Operation Norrsken - Stasis kalla krig i Sverige

t.v. DDR:s ledare Erich Honecker, t.h. Olof Palme

Jag har tidigare uppmärksammat journalisten Christoph Andersson här på bloggen, bland annat för hans reportagebok "Från gatan in i parlamenten - om extremhögerns väg mot politisk makt". 
I boken skildras hur svenska och tyska högerextremister sakta men säkert tar sig från gatan in i den demokratiska värmestugan.

Christoph Andersson är journalist och undervisar på Södertörns högskola. Han belönades 2009 med Ikarospriset i klassen ”årets fördjupning 2008” för sina P1-dokumentärer ”Från gatan in i parlamenten”. Programmen handlar bl a om växande högerextremism i Södertälje och tyska Mecklenburg.

Han har nu kommit ut med en ny bok, om Sverige och Stasi under Kalla kriget: Operation Norrsken, utgiven på Norstedts Förlag. Före Berlinmurens fall var DDR och dess ökända säkerhetstjänst Stasi en maktfaktor i Europa. Journalisten Christoph Andersson har grävt i de tyska arkiven och hittat häpnadsväckande uppgifter om Stasis svenska kopplingar.

Operation Norrsken, skulle kompromettera det svenska kungahuset för dess gamla förbindelser med Nazityskland. Allt avblåstes i sista stund när Stasi och DDR insåg att det fanns pengar att tjäna genom att göra ljusskygga affärer med svenska Asea, Bofors och den socialdemokratiska regeringen Palme.

I boken skildras även fallet med tevejournalisten Cats Falck, som försvann under mystiska omständigheter 1984 och hittades död på Hammarbykanalens botten 1985. Även om omständigheterna kring hennes dödsfall ännu är oklara står det klart vad hon var på spåren, strax innan hon försvann. 

Idag intervjuades han i radions Studio Ett om uppgifterna i sin nya bok. Du kan höra hela intervjun nedan, eller på Sveriges Radios hemsida. 

Intervju med journalisten och författaren Christoph Andersson, Studio Ett 2013-02-12: 

Läs även Lena Breitners blogg Tankar om IB, där hon kommenterar intervjun och går till hårt angrepp mot den (enligt henne) "slarviga svenska journalistkåren". 


Uppdaterat 2013-02-22:
Nu har de första recensionerna av boken kommit. De presenteras i detta inlägg av Lena Breitner:

Recensenter reflekterar kring ”Operation Norrsken” – om Cats Falck och obehaglig blågul följsamhet 

Fler inlägg om Stasi, DDR eller Tyskland hittar du om du klickar på etiketterna nedan:

Svenske STASI-prästen avslöjad

Vakttorn vid STASI-fängelset Hohenschönhausen

Det anses nu med all sannolikhet bevisat, att den svenske prästen Aleksander Radler verkligen har varit agent för östtyska säkerhetspolisen STASI. Eftersom de svenska SÄPO-arkiven är hemligstämplade, åkte en utredningsgrupp från domkapitlet i Luleå stift ner till Berlin och BStu, vilket är den tyska Stasimyndigheten, dit alla kan vända sig till, för att ta del av sina personakter, och få reda på vem som har spionerat på dem. 

På Luleå stifts hemsida lämnas en saklig och kronologisk redogörelse  för vad som har hänt i ärendet fram till nu. Redogörelsen publicerades i tisdags och du kan läsa den här.

Stiftsjuristen Anna Wernqvis skriver, att det enligt den tyska myndigheten "inte råder någon som helst tvekan om att prästen har lämnat uppgifter till Stasi. Myndigheten bestrider också att arkivmaterialet om honom skulle ha kunnat förvanskas eller manipulerats på annat sätt.

Domkapitlet har nu begärt ut handlingarna samt ett intyg där innehållet i handlingarna sammanfattas. Dessa handlingar kommer att tillställas prästen för yttrande och först därefter kan domkapitlet fatta beslut i ärendet.

Domkapitlets prövning avser inte uppgiftslämnandet som sådant eftersom det skedde innan kyrkoordningens tillkomst, utan endast prästens agerande och uttalanden till biskop och medier.

Domkapitlet vill understryka att prästen inte prövats eller dömts för något brott i Sverige. Hans agerande var i överensstämmelse med dåvarande östtysk lag varför han inte gjort sig skyldig till något brott i Tyskland."

Tidningen Expressen reste också till Berlin och träffade flera av Aleksander Radlers offer. Han förråde sina studiekamrater genom att avslöja deras planer på att fly till väst. Samtliga blev dömda till flera års fängelse för försök till "republikflykt". Två av dem finns inte kvar i livet - de begick självmord.

1968 var studentrevolternas år, och de studerade alla på universitetet i Jena. Regimen i DDR hade precis skruvat åt förtrycket ytterligare med en ny konstitution som i ett slag strök bland annat strejkrätten och religionsfriheten. Människorna kände sig instängda omgivna av murar, taggtråd och minerade gränser.

Det var förbjudet att resa ut. Man fick inte läsa vad man ville, inte lyssna på den musik man ville. Att lyssna på västtysk radio eller se på västtysk TV var straffbart, och blev man ertappad kunde man hamna i fängelse, bli av med sin studieplats eller sitt arbete. Många såg flykten till väst som enda möjlighet. 

Själv kommer jag ihåg, att östtysk radio bara spelade klassisk musik, marscher och kommunistiska kampsånger. Det var först efter Walter Ulbrichts död 1973 som man tillät västerländsk pop- och rockmusik i östtysk radio.

Läs om det gripande mötet mellan Expressens reporter och stasiprästens offer här. 

Av artikeln i Expressen framgår inte vilka STASI-fängelser prästens offer hamnade i, det fanns många av dem utplacerade över hela landet. Ett av de mest kända var Hohenschönhausen i Berlin. Det är numera ett museum som drivs av en stiftelse. Det är värt ett besök, deras engelskspråkiga hemsida kan du läsa här. 

Du kan även läsa mina tidigare inlägg i ämnet, bland annat om Vänskapsföreningen Sverige-DDR. Ordföranden i föreningen har varit biskop emeritus Lars Carlzon och den socialdemokratiske riksdagsmannen och skolpolitikern Stellan Arvidsson. 

Inlägget hittar du här.

Alla inlägg om STASI finns samlade här,

om DDR här. 

Läs även Lena Breitners utmärkta blogg Tankar om IB - där står allt om Stasi som du behöver veta. 

Jag har svårt att förstå, hur Aleksander Radler med gott samvete kunde leva och utöva prästyrket i Sverige i 40 år, när han har orsakat sina studiekamrater så mycket lidande - kamrater som litade på honom till 100 %, som anförtrodde honom sina flyktplaner. 


Här nedan kan du se en intervju gjord av Expressen, där han blånekar till allt. Beklämmande.

Jag har medvetet valt engelskspråkiga Wikipedialänkar i detta inlägg, eftersom de innehåller så mycket mer information än de på svenska. 

Tunisisk vår hos STASI-myndigheten i Berlin

För drygt ett år sedan gjorde det tunisiska folket revolution och avsatte den hatade diktatorn Zine El Abidine Ben Ali. Precis som i forna DDR utövade hans regim sitt förtryck genom att spionera på medborgarna, genom fängslanden och tortyr. 

Nyligen besökte en delegation tunisiska människorättsaktivister Berlin, för att lära sig hur Tyskland hanterade efterlämningarna i form av 100.000-tals personakter från STASI, som opererade i kommunistiska Östtyskland.

De besökte även Berlins centrum för tortyroffer samt konfronterade tunisiska ambassadtjänstemän om deras roll under Ben Alis diktatur. 

Tyska public service kanalen Deutsche Welle har gjort ett intressant reportage om tunisiernas studiebesök:  

Tunisia and the former East German Secret Service - People & Politics

Direkt efter DDR:s sammanbrott och Berlinmurens fall rådde det kaos i landet. Östtyska säkerhetspolisen STASI gjorde så gott dom kunde för att sopa undan spår genom att köra sina hemliga akter i dokumentförstörare. 

Efter folkets stormning av  STASI:s högkvarter hittades tusentals säckar med strimlade personakter. Dessa finns idag hos en speciell myndighet, vars enda uppgift är att återställa akterna. 

Till en början gjordes detta för hand, ett tidsödande arbete. I följande reportage visas en ny uppfinning från Fraunhofer Institut: "The Snippet Machine", en superdator som klarar att återställa säkerhetspolisens akter i originalskick. 

Maskinen har rönt internationellt intresse, och man tar emot studiebesök från bland annat länder i Latinamerika med liknande problem. 

Ännu ett intressant reportage från Deutsche Welle:

Secret Files: How shredded Stasi files are reconstructed | People & Politics

Ett sätt som DDR använde för att hindra sina medborgare från att lyssna på västtyska radiostationer var så kallade "störsändare". 

De lade sig nära de västtyska frekvenserna och skickade ut ett pipljud, ungefär som tjutandet vid TV:s testbild förr i tiden. 

Jag minns vid besök i Västberlin, att det ibland var svårt att höra vissa radiostationer även i väst på grund av tjutandet. Oljudet blev extra intensivt särskilt vid nyhets- och debattprogram. 

På bilden nedan ser du ett exemplar av en östtysk störsändare, som idag står i foajén till Deutschlandradio Kultur, en av Tysklands två rikstäckande publicservicekanaler. 

Den andra kanalen heter Deutschlandfunk och har sitt centrum i Köln. Alla övriga radiokanaler i Tyskland är regionala eller lokala.

Östtysk störsändare

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När gärningsmännen görs till offer - Offentliggör de svenska STASI-agenterna!

Jag läser just nu Birgitta Almgrens bok "Inte bara spioner...", om Sveriges hemliga förbindelser med DDR. 

Boken bygger på östtyska utlandsspionagets hemliga handlingar och på svenska SÄPO:s länge hemlighållna dokument. 

För en vecka sedan skrev jag ett inlägg med krav på att alla hemliga arkiv rörande svenska STASI-agenter skall offentliggöras,  eftersom det nu finns en politisk majoritet för detta i Riksdagen. 

Märkligt nog består denna majoritet av socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet och sverigedemokraterna, med den borgerliga regeringen med moderata justitieministern Beatrice Ask i spetsen på den andra sidan, som säger nej.  

I dagarna har regeringens linje fått stöd av SÄPO, som anmält forskaren och författaren till boken, Birgitta Almgren till Justitiekanslern, (JK) för att ha brutit mot tystnadsplikten.  

Att Justitiekanslern nu inlett en förundersökning mot Almgren upprör hennes nordiska och tyska forskarkollegor, som menar att detta kan tolkas som att Säpo försöker förhindra att sanningen om deras hemligstämplade stasi-arkiv kommer fram.

Varför ta upp och röra i gammal skit, det var ju länge sedan - skall vi inte "gå vidare" trots allt? 

Nej, precis samma fråga ställdes åren efter Andra Världskrigets slut, när man skulle göra upp med nationalsocialismen, dess förbrytare och medlöpare. Just för att "kunna gå vidare" är det nödvändigt att göra upp med sin historia.  

SÄPO vill att JK skall utreda om Birgitta Almgren har begått ett brott genom att bryta tystnadsplikten, och att det därigenom skulle gå att identifiera de svenska STASI-medarbetarna.  

Birgitta Almgrens forskning kriminaliseras härmed och agenterna skyddas av statlig sekretess?  

Är inte spionage för främmande makts räkning ett brott längre? Vilka följder för annan människa har inte dessa uppdragsgivares uppgifter lett till?  

Här förvandlas gärningsmännen till offer - detta är absurt. Jag ser ingen annan lösning än att regeringen offentliggör samtliga arkiv rörande svenska STASI-medarbetare. Allt annat vore pinsamt, inte minst för Sveriges internationella anseende utomlands. 

Sverige är känt i världen som förespråkare för demokrati, öppenhet och yttrandefrihet - den bilden håller på att krakelera. 

Källor och länkar:

Lotta Gröning intervjuar Birgitta Almgren i "Nyfiken på" på Axess TV

Rätten till arkiven på Aftonbladet Kultur

Högt pris för öppnade Stasiarkiv på Smålands-Posten

DDR-Sveriges återkomst, ledare på Nya Wermlands Tidningen

Sverige skyddar Stasispioner och lagför forskare, debattartiket på Newsmill av Rolf K Nilsson, f d riksdagsman för moderaterna


Don Christos värld:


Öppna de svenska STASI-arkiven! Vad finns att dölja?

De har blod på sina händer: Offentliggör alla svenska STASI-agenter!


Läs även Lena Breitners inlägg
Lägesrapport – Ang förundersökningen mot Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner

Lena Breitner är journalist, historiker och ekonom-historiker som bland annat håller spionvandringar i Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Öppna de svenska STASI-arkiven! Vad finns att dölja?

STASI-emblem (Ministeriet för statssäkerhet)

Äntligen finns det en politisk majoritet i den svenska riksdagen för att öppna de svenska STASI-arkiven.  

I början av 1990-talet fick Säpo information om att det av Stasis arkiv framgick att ett 50-tal svenskar skulle ha arbetat åt den östtyska säkerhetstjänsten. 

I dag har en person – professor Birgitta Almgren – rätt att läsa Säpos handlingar om Stasiagenterna. Frågan om fler ska få ta del av informationen om dessa svenskar är föremål för politisk debatt. 

Nu sätter Socialdemokraterna ned foten. Partiets inställning är att Stasiarkiven i ”största möjliga” utsträckning ska öppnas för allmänheten. 

- Tiden är väl mogen, tycker jag. Vi är för öppenhet, och att säga att man inte ska gå in i arkiven, nu när krutröken har lagt sig, är att slå vakt om slutenheten, säger Sven-Erik Österberg (S), partiets gruppledare i riksdagens konstitutionsutskott. Läs mer på SvD här. 

I Tyskland kan vem som helst gå och och läsa sin akt i det f d STASI-arkivet. Här råder total öppenhet, och för mig har det varit närmast obegripligt varför vi inte har samma möjlighet i Sverige - när vi vet att det fanns IM (informella medarbetare) för STASI även i vårt land.  

Förutom socialdemokraterna ställer sig också miljöpartiet, vänstern (!) och sverigedemokraterna bakom förslaget att offentliggöra akterna. Det finns alltså en politisk majoritet i riksdagen, och ironiskt nog är det moderaterna med justitieminister Beatrice Ask i spetsen som vidhåller hemlighetsmakeriet och vägrar släppa på arkivet. 

Vad finns det att dölja? 

Jag har i tidigare inlägg skrivit om det svenska stödet för DDR och STASI, bl.a. här:
De har blod på sina händer - Offentliggör alla svenska STASI-agenter!


Länkar: 


Ask vill inte öppna stasiarkiv på SvD

S: Dags att öppna SÄPO:s stasiarkiv på SvD

Dags öppna stasiarkiv på Helsingborgs Dagblad

S vill öppna SÄPO:s stasiarkiv på Expressen

Nu vill till och med V öppna stasiarkiven, ledare på SvD

Majoritet vill öppna stasiarkiv på Upsala Nya Tidning


Avslutningsvis en bra tysk tv-dokumentär om STASI:s historia på engelska:

Jude, kristen, muslim - vi är alla Abrahams barn!

Den gamle tyske förbundskanslern Helmut Schmidt är en av mina politiska idoler. Han efterträdde Willy Brandt 1974 efter att denne tvingades avgå, eftersom hans närmaste medarbetare och sekreterare Günther Guillaume avslöjades som STASI-agent, inplanterad av kommunistregimen i DDR.  

Du kanske såg honom skymta förbi i filmen "Der Baader Meinhof Komplex" på SVT igår. Schmidt tvingades att hantera flygkapningar, bombdåd, kidnappningar och mord i den värsta terrorvågen på tysk mark sedan  Andra Världskriget.  

Idag är han trots sina 92 år en vital debattör och författare - respekterad av de flesta kan han närmast betraktas som folkkär. Jag har följt flera talkshower  med honom, ständigt kedjerökande, i tysk tv nyligen. Hans debattartiklar och tal har satt igång tankeverksamheten i mitt huvud. Det är inga enkla budskap han kommer med. Tvärtom kräver de att läsarens/ åhörarens koncentration.  

Hans syn på religionerna och världsfreden har nu samlats i en volym med tal från olika tidsperioder och en nyformulerad efterskrift:  

”Religion in der Verantwortung. Gefährdungen des Friedens im Zeitalter der Globalisierung.”  

Hans självbild att vara distanserad kristen hänger paradoxalt nog ihop med en fördjupad kännedom av andra religioner och världsåskådningar. Skälen för den något motstridiga hållningen kan spåras på många ställen i hans bok. 

Så hyste Helmut Schmidt efter andra världskriget förgäves höga förhoppningar om att kyrkorna skulle ge avgörande impulser för Tysklands moraliska återuppbyggnad. 

”Gud tillät alltför många och stora brott”, sa han i ett föredrag långt senare."

Att då tänka på förintelsen och Auschwitz ligger nära. Men Schmidts största svårighet är att över huvud taget förstå och acceptera religiösa löften om ”Guds rättvisa”. En del gamla värderingar i religioner och filosofi ger uttryck för sådant. Han citerar Heraklitos som påstod att ”kriget är fader till alla ting” och den helige Augustinus ord om ”rättvisa krig”. Freden som idealtillstånd utvecklades däremot sent. 

De stora religionernas tendenser att utestänga andra i meningen ”du har fel men jag är upplyst” är ytterst farliga. Den tyske ex-kanslerns råd är att misstro alla stats- och regeringschefer som använder sig av religionen för att motivera sin inre eller yttre maktpolitik. 

En pålitlig inspirationskälla för Helmut Schmidts tänkande är den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kant. ”Handla endast så som du själv vill bli behandlad” lyder hans kategoriska imperativ i Schmidts tolkning.  

Efter samtal med olika andliga profiler är han övertygad om att alla religioner i princip förfogar över samma gyllene fredsregel. 

Politiker bör dessutom tänka förutseende och kritiskt avväga allas intressen. Kruxet är dock att verkligheten inte lever upp till det mönstret. Istället råder respektlöshet och intolerans. Religion missbrukas för politiska målsättningar och används lätt som pådrivande kraft för krig på olika plan samt terrorism, anser han. 

”Bibeln känner varken till mänskliga rättigheter eller demokrati”, skriver Helmut Schmidt. Folkstyre, fred och rättsstatlighet är i hans analys upplysningsfilosofernas barn. Det tog omkring 400 år att förankra ett sådant värdesystem i Europa och andra världsdelar. 

Kristet präglade samhällen lyckades på ett tidigare skede än andra att etablera demokratin. Den omständigheten är enligt Helmut Schmidt ännu idag skälet till att muslimer bemöts med hat eller rädsla. Han är kritisk till att det i västvärlden saknas djupare förståelse för olika grenar och synsätt inom islam och dess historiska utveckling.   

Fredsfrämjande däremot vore att öka kunskapen om att skriftreligionerna judendom, kristendom och islam har samma rot och är ”Abrahams barn”. 

När religionerna i stället för att söka efter gemensamma rötter, i respekt för varandra, gör anspråk på sanningen hotar ytterligare radikalisering, konflikter och krig.

Källa: Gammal kansler tror på världsfreden i Sändaren

Här på bokus kan du köpa boken, jag beställde den idag. 

Om Helmut Schmidt på wikipedia 

Exklusivt: Ingvar Kamprad var kommunist!

På 70- och 80-talet tillverkades IKEA-möbler på 65 platser i DDR,  på t.ex VEB Heimgestaltung eller VEB Sitzmöbelwerke Waldheim.   

(VEB = Volkseigener Betrieb, dvs  "Folkägt Företag") 

I DDR tillverkades bl.a. soffan "Klippan". Betalningen var dålig, cirka 650 östmark i månaden. IKEA:s produktionskostnader i DDR var hälften av vad det kostade att tillverka i Taiwan. 

Detta var endast möjligt med hjälp av fångar och  tvångsarbetare. 20 % av dessa var "politiska" och "republikflyktingar" - människor som hade misslyckats med flykten till väst.

DDR-fängelset Hohenschönhausen

Efter Berlinmurens fall och Tysklands återförening tog IKEA svenska ambassaden i Berlin till hjälp för att leta efter platser som skulle kunna ersätta de 65 DDR-fabrikerna. 

Man misslyckades med att etablera sig i Nordkorea. Ett tag använde man sig av billig arbetskraft i Burma, numera är det Vitryssland som får ställa upp med låglönearbetare - allt för att vi skall handla billiga möbler i Sverige. 

Tänk på det nästa gång du handlar på IKEA!

STASI-fängelse nära Alexanderplatz

Nedan ett tv-reportage från tyska public-service-kanalen WDR, med huvudsäte i Köln. 

Här intervjuas bl.a. Hans Otto Klare, före detta politisk fånge, om missförhållandena i fängelsefabriken som tillverkade beslag åt Ikea. 

Han har svårt att hålla tillbaka tårarna när han minns vad han kallar "slavarbetet åt IKEA". 

Det fanns varken handskar, hörselskydd eller riktiga sittplatser. Hans Otto Klare blev fängslad efter att ha misslyckats med sin flykt till väst.

Länkar:


Ikea 'used political prisoners in GDR as slave labour' på The Telegraph

Ikea used East German prison labour: report på The Local

Straffarbete för Kamprad på Aftonbladet

Der IKEA-check på WDR Fernsehen

...och nu blir det reklamfilm:


Dirt Devil-The Exorcist from MrPrice2U on Vimeo.

DDR-indianer i socialismens tjänst

Idag publiceras ett av mina alster för första gången i Göteborgs-Posten, Sveriges näst största morgontidning. Det är ett blogginlägg från i fjol som jag skrivit om för att passa i tidningen.

För dig som inte har GP finns artikeln för läsning här:  

Indianer och cowboys i DDR:s vilda västern

I år är det exakt 50 år sedan Walter Ulbrichts kommunistiska regim började bygga Berlinmuren, den så kallade "antifascistiska skyddsvallen". Bygget 1961 blev startskottet för en isolationspolitik som skulle vara fram till murens fall 1989. Begreppet "republikflykt" myntades, och de som ändå försökte ta sig över muren, eller den långa minerade gränsen mellan Öst- och Västtyskland, gjorde det med livet som insats. Skjutorder utfärdades från högsta ort, och de dödade vid muren kan räknas i hundratal.

På ett sätt var det land, som kallade sig för "Tyska Demokratiska Republiken" ett inhägnat reservat. Allt sedan Karl May på 1800-talet började skriver sina böcker om Winnetous och Old Shatterhands äventyr i vilda västern, har tyskarna haft en vurm för indianer. Dessa äventyrsböcker var vid den tiden de mest sålda böckerna på tyska språket. I DDR var ledningen inte förtjust i dessa alster som förhärligade präriens vidder och dess frihet. Karl Mays böcker förlades över huvud taget inte i Östtyskland.

Icke desto trots bildade tusentals östtyskar indianreservat över hela landet, och lekte lidelsefullt cowboys och indianer - efter mottot: Kan inte vi resa till Vilda Västern, får vi skapa oss ett eget. På ett 60-tal orter startades redan på 1950-talet lokala indianföreningar. Vid sina möten närvarade ibland flera tusen samtidigt. Eftersom indianer är frihetslängtande folk, gjorde de sig fiender - i DDR:s fall i form av statssäkerhetstjänsten STASI. En del hövdingar kontaktades helt öppet, andra spionerades det på genom informella agenter (så kallade IM:s), som t.ex. IM Inka eller IM Tomahawk. Allt på grund av misstanken att "indianlivet" kanske skulle utveckla sig till att vara kritiskt mot den östtyska staten.

En del partibossar rökte fredspipor på offentliga indianmöten. Alla hövdingar utom en, blev medlemmar i det styrande SED, Tysklands socialistiska enhetsparti. Det var enklast så, för husfridens skull. STASI agerade dock efter mottot "Tillit är bra, men kontroll är bättre".

Det bestämdes centralt av hövdingrådet att ingen, som ansökt om utresetillstånd till väst fick vara medlem i ett indianreservat. Detta gjordes för att blidka STASI och SED. På så sätt trodde man, att man fick vara någorlunda ifred från myndigheternas kontrollorgan.

Indianerna slog upp hundratals "tipis" och genomförde originaltrogna indianritualer. I början av 80-talet byggde en irokes-grupp upp en hel indianby i Göttin nära Brandenburg. Byn kallades "Am schnellen Wasser", ungefär "Vid det snabba vattnet". Till slut fanns där ett dussin 10 meter långa "långhus", och i byn viskades det om gruppsex och vilda ritualer. 

I DDR var livet förutbestämd, från kindergarten fram till pensionen. Partiet stakade ut utbildningsväg och yrke man skulle ha, allt beroende på vilka behov partiledningen bedömde att det fanns.

Det enda landet som östtyskarna kunde resa fritt till var Ungern. Längtan ut i världen måste ha varit en starkt bidragande orsak till bildandet av dessa indianreservat. Vild-väst-lekarna var för de flesta inte någon hobby, som man ägnade sig åt på lediga veckoslut eller under semestern, utan en livsstil.

1956 fick DDR:s första indianhövding "Powder Face" sin vilja igenom och grundade ett Karl-May museum i Mays födelsestad Radebeul. Det bildades även "Kulturgruppe für Indianistik", dock underordnat den socialistiska partiorganisationen. Så småningom accepterade SED det stora indianintresset, och styrde det genom att anordna möten med "riktiga" indianer från Amerika. Man anordnade speciella "Wounded Knee Festivaler" och betonade nordamerikanska indianers kamp för frihet mot USA-imperialismen och kapitalet.

Numera, sedan återföreningen, är det inte längre tillåtet att bygga indianbyar utan tillstånd. Efter ryssarnas tillbakadragande hade indianerna tagit över soldaternas övningsfält. Dessa är numera utrymda.

Två "indianister" på motorcykel. Bilden är tagen någon gång på 1960-talet

En "äkta cherokee" i staden Radebeul. Nicki Buffalo Child besöker Karl-May-Museet

STASI-akten "Tomahawk". Denna personakt riktar sig mot en aktivist, som mellan 1983 och 1985 grundade en solidaritetsrörelse för Nordamerikas indianers medborgerliga rättigheter; vilket verkade suspekt i partiets ögon. Det skulle ju kunna spilla över på att även gälla sina egna medborgares rättigheter?

Gerry och Addi Hiddisch med stammedlemmar, någon gång under 80-talet

"Die Schwitzhütte", ungefär svetthyddan; med andra ord indianbastun som traditionellt används för rengöring och behandling av sjukdomar

Bild från ett "Council" som arrangerats varje år sedan 1958

DDR:s första hövding, Johannes Hüttner kallad "Powder Face"

"Indian Week" 1985 i Auma/Triptis (Thüringen). Detta möte äger rum årligen sedan 1973

"Indianister" vid firandet av FDJ:s nationella ungdomsfestival 1984 i en förort till Öst-Berlin. (FDJ står för Freie Deutsche Jugend, SED:s ungdomsförbund, som nästan alla östtyska ungdomar var medlemmar i)

Indiandans utförd vid Nationella Indianfesten 1986 i AGRA-Park i  Leipzig

En översikt över indianreservaten i DDR

Bokomslaget till "Sozialistische Cowboys", varifrån jag har tagit alla bilder

Indianvardag i DDR: en fullastad Trabant framför en tipi. Bilden tagen någon gång på 1980-talet

"Förbindelsespindeln Indianistik" - en akt ur STASI-arkivet, som visar enskilda indianklubbars medlemmar och hur de är förbundna med varandra.

DDR-indianer med FDJ - kampsång:




Mandan-indianerna vid Leipzig. Stammen bestod av 3.000 medlemmar. (DDR-original-ljud):




Mandan-indianernas dans:




Läs även: Om Karl May, tyska indianer och en och annan schlager

De har blod på sina händer: Offentliggör alla svenska STASI-agenter!

1:a majfirande i DDR

Birgitta Almgren, professor vid Södertörns högskola, avslöjar på DN Debatt idag, att ett 50-tal personer – bosatta i Sverige – under kalla kriget var engagerade i DDR:s spioneri mot svenska militära och andra intressen. 

Genom att Säpos arkiv öppnats kan nu för första gången östtyska Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget analyseras. 

"Jag har i min bok ”Inte bara spioner...” kartlagt 57 personer som i Sverige på olika sätt arbetat för Stasi. Det handlar om människoöden i skuggan av kalla kriget. I boken möter vi bland annat den kallhamrade socialdemokratiske journalisten som utan att blinka sviker sina partivänner, gymnasieläraren som utbildades i luftförsvarets spanings- och observationsteknik och företagare som i utbyte mot information fick fördelaktiga affärskontrakt."

Du kan läsa hela artikeln på DN Debatt här. 

• Birgitta Almgrens forskning om samarbetet mellan Sverige och DDR är viktig. 
• Enligt min uppfattning är det av oerhörd vikt att göra upp med sitt förflutna, oavsett om det gäller förbindelser med Nazityskland eller samarbetet med DDR:s kommunistiska regim.
• Läs även mitt inlägg om de som avrättades i Östtyskland, och om Föreningen Sverige-DDR här nedan.

Glöm aldrig de som torterades och mördades! 

Det är nu drygt 20 år sedan Berlinmuren föll och det socialistiska experimentbygget i Östtyskland, DDR, rasade samman. Regimen föll på grund av folkets protester men främsta orsaken var att statskassan var tom och Sovjetunionens president Gorbatjov sa nej till fler lån. DDR-staten var bankrutt. 

Östtyskland hade ett utstuderat angiverisystem. Med hjälp av säkerhetspolisen STASI kontrollerades hela befolkningen.

Medborgarna var förbjudna att lämna landet. De som försökte och misslyckades blev antingen ihjälskjutna vid gränsen eller tillfångatagna och internerade för brottet republikflykt, jo det kallades så! (Republikflucht)

Barnen tvångsomhändertogs och placerades på partitrogna uppfostringsinternat. Ansvarig för den politiken var Margot Honecker, presidenten Erich Honeckers fru, tillika utbildningsminister under nästan 20 år. Numera lever hon i exil i Chile. 

Kunskapen om förhållandena i DDR är så gott som obefintliga i Sverige. Svenska politiker och massmedia har aldrig visat något speciellt intresse, trots att DDR var ett grannland.

Därför är det här i landet så gott som okänt, att många kriminella och politiska fångar avrättades i DDR så sent som på 1980-talet. 

Avrättningarna verkställdes omedelbart efter domslutet och i omedelbar anslutning till domstolslokalen genom nackskott. 

Den dömde fördes, ovetande om den förestående avrättningen,  ur lokalen. Bödeln smög sig obemärkt fram och sköt den dödsdömde med pistol i bakhuvudet. 

En i och för sig "human" avrättningsmetod, om man jämför med USA där dödsdömda kan sitta i sina celler i åratal och vänta på sin avrättning.

Werner Teske

Den siste som avrättades i DDR var Stasi-Hauptmann Werner Teske. Han anklagades för att ha samlat på sig statshemligheter och hade planer på att fly till Västtyskland. 

Anklagelsen lydde landsförräderi och hans avrättning verkställdes omedelbart utanför rättssalen av bödeln Hermann Lorenz, som sköt Werner Teske i bakhuvudet med en armepistol. 

Detta var 20:e avrättningen som Lorenz verkställde på detta sätt. Han blev därefter befordrad till major. Lorenz torde vara Tysklands sista bödel. Året var 1981.

Mellan 1985 och 1994 var jag ledamot i Göteborgs Stadsfullmäktige för Miljöpartiet de gröna. 

Under den tiden utsattes jag för värvningsförsök till "Föreningen Sverige-DDR" av politikerkollegor tillhörande vpk, dvs Vänsterpartiet Kommunisterna som numera enbart kallar sig för Vänsterpartiet. 

Föreningen gav ut magasinet "DDR-Revyn", en färgglad tidning som trycktes på svenska i Östberlin och som redogjorde för de stora landvinningar man gjorde i "Tysklands första socialistiska arbetar- och bonderepublik. 

Det var dock inte enbart svenska kommunister som satt i ledningen för "Föreningen Sverige-DDR".

S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson

Från 1969 till 1987 hette ordföranden Stellan Arvidsson. Han var socialdemokratisk riksdagsman och skolpolitiker under 11 år och  mottog flera höga östtyska utmärkelser, bland annat "Folkvänskapens Stora Stjärna" 1977. 

1969-1973 var han ordförande i Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Han var även aktiv i Svenska Kommittén för normalisering av förbindelserna med DDR. 

Arvidson publicerade flera skrifter om DDR, bland annat som underlag för studiecirklar hos ABF. Han utnämndes även av den östtyska regimen till hedersdoktor i  Rostock 1969 och senare till professor vid Greifswalds universitet, och föreläste där under 70-och 80-talet om Thomas Thorilds litteratur. 

Arvidsson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ända fram till sin död 1997. I DDR-diktaturen ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes. 

Han var ordförande i Sveriges författareförening (nu Sveriges Författarförbund) 1950-1965, och 1959-70 ordförande i Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd. 

Han var den drivande kraften för att inrätta statliga livstidsstipendier till författare.

1987 efterträddes Arvidsson av biskop emeritus Lars Carlzon (!) som ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Föreningen upplöstes efter murens fall och den tyska återföreningen 1990.

Så här skriver man i Sverige-DDR-medlemsbladet med anledning av landets 35-årsjubileum 1984: 

Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? 

Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. 

Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. 

Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. 

Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.

Jag minns Olof Palmes statsbesök i DDR 1984, hur besöket utnyttjades i DDR-TV med timslånga direktsändningar -och hur besvikna de östtyska dissidenterna var över att Palme inte sade ett ord om det politiska förtrycket. 

Han varken krävde slut på dödsskjutningarna vid gränsen, eller frigivande av politiska fångar. 

Jag minns ett uttalande av Wolf Biermann, som flera år tidigare hade fråntagits sitt östtyska medborgarskap och vid den tiden levde i exil i väst. 

"Olof Palme har ett stort anseende på grund av sitt engagemang i protest- och frihetsrörelser över hela världen -men när det gällde DDR valde han att tiga."

Så här skriver man om Palmes besök i DDR i medlemsbladet Sverige-DDR:

Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. 

I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna. 

Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.  

Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra. 

Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde.

Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:

(klicka på bilden för större format) 

Här nedan ett reportage från tyska SPIEGEL TV MAGAZIN om avrättningarna i DDR. 

Tyvärr endast på tyska. Jag hittade inget filmmaterial i ämnet på svenska.

Avrättningar i DDR

Länkar till artiklar i ämnet: 


Expressen: Svenska akademikerparet var STASI:s agenter

Sveriges Radio: Svenskarna som arbetade för STASI kartlagda

Expressen: Almgren vet - får inte berätta namnen

SvD, SVT, GP,

The Local (in english)

Happy Holocaust

Foto: M.Fengel VICE

I helgens val i Mecklenburg-Vorpommern fick de tyska nationaldemokraterna 6 % av väljarnas röster, och kvalificerade sig därmed för ytterligare en 5-årsperiod i parlamentet i Schwerin.  

NPD hade sin storhetstid i dåvarande Västtyskland på 1950- och 60-talet. Sedan dess har de aldrig klarat 5%-spärrarna till vare sig riksdagen eller delstatsparlamenten. När muren föll 1989 såg det i väst avsomnade partiet sin stora chans. 

Medborgarna i DDR hade under 40 år levt bakom taggtråd och murar. Det var i stort sett omöjligt att lämna landet. De som ändå försökte gjorde det med livet som insats. De mördade "republikflyktingarna" vid Berlinmuren räknas i hundratal. 

En stor andel NPD-folk i väst flyttade nu till öst, tog över hela byar och rekryterade medlemmar. Landet var bankrutt, Gorbatjov vägrade lämna fler krediter, och större delen av DDR:s industri hade brutit samman. Vem var sugen på att köpa en Trabant när det fanns Volkswagen? 

Arbetslösheten steg, i vissa städer som Rostock till 30%. Samtidigt fördelade centralregeringen i Bonn i någon sorts rättviseiver nyankomna flyktingar i läger över hela före detta DDR. Konfrontationerna kom som ett brev på posten. 

I väst hade man varit van vid gästarbetare och invandrare från Sydeuropa, Turkiet och Nordafrika. I DDR hade många aldrig sett något annat än på sin höjd sovjetiska soldater, eller kontraktsarbetare från Vietnam, Mocambique och Angola. Dessa levde dock avskilda och fick inte ha kontakt med lokalbefolkningen. 

Under sådana förhållanden är det naturligtvis lätt att värva frustrerade, arbetslösa ungdomar. Jamel är en liten by nära Wismar. Där finns enbart 10 hus, varav sex har övertagits av NPD. Byn är riksbekant i Tyskland, och  härom dagen var det dags för ett journalistiskt återbesök.  

NPD-politikerna i delstatsparlamentet klär sig i kostym, försöker tvätta bort naziststämpeln och ger ett respektabelt intryck - utåt. Vid NPD:s högkvarter i Jamel däremot, det s k "Thing-Haus", hittar TV-journalisten en utomhusgrill med påskriften "Happy Holocaust". -Här visar partiet sitt rätta ansikte!

Jag tycker det är fruktansvärt, att sådana åsikter fortfarande kan finna fotfäste i Tyskland, mer än 65 år efter Andra Världskrigets slut. Jag växte upp i Västtyskland på 60- och 70-talet, endast några kilometer från gränsen till DDR. I såväl TV som radio bedrevs det en idog kommunistisk propaganda. 

"Hoch die Internationale Solidarität" och "Internationalen" sjöngs i radion varje dag. Svenska Fria Proteatern och Hoola Bandoola Band var flitiga gäster i östtysk TV. Vid Fidel Castros statsbesök i Östberlin sändes hans flera timmar långa tal i alla kanaler -samtidigt så att ingen skulle missa det. Indoktrineringen var total! 

Tittade man på DDR-TV kunde man lätt få intrycket, att i öst bodde dom goda kommunisterna, i väst dom onda imperialisterna. -Världen delades in i svart och vitt.

Man hade dock glömt en viktig sak: Att göra upp med sitt nazistiska förflutna. Självklart måste det har funnits nazister, förövare och sympatisörer även bland DDR:s 17 miljoner invånare. 

Tvärtemot amerikanarnas avnazifiering i väst, lade man locket på i öst. Fri samhällsdebatt förbjöds, oliktänkande sattes i fängelse, man övertog GESTAPO, döpte om det till  STASI - och övervakade ett helt folk, som till råga på allt var inspärrat och inte fick resa ut. 

Har man detta klart för sig är vissa människors mottaglighet för nazistiskt tankegods lättare att förstå. Lägg därtill arbetslöshet och mindervärdighetskänslan efter 40 års kommunistisk diktatur. 

"Allt vi gjorde och trodde på rasade ihop på en dag", som en Östberlinare sa till mig en gång strax efter 1989.

Nationaldemokraterna finns även i Sverige. De har två kommunala mandat i Södertälje och ett i Nykvarn. Det finns ett samarbete mellan de tyska och svenska nationaldemokraterna. 

Här deras hemsida, där svenska nationaldemokrater överlämnar protestbrev till Tysklands ambassad i Stockholm. Anledningen är en statlig utredning om att förbjuda NPD. Det skulle, enligt min mening, vara ett stort misstag. Samhällsdebatten skall vara fri och måste klara av att hantera alla åsikter, även dom som är obehagliga. Förbjuds NPD ger vi dem martyrskapet på ett silverfat. Det nöjet borde de inte få.

2 reportage om byn Jamel på engelska: 

'Happy Holocaust' Sign Spotted in Rural German Town

NPD:s valreklam inför delstatsvalet i Berlin den 18 september:



Jag vill här också passa på att rekommendera Christoph Anderssons utmärkta reportagebok

Från gatan in i parlamenten - om extremhögerns väg mot politisk makt

Sällan har jag läst en så spännande reportagebok. Andersson är en av få journalister, som under många år verkligen levt tillsammans med nationaldemokrater såväl i Tyskland som i Sverige. Han har lyckats bygga upp ett förtroende med ledande NPD-folk, och på så sätt skapat en spännande skildring av vad som försiggår i deras huvuden. 

Andersson gör program för radions dokumentärredaktion med svensk-tyska teman och undervisar i journalistik på högskolan. För programmen "Från gatan in i parlamenten" belönades han med det prestigefyllda Ikarospriset, klassen bästa fördjupande samhällsprogram i radio 2008. Priset delas årligen ut av Public service-klubben vid Sveriges Radio. 

Är du intresserad av högerextremismen, så är detta en bok jag rekommenderar! 

Här kan du läsa vad SvD:s bokrecensent tyckte. 

Boken är utgiven av Nordstedts Förlag.  

Två citat ur boken:
"NPD:s företrädare framställs många gånger som idioter och dumskallar, men de är väldigt intelligenta och skickliga strateger. De vet att utnyttja alla demokratins svagheter" (Cornelius Weiss, socialdemokratisk ålderspresident i Sachsens delstatsparlament) 

"Många saker är ju bättre där än här i Sverige. Jag gillar inte den sexualmoral som införts i västerlandet sedan sextiotalet. Det är ett nytt och modernt påfund som förstör folken och moralen." (Vavrá Suk, Nationaldemokraternas partisekreterare om president Mahmoud Ahmadinejads Iran.)

Lästips: Der SPIEGEL International: 
Neo-Nazi Village Features 'Happy Holocaust' BBQ




Don Christos Värld:
ARIEL - släng dig i väggen - Tvätta rent med EXIT!

Till sist: 

Vid riksdagsvalet 2009 fick NPD 1,5 % av rösterna.