Ro för själen i Krokslätts Fabriker

Nedan min krönika publicerad i Mölndals-Posten 2014 - 12 - 18

Ro för själen i Krokslätts fabriker

-Det var kväll på stormavdelningen. Många av personalen hade gått hem. Vi patienter låg i bälten. En del av oss hade fått sprutor med eller mot vår vilja. Två stora sovsalar rymde sjutton patienter.

Vi var fem personer som andäktigt satt och lyssnade när Gunnel Bergstrand berättade om sin  tid som tvångsintagen på Restad sjukhus i Vänersborg på 1950-talet, en tid fylld av övergrepp. Tvångsmedicineringar och bältesläggningarna var snarare regel än undantag.

När jag började arbeta på S:t Jörgens sjukhus på 70-talet bar fortfarande en del sköterskor uniform. Mycket har hänt sedan dess, och jag tillhörde dom som arbetade sista dagen på det gamla mentalsjukhuset, släckte och låste - för att senare flytta över till en nybyggd psykiatriklinik på annan ort.

Felet med psykiatrireformen på 90-talet var att man glömde föra över resurser till öppenvården. Politikerna trodde att psykiatrins problem var lösta bara man stängde de förhatliga institutionerna. Patienter som hade funnit trygghet på sjukhusen, kastades bokstavligt ut i intet - i bästa fall med ett visitkort till en sköterska, telefontid torsdagar 10:00-12:00 jämna veckor. En del blev hemlösa och hamnade i blandmissbruk för att stå ut - många tog livet av sig.

Därför blev jag så glad, när jag läste att den nya blågröna majoriteten i Västra Götaland bestående av de borgerliga partierna och miljöpartiet, beslutat att höja regionskatten för bl.a. sjukvårdens skull och avsatt sammanlagt 200 extra miljoner till psykiatrin under en treårsperiod.

Förra månaden öppnade Psykiatrimottagning Mölndal i det nybyggda glashuset på Göteborgsvägen i Krokslätts Fabriker. Här arbetar läkare, psykolog, sjuksköterska, kurator, arbetsterapeut, sjukgymnast och sekreterare. I samma lokaler finns även enheten för autism och ADHD samt mottagning för psykiatripatienter boende i Härryda kommun.

Sammanslagningen kommer att ge samordningseffekter och möjlighet för de olika behandlingsteamen att  lära av varandra och på så sätt ständigt utveckla sina arbetssätt.

Jag tror att detta är den rätta vägen att gå när det gäller behandlingen av människor som är sjuka i själen, så att människoöden som Gunnel Bergstrands för evigt kan förpassas till historieböckerna.

Det är dock viktigt att kunna historien för att gå vidare, så läs gärna hennes bok "Patienten är frisk för övrigt", utgiven av Recito Förlag. 

Besök också Medicinhistoriska Museet på Östra Hamngatan i Göteborg, mitt emot Nordstan. Där visas föremål och berättas psykiatrins historia på ett sätt som närmast kan liknas ett skräckkabinett. Störst behållning får du om du går en guidad tur. 

Fler av mina krönikor i Mölndals-Posten hittar du om du klickar här. 

Tora var ingen idiot

Min månadskrönika publicerad i Mölndals-Posten 2012-08-09

Tora var ingen idiot

Diagnosen var obarmhärtig. I patientjournalen stod det svart på vitt: "Idiot". 

Tora föddes i norra Bohuslän 1898 och hade tillbringat större delen av sitt liv på institutioner. På den tiden var det inte så ovanligt att fattigdom, en brokig uppväxt eller en udda personlighet kunde resultera i livslång inlåsning. Tora kom från mindre bemedlade förhållanden och arbetade som piga. Det hårda och slitsamma arbetet blev henne övermäktig. I 20-årsåldern försökte hon dränka sig i gårdens brunn. Allt sedan dess hade hon suttit inlåst på det stora mentalsjukhuset på Hisingen. Hospitaliseringen hade satt sina spår. 

