 |
| Biograf Draken i Göteborg |
På fredag startar Göteborg International Film Festival för 33:e gången. Att de kallar det för 34:e festivalen beror på att man hoppade över siffran 13.
Jag minns de första festivalerna i slutet på 70-talet, när man satt på Studentkåren och det var paus mitt i filmen för rullbyte. Idag har den vuxit till Nordens största och är en av de största publikfestivalerna i världen.
Varje vinter vid månadsskiftet januari/februari lyser festivalen upp filmhimlen i Göteborg under elva dagar. Det är härligt att se dessa folkvandringar mellan stadens biografer och nöjesställen - man måste ju lägga in en och annan mat- och vätskekontroll mellan filmerna. Alltid träffar jag någon över en öl för att prata film med. Detta är minst lika viktigt som filmerna!
Navet för festivalen är Draken vid Järntorget. Biografens 20 meter breda duk är bland Sveriges bredaste och den totala ytan är 102 kvadratmeter. Draken har 713 sittplatser, och nästan varje visning under festivalen brukar vara utsåld!
Här hade jag mina första filmupplevelser tillsammans med min morfar, som tog mig till filmer som Spartacus och Ben-Hur. Jag tror det är tack vare Draken som jag blivit ett filmfreak. Jag anser nämligen fortfarande, trots att vi befinner oss i nedladdningens och fildelningens tidsålder, att film skall upplevas på bio.
I år jobbar jag 7 av de 11 festivaldagarna plus natten mellan den 5 och 6 februari, men har ändå lyckats få ihop ett blandat paket med 24 filmer och dokumentärer. Som brukligt väljer jag från länder, vars filmer vanligtvis inte kommer upp på ordinarie biograferna.
Min första film på fredag är musikdokumentären Beats Of Freedom, som visas på Chalmersbiografen.
Puben på Chalmers är för övrigt en av de få ställen i stan, där man kan få en flaska Carnegie Porter rumstempererat!
Vi kanske ses i vimlet?
Beats Of Freedom
En film om rockmusikens betydelse för kommunismens fall i Polen. Här finns fantastiska arkivbilder, bland annat från Rolling Stones konsert i Warszawa 1967.
I Polen arrangerades också östblockets stora rockfestival varje sommar. I staden Jarocin samlades 20 000 ungdomar på en leråker precis som i väst.
En titt i säkerhetspolisens arkiv visar hur de noggrant följde varje steg en punkare tog. I Polen var inte rockrevolten enbart riktad mot kommunismen utan också mot den andra förhärskande ideologin, den katolska kyrkan.
Den brittiske musikjournalisten Chris Salewitz är guide från den första polska protestsången, över rättegångar mot hippies till Solidaritets seger. Fantastiska bilder och bra musik som förändrade världen.
Regi: Wojciech Slota, Leszek Gnoinski, Polen, 2010
Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival finns samlade här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar