hans död övertog SED:s partiledning med dess ordförande Walter Ulbricht kollektivt presidentens funktion. Det är med Walter Ulbricht som ordförande som den "antifascistiska skyddsvallen", som muren kallades i öst, byggdes.
Hur är det möjligt, att Wilhelm Piecks porträtt kan ha legat orörd på denna stängda station under hela 28 år?
To readers from abroad: Scroll down and you will find the letter Jafar Panahi wrote from prison to the Berlin Film Festival, in english and farsi. The letter was read out by actress Isabella Rossellini during the opening ceremony tonight.
Please help spread the free word!
Ikväll invigdes Berlins Filmfestival med pompa och ståt. 2006 vann iranske filmregissören Jafar Panahi silverbjörnen för sin film Offside, om några kvinnor som klätt ut sig till män för att kunna se på en fotbollsmatch. Filmen stödvisades på årets filmfestival i Göteborg, intäkterna gick oavkortad till Amnesty International.
I år är Panahi inbjuden till Berlin för att sitta i prisjuryn. Han fick dock inget tillstånd att resa så hans stol står tom. Isabella Rosselini som är juryordförande läste upp ett gripande brev som Panahi skickat till festivalen.
Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år, anklagad för att ha spridit propaganda mot den iranska staten.
Här är Jafar Panahis brev som lästes upp av Isabella Rosellini:
The world of a filmmaker is marked by the interplay between reality and dreams. The filmmaker uses reality as his inspiration, paints it with the color of his imagination, and creates a film that is a projection of his hopes and dreams.
The reality is I have been kept from making films for the past five years and am now officially sentenced to be deprived of this right for another twenty years. But I know I will keep on turning my dreams into films in my imagination. I admit as a socially conscious filmmaker that I won’t be able to portray the daily problems and concerns of my people, but I won’t deny myself dreaming that after twenty years all the problems will be gone and I’ll be making films about the peace and prosperity in my country when I get a chance to do so again.
The reality is they have deprived me of thinking and writing for twenty years, but they can not keep me from dreaming that in twenty years inquisition and intimidation will be replaced by freedom and free thinking.
They have deprived me of seeing the world for twenty years. I hope that when I am free, I will be able to travel in a world without any geographic, ethnic, and ideological barriers, where people live together freely and peacefully regardless of their beliefs and convictions.
They have condemned me to twenty years of silence. Yet in my dreams, I scream for a time when we can tolerate each other, respect each other’s opinions, and live for each other.
Ultimately, the reality of my verdict is that I must spend six years in jail. I’ll live for the next six years hoping that my dreams will become reality. I wish my fellow filmmakers in every corner of the world would create such great films that by the time I leave the prison I will be inspired to continue to live in the world they have dreamed of in their films.
So from now on, and for the next twenty years, I’m forced to be silent. I’m forced not to be able to see, I’m forced not to be able to think, I’m forced not to be able to make films.
I submit to the reality of the captivity and the captors. I will look for the manifestation of my dreams in your films, hoping to find in them what I have been deprived of.
Jafar Panahi
Genom att sprida Jafar Panahis ord vidare har jag gett mitt lilla bidrag till yttrandefriheten - mer kan jag inte göra just nu. Om inte ordet och konsten får vara fri stelnar samhället och slutar att utvecklas. Iran är ett skrämmande exempel på det.
Till mullorna och Ahmadinejad säger jag: blanda inte in Gud i det här, han har inget med ert förtryck att göra. Det är ni som förtrycker, torterar, avrättar, stenar till döds och ingen annan.
Ifall någon från Iran hittar till min blogg trycker jag upp Jafar Panahis brev på farsi också. Chansen är väl liten eftersom regimen säkert spärrat hans namn som sökord. Men i alla fall, ...
دنيای فيلمساز، دنيای گذر بين واقعيت و خيال است. فيلمساز از واقعيت الهام می گيرد، آن را به خيال خود در می آورد و در انجام اين بازی واقعيت و خيال، فيلمی می سازد که شايد تصوير آرزوهايش باشد. واقعيت اين است که مرا پنج سال گذشته ب ی حکم، و برای بيست سال آينده با حکم، از ساختن و کارگردانی هر نوع فيلمی محروم کرده اند. اما می دانم در اين بيست سال، با خيال خود آرزوهايم را خواهم ساخت. اعتراف می کنم من به عنوان يک فيلمساز که دغدغه های اجتماعی دارم، هر چند نم یتوانم تصويرگر محدوديتها، معضلات و مشکلات روز مردم جامعه ام باشم، اما نم یتوانم آرزو نکنم که پس از بيست سال تمامی اين مسائل از جامعه ام رخت برنبسته باشد، تا آن گاه که مجال ساختن می يابم، تصويرگر رفاه، آرامش و آسايش مردم کشورم باشم. واقعيت اين است که مرا بيست سال از فکر کردن، انديشيدن و نوشتن محروم کرده اند اما نمی توانم آرزو نکنم که پس از بيست سال کنکاش عقايد در فضای آزاد انديشی محو نشده باشد. مرا بيست سال از ديدن جهان محروم کرده اند. آرزويم اين است پس از بيست سال به جهان ی سفر کنم که هيچ محدوديت جغرافيايی، نژادی، عقيدت ی و حتی انسان ی نداشته باشد و در آن جهان انسانها با هر عقيده و انديشه و باور بتوانند آزادانه و به دور از خشونت در کنار هم زندگی کنند. مرا بيست سال به سکوت محکوم کرده اند. با اين حال در خيال خود زمانی را فرياد ميزنم که تحمل يکديگر را داشته باشيم و پذيرای سخن هم گرديم، با هم بينديشيم و برای هم زندگی کنيم. در نهايت، واقعيت حکم من اين است که بايد شش سال درون زندان بمانم. من در اين شش سال با خيال خود و به اميد تحقّق آرزوهايم زنده خواهم ماند. اميدوارم همکاران فيلمسازم در تمامی نقاط اين کره خاکی در اين شش سال خالق آثاری باشند که پس از بازگشت از زندان، انگيزه زندگی در دنيای خيال آنها را داشته باشم. پس از اين لحظه به بعد مجبورم برای بيست سال سکوت کنم، مجبورم نبينم، مجبورم نينديشم و مجبورم فيلم نسازم. به واقعيت زندان و زندانبان تن می سپارم تا شايد آرزوهايم را روزی روزگاری در خيال شما بيابم. بيابم آنچه را که از من دريغ کرده اند.
I somras skrev jag ett inlägg om Vattenfalls skogsskövling i Liberia.
Bolaget planerar nu att bygga tre nya kraftverk i Berlin, som ska drivas med "biomassa" från Afrika. Man vill köpa träflis från Liberias kautschuk-plantager, där det, enligt människorättsorganisationen "Transparency International Liberia" råder "slavliknande förhållanden".
Träflisen produceras av företaget "Buchanan Renewable", som ägs av den kanadensiske miljardären John McCall McBain. Han kallar sig själv för landets "välgörare", har goda kontakter med presidenten Ellen Johnson-Sirleaf och äger drygt hälften av landet Liberias resurser.
Träflis lastas i Buchanans hamn i Liberia
Vattenfall har tecknat ett 5-årigt leveransavtal med Buchanan. Från 2020 räknar bolaget med att köpa en miljon ton träflis om året från Buchanan i Liberia, kanske det dubbla t o m. Träflisen ska sedan transporteras till Berlin för att eldas upp.
Berlins socialdemokratiske borgmästare Klaus Wowereit uppmanar Vattenfall, att undvika "långa transportvägar" (hur nu det ska gå till, min anm.), och "Die Grünen" befarar att stora mängder värdefull skog kommer att avverkas i Liberia.
Igår hade jag möjlighet att viaEkots facebooksidaställa en fråga till Vattenfalls VD Øystein Løseth. I morse svarade han i radion och du kan höra svaret här.
Vet dock inte om jag blivit så mycket klokare. Jag fick dock svar på en fråga av en av Europas mäktigaste VD:ar, prisad vare de sociala medierna!
Gott Nytt År och God Fortsättning! Jag börjar året med att visa Pepe Marquarts kortfilm Schwarzfahrer från 1993. Filmen belönades med en Oscar året därpå för bästa kortfilm.
Schwarzfahrer är en ordlek, som inte riktigt kommer fram i den engelska översättningen av filmen, Black Rider. Precis som i Sverige kallas svatjobbare i Tyskland för Schwarzarbeiter. När man åker spårvagn utan at lösa biljett, kallas man i Tyskland för Schwarzfahrer, svartåkare. I denna film får ordet en dubbelbottnad betydelse.
Filmen är inspelad i Östberlin fyra år efter murens fall. Man ser fortfarande Trabanter på gatorna, men det är inte det filmen handlar om.
Ikväll och imorgon missar jag inte visningen av Buddenbrooks på SVT 2. Thomas Mann erhöll nobelpriset i litteratur för boken 1929.
Om filmen är lika bra som boken vet jag inte. Två av mina tyska favoritskådespelare är med: Iris Berben och Armin Mueller-Stahl.
Men framförallt kommer jag att se filmen för att den är inspelad i min gamla hemstad Lübeck. Här levde jag under mina tonår 1970-1978 innan jag som nitttonåring flyttade till Göteborg.
Hela staden är ett UNESCO-världkulturarv och räknas till en av Tysklands vackraste städer. Räkna med att jag kommer att frossa i nostalgi!
Jag arbetar både nyårsdagen och söndagen, så för min del blir det SVT Play. Här är SVT:s Buddenbrooksida.
Buddenbrookhaus - ett konst- och litteraturcentrum som drivs av Thomas och Heinrich Mann-stiftelsen
Trailer till filmen Buddenbrooks: (tyvärr hittade jag ingen textad version, men njut av de vackra Lübeckbilderna)
Buddenbrooks del 1 ligger ute på SVT Play till och med lördag 9 januari, se den här.
Idag firar Tyskland sin nya nationaldag, "Enighetsdagen" för 20:e gången. Så länge sedan är det, som Västtyskland och DDR skrev under statsfördraget och blev en stat. För mig känns det som om det var igår. Jag bodde i Östberlin några veckor 1990 för att närvara vid DDR:s första (och enda) fria val.
För den som aldrig varit i DDR, är förfallet som rådde i landet svår att föreställa sig. Jag bodde i ett hyreshus ett stenkast från Alexanderplatz, mitt i landets huvudstad. Husets fasad var genomborrad av kulhål från Andra Världskrigets gatustrider mellan röda armén och de sista barnsoldaterna, som Hitler hade sänt ut till en säker död. Balkongerna hade rasat för länge sedan. För att komma upp till tredje våningen, där vi bodde inkvarterade hos östtyska frihetskämpar, fick man ta jättekliv. Ungefär vart tredje trappsteg saknades. Varje morgon fick man gå ner till källaren med spannen, för att hämta upp kol, så att vi kunde koka kaffe till frukost. Åter igen: detta var 1990!
Mycket har förändrats på 20 år. Jag har inte varit i Berlin sedan dess men tror, att jag vid ett besök idag skulle ha svårt att känna igen mig. 1991 gjorde fotografen Stefan Koppelkamm en resa genom DDR och fotograferade byggnader. Han återvände 10 år senare och fotograferade exakt samma motiv.
Görlitzer Strasse i Dresden 1991
Görlitzer Strasse i Dresden 2001
Steinstrasse i Bautzen 1991
Steinstrasse i Bautzen 2001
Wilhelm-Pieck-Strasse i Neustrelitz 1991
Wilhelm-Pieck-Strasse i Neustrelitz 2001
Se fler fotografier här på en länk från SPIEGEL INTERNATIONAL: A Massive Facelift for Eastern Germany
Själv skall jag ta det lugnt på nationaldagen. Kl 14 blir det Cinemateket på biografen Capitol. Idag bjuder de på tysk stummfilmsbio, som vanligt med pianokomp. Dagens film heter "Die elf Teufel" och är en av världens första fotbollsfilmer. Den spelades in 1927 av Zoltan Korda och Carl Boese.
