Med cykel på väg till Kina

Oscar Johansson och Emil Börner

När Oscar Johansson var 11 år fick han diagnosen Tourettes syndrom. Tvångstankar, huvudvärk, sömnsvårigheter har gjort det svårt att gå i skolan, och han har varit sjukskriven i långa perioder. Han började gymnasiet, men upptäckte snart att det inte var bra för honom.

Den 12 mars började Oscar Johansson från Lindome sitt livs resa.  

På 290 dagar ska han tillsammans med Emil Börner från Stockholm cykla genom 12 länder för att nå slutdestinationen Kina. Men resan började egentligen långt tidigare.

Oscar Johansson från Lindome

Emil Börner hade planerat sin resa i detalj när världen plötsligt rasar samman och det ofattbara inträffar. I en allvarlig olycka i Mars 2010 bröt han ryggen och akutopereras. Han vaknar upp med titanskruvar i ryggen, punkterade lungor och ett förlamat högerben.

Efter år av mental träning, rehabilitering, och smärta är båda på benen, med en stenhård vilja. Den 12:e Mars 2011 påbörjade de sin cykling från Stockholm till Peking!

Följ Oscars och Emils spännande cykelresa till Kina på deras hemsida thebigtrip.se 

Läs om Oscar Johansson från Lindome i dagens Mölndals-Posten.

Under resan kommer vi att samla in pengar via Radiohjälpen till fonder för funktionsnedsatta runt om i 

Thebigtrip.se - Presentation from Emil Börner & Oscar Johansson on Vimeo.

Redan som barn drömde jag om att resa till Kina. Om jag bara grävde tillräckligt djupt i sandlådan skulle jag så småningom komma fram till mina drömmars land. 

1988 blev drömmen verklighet, då jag hade råd att köpa en 5-veckors cykelresa med Äventyrsresor. Tillsammans med mina australiensiska medresenärer cyklade jag mellan 5 och 10 mil om dagen genom södra China, i Guilin och Peking. 

Vi bodde inkvarterade omväxlande på hotell, vandrarhem, hemma hos familjer och på stampat jordgolv uppe i bergen hos Yaofolket i gränstrakterna till Vietnam. 

Privat biltrafik existerade inte - det var minibuss, taxi och framförallt cykeln som var kinesernas fortskaffningsmedel. Peking korsades av 6-filiga motorvägar med nästan enbart plingande cyklister. 

Jag har förstått när jag sett reportage från Kina nu, att samhället har förändrats totalt -och att jag antagligen inte skulle känna igen mig om jag åkte tillbaka dit idag.

Jag ser fram emot att följa Oscars och Emils resa via deras hemsida, med bilder och videor.  

Blogtoppen mars 2011

Josef Stalin

De tio mest lästa inläggen 1 - 30 mars 2011:  

1. Fredagsmys med Josef Stalin (2)

2. Gimme Hope Joachim! (-)

3. Lägesraport från Absurdistan (8)

4. När Kina möter Afrika (10)

5. WikiLeaks - nu även i Mölndal! (-)

6. Dvärgbandmasken anfaller! (3)

7. Hyllning till Michael Bloomberg & New York (-)

8. DDR-indianer i socialismens tjänst (-)

9. Nina Hagen till Göteborg (-)

10. Assimilera du dig också - bli som Søren Pind (-)
 

Tidigare bloggtopplistor finns samlade här!

Förvandlingen

Monika Strub

Detta måste vara den absoluta förvandlingen: 

Monika Strub var mellan 2000 och 2002 medlem i tyska nynazistiska partiet Nationaldemokraterna (NPD). Numera kandiderar hon för vänsterpartiet Die Linke i söndagens delstatsval i Baden-Württemberg. 

I en intervju med Süddeutsche Zeitung säger hon: "Jag har brutit med NPD fullständigt, jag är en uppriktig socialist." 

Die Linkes talesman Christoph Kröpel: "Hon har distanserat sig från NPD och nynazismen på ett så övertygande sätt att det inte kan finnas något tvivel på hennes politiska hållning." Han betraktar hennes tidigare NPD-medlemskap som en "ungdomssynd". 

Hon har dock inte bara genomgått en sinnesvandel inom det politiska medvetandet, utan även genom en könsoperation transformerats från man till kvinna. Tidigare hette hon Horst, hade skägg och klädde sig gärna i bomberjacka.

Horst Strub - Monika Strub

Monika Strub arbetar som Sjuksköterska. I valrörelsen lovar hon att bekämpa ungdomsarbetslösheten och sociala nedskärningar. 

I Tyskland är det nästan ständigt val någonstans. Här skiljer man stort mellan riksdags- och delstatsval. De 16 delstaterna har alla sina val vid olika tidpunkter och med olika mellanrum. En del väljer vart 4:e, andra vart 5:e år. 

Delstaterna är inom inrikespolitiken suveräna på många områden, som skolpolitiken t.ex. Det finns i Tyskland hela 16 olika skolsystem! 

Kommande val på söndag räknas som ett av de viktigaste för förbundskansler Angela Merkel och hennes regeringsparti CDU, kristdemokraterna. Förlorar hon majoriteten i Baden-Württemberg, ryker även majoriteten i Riksdagens "andra kammare", förbundsrådet. 

Förbundsrådet representerar nämligen de 16 delstaternas regeringar, och alla viktiga beslut som riksdagen fattat måste godkännas där. Förlorar CDU majoriteten i rådet, betyder det att partiet måste förhandla och kompromissa om alla lagförslag och ändringar det vill ha genomfört.

"Fräcka kvinnor röstar vänster"

Monika Strub i intervju med France 3

En annan transsexuell kvinna som hoppas på framgång den närmaste tiden är Dana International. 

