Minns du den oscarsbelönade filmen Ingenmansland? Två fiendesoldater - en bosnier och en serb - bestämmer sig för att hjälpa en ensam soldat som lämnats liggande på en mina. Rör han sig sprängs alla tre i luften. De anropar sina respektive förband för att få hjälp, men två bittra fiender kan inte göra en gemensam insats för en soldats skull. FN:s styrkor tillkallas, men när också pressen få nys om historien sätts en enorm mediacirkus i gång.
Ingenmanslands var regisserad av Danis Tarovic, och ikväll var det dags för honom att presentera sin senaste film Cirkus Columbia på biograf Draken i samband med filmfestivalen. Han var personligen närvarande och ställde upp för en Q & A efter visningen.
Filmen är för mig årets första festivalbesvikelse. Kanske hade jag för höga förväntningar. Istället för en skruvad bykomedi från Balkan med färgstarkt persongalleri serverades en ganska blek och tam historia i TV-filmsgenren. Filmen grep aldrig tag i mig, skådespelarna liknade karikatyrer - tacka vet jag Emir Kustoricas mustiga filmer! -Cirkus Columbia är så långt därifrån man kan komma.
Så här presenteras filmen i festivalprogrammet: Det är 1991 och Divko återvänder hem från sin 20 år långa exil i Tyskland. Med sig i Mercedesen har han en mycket ung flickvän och sin högt älskade katt. Hemma i byn finns ex-frun och sonen. Tanovic leker skickligt med komiska stereotyper och blickar nostalgiskt mot den östeuropeiska byfilmen i denna smått absurda, bullriga och varma tolkning av den välkända författaren Ivica Ðikic roman.
Filmen, som är producerad med stöd av Göteborg International Film Festival Fund är Bosnien-Hercegovinas Oscarsbidrag.
Ikväll såg jag min första 5-poängare på filmfestivalen. Det var länge sedan jag upplevde en så intensiv rolltolkning på bio. Sibel Kekilli är fantastisk som unga mamman Umay i detta tysk-turkiska drama om hederskultur. Hon lämnar sin misshandlande man och försöker börja om sitt liv i Tyskland tillsammans med sin lille son.
Sällan har jag sett det patriarkala förtryckarsystemet så väl och så initierat gestaltat. Minst lika väl skildras svårigheterna för dem som vill ingripa. Här får man verkligen hela spektrat presenterat i en fulländad form.
Det går inte att berätta mer än så om handlingen - då skulle jag förstöra filmupplevelsen för dig som tänker se den. Jag kan utlova ett spännande och gripande drama. Det är första gången jag sett hedersproblematiken skildras på bioduken på ett så engagerat sätt som i denna film. Hoppas verkligen att den hittar sin väg till svenska biografer. Filmen har ett gastkramande och oväntat slut!
Filmen är Tysklands oscarskandidat.
Regi: Feo Aladag, Tyskland, 2010
Betyg: 5 mölndalskråkor
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!
Alfredo Strössner styrde Paraguay med järnhand oavbrutet i 35 år, från 1954 till 1989 - som om landet var hans privata egendom. Till sin hjälp hade han en korrumperad statsapparat och en hemlig polis i bästa STASI- och Gestapoanda. Säkerhetstjänsten visste allt om alla - eller, som en av deltagarna i dokumentären 108 Cuchillo de Palo uttryckte det: "De kände till varje andetag du tog."
1980 började Strössners regim jaga homosexuella. Under nattliga räder tillfångatogs män utan urskillning, de utsattes för fysisk tortyr med inslag av elchocker.
I huvudstaden Asuncion sattes en lista ihop med 108 kända homosexuella. Deras namn och identitet med tillhörande adress, yrke och arbetsplats hängdes upp överallt: på anslagstavlor i affärer, banker och postkontor. På så vis ville man varna allmänheten för dessa, som man sade, farliga individer.
Det var allmänt känt att Gustavo Strössner, en av diktatorns söner, var homosexuell och förde ett vidlyftigt leverne. Före upprättandet av listan 108 skedde ett brutalt mord på en ung man, och det ryktades om att Gustavo skulle ha varit inblandat, samt att hetsjakten på homosexuella män skulle vara en skenmanöver från regimen, för att avleda uppmärksamheten från den eventuellt blivande efterträdaren till presidenten. Numret 108 blev synonymt med homosexualitet i Paraguay, och man använder siffran än idag när man talar om homosexuella.
Filmens regissör Renate Costa försöker ta reda på vad som hänt hennes farbror Rodolfo, som hittades död naken i sitt hem på ett oförklarligt sätt. Hennes far och alla hennes farbröder utom Rodolfo var smeder. Hans liv och död har varit ett tabu inom familjen, det talades inte om honom.
Genom samtal med sin far, släktingar, grannar, etc tecknar Renate Costa ett porträtt av en man som gick sin egen väg i livet, men ändå valde att bo kvar endast några meter från sin familj. Genom ett enträget detektivarbete får hon reda på att hennes farbror levde ett dubbelliv med ett alias, och var dansare samt instruktör på en dansskola.
Han blev ofta, som så många andra internerad av polisen enbart på grund av sin sexualitet, misshandlad, torterad - och hamnade så småningom på lista 108.
En gripande berättelse och en påminnelse om, att vi aldrig kan ta lika rättigheter för alla människor för givet.
Regi: Renate Costa, Spanien, 2010
Betyg: 3 mölndalskråkor
Måndagen den 28 juni 2010 samlades 300 människor på Plaza de la Democracia i Asuncion för att fira Paraguays första PRIDE-festival, och för att hylla minnet av offren för lista 108. Festivalen anordnas av organisationen SOMOSGAY och får stöd av såväl nationella och kommunala förvaltningar och organisationer.
När jag flyttade till Sverige 1978 hade Socialstyrelsen precis strukit homosexualitet som sjukdomsbegrepp. I mitt arbete som mentalskötare på olika sjukhus har jag läst äldre patientjournaler, där det förutom idiot även stått homosexuell i sjukdiagnosen.
Vi behöver påminnas om den tiden ibland, och framförallt berätta för dagens ungdomar.
- Våra mänskliga fri- och rättigheter i Sverige och andra länder har uppnåtts genom år av idog kamp, och många är de som fått sätta livet till, som de på lista 108 i Paraguay till exempel.
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!
Min premiärfilm i årets Göteborg International Film Festival blev den polska musikdokumentären Beats Of Freedom. Polskättade brittiske musikjournalisten Chris Salewitz guidar oss från den första polska protestsången, över rättegångar mot hippies till Solidaritets seger, med fantastiska bilder och bra musik.
Kan musik förändra världen? Efter att ha sett denna gripande film är jag benägen att besvara frågan med ja. Rockmusikrörelsen på 60- och 70-talet och senare punken på 80-talet rörde sig mitt emellan de två stora konservativa blocken som hade maktmonopol i landet: kommunistpartiet och katolska kyrkan.
Vi får se bilder och konsertavsnitt från rockfestivalerna i Jarocin, där tiotusentals ungdomar år efter år samlades på en leråker för att lyssna på sin musik. Musikerna blev ständigt övervakade av hemliga polisen i bästa STASI-anda, och varje låt de gav ut var tvungen att gå igenom censuren. Ofta ströks flera rader i texterna, vilket gjorde att de blev specialister på att skriva texter med mycket metaforer och synonymer -alla visste ändå vad de sjöng om: längtan efter frihet. Få polacker hade pass och möjlighet att resa runt i världen.
Hemliga polisen hade stenkoll på alla hippies och punkare. Speciella akter upprättades, och för att försöka bryta ner dessa "subkulturer", som det hette, blev många relegerade från universiteten och tvångsinkallade till militärtjänstgöring.
En del blev internerade under längre perioder, andra betalade sin kamp för frihet med sina liv. En gripande dokumentär som förtjänar en större publik. Man kan alltid hoppas att SVT köper in filmen för visning.
Regi: Wojciech Slota, Leszek Gnoinski, Polen, 2010
Betyg: 4 mölndalskråkor
Kazik är en av musikerna som deltar i Beat of freedom. Här sjunger han Balladen om Janek Wisniewski -ett fingerat nam- men här avses den 18-årige varvsarbetaren i Gdynia Zbigniew Godlewski, som vid arbetarupproret den 17 december 1970, sköts till döds av polisen tillsammans med 39 andra personer.
Texten i engelsk översättning:
The Ballad of Janek Wiśniewski:
Boys from Grabówek, boys from Chylonia
Today the militsiya opened fire
Bravely we stood, accurately we threw
Janek Wiśniewski fell
On a door we carried him along Świętojańska
Against the cops, against the tanks
Boys, shipyard workers, avenge your comrade
Janek Wiśniewski fell
The bangers sound, the gas spreads
Blows fall on the workers
Elderly, children, women are falling
Janek Wiśniewski fell
One is wounded, another killed
Blood was spilled at dawn in December
It's the Party shooting at the workers
Janek Wiśniewski fell
Bloody Kociołek is the Tricity's executioner
Because of him the children, ladies are dying
Wait bastard, we're gonna get ya
Janek Wiśniewski fell
Shipyard workers of Gdynia, workers of Gdańsk
Go home, the battle is over
The world heard about this, and said nothing
Janek Wiśniewski fell
Don't cry mothers, it wasn't for naught
There's a black banner above the shipyard
For bread and freedom, and a new Poland
Janek Wiśniewski fell
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival hittar du här!
Visste du om att det finns atleter som är mellan 80 och 100 år gamla och tävlar i friidrott? Igår såg jag denna underbara dokumentärfilm när doc.lounge smygöppnade för säsongen.
De hade ordnat en helkväll med Tema Tyskland. I baren serverades öl som König Pilsner och Warsteiner samt tysk rotfruktsoppa och bratwurstmackor med stekta ägg. I högtalarna flödade tysk rock och hiphop. På scenen uppträdde singer-songwritern Christian Manss Blauson.
I filmen Herbstgold låter oss regissören Jan Tenhaven följa fem europeiska friidrottare. Vi lär känna dem i deras hemmiljöer i Tjeckien, Österrike, Italien, Irland och Sverige, samt få se hur de tränar och laddar upp inför den stora internationella tävlingen i Lahti, Finland.
Här tecknas rörande och kärleksfulla porträtt, som den 95-åriga diskuskasterskan från Italien. Det blev många glada skratt i publiken, men vi skrattade aldrig åt dom utan med dom.
Filmen är samproducerad med tyska tv-kanalerna WDR, ZDF och arte, och kommer att visas på SVT och YLE i april. Missa inte den, man blir alldeles varm om hjärtat.
Betyg: 4 mölndalskråkor
Här är hemsidan till European Veterans Athletic Association
Om några timmar sätter kultur- och fritidsförvaltningen i Mölndal den sista spiken i kistan för Bio Möllan. Det betyder slutet för offentlig filmvisning i Mölndals enda biograf, som startades 1959; lika gammal som undedrtecknad.
Enligt förvaltningschefen Carina Nordegren "har antalet besökare i den offentliga biovisningen minskat starkt de sista åren. Detta är en trend som även följer andra kranskommuner men är väldigt påtagligt i Mölndal som endast ligger några hållplatser bort från SF:s biosalonger i Bergakungen, Göteborg."
Nåja, det är tio spårvagnshållplatser från Mölndals Bro till Korsvägen. Där måste man byta spårvagn och sedan är det ytterligare en hållplats till Bergakungen. Bor man i Lindome eller Kållered en ganska ansenlig sträcka, särskilt om man är pensionär. Men låt gå för det..