Jag hittade ett kul klipp på YouTube, från en visning av filmen vid fotbolls-filmfestivalen i Berlin 2007, också med livemusik vid sidan av. Sånt här älskar jag!
Denna gråkalla, blåsiga och trista lördag har jag tillbringat inomhus. Efter långfrukost och melodikryss ägnade jag mig åt nostalgiska aktiviteter på nätet. I morgon är det 20 år sedan mitt gamla hemland återförenades.
Öst och väst blev ett. Familjer som varit splittrade i över 40 år kunde nu åter träffas i frihet.
Det kommunistiska systemet på östsidan, med sitt människoovärdiga angiverisystem och sitt hatade STASI kollapsade fullständigt.
Den nya tyska nationaldagen, "Tag der deutschen Einigheit", på engelska "Reunification Day", firas varje år i en annan delstat efter ett rotationssystem.
I år är det min födelstad Bremens tur. Här kan du läsa om festligheterna som började redan igår, då DDR-kultbandet Karat uppträdde. Jag älskade den gruppen på 1970-talet, och deras låt "Albatross" var en av mina favoriter.
På denna hemsida från Deutsche Welle kan du läsa mer om festligheterna denna helg.
En av mina absoluta tyska favoritfilmer är "Himmel över Berlin" av Wim Wenders, med Bruno Ganz (i Sverige mest känd för sin roll som Hitler i "Undergången").
Bruno Ganz har dock spelat många stora roller både på film och på teater.
Till sist Radioheads "Paradise Song", med bilder från "Himmel över Berlin", enjoy!
För mig är denna dag, den 11 september, en speciell minnesdag. Det är på dagen nio år sedan, som ett gäng galna islamister attackerade World Trade Center och dödade tusentals oskyldiga människor.
Det är på dagen sju år sedan en ensam galning mördade Sveriges utrikesminister Anna Lindh.
Idag sörjer jag också privat, eftersom det på dagen är 15 år sedan min kära mor tynade bort i en ohygglig tumörsjukdom, endast 60 år gammal.
En galen pastor för en liten, 50 medlemmar stor församling i Florida, har fått uppmärksamhet över hela världen för sitt hot om, att anordna bokbål med Islams heliga skrifter just den 11 september, i protest mot byggplanerna på Ground Zero - moskén; och för att uttrycka sitt hat mot all världens muslimer.
"På Bebelplatz mitt i Berlin finns en glasskiva infälld i stenläggningen på marken. Har man bråttom kan man gå rakt över den utan att ens märka att den är där. Stannar man och tittar ner grips man av både tungsinne och svindel. Där under marken öppnas ett rum med väggarna klädda av bokhyllor. Tomma bokhyllor. Ett underjordiskt bibliotek, helt tömt på böcker. De tomma bokhyllorna är ett minnesmonument över bokbålen som brann 1933. Mer än 20 000 böcker brändes just där monumentet är idag, de tomma hyllorna rymmer just så många böcker som brändes.
Där man bränner böcker bränner man snart också människor, skrev författaren Heinrich Heine 1820. Hans böcker hörde till dem som brann på nazisternas bokbål. Han fick rätt, snart brändes också människor."
Så börjar Johanna Andersson sin krönika på Göteborgs-Postens ledarsida idag.Läs gärna hela krönikan här, den är väldigt bra och manar till eftertanke!
Att svensk musik slår i Tyskland är ingen hemlighet. Sverige har en lång tradition av artister som etablerat sig i vårt södra grannland. Det började med Zarah Leander, och fortsatte med Lill-Babs, Bibi Johns, Siw Malmkwist, Harpo, ABBA, Lars Berghagen - det går inte att räkna upp alla.
Kan det ha att göra med, att den tyska skivmarknaden är nio gånger större än Sveriges? Kommer man in i Tyskland, då har man även tillgång till publiken i Österrike och Schweiz, samt en del länder i Östeuropa också.
Jag lyssnar mycket på tyska radiostationer, och svensk musik spelas flitigt där; allt från rock, singer-songwriter, indie, dance till schlager och dansband. En del svenska artister hör jag för första gången på tysk radio! Musikutbudet i Sverige är väldigt enkelspårig. Här spelas skivorna med mottot "Allt från USA och England är bra".
KIM Bar i Berlin Mitte
Idag fick jag en inbjudan av Nordic by nature till ett uppvärmningsparty på KIM Bar inför Berlin Musik Week som startar den 6 september. På KIM Bar blir det ett YouTubeVideo-party med enbart skandinaviska musikvideor, lördag den 28 augusti. De uppmanar att posta nordiska musikvideor på sin facebooksida. Dom fem bästa kommer att spelas upp på storbild inför en vild dansande publik. Jag skickade in två av mina favoriter, båda från Göteborg så klart.
Nummer 1: Andra Generationen - the best swedish Balkan Band in the world! Jag glömmer aldrig, när de kom och överraskade mig på min 50-årsdag i mitt andra hem på The Rover förra året!
Andra Generationen spelar på mitt 50-årskalas på The Rover
Här deras video "Hippare hoppare", inspelat i ett bergrum i Göteborg, ooooopppaaaa!
Video nummer 2:
Senaste Mrock-videon från Emrik "Stonefunkers" Larsson, inspelad bl.a. i Slottskogen "Freedom". Emrik leder också den fantastiska dokumentärfilmsklubben DocLounge i House Of Win Win på 3:e Långgatan i Göteborg.
Det blev mycket musik så här i början på veckan. Musik är temat också fortsättningsvis. Imorgon börjar nämligen Göteborgs Kulturkalas Du kan läsa om mina planerade evenemang i högra kolumnen, om du skrollar ner.
"Sälj inte ut svenska folkets mödosamt uppbyggda gemensamma tillgångar" låter det från rödgröna vänstern med anledning av Centerns förslag att sälja delar av Vattenfall.
Vilka är då "de mödosamt uppbyggda tillgångarna"? Är det de gamla utslitna och livsfarliga kärnkraftverken i Hamburg, som gång på gång måste stängas ner p g a bränder och andra incidenter? Är det de tyska brunkolskraftverken som man köpte upp för en billig penning, när DDR hade kollapsat? Vattenfall försörjer just nu ensamt hela östra Tyskland med elektricitet, cirka 16 miljoner människor.
Bolaget planerar nu att bygga tre nya kraftverk i Berlin, som ska drivas med "biomassa" från Afrika. Man vill köpa träflis från Liberias kautschuk-plantager, där det, enligt människorättsorganisationen "Transparency International Liberia" råder "slavliknande förhållanden". Träflisen produceras av företaget "Buchanan Renewable", som ägs av den kanadensiske miljardären John McCall McBain. Han kallar sig själv för landets "välgörare", har goda kontakter med presidenten Ellen Johnson-Sirleaf och äger drygt hälften av landet Liberias resurser.
Träflis lastas i Buchanans hamn i Liberia.
Vattenfall har tecknat ett 5-årigt leveransavtal med Buchanan. Från 2020 räknar bolaget med att köpa en miljon ton träflis om året från Buchanan i Liberia, kanske det dubbla t o m. Träflisen ska sedan transporteras till Berlin för att eldas upp.
Berlins socialdemokratiske borgmästare Klaus Wowereit uppmanar Vattenfall, att undvika "långa transportvägar" (hur nu det ska gå till, min anm.), och "Die Grünen" befarar att stora mängder värdefull skog kommer att avverkas i Liberia.
Vad är det som är så viktigt med detta, att svenska folket måste äga det? Är det inte bättre att använda pengarna från en försäljning till att investera i ny, ren och förnybar energi i Sverige?
/s1600/bebelplatz.jpg)
