Från Italien till Haiti - Love it or leave it!

Göteborg International Film Festival pågår för fullt, och i söndags såg jag två intressanta dokumentärer. 

I Italy: Love It Or Leave It  tar paret Luca Ragazzi och Gustav Hofer med oss på en bilresa genom Italien med sin Fiat 500, som skiftar färg flera gånger under filmens gång. Det är en slags uppgörelse med sitt hemland, med glimten i ögat och en typ av hatkärlek till Italien.  

Resans mål är att Luca skall övertyga Gustav om att Italien trots allt är ett bra land att leva i. Vi träffar Berlusconianhängare, ägaren till en Mussolini-Souvenirshop, och afrikanska slavarbetare i södra Italien. 

Miljöskandaler, mafia, och ruinstäder med påbörjade betongskelett, eftersom byggherrarna stuckit med fondpengar de fått från stat, kommun och EU.  

Vi får oss till livs det ljuva Italien samt dess bråddjupa avigsidor.  

För två år sedan var de i Göteborg och visade Suddenly, last winter där de gjorde upp med den katolska kyrkan som enträget kämpat för att homosexuella i Italien inte skall ha samma rättigheter som alla andra. Mycket sevärd även den. 

Efter den visningen berättade de att de var mycket förtjusta över vår arkitektur. De hade vandrat genom Göteborg i flera timmar och beundrat våra vackra byggnader. Det omdömet tyckte jag var anmärkningsvärt, att komma från två personer som lever i Rom. 

Även ikväll var Lucas och Gustav närvarande efter filmvisningen för att svara på frågor. Det gemensamma med deras dokumentärer är att de mitt i allt det negativa och bisarra alltid behåller sin humor, så att man skulle kunna kalla deras filmer för feelgood-dokumentärer.  

Jag skall inte avslöja huruvida de lämnade Rom för Berlin, men bilden nedan ger kanske en ledtråd.  

Hemsidan för Italy: Love It Or Leave It här 

Regi: Gustav Hofer, Luca Ragazzi, Tyskland/Italien, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor (=mycket bra)

Italy: Love It Or Leave It, trailer:

Kvällens andra dokumentär var When The Drum Is Beating  I över 50 år har den omtyckta musikgruppen Septentrional burit Haitis folk genom sorg, diktatur, glädje, kaos, naturkatastrofer och drömmar om demokrati. 

Gruppens musik är en korsning mellan kubanskt storband och voodootakter, och med dess hjälp får vi genom gamla journalfilmer och intervjuer med haitier en redogörelse över Haitis tragiska historia. 

Det är delvis grymma bilder vi ser: Papa Docs milis Tonton Macoute som avrättar motståndsmän, och jordbävningskatastrofen med 300.000 dödsoffer. Haiti är ett land i nästan ofattbar djup fattigdom. 

Som filmfestivalens Niclas Goldberg skriver i programmet: "Det är tack vare musiken som ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet överlevt. Musik är liv, politik och kärlek."

Fantastiskt storband med ett underbart gung. Filmen är ett slags haitisk Buena Vista Social Club. Jag visste inte så mycket om haitisk kultur och musik, det gör jag nu.   

Hemsidan till When the drum is beating här.  

Regi: Whitney Dow, USA/Haiti, 2011

Betyg: 3 mölndalskråkor (=bra)

When The Drum Is Beating, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

Se även min recension av musikdokumentären från bluesens Mississippi: Times Like Deese

------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Above Us Only Sky - Ûber uns das All

Above Us Only Sky är Jan Schomburgs debutfilm, med Sandra Hüller i huvudrollen. Hon tillhör mina tyska favoritskådespelerskor, och jag såg henne senast i Requiem, där hon spelade en ung student i 70-talets Bayern, och blev utsatt för exorcism - en händelse som inträffade i verkligheten och som jag minns ur tidningarna från den tiden.  

I Above Us Only The Sky spelar hon Martha som lever lyckligt tillsammans med sin man Paul. Plötsligt och helt oväntandes begår Paul självmord, och Martha upptäcker allt eftersom att Paul hade levt ett dubbelliv och inte alls var den man som hon trodde att hon delade liv med. 

Under sorgearbetet stöter hon ihop med Alexander och de inleder ett förhållande. Kan man verkligen kasta sig in i ett nytt samliv så snabbt efter sin partners död? 

Det är en varm, sorglig men också humoristisk film som ställer många frågor om det möjliga och omöjliga projektet att dela sitt liv med en annan människa. 

Sandra Hüller visar här än en gång att hon är en av Tysklands bästa skådespelerskor.  

Regi: Jan Schomburg, Tyskland, 2011

Betyg: 4 mölndalskråkor (=mycket bra)

Above Us Only The Sky, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival  

finns samlade här!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Hut In The Woods - Die Summe meiner einzelnen Teile

Hans Weingartners "De feta åren är förbi" visades på Göteborg Film Festival 2005. I hans senaste film "Hut in the woods", som har biopremiär i Tyskland i februari, följer vi Martin, en framgångsrik matematiker på ett stort företag. 

Efter en tids psykisk sjukdom som inneburit ett halvårs vistelse på psykiatrisk klinik, släpps han ut i samhället. Tidigare flickvännen har skaffat ny kille, han blir av med jobbet och vräkt från sin hyreslägenhet. 

Allt rasar för Martin. Han drar sig tillbaka från samhället genom att fly ut i skogen, där han bygger en hydda tillsammans med en pojke från Ukraina han lärt känna. Pojken har precis förlorat sin mamma på grund av alkohol och droger. 

Tillsammans lever de i skogen, och försörjer sig genom att då och då ta pendeltåget in till Berlin för att samla och sälja tomflaskor och burkar. Men demonerna låter inte Martin vara ifred, och så småningom får vi veta att allt inte tycks vara som det är vi trott från filmens början. 

"Hut in the woods" skildrar våra fördomar mot psykisk sjukdom, och om hur svårt det är att komma tillbaka till ett normalt liv, just på grund av samhällets fientliga hållning mot psykiskt sjuka. 

Jag saknar dock övertygelse i Peter Schneiders tolkning av rollen som Martin. Berättelsen griper aldrig tag i mig. Filmen blir bitvis seg och den gör sig inte riktigt i bioformat. 

Som tv-pjäs, nerklippt till 90 minuter hade den passat bättre. Sedan förstår jag inte varför man lägger på smörig popmusik på engelska - det är malplacerat och tillför inte filmen något. 

Regi: Hans Weingartner, Cuneyt Kaya, Tyskland, 2011

Betyg: 2 mölndalskråkor (=godkänt)

Hut in the woods, trailer:

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

Storslagen ljusshow när Clarion Hotel Post invigdes

Igår invigdes Clarion Post Hotel på Drottningtorget i Göteborg. Den norske miljardären Petter Stordalen satsade stort på invigningen av sitt nya hotell i gamla posthuset vid centralstationen, och bjöd på en sprakande ljusshow samt fyrverkeri. 

Trafiken stängdes av under de timmar invigningen pågick, och det gällde såväl bilar, bussar som spårvagnar. Efter ljusshowen steg Petter Stordalen ut ur en gigantisk discokula:   

"Göteborg är det käraste jag har, den viktigaste staden!" vrålade han med bruten röst och gav sig själv ett nytt go gubbe-förnamn: Glenn Stordalen! 

Första artisten på scenen var en överraskning, en väl dold hemlighet: den norska världsstjärnan Sissel Kyrkjebø! 

Därefter bjöds en artistkavalkad bestående av Danny Saucedo, Ulrik Munther, Fibes! oh Fibes!, Tove Styrke och Timbuktu.  

Det var fem minusgrader, händer och fötter var stelfrusna -men vad gjorde det? Det bjöds på en fantastisk show mitt i stan, i smällkalla vintern! 

Själv tog jag inga foton, det gjorde däremot nostalgoteket och fotograf vågsund - jättefina bilder, kolla in dom!

Här en bra inspelning från ljusshowen på fasaden av gamla posten, Clarion Post Hotel:



Länkar: 


Göteborgs-Posten: Storslagen ljusfest

Göteborgs-Tidningen: Invigningen minut för minut, med många bilder

Clarion Hotel Post på facebook

Clarion Hotel Post hemsida





-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Danmark klar för Eurovision Song Contest i Baku

Den 4 februari börjar den svenska melodicirkusen med årets första deltävling i Växjö. Därmed inleds en drygt fem veckor lång process innan vi vet vilken artist Sverige kommer att skicka till den stora internationella festivalen i Baku den 26 maj. 

Danmark är redan klar med sin final och skickar den i Guatemala födda Soluna Samay med Should‘ve Known Better, ett stycke amerikansk mainstreampop. 

22-åriga Soluna är dotter till den tyske gatumusikanten Gee Gee Kettel. Sedan barnsben har de tillsammans turnerat och uppträtt på gågator över hela Europa.

Vill du följa allt runt omkring Eurovision Song Contest skall du inte följa min blogg, utan Pierre´s schlager - den helt klart bästa Eurovisionbloggen i Sverige, om inte i världen. Även den mest inbitne schlagernörden lär inte bli besviken, det lovar jag. 

För ordningens skull här också den officiella hemsidan för Eurovision Song Contest.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Synagoga eller moské? En solskenshistoria från Bronx

After the congregants of an Orthodox synagogue could no longer afford their rent, they found help in the local mosque. Read this sunshine story here.  

There is still hope for humanity!

När medlemmarna av en ortodox synagoga i Bronx, New York, inte hade råd att betala sin hyra längre, fick de hjälp av av den lokala moskén. Läs denna lilla solskenshistoria här. 

Än finns det hopp om mänskligheten! 

Polis - Polisse

Veckans andra förhandsvisning på Bio Capitol var franska Polisse, som får biopremiär i Sverige den 10 februari. Regissören Maïwenn har skapat ett drama som utspelar sig på barnavårdsroteln vid en polisstation i Paris. 

Ett på gränsen till dokumentärt gastkramande drama, som skildrar vardagen med incest, barnvåldtäkter och trafficking - men också polisernas tillkortakommenden, ångest och känsla av otillräcklighet. 

Mina tankar gick ibland till den amerikanska polisserien Hill Street Blues, men Polisse är så mycket mer realistiskt - stundvis kryper handlingen formligen under huden. 

Jag brukar vara sparsam med att dela ut femmor, men liksom gårdagens förhandsvisning av Järnladyn, får Polisse fem mölndalskråkor av mig. 

Fantastiska skådespelarinsatser gör denna film till ett drama som man inte glömmer inte i första taget. 

Jag har inte hittat någon svensktextad trailer - du får öva dig på din skolfranska.

EXCLU - Regardez la bande-annonce de Polisse by Europe1fr

Detox och slavarbete - plus och minus hos H&M

Finns det bra och dåliga nyheter skall man helst börja med den goda: Nyhet är kanske för mycket sagt, - redan i höstas, i september 2010 meddelade H&M, med ca 700 underleverantörer och klädproduktion i 1700 fabriker, att fasa ut alla farliga kemikalier ur hela produktionskedjan. Genom att visa att klädproduktionen kan vara fri från farliga kemikalier sänder H&M en mycket viktig signal till hela textilbranschen.

H&M har även gått med på att se till att deras underleverantörer offentliggör vilka farliga kemikalier som släpps ut från fabrikerna där kläderna produceras. I ett land som Kina, där människor lever omkring fabriker utan att känna till vad som släpps ut i deras floder, är det här början på något verkligt viktigt.

Även Adidas, Nike och Puma, har under sommaren gått med på en total avgiftning av klädproduktionen. Att så har skett är till stor del Greenpeaces förtjänst, som länge kampanjat för en giftfri klädproduktion.

Nu till den dåliga nyheten: 

Igår visade tyska public service kanalen ARD en dokumentär om H&M. Programmet ingick i en serie där stora internationella varumärken granskades och testades.  

I reportaget besöker journalistteamet H&M:s leverantörer och underleverantörer i Bangladesh - utklädda till tyska affärsmän och med dold kamera. Det är vidriga arbetsförhållanden som upptäcks. 

De träffar bl.a. 12-åriga Amina som arbetar upp till 16 timmar om dagen för en månadslön på 35 Euro. Under arbetsdagen är det förbjudet att sitta ner. Amina lever i slummen alldeles bakom fabriken, tillsammans med sina föräldrar och syskon på 5 kvadratmeter till en månadshyra på 32 Euro.

Representanten för H&M påstår att de gör regelbundna besök och kontroller hos sina leverantörer. Dessa besök sker dock efter anmälning och överenskommelser flera veckor i förväg. Vill man veta hur det verkligen ligger till, måste man göra som det tyska reportageteamet gjorde, under cover och med dold kamera.