För andra gången i sitt liv ställer hon upp för Israel i Eurovision Song Contest finalen i Düsseldorf i maj. 

Kommer hon att upprepa segern från finalen i Birmingham 1998?

Överraskningen - en svart komedi med hjärtsnurp

Lancelot von Naso

Den tyske regissören Lancelot von Nasos prisbelönta kortfilm "Överraskningen" är en svart komedi i ordets rätta bemärkelse.  

Olaf vill ha tillbaks sin flickvän och övertalar en vän att ge honom exets lägenhetsnyckel. I lägenheten förbereder han sedan en överraskning. 

Kommer han att hinna innan hon kommer hem? Kommer hon att tycka om överraskningen? 

Stäng inte av filmen innan sista texten rullat klart. 

Det är sparsamt med dialoger, och det går alldeles utmärkt att förstå filmen utan kunskaper i tyska.  

Hoppas du tycker om filmen. Jag höll på att få hjärtsnurp i alla fall. 

Avliva myterna om Libyen!

Fördomarna och myterna om Libyen är många, här är två av dom: 

1. Libyen är ett klansamhälle med nomadiserande stammar som inte är mogna för demokrati.  

2. Om Ghaddafis styre störtas tas landet över av Al Qaida och andra muslimska fundamentalister.  

Visst finns det nomadstammar som tuaregerna i södra delen av landet. Visst finns det stora och inflytelserika familjer och klaner som definierar sig genom en gemensam, regional härkomst. 

Demokratirörelsen består dock till största delen av den unga facebook- och twittergenerationen, som anammat en modern livsstil och inte vill något annat än att leva ett liv i frihet och demokrati. 

Genom facebook, YouTube, AlJazeera och andra medier har dessa ungdomar tagit del av hur man lever i andra länder, de har i detalj kunnat följa den smått revolutionära demokratiska utvecklingen i sina grannländer. Dagens teknik gör det så gott som omöjligt längre för ett lands ledare att undanhålla information från folket. 

Angående myt 2 är det just skräcken för Al Qaida som Ghaddafi använder för att slå blå dunster i ögonen på "oss okunniga" som lever i västliga demokratier. Han vill få oss att tro att det är dom och muslimska fanatiker som ligger bakom revolten. Dessa grupper har dock inga ledande funktioner i demokratirörelsen. 

Det var inte muslimska brödraskapet som gick i täten för demonstrationerna i vare sig Algeriet, Tunisien eller Egypten. Det gör dom inte i Libyen heller, spelar ingen roll vad Fox News och andra högermedia sprider ut för att skrämma vanligt hederligt folk i väst.  

Det råder tveklöst ett underskott på kunskap om "muslimska samhällen" här i väst. Jag satte medveten citationstecken - man kan inte generalisera eftersom varje samhälle är unikt. När vi talar om västliga demokratier buntar vi ju inte heller ihop dom i klump och kallar de för "kristna samhällen"? 

Vill man veta mer får man dock anstränga sig och söka upp information. I dagens läge där nästan alla har tillgång till bredband är det inte heller så svårt.  

Med några klick på tangentbordet kan man till exempel hamna på utmärkta sajten     Qantara.de - Dialogue with the islamic world. 

Varför inte testa den, jag gör det regelbundet och följer deras sida också på facebook.

Idag upptäckte jag denna underbara video som musiker från Tunisien och Egypten har producerat tillsammans. 

Jag hoppas att vi inom en snar framtid även får se liknande fredsmanifestationer i länder som Libyen, Marocko, Syrien, Bahrain, Jemen - ja varför inte rentav i Gaza och på Västbanken? 

Är det inte hög tid att även den konflikten får ett värdigt slut som kan kännas acceptabel för samtliga inblandade?  

Naiv? Kanske det, men hellre det än cynisk och bitter. 

Det var ingen som trodde att Berlinmuren och hela det kommunistiska förtryckarsystemet i öst skulle falla heller.

Let's Dream - Tunisia/Egypt

Läs aven Mitt hjärta blöder för Jemen! 

Prisat vare Systembolaget!

Prisat vare Systembolaget! 

Månadens krönika, publicerad i Mölndals-Posten 2011-03-16 

Inget annat bolag i världen har ett så stort utbud av öl, vin och sprit. Det spelar ingen roll om du bor i Svappavaara eller Mölndal. Finns det ingen butik har du möjlighet att beställa hem varorna via ombud. Utbudet är det samma var du än bor - detta är världsunikt! 

"En stor stark!" var den vanligaste beställningen på krogen för 30 år sedan. Då fick man ett glas kolsyrat bubbel utan vare sig smak eller skumkrona. Mycket vatten har runnit ned för Mölndalsån sedan dess. Numera har vi lokala mikrobryggerier som Dugges i Mölndal och Oceanbryggeriet i Lyckholms gamla lokaler. De utmanar med framgång bryggerijättar som Carlsberg. 

Svenska ölfrämjandet arbetar sedan 1985 för att främja tillgången på kvalitetsöl i hela Sverige. Många krogar erbjuder numera flera alternativ till "stor stark" - lite dyrare men desto smakrikare. 

Tyvärr håller svenska politiker på att lägga ner Systembolaget: Förra året fraktade svenska bryggerier över en miljon ölburkar till Tyskland. Efter kom svenskarna för att köpa samma ölburkar och sedan sprätta upp dem hemma i Sverige igen. Även starkspriten åker tur och retur mellan landets gränser för att det är så mycket billigare att köpa utomlands än på Systembolaget. 

Under helgerna reser upp till 2.000 svenskar till gränsbutiken i Puttgarden för att handla i den gigantiska lagerlokalen fylld med sprit, öl, cider och vin. Inköpen gynnar tyska affärsmän och de kriminella nätverk i Sverige som specialiserat sig på att sälja alkoholen vidare till bl. a. svenska ungdomar.  

Endast drygt hälften av starkölen i Sverige säljs på Systemet, 10 procent säljs på krogen och resten vid gränshandeln. Var 3:e öl som dricks i Sverige är alltså köpt utomlands. Nästa år skall regeringen höja ölskatten med 13 %, vilket kommer att innebära än större inkomster för tyska alkoholhandeln och svenska maffian. 

Själv dricker jag mina älskade öl på krogen tillsammans med vänner. Alkohol är en social dryck och skall inte nyttjas i ensamhet. 

Jag tycker vi skall värna om Systembolaget, eftersom det står för kvalitet samt för försäljning under kontrollerade former. Med ökade skatter bidrar vi dock till att försäljningen och lönsamheten minskar. Om det vill sig illa kan detta leda till nedläggning av butiker och ifrågasättande av Systembolagets existensberättigande. 

Minska istället på alkoholskatterna så att folk handlar mer på hemmaplan. Resultatet blir ökade intäkter av skatt och moms samt fler jobb i Sverige. Samtidigt drar vi undan förutsättningarna för den kriminella langningen! 

..och du: alkohol och bilkörning hör inte ihop!


Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!


Läs även Riven av humle - högtidsstund för ölnördar

Waffen-SS marscherar på Rigas gator

I torsdags höll SS-veteraner och sympatisörer i Riga sin årliga marsch till minnet av de 140 000 letter som stred tillsammans med nazisterna mot Ryssland under andra världskriget. 

Deltagarna tågade genom Rigas centrum, viftade med lettiska flaggor och sjöng sånger till minnet av SS-veteranerna. 

Marschvägen kantades av motdemonstranter som protesterade genom att skandera slagord som "nej till fascism" och "skam". 

Motdemonstranterna menade att marschen hedrar nazism och fascism och samtidigt förnekar Rysslands motstånd mot Nazityskland under andra världskriget. 

Polisen var på plats och inga allvarliga händelser inträffade.

Liksom tidigare år var marschen godkänd av lettisk domstol, trots att ledande politiker i Riga beslutat att förbjuda det kontroversiella firandet. 

Varje år väcker händelsen starka känslor utanför Lettland. Utrikesminister Girts Kristovskis sa i år att:  

"Lettland alltid starkt fördömer de brott som ägde rum under nationalsocialismen, stalinismen och Förintelsen."

Uppgifter om hur många som deltog i marschen skiftar, men lettiska medier rapporterar om mellan 1000 – 2500 deltagare.

För att förstå dessa känslor som med viss regelbundenhet hettas upp i Lettland, måste man känna till den delen av Europas historia, som ju inte alls ligger så långt bakom i tiden. 

Baltikums och Centraleuropas historia under första halvan av 1900-talet påminner mest om en serie traumaliknande chocker. Krig, massmord och folkfördrivningar blev normaltillstånd och när Europas gränser stabiliserades runt 1950 hade stora delar av befolkningarna spritts ut över världen på ett nästan slumpmässigt sätt. I slutet av 1800-talet bodde tre fjärdedelar av världens judar i den delen av Europa.  

I slutet av 1930-talet hade både ryssar och tyskar återhämtat sig från den svaghetsperiod som följt på första världskriget. Båda nationerna närde stormaktsdrömmar och den 23 augusti 1939 träffades utrikesministrarna i Moskva. 

Det var dags att återupprepa 1795 års delning av Polen, och enligt Molotov-Ribbentrop-pakten skulle Lettland tillfalla Moskva. Inom loppet av ett decennium skulle Baltikum se trupper komma och gå, medan befolkningar fördrevs, dödades eller helt enkelt förintades. Sedan dess har nästan all historia starka drag av inflammerade sår. 

Omvälvningarna började i oktober 1939 när Hitler med hjälp av stora kryssningsfartyg tvångsförflyttade 100.000 balttyskar "heim ins Reich". Tyskarna hade visserligen bott och härskat här i 700 år, men som en del av pakten hade nazisterna och bolsjevikerna gjort upp om att de skulle få lämna området innan Stalin tog över. 

Genom denna storskaliga massförflyttning uppstod ett tomrum, för i Lettland var balttyskarna ansvariga för mer än en fjärdedel av den ekonomiska aktiviteten och andelen var inte mycket mindre i Estland. 

När det blev försommar år 1940 hade de sista balttyskarna försvunnit, och istället marscherade nu 100.000-tals Sovjetsoldater in i de tre små länderna. Den litauiske presidenten hann fly, men i Riga hade Karlis Ulmanis bestämt sig för att stanna för att undvika masspanik. 

Ryssarna hade dock sparat en plats i ett fångläger i Turkmenistan åt honom. Det dröjde bara några år innan dysenterin tog honom av daga. Den estniske presidenten Konstantin Päts mötte ett liknande öde och avled till sist på ett mentalsjukhus i Kalinin 1956. 

Ryssarna agerade med sällsynt snabbhet och snart var alla spår av självständighet och kompromisslösningar borta. Redan i juli genomfördes nyval till de tre lokala parlamenten och de tidigare förbjudna kommunistpartierna vann med nära 99 % av rösterna. 

Uppslutningen runt systerpartierna var till och med så stark att den sovjetiska nyhetsbyrån TASS kunde meddela det exakta valresultatet flera timmar innan vallokalerna hade stängt. 

De nyvalda parlamentarikerna sammanträdde nästan omedelbart, varefter man ansökte om att bli upptagen i den stora Sovjetfamiljen. Så lätt gick det till att annektera tre småstater på den tiden.  

Sedan tillbringade den nya regimen hösten och vintern med att förstatliga i stort sett alla företag, samt att bygga om det gamla inrikesministeriets lokaler till förvarings- och avrättningsplats för speciella fångar. 

Snart var förberedelserna klara och natten mellan den 13 och 14 juni 1941 arresterades ungefär 15.000 personer ur Lettlands inhemska elit. Sovjeterna följde samma mönster i alla de tre länderna, och genom att systematiskt skjuta de f d ministrarna, parlamentsledamöterna, affärsmännen, generalerna och professorerna säkerställde man att en eventuell opposition skulle sakna ledare. 

Familjer väcktes mitt i natten, och inte mindre än 3.000 barn skiljdes från sina föräldrar för att ensamma få göra den långa resan i boskapsvagnar till Sibirien. Zenta Visbulis, som var en av de få som överlevde deportationerna, berättade hur kvinnor blev galna när barnen slets ifrån dem och hur dessa sedan fördelades till olika kolchoser på vägen österut. 

Mängder av människor avrättades omedelbart, men sedan gick allt snett för Stalin. Bara en vecka efter arresteringsvågen angrep tyskarna Sovjetstaten, och inom ytterligare ett par veckor hade Lettland "befriats". 

Hämnd och revansch blev dominerande känslor och eftersom ryssarna dragit sig tillbaka fick man nöja sig med att utse ställföreträdande ansvariga. 

Mordet på den gamla eliten var bara början på Baltikums helvete, och nu skulle den nya tyskledda terrorvågen rikta sig mot judarna, som gjordes ansvariga för hela den sovjetiska ockupationen. 

De stalinistiska  marionettregimerna i Estland, Lettland och Litauen hade följt samma mönster och förlitat sig på  yngre judar som fått en oproportionell roll i den nya politiken. Sommaren 1941 skulle locket lossna från Pandoras ask i hela Östeuropa. 

Den hatade SS-chefen Reinhard Heydrich var mannen bakom idén om att skapa nationella insatsgrupper som skulle bedriva massakrer på judar i de ockuperade områdena. Det var aldrig svårt att hitta extremistiska och ultrafascistiska grupper som ville delta i utrotningsarbetet. -Det frigjorde samtidigt tyska resurser till det fortsatta kriget på östfronten. 

Det hade skapats sådana rörelser över hela Östeuropa i början av 1930-talet när judar och andra minoriteter fick skulden för alla de problem som drabbat världen, och nu var det bara att göra ledarna för de här rörelserna till nazistiska marionetter.  

I Lettland återskapade tyskarna det tidigare förbjudna extremnationalistiska och antisemitiska Perkonkrust-partiet, vars paramilitära gren leddes av Viktor Arajs. 

Viktor Arajs

Tillsammans med andra ambitiösa män skulle han de närmaste åren se till att Arajs-kommandot blev så effektivt att ingen mindre än Adolf Hitler framhöll hur framgångsrika de lettiska mördarna var. Arajs adepter deltog med liv och lust i mördandet av 30.000 lettiska judar. 

En annan av de mest ansvariga var flygaresset och nationalhjälten Herbert Cukurs. Han påstås ha varit drivande när Rigas största synagoga brändes ner, för säkerhets skull med hundratals judar inlåsta.  

Herbert Cukurs

Arajs-Kommandot, som aldrig bestod av mer än 500 män, spred snabbt sin verksamhet över Lettland. och fortsatte så länge det fanns judar kvar. När kriget tog slut spreds massmördarna ut över världen. 

Sydamerika, som hade kvar sina halvfascistiska och nationalistiska rörelser, blev det allra populära resmålet. Här hamnade till sist även Cukurs, som hade fortsatt att vara en eftertraktad man under hela kriget, eftersom han sannolikt tillhörde världens allra skickligaste flygare. 

Han framlevde sitt 1950- och 1960-tal i Sao Paulo i Brasilien, där han startade ett flygcharterbolag. 

Cukurs gick under epitetet "Rigas bödel", och 1965 spårades han upp av en israelisk agent,  som uppträdde som österrikisk affärsman, vann Cukurs förtroende och lyckades locka honom till Montevideo där han mördades. Sedan trycktes liket ner i en isbox av den större modellen och avslutningsvis placerades en lapp på hans bröst med orden: "Avrättad för morden på 30.000 judar av De som aldrig glömmer".  

Mordet blev mycket uppmärksammat framför allt i dåvarande Västtyskland, där det pågick en debatt om att låta reglerna om preskriptionstid även gälla krigsförbrytelser. Det blodiga slutet inspirerade Fredrick Forsyth till boken "Operation Odessa" och ett avsnitt i tv-serien "Helgonet". 

Sammanfattningsvis: Hitler kom överens med Stalin om att tömma de baltiska staterna på balttyskarna, och att Lettland skulle tillfalla Sovjetunionen. Sedan mördade Stalin den baltiska eliten - kvar blev judarna och den kvarvarande, relativt lågutbildade lokalbefolkningen. 

När det var dags att invadera länderna var det inga problem för Hitler och nazisterna, att med hjälp av lokala fanatiker göra Baltikum "judenrein". 

Efter kriget blev Lettland och de baltiska staterna åter ockuperade av Sovjet, som bedrev en massiv invandringspolitik av ryssar. I en del städer ändrades majoritetsförhållanden så att det blev rysk befolkningsövervikt, samtidigt som åter tusentals balter mördades eller skickades till fångläger i Sibirien. 

Dessa omvälvande händelser har förstås skapat många sår som än idag inte är läkta. Vi i Sverige kan knappt  föreställa oss vilka ohyggliga lidanden Östeuropas folk har varit utsatta för. Dagens baltiska stater är ännu unga och kommer att vara sysselsatta med att bearbeta sin historia ett tag framöver, kanske i generationer framåt.

Källor: Boken Atomtorg, Porrharar och Hitlerslussar av Katarina Wikars och Jan Jörnmark 

           Tidskriften EXPO 

Hela dokumentären om jakten och mordet på Cukurs finns på YouTube



Rysk TV:s rapport om Waffen-SS-marschen i Riga:

Motdemonstration vid Waffen-SS-mötet 2005:
Filmarens far Joseph Koren, ordf. i Lettlands Antifascistiska Kommitte, blev arresterad

Läs även Fredagsmys med Josef Stalin



Lästips: Mladic var inte ensam här!

Mitt hjärta blöder för Jemen

Antalet döda i fredagens blodbad i Jemen har stigit till över 50, uppgav sjukhuskällor på lördagen, efter att sex allvarligt skadade avlidit under natten.

Säkerhetstrupper och oidentifierade prickskyttar sköt på demonstranterna som protesterade mot regeringen i huvudstaden Sanaa efter fredagsbönen. 

Hundratals människor skadades i skottlossningen. Protesterna i Jemen har pågått i veckor.

Denna video spelades in i Jemen under fredagens massaker, då minst 50 människor fick sätta livet efter att ha blivit skjutna av krypskyttar. 

Det är en hjärtskärande film, delvis på spanska, delvis på engelska. 

I slutet ögonvittnesskildringar från läkare på ett sjukhus - MÅSTE SES! 

Med YouTube hamnar numera all världens konflikter rätt in i våra vardagsrum - och våra hjärtan.  

Enligt DN trotsade även idag, lördag, tusentals jemeniter regeringens undantagstillstånd och fortsatte att protestera mot president Ali Abdullah Salehs styre. 

Läs även Avliva myterna om Libyen! 

Doin the omoralisk - Don Christo´s lilla schlagerskola

Jag erkänner det redan från början: jag har en hatkärlek till Eurovision Song Contest, eller Melodi Grand Prix som det hette från början. 

Under mina uppväxtår i Tyskland på 60- och 70-talet satt varje år hela familjen bänkad framför TV-apparaten för att se vilket västeuropeiskt land som skulle vinna tävlingen. På den tiden var det för oss också enda möjligheten att få höra en svensk låt på svenska. Alla deltagare var enligt reglerna tvungna att sjunga på sitt eget språk.

Det var endast länderna väster om järnridån plus Israel som ingick i Eurovisionen. Telefonomröstning var inte uppfunnen, utan varje land hade en expertjury som avgav sina poäng. 

Vi hade bara fem tv-kanaler, tre väst- och två östtyska -vid god väderlek kunde vi se Danmark. Nöjesutbudet på TV var alltså inte lika översvällande som det är idag. 

Melodi Grand Prix startade 1956 och första tävlingen vanns av schweiziska sångerskan Lys Assia, internationellt kanske mer känd för "Oh mein Papa". 

Lyssna på vinnarlåten - inget playback här inte utan med fullt utrustad stråkorkester!

ESC-Schweiz Lys Assia-Refrain (1956):

Som motdrag till Eurovisionen bildade länderna öster om järnridån 1960 sin egen samarbetsorganisation inom TV, som kallades Intervision. Här deras vinjett när man tittade på DDR-TV:

Fernsehen der DDR - MyVideo

Mellan 1977 och 1980 anordnade Intervisionen till och med egna internationella melodifestivaler. Eftersom Österrike och Finland var neutrala i konflikten mellan NATO och Warszawapakten, valde de att tillhöra såväl Euro- som Intervisionen. 

Tur för Finland som på den tiden aldrig lyckades vinna Melodi Grand Prix - 1980 vann de i alla fall  Intervisionens melodifestival i polska Sopot. Här det vinnande bidraget med Marion Rung:

Efter ABBA:s seger i Brighton 1974 var det 1975 dags för Sverige, att för första gången anordna den internationella Melodi Grand Prix-finalen - mitt under den svenska proggmusikrörelsens storhetstid.  

I Sveriges Televisions "röda" kanal TV2 visades samma vecka på bästa sändningstid en "Antischlagerfestival" - en slags kulturmanifestation mot den kapitalistiska musikindustrin, som det hette. Tänk om de hade vetat att kommunistländerna i öst snart skulle starta en egen melodifestival. 

Hur som helst: Doing the Omoralisk Schlagerfestival är en odödlig pärla från 70-talets proggtid, ett tidsdokument som jag ler åt igenkännande varje gång jag ser det. Kolla och njuuut - texten är ju bara så underbar!

Doin the Omoralisk Schlagerfestival:

Khaddafi tackar Tyskland - hög svansföring i DN

Ökenräven Erwin Rommel

Som halvtysk har jag vant mig vid att se minnesmärken över mitt folks härjningar under 1:a och 2:a världskriget. Det spelar ingen roll om jag turistar i Danmark, England eller Baltikum, eller om jag båtluffar i den grekiska övärlden. 

Ständigt blir man påmind om ens förfäders härjningar, och även som tysk född långt efter 1945 hamnar man inte så sällan i diskussioner utomlands, där det förväntas att man står till svars för illgärningar tyskar begått i historien. 

Jag har råkat ut för det på Kreta, till  och med i Norge. Som 19-åring liftade jag i Nordnorge och blev utkastad mitt ute i ödemarken norr om Karasjok, när damerna som plockat upp mig förstod att jag var halvtysk. Efter en timme fick jag lift med en same som kom körandes i en Mercedes - det var exotiskt!

Jag anser att man måste ha den bilden och den tyska historien klart för sig, när man nu kritiserar landet för att inte ha stött en flygförbudszon över Libyen. Tyskland är idag, liksom Sverige, djupt involverad i kriget mot talibanerna i Afghanistan. 

