Fotbolls-VM är över, och det tyska multi-kulti-landslaget med Özil, Kuranyi, Gomez, Boateng, Cacao, Podolski, imponerade stort. Inte bara i sitt hemland, utan över hela världen.
Tyskland har allt sedan 2:a världskrigets slut haft svårt med det "patriotiska", att vifta med flaggan har närmast varit tabu. Så var det när jag växte upp där på 60- och 70-talet. De som offentligt visade "Schwarz-Rot-Gold" betraktades som suspekta, nationalistiska, kanske rent ut av som nynazist-sympatisörer.
Efter murens fall och återföreningen dök det genast upp nynazistiska grupper, framförallt i östra delen av landet. Att bära nazistsymboler eller att förneka förintelsen är straffbart i Tyskland, men nynazisterna är "smarta". De kallar sig för "Nationaldemokrater", klär sig borgerligt och kan föra sig i möblerade rum.
Jag har dock märkt en förändring i tyskarnas umgång med sin flagga. Första gången var 1990, då jag bodde i Öst-Berlin.
Jag passade på att resa med tåg genom då fortfarande DDR, besökte småstäder och byar i sorbområdena runt Spreewald och Lausitz.
Överallt hängde det tyska flaggor; från balkonger och fönsterkarmar, men alla hade de ett stort hål i mitten.
Man hade helt enkelt klippt bort den kommunistiska symbolen med hammaren och cirkeln. Människor jag mötte var glada och förväntansfulla, men också ängsliga inför vad som skulle hända med ett återförenat Tyskland i framtiden. De hade gått från en fascistisk till en kommunistisk diktatur, och visste inte vad det innebar att leva i ett demokratiskt samhälle med fria val, fria fackföreningar och yttrandefrihet.
Andra gången var år 2006, då jag under tre veckor tågluffade genom Tyskland; samma år som fotbolls-VM arrangerades där. Jag besökte både väst och öst, från Köln, Trier och Bamberg, till Leipzig, Dresden och Wittenberg. Överallt fanns "Fanmeilen", områden där man på storbildskärmar kunde följa fotbollsmatcherna.
Tyska flaggor hängde överallt, bilarna körde omkring med svart-röd-gyllene vimplar, och för första gången upptäckte jag, att det bara handlade om glädje. Borta var de nationalistiska undertonerna, borta var vi-är-bäst-mentaliteten som jag så ofta upplevde i det gamla Tyskland.
Jag kände mig faktiskt lite stolt över, att mitt gamla hemland lyckats skapa en demokrati som aldrig tidigare skådats på tysk mark, och att man lyckats integrera de nya migranterna, inte bara i fotbollslandslaget. Ordet "invandrare" används inte här, inte "gästarbetare" heller (det var på 50- och 60-talet) - nej nu säger man "Pole", "Russe", Türke" eller "Serbe".
 |
| Tysk flagga med hakkors i Beirut |
Döm om min förvåning, när jag läste denna artikel på zenithonline igår. Al Mannschafts framgångar i årets fotbolls-VM firades stort i Libanon. Överallt i Beirut hängde, och hänger fortfarande, tyska flaggor på husfasaderna.
De skiljer sig dock avsevärt från flaggorna man använder i dagens Tyskland: de är prydda med hakkors. Uppenbart förknippar en del libaneser Tyskland fortfarande med Hitlers Tredje Rike.
Till slut hängde det så många hakkorsprydda flaggor på Beiruts gator, att den tyska beskickningen där såg sig föranledd att skriva en protestnot till den libanesiska regeringen:
"Ambassaden vill härmed understryka det olämpliga i, att kombinera den tyska nationalsymbolen, som idag står för demokrati, tolerans och respekt för de mänskliga rättigheterna, med en nazistsymbol som kränker Förbundsrepubliken Tyskland. Av denna anledning ber vi de libanesiska myndigheterna att vidta lämpliga åtgärder." (fritt översatt, min anm.)
Den tyska ambassadens protester klingade dock ohörda. Det händer inte så sällan, att man som tysk i Libanon får ta emot "komplimanger" om att vara arvtagare till "Hitlers Rike".
Den libanesiske politikern Wiam Wahab uttalade i TV att han höll på Brasilien i VM, men att han älskade tyskarna, för att de hatar och brände judarna.
Inlägget publicerat första gången 2010-08-08
Läs alla Don Christos favoriter här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar