Avrättningar i DDR och svenska socialdemokraters stöd till en av Europas värsta diktaturer

1:a majfirande i DDR

Det är nu drygt 20 år sedan Berlinmuren föll och det socialistiska experimentbygget i Östtyskland, DDR, rasade samman. Regimen föll på grund av folkets protester men främsta orsaken var att statskassan var tom och Sovjetunionens president Gorbatjov sa nej till fler lån. DDR-staten var bankrutt. 

Östtyskland hade ett utstuderat angiverisystem. Med hjälp av säkerhetspolisen STASI kontrollerades hela befolkningen.

Medborgarna var förbjudna att lämna landet. De som försökte och misslyckades blev antingen ihjälskjutna vid gränsen eller tillfångatagna och internerade för brottet republikflykt, jo det kallades så! (Republikflucht)

Barnen tvångsomhändertogs och placerades på partitrogna uppfostringsinternat. Ansvarig för den politiken var Margot Honecker, presidenten Erich Honeckers fru, tillika utbildningsminister under nästan 20 år. Numera lever hon i exil i Chile. 

Kunskapen om förhållandena i DDR är obefintliga i Sverige. Svenska politiker och massmedia har aldrig visat något speciellt intresse, trots att DDR var ett grannland.

Därför är det här i landet så gott som okänt, att många kriminella och politiska fångar avrättades i DDR så sent som på 1980-talet. 

Avrättningarna verkställdes omedelbart efter domslutet och i omedelbar anslutning till domstolslokalen genom nackskott. 

Den dömde fördes, ovetande om den förestående avrättningen,  ur lokalen. Bödeln smög sig obemärkt fram och sköt den dödsdömde med pistol i bakhuvudet. 

En i och för sig "human" avrättningsmetod, om man jämför med USA där dödsdömda kan sitta i sina celler i åratal och vänta på sin avrättning.

Werner Teske

Den siste som avrättades i DDR var Stasi-Hauptmann Werner Teske. Han anklagades för att ha samlat på sig statshemligheter och hade planer på att fly till Västtyskland. 

Anklagelsen lydde landsförräderi och hans avrättning verkställdes omedelbart utanför rättssalen av bödeln Hermann Lorenz, som sköt Werner Teske i bakhuvudet med en armepistol. 

Detta var 20:e avrättningen som Lorenz verkställde på detta sätt. Han blev därefter befordrad till major. Lorenz torde vara Tysklands sista bödel. Året var 1981.

Mellan 1985 och 1994 var jag ledamot i Göteborgs Stadsfullmäktige för Miljöpartiet de gröna. 

Under den tiden utsattes jag för värvningsförsök till "Föreningen Sverige-DDR" av politikerkollegor tillhörande vpk, dvs Vänsterpartiet Kommunisterna som numera enbart kallar sig för Vänsterpartiet. 

Föreningen gav ut magasinet "DDR-Revyn", en färgglad tidning som trycktes på svenska i Östberlin och som redogjorde för de stora landvinningar man gjorde i "Tysklands första socialistiska arbetar- och bonderepublik. 

Det var dock inte enbart svenska kommunister som satt i ledningen för "Föreningen Sverige-DDR".

S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson

Från 1969 till 1987 hette ordföranden Stellan Arvidsson. Han var socialdemokratisk riksdagsman och skolpolitiker under 11 år och  mottog flera höga östtyska utmärkelser, bland annat "Folkvänskapens Stora Stjärna" 1977. 

1969-1973 var han ordförande i Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Han var även aktiv i Svenska Kommittén för normalisering av förbindelserna med DDR. 

Arvidson publicerade flera skrifter om DDR, bland annat som underlag för studiecirklar hos ABF. Han utnämndes även av den östtyska regimen till hedersdoktor i  Rostock 1969 och senare till professor vid Greifswalds universitet, och föreläste där under 70-och 80-talet om Thomas Thorilds litteratur. 

Arvidsson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ända fram till sin död 1997. I DDR-diktaturen ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes. 

Han var ordförande i Sveriges författareförening (nu Sveriges Författarförbund) 1950-1965, och 1959-70 ordförande i Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd. 

Han var den drivande kraften för att inrätta statliga livstidsstipendier till författare.

1987 efterträddes Arvidsson av biskop emeritus Lars Carlzon (!) som ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Föreningen upplöstes efter murens fall och den tyska återföreningen 1990.

Så här skriver man i Sverige-DDR-medlemsbladet med anledning av landets 35-årsjubileum 1984: 

Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? 

Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. 

Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. 

Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. 

Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.

Jag minns Olof Palmes statsbesök i DDR 1984, hur besöket utnyttjades i DDR-TV med timslånga direktsändningar -och hur besvikna de östtyska dissidenterna var över att Palme inte sade ett ord om det politiska förtrycket. 

Han varken krävde slut på dödsskjutningarna vid gränsen, eller frigivande av politiska fångar. 

Jag minns ett uttalande av Wolf Biermann, som flera år tidigare hade fråntagits sitt östtyska medborgarskap och vid den tiden levde i exil i väst. 

"Olof Palme har ett stort anseende på grund av sitt engagemang i protest- och frihetsrörelser över hela världen -men när det gällde DDR valde han att tiga."

Så här skriver man om Palmes besök i DDR i medlemsbladet Sverige-DDR:

Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. 

I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna. 

Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.  

Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra. 

Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde.

Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:

(klicka på bilden för större format) 

Här nedan ett reportage från tyska SPIEGEL TV MAGAZIN om avrättningarna i DDR. 

Tyvärr endast på tyska. Jag hittade inget filmmaterial i ämnet på svenska.

Avrättningar i DDR

Som avslutning en av Wolf Biermanns mest kända sånger. 

Lena Granhagen har sjungit in den på svenska under 1970-talet, om jag inte minns alldeles fel.

Wolf Biermann "Soldat, Soldat"

Källor: 

SPIEGEL-TV MAGAZIN (reportaget ovan) 

Förbundet Sverige-DDR på Wikipedia här! 

Bloggen "Under pausträdet" här! 

Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv, "Understreckare" i SvD av Barbro Eberan, fil dr i germanistik, bosatt i Tyskland här!

Egna minnen

Efter återföreningen öppnade tyska staten samtliga Stasiarkiv. Alla tyskar har rätt att läsa sina akter och på så sätt få reda på vem som var angivare och som spionerade på dem. 

Det fanns en lista på svenska Stasi-agenter som tyska myndigheter överlämnade till Sverige. 

Här råder dock ingen öppenhet, utan samtliga akter angående svenska agenter och samarbetsmän är hemligstämplade. 

Med tanke på att det handlar om hemligt samarbete med främmande makt, en mycket märklig politik. Vad är det svenska politiker har att dölja? 

Lästips:
Mannen som grät när Berlinmuren föll  här!


Lästips:
Resa till underjorden - Spökstationen Potsdamer Platz i Östberlin här!