Många tyskar idag känner stort obehag när de ser tyska soldater kriga utomlands igen, så kort tid efter andra världskriget. Det finns bland befolkningen ett massivt motstånd mot utländska militärinsatser. Sist det begav sig i Libyen var Afrikakorpsen under ledning av ökenräven Erwin Rommel 1941. 

Jag tror det kommer att dröja några generationer innan tyskarna som folk, men inte minst omvärlden (!),  kan acceptera tyska soldater i utländsk tjänst. 

Personligen ställer jag mig helt bakom FN:s flygförbudszon precis som jag stöder kampen mot talibanerna i Afghanistan. 

Visst är det märkligt, att samma människor som skanderar "Sverige ut ur Afghanistan" nu helhjärtat hejar på NATO och USA när det gäller kampen mot Ghaddafi? 

Tro inte att det här kommer att begränsa sig till ett flygförbud. Det kommer att krävas mycket mer än så.  Ghaddafi kommer att kämpa till sista blodsdroppen. 

Till syvende og sist handlar det om ett spel om den ekonomiska makten i Libyen. Kom ihåg att Frankrike har en egen agenda i Nordafrika, och mycket blod på sina händer sedan deras styre som kolonialmakt. 

Glöm inte att Frankrikes utrikesminister i början av revolutionen i Tunisien erbjöd Ben Ali att skicka franska elittrupper för att hjälpa till med att kväsa motståndet. Visst, ministern fick avgå men kom ändå väldigt lindrigt undan. 

Tänk om Tysklands utrikesminister hade gjort samma sak - vilket ramaskri det hade blivit i världen! 

Under rubriken Libyen: Khaddafi tackar Tyskland i dagens DN håller signaturen Gunnar Jonsson svansföringen högt. Han skriver bl.a.: 

"Bred internationell enighet skulle behövas för att övertyga president Obama. Och beklämmande nog klarar alltså inte ens EU att komma överens; förutom Tyskland är åtminstone Italien och Portugal emot ett väpnat ingripande.  

En flygförbudszon hade inte löst alla problem även om den gällt förra veckan. Men den hade stoppat Khaddafis bombningar och signalerat att omvärlden inte accepterar våldet mot folket. 

Alla länder kan ha begripliga motiv för att vända bort blicken från Libyen. Men den som avvisar alla militära medel i Libyen erkänner också diktatorns rätt att göra som han vill."

...en arrogant kommentar från en skribent, vars land var expert på att vända bort blicken, till och med när ondskan stod i farstun. Jag låter Margaret Thatcher kommentera den svenska "vända-bort-blicken-mentaliteten", även kallad neutralitet. 

För övrigt kommenterade Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle sin ståndpunkt att lägga ned sin röst med, att han har full förståelse för att andra länder kommit fram till en annan ståndpunkt än honom. Jag tolkar det som ett tyst medgivande. 

Läs hela artikeln:  Libyen: Khaddafi tackar Tyskland 

Dagens Studio Ett  

Dagens Göteborgs-Posten: Beskjutning trots vapenvila 

...nu väntar jag på att NATO också skrider in i Bahrein och Jemen, där fredliga demonstrationer dagligen mördas av krypskyttar, eller?

Läs även Lägesrapport från Absurdistan

Vattenfalls girighet firar nya triumfer

Girigheten firar nya triumfer: Vattenfalls VD Lars Westerberg har mörkat ett engångsvederlag på 12 miljoner till förre VD:n i Vattenfall, Lars Josefsson.

Samme Josefsson som var Angela Merkels personlige rådgivare i energifrågor, och som fick sparken efter att ha mörkat allvarliga olyckor.

Merkel fick först genom TV-nyheterna reda på bränderna i Vattenfalls kärnkraftverk i Hamburg. Jag har aldrig sett henne så rasande som på den presskonferens som följde.

Efter det har över 250.000 tyskar bytt elleverantör - dessa klistermärken syns på elskåp lite här och var runt omkring Hamburg. Texten betyder ungefär "Avregistrera Vattenfall!"

Bra att regeringen reagerar genom att ge Westerberg sparken.http://www.dn.se/ekonomi/norman-andrar-i-vattenfall

Till följd av atomkrisen i Japan beslutade den tyska  regeringen nyligen att landet tillfälligt kommer att stänga sju kärnkraftreaktorer. Alla verk som togs i bruk före 1980 kommer att stängas. 

"Alla säkerhetsfrågor om tyska kärnkraftverk kommer att vara besvarade till 15 juni", sade Angela Merkel enligt Reuters. 

Merkel vill tillsammans med Frankrike lägga fram förslag i G 20-sammanhang för att främja förbättrad kärnkraftssäkerhet.

 I Tyskland är fortfarande, i motsats till Sverige, en majoritet av invånarna motståndare till kärnkraft. Snart stundar viktiga delstatsval, och det faktum har sannolikt också bidragit till beslutet om stängning och säkerhetsöversyn. 

Så här skojar NDR:s satiriska veckomagasin Extra-3 om svenskarnas kärlek för kärnkraften. Här besöker de   kärnkraftverket och mellanlagret för kärnavfall i Oskarshamn, dit svenska familjer åker på söndagsutflykt tillsammans med barnen. -för dej som kan lite tyska- 

NDR är förkortningen för Norddeutscher Rundfunk och har sitt huvudsäte i Hamburg.  

Assimilera du dig också - bli som Søren Pind!

Søren Pind

Jon Voss uppmärksammar på sin blogg en underbar dansk facebookkampanj som jag genast började delta i:

"Danmarks nye Integrationsminister vill inte integrera nya danskar - han vill assimiliera alla. 

Så därför startades denna briljanta Facebookkampanj... 

Den går ut på atta alla byter ut sin ansiktsbild (eller vad det nu heter på Fejjan) till Sørens. Så blir alla assimilerade enligt Pindska mått mätt! 

Nästa steg är kommande val, där det gäller att se till att Dansk Folkeparti inte blir tungan på vågen, så kan Danmark äntligen åter bli ett hederligt land av det som danskar är : goda, glada och underbara människor :-))))) - nå inte alla såklart, men de flesta."  

Så här skriver danskarna själva på sin facebooksida:
Vi vil gerne vise Søren Pind hvor kedelig et land er når alle er assimilerede. Derfor opfordrer vi alle til at skifte deres profilbillede ud med Søren Pind.

English:
The new Danish Secretary of Integration, Søren Pind, immediately made the statement that he didn't want the immigrants of Denmark to be integrated in danish society, but that he wanted them to be assimilated. To show Søren Pind how boring a country without diversity and space for multiple cultures would be, we would ask everyone to change their profile photo to Søren Pind.

          Gå med i kampanjen här!  Join the campaign here!

Bifogar denna oscarsbelönade tyska kortfilm, inspelad i Berlin 1993:

Schwarzfahrer är en ordlek, som inte riktigt kommer fram i den engelska översättningen av filmen, Black Rider.   

Precis som i Sverige kallas svatjobbare i Tyskland för Schwarzarbeiter. 

När man åker spårvagn utan at lösa biljett, kallas man i Tyskland för Schwarzfahrer, svartåkare. 

I denna film får ordet en dubbelbottnad betydelse.

Riven av humle - högtidsstund för ölnördar



Jonas Ahnfelt, känd profil inom Svenska Ölfrämjandet



Kommande söndag klockan 15:00 i Sveriges Radio P1 är det ölnördarnas högtidsstund. Då sänds radiodokumentären Riven av humle - ett program om ölkultur. Medverkar gör bl.a. en av mina vänner tillika känd profil inom Svenska Ölfrämjandet, Jonas Ahnfelt.

En humleodlare har sagt: ”En gång riven av humle så kommer man inte loss”, och humlen verkar ha rispat många de senaste åren.

"En stor stark!" var den vanligaste beställningen på krogen för 30 år sedan. Då fick man ett glas kolsyrat bubbel utan vare sig smak eller skumkrona. Mycket vatten har runnit ned för Mölndalsån sedan dess.

Numera har vi lokala mikrobryggerier som Dugges i Mölndal, Oppigårds Bryggeri i Dalarna och Närke Kulturbryggeri i Örebro, för att nämna några. Tillsammans utmanar de med framgång bryggerijättar som Carlsberg.

Svenska ölfrämjandet arbetar sedan 1985 för att främja tillgången på kvalitetsöl i hela Sverige. Många krogar erbjuder numera flera alternativ, lite dyrare men desto smakrikare.

Själv dricker jag mina älskade öl endast på krogen tillsammans med vänner. Alkoholhaltiga drycker skall nyttjas i gemenskap med andra, aldrig i ensamhet. Det är inte fyllan som är det centrala, utan smaken och samkväm i gott sällskap

Jag tycker det är roligt att radiodokumentären kommer att ta upp den mångfald av lokala ölbryggerier i Sverige som formligen exploderat de senaste åren. När jag flyttade till Sverige från Tyskland i slutet på 1970-talet var jag förfärad över bristen på ölkultur i det här landet. Här gällde mottot att dricka fort och bli full så snabbt som möjligt.

Glädjande nog har detta ändrat sig. Svenskarna har börjat anamma ett mer kontinentalt sätt att dricka - både på gott och ont. Det finns förstås människor som inte klarar av att hantera alkoholen och det är, anser jag, en fråga om kultur och självdisciplin.

I de flesta samhällen är det skamligt att ge sig hän och "tappa ansiktet". I Sverige däremot kan man fortfarande bete sig illa, och dagen efter med ett skratt ursäkta sig med "men jag var ju full". Det är för mig ingen godtagbar ursäkt - vet man om att man har dåligt ölsinne skall man låta bli att dricka.

Igår skickade jag in min krönika för månaden mars till Mölndals-Postens chefredaktör med rubriken "Prisat vare Systembolaget!" Den kommer att publiceras i pappersutgåvan av tidningen kommande onsdag, och jag lägger upp den på bloggen några dagar senare.

I den tar jag bl.a. upp det vansinniga kånkandet av ölbackar mellan Sverige och Tyskland som många ägnar sig åt.

Är du med i facebook kan du se bilder från en av Jonas Ahnfelts historiska ölvandringar här!



Läs även Prisat vare Systembolaget

Lena über alles

Düsseldorf

Medan vi i Sverige fortfarande väntar på den stora Globen-finalen, har Tyskland redan valt sitt bidrag till finalen av Eurovision Song Contest i Düsseldorf och drabbats av Lena-febern.  

Precis som med förra årets vinnarsång Satellite vimlar det av covers på årets bidrag Taken By A Stranger.  

Det lär säkert komma fler fram till finalen i maj - betyder det en andra vinst för Lena Meyer-Landrut? 

Thyssenskrapan

Thyssenskrapans 6300 kvadratmeter stora fasad förvandlas till världens största tv-skärm, där man kommer att projicera årets finaltävlingar. 

Under majkvällarna fram till 23:30 kommer man även att kunna se olika multimediashower och 3D-installationer. Vid klart väderläge skall man kunna se dessa ända borta i Köln. 

Taken-by-a-stranger Top 5: 

Vi börjar med den officiella videon:



Tonårsrumsversionen:



Amatörvideoversionen:



Tvättstugeversionen: 



Flickrumsversionen 

Om skitungar & eldsjälar

..och nu blir det reklam! Skämt åsido, idag fick jag via en vän på facebook länken till bloggen VÅRA SKITUNGAR som berörde mig så djupt att jag här vill vidarebefordra den.

