Svart humor och absurditeter med Harold & Maude

Denna mulna lördag ägnade jag åter igen åt några timmar verklighetsflykt på Cinemateket, detta klassiska filmers Mekka. 

Hal Ashbys film Harold And Maude från 1971 är en av mina absoluta favoritfilmer från mina tonårs 70-tal. Den gjorde djupt intryck på mig då, och jag har sett den flera gånger, fast aldrig i originalversion förrän idag. Som bekant dubbar tyskarna alla filmer, och det var ju där jag växte upp.

Filmen handlar om en ovanlig vänskaps-/kärlekshistoria mellan en ung pojke och en äldre dam som snart skall fylla 80 år. Harold är en överklasspojke som revolterar mot sin bigotta mor genom att begå en serie låtsassjälvmord, mycket illusoriskt iscensatta. Hans enda nöje är begravningar, och det är vid en sådan högtid som han lär känna Maude.

Maude är en mycket egocentrisk dam. Hennes tatuering på ena underarmen avslöjar dock att hennes liv inte alltid har varit en dans på rosor, uppvuxen i Wien på 1930-talet. Maude har utvecklat ett sinne för livsnjutning med hjälp av konsten och musiken, men tycker att "nu får det vara nog". Hon bestämmer sig för att begå självmord på sin 80-årsdag. 

Innan dess hinner dock förhållandet mellan dessa udda människor utveckla sig till mer än vänskap. De gifter sig på dagen Maude fyller 80 år.  

En film med svart och absurd humor, som också speglar det amerikanska samhället på ett satiriskt sätt, men alltid med glimten i ögat. Cat Stevens underbara sånger binder samman filmens scener. 

Det är så himla roligt att lämna en biografvisning med ett stort leende på läpparna. 

Imorgon blir det en Orson Welles-klassiker.  

Betyg: fyra Mölndalskråkor

Och nu är det dags för lite Cat Stevens-frosseri:


Harold And Maude, Trailer 1971:







Cat Stevens "Don´t Be Shy"







Cat Stevens "If You Want To Sing Out, Sing Out"