Vidare i tjänsteutlåtandet: "Under 2010 besökte endast 24 personer i genomsnitt varje offentlig filmföreställning. Siffran bör ställas i relation till att Biograf Möllan har en publikkapacitet på 270 sittplatser.... Kommunens stöd till den offentliga biovisningen är avgörande. Publikunderlaget är inte tillräckligt starkt att entreprenören Göteborg Filmkonsult HB av egen finansiell kraft kan få verksamheten att gå runt."
Beslutet som med stor sannolikhet klubbas ikväll är "att den offentliga filmvisningen från och med hösten 2011 upphör." Vidare heter det att "beslutet bör ses som ett startskott för processarbete kring hur och på vilket sätt Mölndals stad ska arbeta med film i framtiden."
I dagens Göteborgs-Posten kan vi läsa om det lokala biografkriget, där giganten SF Bio äger drygt 90 % av marknaden i Göteborg. Jag tycker det är olyckligt med en så dominerande jätte som nästan har monopolställning.
På andra sidan har vi lilla Hagabion, Bio Capitol och Bio Roy som är de enda biograferna som visar film och dokumentärer från andra länder än USA. När televisionen domineras av amerikanska serier, talkshows, dokusåpor och filmer är det viktigt att det också finns alternativ till detta ensidiga utbud.
Trots allt andas kulturförvaltningens skrivelse optimism, dock något svävande och tvekande enligt min mening: "Den nya tekniken (digitaliseringen, min anm.) kommer möjliggöra andra former av användningsområden där publiken och medborgare kan interagera med resten av världen genom teater, opera, författarsamtal, bolagsstämma, konserter, spelkonvent, konferenser eller VM-finalen i fotboll."
Här finns, anser jag, en enorm utvecklingskapacitet. Tänk om Mölndal, i likhet med, eller varför inte i samarbete med Bio Roy i Göteborg, satsade på ett film- och kulturcentrum, med direktsändningar av operor, konserter och drama från såväl Sveriges som världens stora scener.
Varför inte visa Dramatens uppsättningar? Då skulle vi konsumenter få något tillbaka av våra statliga skattepengar, som nu enbart hamnar i Stockholm. Eller se en uppsättning live från Metropolitan i New York? Självklart skall också utrymme finnas för pensionärsbion, som jag förstått också skall läggas ner fr o m i höst.
Ställer sig bara frågan: finns det några hugade spekulanter?
Uppdaterad 2011-01-28:
Jag har idag haft kontakt med förvaltningschefen Carina Nordgren. Hon poängterar " att beslutet om att lägga ned offentliga biovisningar från hösten inte är av besparingsskäl. Däremot behöver vi göra "ett omtag" och finna nya former för filmens framtid i Mölndal." "Vi står inför ett teknikskifte där vi går från analog till digital teknik där nya utmaningar och möjligheter ges. Någon sådan investering finns inte budgeterad för 2011, men kommer naturligtvis att finnas med i planeringen för framtida utveckling"
Ibland hör jag folk säga: Men varför röra om i gammal skit? Låt det gamla vara och se framåt istället.
Mitt svar till dem är: Om vi inte kan minnas historien och dra lärdom av den, då kan vi inte heller bygga ett mänskligt och jämlikt samhälle för framtiden.
Idag är det Förintelsens minnesdag. Låt oss hedra offren och aldrig glömma, att friheten måste utgå från individen. Indelningen av människor i kollektiv är förtryckets moder.
Läs om alla aktiviteter i Sverige på Förintelsens minnesdaghär.
I denna videofilm tar en australiensisk överlevande med sina barn och barnbarn till Auschwitz. Videon har upprörd känslor i både Tyskland och Israel, och har därför tagits bort många gånger från YouTube. Nu är den tillbaka, jag tycker den är helt underbar.
Det startade med att tunisiern Mohamed Bouazizi brände sig själv till döds den 17 december. Sedan föll regimen och Ben Ali flydde landet. Nu Egypten, och sedan .... ?
Jag minns de första festivalerna i slutet på 70-talet, när man satt på Studentkåren och det var paus mitt i filmen för rullbyte. Idag har den vuxit till Nordens största och är en av de största publikfestivalerna i världen.
Varje vinter vid månadsskiftet januari/februari lyser festivalen upp filmhimlen i Göteborg under elva dagar. Det är härligt att se dessa folkvandringar mellan stadens biografer och nöjesställen - man måste ju lägga in en och annan mat- och vätskekontroll mellan filmerna. Alltid träffar jag någon över en öl för att prata film med. Detta är minst lika viktigt som filmerna!
Navet för festivalen är Draken vid Järntorget. Biografens 20 meter breda duk är bland Sveriges bredaste och den totala ytan är 102 kvadratmeter. Draken har 713 sittplatser, och nästan varje visning under festivalen brukar vara utsåld!
Här hade jag mina första filmupplevelser tillsammans med min morfar, som tog mig till filmer som Spartacus och Ben-Hur. Jag tror det är tack vare Draken som jag blivit ett filmfreak. Jag anser nämligen fortfarande, trots att vi befinner oss i nedladdningens och fildelningens tidsålder, att film skall upplevas på bio.
I år jobbar jag 7 av de 11 festivaldagarna plus natten mellan den 5 och 6 februari, men har ändå lyckats få ihop ett blandat paket med 24 filmer och dokumentärer. Som brukligt väljer jag från länder, vars filmer vanligtvis inte kommer upp på ordinarie biograferna.
Min första film på fredag är musikdokumentären Beats Of Freedom, som visas på Chalmersbiografen.
En film om rockmusikens betydelse för kommunismens fall i Polen. Här finns fantastiska arkivbilder, bland annat från Rolling Stones konsert i Warszawa 1967.
I Polen arrangerades också östblockets stora rockfestival varje sommar. I staden Jarocin samlades 20 000 ungdomar på en leråker precis som i väst.
En titt i säkerhetspolisens arkiv visar hur de noggrant följde varje steg en punkare tog. I Polen var inte rockrevolten enbart riktad mot kommunismen utan också mot den andra förhärskande ideologin, den katolska kyrkan.
Den brittiske musikjournalisten Chris Salewitz är guide från den första polska protestsången, över rättegångar mot hippies till Solidaritets seger. Fantastiska bilder och bra musik som förändrade världen.
Regi: Wojciech Slota, Leszek Gnoinski, Polen, 2010
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!
Slutet av 1960-talet och hela 70-talet var studentupprorens tid i Europa och Amerika. Motståndet mot USA:s krig i Vietnam, kvinnorörelsen och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA engagerade människor även utanför campus.
I Tjeckoslovakien blomstrade Pragvåren med en dröm om en socialism med ett mänskligt ansikte. Den krossades brutalt av Warszawapaktens pansar.
I Tyskland hade studentupproren också en annan dimension: Hatet mot föräldrargenerationen, som i långa stycken var delaktig i nationalsocialismens brott mot mänskligheten, eller fega medlöpare.
De allierades avnazificering av tyska folket nådde inte alla. Många gamla nazister och krigsförbrytare innehade höga poster i det västtyska samhället: inom rättsväsendet, på lärosäten, i skolor och inom politiska administrationer på alla nivåer.
Kända krigsförbrytare fick hjälp att fly till Latinamerika och några av dem, som Klaus Barbie, blev t o m anställda som agenter inom BND (Bundesnachrichtendienst), Tysklands utlandsspionage motsvarande amerikanska CIA.
Klaus Barbie, även kallad slaktaren av Lyon, torterade personligen män, kvinnor och barn på andra våningen av Hotel Terminus i Lyon. Överlevande minns hans exceptionellt högljudda skratt under tortyren.
Barbie och hans knektar bröt armarna och benen på Jean Moulin, ledare för den franska motståndsrörelsen. Moulin dog senare av sina skador. Barbie var också ansvarig för deportationen av judiska barn från ett hem för föräldralösa barn i Izieu nära Lyon. Barnen sändes till Auschwitz där de blev mördade.
BND anställde Barbie alias Klaus Altmann, när de hittade honom i Bolivia. Han ansågs vara en "hängiven antikommunist" och hans kodnamn var "Adler" (Örnen) med registreringsnummer V-43118.
Först 1972 spräckte de kända nazistjägarna Beate och Serge Klarsfeld Altmanns identitet. Bolivia utvisade honom till Frankrike 1983, där han senare blev dömd till livstid fängelse.
Ibland hör jag folk säga: Men varför röra om i gammal skit? Låt det gamla vara och se framåt istället.
Mitt svar till dem är: Om vi inte kan minnas historien och dra lärdom av den, då kan vi inte heller bygga ett mänskligt och jämlikt samhälle för framtiden.
Torsdag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Låt oss hedra offren och aldrig glömma, att friheten måste utgå från individen. Indelningen av människor i kollektiv är förtryckets moder.
Läs om alla aktiviteter i Sverige på Förintelsens minnesdaghär.
Måtte Alicia Vikander få en guldbagge! Det var min tanke när jag lämnade Bio Roy strax efter kl 20 ikväll, efter att ha sett filmen Till det som är vackert.
Alicias ansikte är bräckligt och sårbart, men det blir aldrig överdrivet. Hon gör här en fantastisk rollprestation och jag är säker på att vi kommer att få se mer av henne i framtiden. SvD:s filmrecensent beskriver hennes rollprestation så här:
Alicia Vikander är i bild i stort sett hela filmen igenom och hennes ansikte dramats spegel som går från kallt, avstängt och uttryckslöst till hett, smältande, ja nästan upplöst i sina nyväckta känslor. Det är magiskt att se en sådan totalt förvandling.
Det är spännandeoch ovanligt med ett så, i brist på bättre ord, vuxet drama i svensk film, som helst uppehåller sig vid barns och ungdomars vuxenblivande. Till det som är vackert är en fantastiskt mogen debut av Lisa Langseth om vad som kan hända när mannen som har allt möter kvinna som har inget.
Sveriges nationalorkester Göteborgs Symfoniker spelar en huvudroll hela filmen igenom, som till största del är inspelad på Göteborgs Konserthus. Ljuvligt att höra Mozart framfört på detta sätt!
Tyvärr gör trailern filmen inte riktig rättvisa - den är mycket bättre än så!
Guldbaggen till Alicia Vikander för bästa kvinnliga huvudroll är mycket välförtjänt!
SVT-intervju med Alicia Vikander efter att hon fått guldbaggen:
I fredags såg jag filmen Sebbe på Draken, enligt min mening Sveriges vackraste biograf.
Filmen stannade kvar länge i mina tankar efteråt. Jag tänker på alla dessa unga pojkar som växer upp utan manliga förebilder.
En gråtande pojke och en gråtande mamma vid ett bord på ett ölschapp, så börjar och slutar (nästan) Sebbe. Däremellan har det rullats upp en familje- och samhällskildring av ett slag som det var länge sedan vi såg på svenska filmdukar. För det här är en riktig klassberättelse.
Det är en starklångfilmsdebut Babak Najafi gör med Sebbe. Han har redan visat vad han kan i ett antal kort- och dokumentärfilmer. Välförtjänt vann han priset för bästa debutfilm i Berlin i februari.
..och ikväll guldbagge för Sveriges bästa film år 2010!
Jag rekommenderar båda filmerna varmt, och har du möjlighet tycker jag att du ska se dom. Helst på bio, för det är där som film är bäst.
Det hade vi ingen aningom eller Vi visste ingenting - hur många gånger har jag inte hört dessa och andra bortförklaringar under min uppväxt i Tyskland på 60- och 70-talet.
Min geografilärare gjorde ingen hemlighet av att han var nazist. Vi fick vi lära oss den tyska kartan så som den såg ut under Tredje Rikets dagar; d.v.s. inklusive Sudetenland, Pommern och Schlesien. Frågan om förintelsen var för honom bara en bagatell, en oväsentlig detalj.
Att så inte var fallet bevisades varje sommar, då jag kunde se äldre damer och herrar i kortärmat på bussen med fångnummer intatuerade på underarmen - för dem var denna detalj högst väsentlig.
I den skildras hur 250.000 koncentrationslägerfångar mördades med aktivt deltagande av civilbefolkningen under dödsmarscher genom Tyskland, endast dagar innan Tysklands kapitulation.
Ett exempel:
Efter en amerikansk bombattack den 8 april 1945 på staden Celle, flydde lägerfångar ur godsvagnarna de transporterades i. Lokal polis och medlemmar ur Volkssturm-milisen samt Hitlerjugend jagade fångarna ut i skogen, där det formligen slaktades som djur. Enligt brittiska militärrapporter dog upp till 300 människor i denna massaker. Ledaren för Celles Hitlerjugend mördade egenhändigt 20 personer.
Boken innehåller fler exempel på pogromer och massakrer på lägerfångar över hela Tyskland. I takt med att sovjetiska röda armén ryckte fram och befriade koncentrationslägren, transporterades fångarna av sina tyska vakter västerut i långa och plågsamma dödsmarscher. En kvarts miljon mördades brutalt av civila tyskar på vägen.
Många tyskar har under nationalsocialismen bevittnat tillfångatande och avtransportering av sina judiska grannar. De har aktivt stött införandet av de ariska raslagarna. Koncentrationslägren var så talrika, att ingen kan ha undgått att se vad som skedde. Att efteråt påstå att man ingenting visste är en ynkedom.
Nu skall tilläggas att antisemitismen och massmördandet av judar utfördes av litauer, polacker, ester, letter och ryssar under ockupationen; även där med aktivt bistånd av civilbefolkningen. Men detta fråntar inte det tyska folket sitt ansvar. Undantagen fanns men de var alldeles för få.
Läs mer om boken och dödsmarscherna i en engelsk rapport från SPIEGEL International här.
I denna videofilm tar en australiensisk överlevande med sina barn och barnbarn till Auschwitz. Videon har upprörd känslor i både Tyskland och Israel, och har därför tagits bort många gånger från YouTube. Nu är den tillbaka, jag tycker den är helt underbar.
Publicerad i Mölndals-Posten 2011-01-12 Text och foto: Christian Schickhardt
Fakturan skickar vi till Allbäck Bygg, skriv ospecificerade utgifter!
Det säger Simon & Thomas efter sin korvkiosk makeover på tvillingsystrarna Bettans och Sveas gatukök i Lana. Vid 2:ans vändslinga finns också spårvagnsföraren KG som längtar efter att någon gång i livet få lov att passera kommungränsen.
Tjuvnypen är många i årets nyårsrevy Lana -en revy på gränsen. Den öppnar starkt med Queens superhit Bohemian Rhapsody, omdöpt till Mölndal Rhapsody.Redan här bevisar skådespelarna att de har fantastiska sångröster, och även musikerna i Lana spelmän skall ha en stor eloge för sina insatser.
Av revyns drygt 20 sketcher, kupletter, monologer, dans- och sångnummer kan jag bara nämna några:
I Buss på Kjell drivs det med Västtrafiks nya biljettsystem, och vi får vi se 761:ans busschaufför på väg till nervsammanbrott, stilrent framfört av Christer Fjällström.
Daniel Pawholm skall ha beröm för sin träffsäkra Håkan Hellström-parodi i Götebooorg! Jag är ett stort Hellström-fan, och ett tag trodde jag att det var Håkan själv som stod på scenen.
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och mutskandalerna i Göteborg är två givna ämnen i årets revy. I Inte välkommen till Göteborg propageras för en go och trallvänlig rasism med fingertoppskänslig galghumor.
I Samförståndsvisa uppmanas Håll din trut - anställd håll ut och det hela avslutas med allsång till Knõ dig in - Kom och lyssna till tjõtet, till allting som är rõtet, och alla goa gubbar åker in...
2008 deltog Mölndalsgänget i Revy-SM och vann pris för Sveriges bästa monolog med Christer Thunberg i Hallå trafikant. Årets bidrag till den klassen är given för min del: Lena Gustafssons träffsäkra tolkning av Håkan Johnssons text Försiktig - om trygghetsnarkomani och att inte våga ta risker i livet. Suveränt framfört med en publik kiknande av skratt.
Ett annat minne jag tar med mig är Ulla-Karin Olséns och Conny Källströms sång I hårkorset med text av Göran Ljunkkvist. Om diskrimineringen av Europas romer; ett av revyns mer allvarsamma och eftertänksamma nummer. Mycket fint framfört utan överdriven sentimentalitet.
Jag har sett alla Mölndalsrevyer sedan jag flyttade hit för tio år sedan, och även i år faller jag pladask för detta fantastiska ideellt arbetande teatersällskap. Skickligt väver de ihop det gångna årets stora händelser, utan att någonsin tappa den röda tråden.
Skall jag nämna något negativt, så fanns det en del transportsträckor mellan sketcherna som skulle tjäna på att kortas något. För övrigt en härlig blandning av allvar, humor, sång och dans.
Betyg: 4 mölndalskråkor
Till er som aldrig har upplevt en nyårsrevy: Gå och se årets uppsättning på Teaterhuset. Skrattgaranti ingår!
Tunisiens ex-president Ben Alis hustru Leila Trabelsi sägs egenhändigt ha plockat ut ett och ett halvt ton guld ur Tunisiens statsbank innan de flydde ut ur landet. Läs storyn ur dagens Independent här.
Idag har jag en lång dag på jobbet, men se vad jag hittade på min lunchrast:
Så här skriver Carina Hägg i dagens GT/Expressen. Hon är riksdagsledamot för socialdemokraterna och talesperson för s-kvinnorna:
"Under de senaste decennierna har fanatiska religiösa grupper växt sig allt starkare i det svenska samhället. Ofta handlar det om muslimska samfund i invandrartäta områden.
Grupperna driver ett intensivt värvningsarbete bland unga muslimska män som känner sig svikna av det svenska samhället och arga över vad de uppfattar som västvärldens kränkningar av islam i bland annat Irak och Afghanistan.
De fanatiska samfunden har länge upprört förortsborna, särskilt kvinnorna som oroar sig över att deras söner eller män ska dras med. Dagligen trakasseras muslimer som väljer att inte bära slöja, som går till simhallen eller går ut och roar sig på kvällen.
Många väljer att böja sig för moralens väktare för att inte sticka ut eller av rädsla för de allt starkare grupperna. För muslimska HBT-personer är situationen närmast horribel. Deras enda val är att antingen förneka sin sexuella läggning eller flytta därifrån och bryta med sin familj och umgängeskrets.
De fanatiska samfunden har kunnat växa sig starka i tysthet, utan någon större reaktion från resten av samhället. Det är lätt gjort när bostadsområdena blir allt mer segregerade och de boendes kontakter med övriga samhället blir allt färre.
Det handlar om några få individer som med hjälp av resurser, en tydlig agenda och ett välorganiserat värvningsarbete lyckas dra med sig unga, förvirrade män på samma sätt som högerextrema grupper verkar. Samtidigt står den stora gruppen sekulära muslimer handfallna, oorganiserade och tittar på. Vår blindhet och tystnad är pinsam.
Därför väljer S-kvinnor nu att ta kampen mot religiös extremism och fanatism på allvar. Vi vill skapa en stark motkraft och vara en samlingspunkt för de människor som har fått nog av inskränkthet och fundamentalism. Vi gör det för kvinnorna, HBT-personerna och barnen i förorten som har rätt till en vardag utan trakasserier. Vi gör det för att motverka intolerans, rasism och islamofobi. Vi gör det för att vi vet att det öppna samhället är det för bästa samhället för oss alla att leva i."
Sent skall syndaren vakna. Varför har det tagit så lång tid för henne att komma till denna insikt? Den som tagit upp problemen med politisk islamism; med hot, våld och mord av kvinnor och muslimska hbt-personer har genast fått rasiststämpeln inpräntat i pannan, inte sällan av personer från Carina Häggs parti och vänster därom.
Är det konflikträdsla? Är det idén om att alla samhälleliga problem måste lösas i samförstånd? Har vi blivit så toleranta att vi inte vågar säga ifrån längre?
Jag hoppas verkligen att hon menar allvar; att hennes utspel inte bara är en omvändning under galgen.
Jag hoppas också, att hon försöker påverka sina partikamrater i Broderskapsrörelsen. När de muslimska socialdemokraterna skrev sitt politiska manifest, utelämnades explicit stycket om, att man skall arbeta för alla människors lika värde oavsett sexuell läggning, som finns hos de kristna socialdemokraterna
Läs mer om detta i Heldts HBT-nyheters utmärkta inlägg Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen beter sig fegt och skamligt om muslimsk homofientlighethär.
I min värld är det skillnad mellan att vara islamofob och att kritisera avarterna inom islam, vilka i 9 fall av 10 drabbar muslimer.
Precis som jag har rätt att kritisera katolska kyrkan och påven för sin, enligt min mening, medeltida syn på kvinnor, sexualitet, preventivmedel och aborter, måste jag ha rätt att kritisera företeelser inom islam.
Det gör mig varken till hatare av katoliker eller till islamofob. För mig är detta så självklart att det känns fånigt att behöva skriva det.
I min värld har alla människor lika värde och skall respekteras oavsett ras, religion, politisk uppfattning eller sexuell läggning. För mig är dessa krav orubbliga.
Jag ställer mig bakom Carina Häggs artikel och hoppas att den bidrar till en mer sansad debatt, där vi lägger bort anklagelser och rasiststämplar, och där alla ärligt bidrar till en lösning av problemen.
Att enbart anklaga SÄPO och den borgerliga regeringen duger dock inte. Samtliga partier har försummat att ta itu med frågorna. De har därmed bidragit till Sverigedemokraternas framväxt, som nu förnöjsamt tror sig kunna peka finger och säga "vad var det vi sa?" Ge dom inte den glädjen!
Mycket har hänt sedan i måndags då jag skrev detta inlägg. Tunisiens president Ben Ali har flytt landet och befinner sig tillsammans med sin familj i Saudi-Arabien.
För första gången i modern arabisk historia har ett folkligt uppror lyckats med att fördriva sin diktator, en despot som styrt sitt land med järnhand. Idag kan befolkningen för första gången på mycket länge gå in på YouTube eller läsa Le Monde på internet.
Är detta ett starttecken på en demokratisk utveckling i Nordafrikas och Mellanösterns polisstater? Historiskt är det i alla fall redan. Hosni Mubarak och alla andra despoter få se upp, nu när gnistan har tänts i Tunis.
Det händer mycket i landet timme för timme. Al-jazeera är en bra nyhetskälla jag använder för att följa händelserna. Är du intresserad följ gärna också sajten Support Tunisia.com.
Tunisien upplever just nu de värsta oroligheterna på ett decennium. Nyligen höll presidenten Zine El Abidine Ben Ali, som styrt landet i 23 år, ett TV-tal till nationen.
Medan vi njutit av helger och klämdagar i Sverige, har två unga män i sin desperation över fattigdom och arbetslöshet försökt begå självmord; en av dem lyckades. Deras öde har väckt folkets vrede i en av Mellanösterns hårdast styrda polisstater.
I mitten av sitt livs TV-tal till nationen, där han låtsades att intressera sig för landets unga och fattiga, började telefonen på presidentens skrivbord att ringa.(02:45)
Om det någonsin har funnits ett ögonblick, som symboliserat folkets förakt mot Ben Ali och den klick av åldrande diktatorer över hela Mellanöstern - de flesta är yngre än 30, och känner inte till några andra ledare än dessa gamla män - inget kan toppa den ringande telefonen .
Medan han rasade mot "legosoldater" och "utländska nyhetskanaler" (läs: Al Jazeera), som han påstod låg bakom oroligheterna i syfte att ställa Tunisien i dålig dager, låg den verkliga orsaken till upproret på sjukhus; långsamt och plågsamt kämpande för sitt liv.
Den 17 december hällde Mohamed Bouazizi, 26, bensin över sig och tände på; efter att polisen konfiskerat frukt och grönsaker han sålt utan tillstånd. Trots universitetsexamen kunde han inte hitta ett jobb, och det illegala fruktståndet var hans levebröd.
Många har dödats under den senaste månadens oroligheter. Polisen går brutalt fram mot fredliga demonstranter. Bloggare, journalister och artister har arresterats. Svenska medier har, tycker jag, rapporterat sparsamt. Som tur finns al-Jazeera, som i den här artikeln: Tunisiens bittra cyberkrig.
På den här sidan har al-Jazeera samlat amatörvideofilmer från de folkliga protesterna. På en del hörs polisen skjuta och människor flyr i panik.
Idag hade faktiskt Sveriges Radios Studio Ett ett längre inslag om Tunisien. Med Inga Brandell, docent i statsvetenskap och Mellanösternkännare. Du kan lyssna på inslaget här.
Min bloggkollega tillika facebookvän Mona Eltahawy har idag postat en alldeles utmärkt artikel till Toronto Star. Den är skriven på engelska, och har titeln The Uprising Has A Hashtag. Du kan läsa den här.
Den 7 januari arresterades artisten och rapparen Hamada Ben Amor, mera känd som El General. Hans brott: han släppte en ny sång på nätet med titeln Herr President, ditt folk är döende. Sången handlar om tunisiska ungdomars problem med fattigdom och arbetslöshet.
Why are you worried?
Would you tell me something? Don't be afraid!
Mr. President, today I am speaking in name of myself and of all the people
who are suffering in 2011, there are still people dying of hunger
who want to work to survive, but their voice was not heard
get off into the street and see, people have become like animals
see the police with batons, takatak they don't care
since there is no one telling him to stop
even the law of the constitution, put it in water and drink it.
Every day I hear of invented process, in spite of the servants of the state know
I see the snake that strikes women in headscarves
you accept it for your daughter?
You know these are words that make your eyes weep
as a father does not want to hurt his children
then this is a message from one of your children
who is telling of his suffering
we are living like dogs
half of the people living in filth
and drank from a cup of suffering
Mr. President your people is dead
many people eat from garbage
and you see what is happening in the country
misery everywhere and people who have not found a place to sleep
I am speaking in name of the people who are suffering and were put under the feet
Mr President, you told me to speak without fear
But I know that eventually I will take just slaps
I see too much injustice and so I decided to send this message even though the people told me that my end is death
But until when the Tunisian will leave in dreams, where is the right of expression?
They are just words ..
Tunis was defined the "green", but there is only desert divided into 2,
it is a direct robbery by force that dominated a country
without naming already everybody knows who they are
much money was pledged for projects and infrastructure
schools, hospitals, buildings, houses
But the sons of dogs have already fattened
They stole, robbed, kidnapped and were unwilling to leave the chair
I know that there are many words in the heart of the people but don't come out
if there was not this injustice I would not be here to say these things
Mr. President your people is dead
many people eat from garbage
and you see what is happening in the country
misery everywhere and people who have not found a place to sleep
I am speaking in name of the people who are suffering and were put under the feet
Lägg till arméofficerare, journalister, politiker och bloggare. Alla har de anstiftat till jakten på Julian Assange. Några till och med kräver hans avrättning.
Den nigerianske musikern Fela Kuti blandade amerikansk jazz och funk med västafrikansk highlife och uppfann därmed vad som skulle kallas för afrobeat. Hans stil var omisskännlig, och jag har många skivor av honom i mina gömmor.
Fela var människorättskämpe och anslöt sig till den amerikanska Black-Panter-rörelsen. Han grundade Kalakuta Republic, ett kollektiv och inspelningsstudio i Nigeria.
Han var polygam och gift med 27 kvinnor samtidigt. Läs mer om hans intressanta liv här.
Ikväll skall jag se musikalen Fela på excellenta Bio Roy, den enda singelbiografen som finns kvar på Kungsportsavenyn, granne med Poseidon.
Biografen är digitaliserad och visar förutom film, konserter, operor, teaterpjäser, baletter etc. från hela världen i direktsändning; med pauser och vinservering precis som på en riktig teater.
Kvällens föreställning är en OffBroadway-succe och spelas på National Theatre i London. Här ett avsnitt av musikalen när den spelades i New York:
Här Fela Kuti himself i Teacher Don´t Teach Me No Nonsense:
Jag ser fram emot en härlig föreställning - och jag ska anstränga mig att sitta still i salongen
En av årets höjdpunkter närmar sig: Göteborg International Film Festival arrangeras för 33:e gången. Jag har besökt alla festivaler ända sedan starten. Det är utmärkta tillfällen för verklighetsflykt och resor till andra länder genom filmens värld - filmer bortom Hollywoodkulisserna.
Jag brukar få ihop en ganska bra mix av spelfilmer och dokumentärer, vanligtvis mellan 20 och 30 stycken på 11 dagar. I år skall jag försöka begränsa mig, och det säger jag visserligen varje år.
På lördag släpps biljetterna, men redan om några timmar skall jag ta vagnen ner till Röhsska Museet för den årliga smygläsningen av festivalprogrammet.
Ett av årets udda teman på festivalen är vilda västern-filmer producerade i de forna kommuniststaterna i öst. Så här beskrivs filmsatsningen med Västern från öster på festivalens hemsida:
Sovjetiska cowboys och östtyska indianer låter nog rätt udda i de flesta öron, men faktum är att det producerades mängder av västernfilmer i det forna östblocket från 1920-talet ända in på 1980-talet.
”Red Westerns” spelades ofta in på platser som Jugoslavien, Mongoliet och södra Sovjetunionen och blev brickor i Kalla krigets propagandaspel. Inte sällan var rollerna ombytta mot de amerikanska förlagorna: goda indianer och onda cowboys.
Västerntematiken och -estetiken användes även till att skildra den sovjetiska historien och kampen mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker. Filmfestivalen visar tio av de östproducerade västernfilmerna, bland andra 13 från 1936, gjord på order av Josef Stalin som blev så förtjust i John Fords klassiker Lost Patrol att han krävde en sovjetisk version.
Några andra är den rumänska The Actress, the Dollars and the Transylvanians om rumänska och ungerska nybyggares kämpiga tillvaro i Vilda Västern och Lemonade Joe, en tjeckisk västernsatir och kultklassiker från 1964 om den Kolaloka-drickande revolvermannen Joe som tar sig an en hel stad med whiskeydruckna cowboys.
Västern från öster visas i samarbete med filmfestivalen i Rotterdam. De beskriver genren på ett bra sätt på sin hemsida, du kan läsa det här.
I somras bloggade jag om indianrörelsen i forna DDR. Där fanns 60 olika "indianreservat" och det spelades in massor med vildavästernfilmer, där indianerna var dom goda och cowboysarna dom onda, som fick symbolisera den förhatliga kapitalismen och USA-imperialismen.
När drevet är igång och alla okritiskt följer ledaren är det nästan omöjligt att stoppa. Drevet är ett av de största hoten mot demokratin. Alla pekar finger samtidigt, marscherar i takt och kastar sten som om de vore utan skuld.
Det är en del av den mänskliga naturen, och det finns åtskilliga exempel på detta i historien. Det gäller att alltid vara kritisk och ifrågasätta det man läser och hör. Ställa sig frågan Kan detta vara möjligt? och kritiskt granska källan.
Jag får erkänna att jag också fallit i drevets fälla ibland. Jag var själv mycket upprörd över fallet med IVA på Södertälje sjukhus.
I början av år 2009 satte Janne Josefsson i sitt program Debatt igång ett drev mot intensivvårdsavdelningen på Södertälje sjukhus. Avdelningen anklagades för att ha en rasistisk kultur och en stämning som påminde om Ku Klux Klan - möten, patienter med utländsk bakgrund kränktes och sjukhusledningen var passiv.
Istället för att göra något åt rasismen som "avslöjades" i Debatt så började man jaga källor och ifrågasätta den undersköterska som trätt fram och berättat. Verksamhetschefen fick lämna sin tjänst och sedan blev det tyst.
Men nu, två år senare, har tidningen Sjukhusläkaren granskat fallet och tidningen ger en helt ny bild av det som hände: bilden av ett mediedrev som löpte amok.
De utredningar som har gjorts visar att det inte finns fog för att tala om en "rasistisk kultur" eller att patienter har drabbats- även om det framkommit att rasistiska kommentarer har fällts i fikarummen. JK har dessutom friat sjukhuscheferna och ger till och med beröm för hur man hanterade situationen efteråt.
Sveriges Radios program Medierna har besökt Intensivvårdsavdelningen så här två år efter stormen och pratat med Debatts Axel Gordh Humlesjö, undersköterskan som larmade, Peter Magnusson och tidningen Sjukhusläkarens chefredaktör Christer Bark.
Läs artikeln Så inleddes mardrömmen för personalen på IVA i Södertälje ur tidskriften Sjukhusläkaren här!
Menige Bradley Manning hålls fortfarande fängslad utan vare sig åtal eller rättegång på ett militärfängelse utanför Washington.
Han anklagas för att ha läckt helikoptervideon, där man ser amerikanska soldater skjuta ihjäl bl.a. journalister från REUTERS, som försöker att hjälpa skadade civila.
Jag har skrivit om detta tidigare, den 7 december 2010. Du kan läsa inlägget och se videon här . I det inlägget finns även tips om hur du kan stödja honom; genom namninsamlingar, stödgrupper och facebook.
David Rovics har skrivit denna protestsång. Lyssna och läs texten här under.
Private Manning was an analyst if what they say is true He was paid to read reports and find the patterns sifting through As he read the data the patterns did emerge Patterns that were clear both before and since the Surge Patterns of abuse of the most horrific kind Gunning down civilians out of view and out of mind Gunning down the opposition in the middle of the night Sending off the scholars to be tortured out of sight Sometimes you need desperate measures when you live in desperate times And Private Manning saw he was looking at war crimes He wondered what to do to allow the dead to speak He finally decided to contact Wikileaks Now it's all out on the table and everybody knows The emperor is naked, he's not wearing any clothes Now Adrian Lamo has to live within his skin He stabbed Bradley in the back, called the cops and turned him in But not before the soldier took half a million files If you printed all the pages they'd stretch on for miles Evidence against the state right from the horse's mouth Machinations in the west, bombings in the south A treasure trove of details for all the globe to see How much they need to lie and kill for democracy How many drone strikes have hit villages leaving everyone to die They blamed on someone else – the official line, “Not I” How many coups have been plotted by ambassadors who say That free and fair elections be the order of the day Now it's all out on the table and everybody knows The emperor is naked, he's not wearing any clothes Now the Genie's out of the bottle and they're trying to stuff it back And stop it from illuminating everything we lack Such as the rule of law or playing by the book Look you can read it, it's right here, the ship of state is run by crooks And they vilify the messengers, call them every name For daring to blow the whistle on the nature of their game The game of taking lives and endangering the rest In order for the wealthy few to do what they do best Dominate the world for the corporate elite But now their cover's blown from their head down to their feet And now the stars and stripes is looking much more like a rag The lid is off the box, the cat's out of the bag Now it's all out on the table and everybody knows The emperor is naked, he's not wearing any clothes