Emma och Therese läser till socionomer på Socialhögskolan i Lund och under vårterminen 2010 åkte de till Kabale, Uganda för att göra sin praktik på en organisation som arbetar med utsatta barn, bland annat gatubarn. 

Under deras tid i Kabale lyckades de få ett gäng pojkar att lämna livet på gatan bakom sig och istället komma och bo på organisationen. De blev så otroligt fästa vid dessa killar och berörda av deras livssituation och beslutade sig därför för att försöka ge dem chans till en ljusare framtid. 

Genom familj, vänner och bekanta i Sverige samlade de in pengar för att försörja pojkarna och göra det möjligt för dem att gå i skolan.

Läs deras gripande berättelser på bloggen VÅRA SKITUNGAR här.

Igelkotten - en bitterljuv fransk filmpärla

Mona Achaches film Igelkotten bygger på Muriel Barberys framgångsroman ”Igelkottens elegans”, som helt och hållet utspelar sig i ett flerfamiljshus i Paris.

Det är en film om en ovanlig och varm vänskap mellan tre udda personligheter: 54-åriga portvakten madame Michel; änka, kortväxt, ful och småfet - 11-åriga flickan Paloma vars neurotiska och alkoholiserade mamma hellre talar med sina krukväxter än med sin dotter -och nyinflyttade hyresgästen japanske Kakuro Ozu.

Madame Michel lever ensam i sin egen lilla värld av böcker och filmer. Paloma betraktar sin omvärld genom linsen av sin videokamera. En ömsint och varm komedi med underbar filmmusik av libanesiske kompositören Gabriel Yared.

Expressen skriver bl.a.: ”Igelkotten” är den typen av bitterljuv historia du ser samtidigt som tårarna trycker på, hjärtat bli aningen lättare och leendet på läpparna bara bredare, och delar ut 4 getingar.

Svenska Dagbladet ger 4 poäng och skriver: Det här är en saga om hur en portvakt kan vara en förklädd drottning, en äldre herre en riddare och en liten flicka förstås en prinsessa. Det handlar om att hitta de gömda skatterna i det till synes vardagliga, men också om att inget varar för evigt. Träffande, fantasifullt och rörande berättat. 

Jag kan bara instämma och delar härmed ut fyra Mölndalskråkor. Filmen visas på Hagabion som jag lämnade med ett varmt och lite vemodigt leende. En helt klart sevärd fransk filmpärla, ..

5 Mölndalskråkor till Avishai Cohen

Månadens första inlägg blir ett försök till en konsertrecension. Jag skriver försök, ty jag är inte opartisk när det gäller Avishai Cohens musik.  

Jag förälskade mig i hans trio och hans musik för några år sedan på Skeppsholmen i samband med Stockholms Jazz & Blues Festival.   

Det var en underbar sommarkväll där förutom Avishai även Miriam Makeba och Nils Landgren Funk Unit uppträdde.  

Gårdagens konsert på Göteborgs Konserthus var slutsålt. Förutom Avishai på kontrabas består trion av  trummisen Itamar Doari och pianisten Shai Maestro. Vi fick även höra gästmusikerna Sven Fridolfsson på saxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Björn Bohlin, engelskt horn och Lars Nilsson på trumpet. 

Avishai Cohen har jämförts med legendariska jazzbasister som Mingus, Dave Holland, Charlie Haden och Ray Brown. Hans musik är en unik blandning av jazz med tongångar från mellanöstern och israelisk folkmusik och den har gjort honom känd världen över. 

Så här beskriver han själv sin musik: 
Den är väldigt rytmiskt utmanande och till stora delar besläktad med folkmusik men det finns också många klassiska influenser och så klart jazz, som jag ju lyssnade mycket på under mina år i New York. Ett element som verkligen håller ihop min musik och gör den tillgänglig för fler än jazzfans är att den har melodier som stannar kvar och har substans. 

Konserten bestod av 2 set á 60 minuter och innehöll förstås flera nummer från nya skivan "Seven Seas" som trion spelade in på Nilento Studio i Kållered i Mölndal. Det är en blandning av traditionell sefardisk musik, latinamerikanska rytmer, klassisk musik och jazz -ligger för övrigt ute på Spotify redan. 

Publiken är begeistrad och när bandet avslutar konserten med heta salsarytmer, har dom flesta för länge sedan glömt att de befinner sig i ett anrikt konserthus och börjat ställa sig upp för att dansa på sina platser. På vägen ut till Götaplatsen inser jag att jag varit med om en fantastisk konsert av världsklass, dessutom i ett konserthus som räknas till världens främsta när det gäller akustiken. 

Fem mölndalskråkor av en förtrollad recensent.

Kai Martin på GT/Expressen beskriver i den här artikeln Avishai Cohens kärleksförhållande till Sverige. 

Så här recenserar SvD:s Dan Backman Avishai Cohens nya skiva "Seven Seas": 

"Det låter lyrisk 70-talsjazz i allmänhet och ECM-jazz i synnerhet om Avishai Cohens nya album. Jag associerar till stilbildare som Keith Jarrett, Chick Corea och Pat Metheny. Pianisten Shai Maestra har en porlande spelstil som påminner om de två förstnämnda. Det är en musik som, precis som titeln antyder, färdas över haven. Vokal och instrumental världsmusikjazz är ett begrepp man skulle kunna ta till när musiken seglar från den sefardiska musiktraditionen till den europeiska och amerikanska jazzen. Kontrabasisten har denna gång spelat in i Göteborg och med svenska musiker, som kompletterar Cohens ordinarie grupp. Resultatet är mångfacetterat och böljande rytmiskt."

Avishai Cohen på myspace 

Avishai Cohen på facebook 

          Avishai Cohen på YouTube