Jag var fortfarande tonåring när jag som nyanställd skötare fick i uppgift att vara kontaktperson åt Tora. Hon satt mest för sig själv i ett hörn av dagrummet. I sina ljusa stunder sjöng hon gamla visor och skillingtryck från norra Bohuslän. De flesta kunde hon utantill, men ibland bad hon mig att plocka fram häftet med visor som var nedtecknade på svart vaxduk. Vid ett tillfälle uppträdde Margareta Kjellberg i sjukhusets stora samlingssal och Tora sken upp som en sol. Det levde hon på länge.

Trots att hon var rullstolsbunden och inte kunde äta själv gjorde vi utflykter in till Göteborg med hjälp av socioterapins bilar och personal. Vi shoppade kläder på Victoria, fikade på Bräutigams eller ordnade picknick i Slottskogen. En vecka varje sommar åkte vi på pensionat någonstans i Sverige.

Den stora sjukhusparken utnyttjades maximalt. Så fort solen visade sig ordnade vi saft- och bullkalas i gröngräset. Bullarna bakade vi själva i avdelningens kök, och saften gjorde vi av  egenplockad fläder från sjukhusområdet. Bohuslandstinget knusslade inte med resurser. Personaltätheten var hög och det skulle aldrig fallit någon in att låsa in patienterna på natten och lämna dem ensamma utan personal. 

Vid mina långpromenader genom Mölndal passerar jag ofta äldreboenden. Jag slås av att man nästan aldrig ser någon människa utanför, trots inbjudande parkbänkar och grönska. Det gör mig ont i hjärtat när jag läser artiklar om hur gamla människor låses in på nätterna för att spara på personal; om hur anställda inom hemtjänsten stressar från "brukare" till "brukare" för att hinna med, utan tid att sitta ned och prata. Har samhället blivit fattigare under de senaste trettio åren?

Jag undrar vad Tora hade sagt, vi hade gott om tid för långa pratstunder. Det jag lärt mig av hennes berättelser om uppväxten i början på 1900-talet hade jag aldrig kunnat läsa mig till i en bok. Och en sak är jag säker på: Läkarna hade fel, Tora var ingen "idiot". 

Vill du läsa fler av mina krönikor hittar du dom om du klicka på den blå etiketten nedan. 

Allt var inte sämre förr

Månadens krönika, publicerad i Mölndals-Posten 2011-07-06

Allt var inte sämre förr

När jag började arbeta på S:t Jörgens sjukhus på 70-talet bar fortfarande en del sköterskor uniform. Mycket har hänt sedan dess, och jag tillhörde dom som arbetade sista dagen på det gamla mentalsjukhuset, släckte och låste - för att senare flytta över till en nybyggd psykiatriklinik på annan ort. 

Felet med psykiatrireformen var att man "glömde" föra över resurser till öppenvården. Politikerna trodde att psykiatrins problem var lösta bara man stängde de förhatliga institutionerna. 

Av egen erfarenhet vet jag dock, att där också fanns en mycket omsorgsfull och kärleksfull gemenskap mellan patienter och vårdande personal; terapi, kursverksamheter och målarateljéer för att nämna några exempel. 

Vi kände inte igen oss i de skräckreportage som visades i "Studio S" och "Kvällsöppet" på tv, där några få enskilda upprörande vårdskandaler fick utgöra hela bilden av den psykiatriska vården i Sverige. Vårdideologier krigade med varandra. Patienter och anhöriga kom i kläm. 

Än idag skäms jag inför de mammor till schizofrena ungdomar som vi, enligt den då förhärskande ideologin, behandlade som monster. De fick inte ens hälsa på sina barn. 

Är det någon som minns Ken Loachs film "Family Life" från tidigt 70-tal? Den blev en kassasuccé och ingick som undervisningsmaterial i psykiatriutbildningen. Man ansåg då att schizofreni utlöstes på grund av en traumatisk uppväxt med mycket dominant härskande mamma och en svag, närmast vek far. 

Idag vet vi genom forskning att sjukdomen är genetiskt betingad, och går att behandla med mediciner i de flesta fall. 

Problemet i dagens psykiatri är bristen på uppföljande behandling. Patienter tappas bort, avslutar sin medicinering på eget bevåg. Det finns ingen kontrollinstans som kan slå larm och sätta in resurser innan patientens tillstånd gått över styr. 

Det fanns en kompromisslös politisk korrekthet bland dåtidens socialpolitiker, som på 1990-talet ledde till en mänsklig katastrof. Patienter som hade funnit trygghet på sjukhusen, kastades bokstavligt ut i intet - i bästa fall med ett visitkort till en sköterska, telefontid torsdagar 10:00-12:00 jämna veckor. En del blev hemlösa och hamnade i blandmissbruk för att stå ut - många tog livet av sig. 

Efter mordet på Anna Lind och en del andra spektakulära mord, begångna av människor som inte fått den psykiatriska vård de sökt, har Sveriges socialpolitiker insett att man begått grava fel i samband med införandet av psykiatrireformen på 90-talet. 

Psykiatriutredare har tillsatts och det finns stora planer på förändringar. Dessa kommer dock att ta tid att genomföra, eftersom mycket kunskap gott förlorad under åren. Specialutbildade sköterskor och läkare har antingen sökt sig till Norge eller bytt yrkeskarriär. 

Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!

Med värme minns jag  Låtta Bergstrand, som var verksam inom socioterapin på Sankt Jörgens Sjukhus. Vi gjorde många trevliga utflykter ihop med patienter.  

Höjdpunkterna var veckoutflykterna på somrarna, då vi bodde på pensionat. Jag har varit med bl.a. i Kungshamn och Urshult och vi hade väldigt roligt tillsammans.  

Låtta sjöng med i progg-visgruppen Andra Bullar, här kan du höra en käck och klämmig visa med henne: 

Lästips: 

S:t Jörgens sjukhus historia


Göteborgs Hospital på Wikipedia

Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!

En alldeles speciell PRINSESSA

Göteborg International Film Festival

Prinsessa

Det här är en av mina festivalfavoriter. Katja Kukkola spelar "prinsessa", en kvinna med diagnos schizofreni  som varit inspärrad på mentalsjukhus i nästan hela sitt liv. En film med mycket humor bland allt det svarta.

Hon är cabarédansös och heter Anna Lappalainen. Hon vägrar bli kallad sitt namn, utan insisterar på att bli behandlad som den prinsessa hon tror sig vara.

Filmen ger oss en lektion i psykiatrins historia. Från 1945 fram till idag - från insulinkomabehandlingar till dagen då alla tvångströjor brändes på bål och ersattes med elbehandlingar - från lobotomins dagar till  psykofarmakans intåg.

Jag har arbetat som skötare på ett mentalsjukhus under många år och känner igen mycket av den lilla värld som dessa sjukhus ändå var - avskärmade samhällen med självhushållning, egen park- och trädgårdsskötsel, kyrka och kyrkogård, där såväl patienter som personal jordfästes.

Jag har varit med och vårdat alla dessa lobotomiskadade patienter, som med sina karakteristiska katatoniska rörelser framlevde sina sista dagar likt vandrande vålnader - mycket realistiskt skildrat i filmen!

Tro nu inte att detta är en nattsvart deprimerande film, tvärtom. Den är fylld av värme och humor och lockar till många skratt!

Prinsessa utmärker sig genom ett fantastiskt, nästan autentiskt skådespeleri. Att den gjort braksuccé i Finland kan jag gott förstå. Den bygger på en verklig historia, och "prinsessa" lär vara den enda mentalpatienten i världen som fått en staty rest efter sig.

Regi: Arto Halonen, Finland, 2010


                                           Betyg: 4 mölndalskråkor

Läs om Sankt Jörgens sjukhus här. Där arbetade jag från 1978 tills det stängde 1992.

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!

Läs även Det svenska psyket