Har man nu bestämt sig för att fasa ut alla giftiga kemikalier, borde man inte kunna göra en insats för textilarbetarna också? -Se till att de har bra arbetsvillkor och lön? 

Skulle inte vi konsumenter i den rika världen vara beredda att betala en hundralapp eller två extra, för vår t-shirt eller våra jeans för en rättvisare värld?

Som det är nu handlar det enligt min uppfattning om ren slavhandel. 

Här kan du se reportaget "Der H&M-Check" om du kan tyska.

Inslaget från Bangladesh börjar på 0:30

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Järnladyn - The Iron Lady

I lördags smygstartade jag filmfestivalen med Ruben Östlunds "Play" (guldbaggebelönad för bästa regi), i söndags såg jag Aki Kaurismäkis franska komedi "Mannen från Le Havre". 

Igår hade jag turen att se en förhandsvisning (gratis tack vare tidningen ETC) av Järnladyn. Meryl Streep gör här en fantastisk tolkning av Margaret Thatcher. Får inte hon en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll lovar jag att äta upp min rutiga keps.  

Thatcher framställs i två gestalter: som ung ny ledare för tory och Storbritanniens första kvinnliga premiärminister, och som gammal och senil - ensam kvinna efter att maken gått bort i cancer och barn-och barnbarn flyttat till Nya Zealand. Båda rollerna gör Meryl Streep med en sällan skådad inlevelse och autencitet. Ibland får man för sig att det är Maggie Thatcher man ser och inte Streep. 

Filmen skildrar en av 1900-talets starkaste kvinnliga politiska ledare inklusiva alla plus och minus, och på köpet får man en uppdatering av historien, de viktigaste politiska händelserna under den tiden.  

Sevärt, rekommenderas.  

Mitt betyg: 5 Mölndalskråkor

Järnladyn - trailer:






Järnladyn - Meryl Streep interview & clips:



Se även:
Neutralitet in absurdum - Margaret Thatcher läser lusen av Stina

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Broder Lothars kamp mot slaveriet i Sierra Leone

Regel 1 för en bloggare: Lägg aldrig upp ett videoclip på mer än fem minuter. Är dom längre tittar inte folk på dom. Ju kortare desto bättre.

Regler är till för att brytas - här är ett klipp från DW-World som jag haft flaggat i över en månad. Det är nästan en halvtimma långt och handlar om broder Lothar från Trier, som arbetar mot barnslaveri i Sierra Leone.

Det är ett imponerande arbete, som jag tycker är värt all beundran. Har du inte tid att se det nu, "bookmark" det och titta på det när du har tid.

Efter 15 år: HBT-migranter i Göteborg har fått en egen lokal

Klicka på bilden för att läsa artikeln ur dagens Metro

Föreningen Homan i Göteborg har äntligen fått en egen lokal, hos Göteborgs föreningscenter vid Järntorget.  

Homan arbetar för lika rättigheter och mänskliga rättigheter för HBT-personer, dvs att få möjlighet att älska och leva tillsammans med en person av samma kön och att bli accepterad för detta hos anhöriga, vänner och arbetskamrater. 

De verkar även för transpersoner och transsexuella personer och att synliggöra deras situation, samt arbetar mot hedersrelaterat våld och stöttar personer som känner sig utsatta för förtryck och hot inom familjer och från omgivningen. 

Många HBT-personer med muslimskt bakgrund är rädda för sin familj. De kan inte vara öppna med sin läggning och många väljer därför att leva ett dubbelliv. Mer info om föreningen kan du läsa på deras hemsida här.  

Hur svårt situationen för homosexuella muslimer är i världen skildras i denna dokumentär, som kan ses i 10-minuters-clips på YouTube. 

Jag såg den nyligen på Utrikespolitiska föreningens filmklubb i Göteborg. 

Filmtips: Love During Wartime, Israel/ Palestina

Idag har jag bokat biljett till filmen Love During Wartime. I Göteborg visas den endast 2 gånger, 24+25 jan. Samtal efter visningen den 25 med Q&A med inbjudna gäster: regissören Gabriella Bier, Jasmin Avissar och Osama Zatar.

Så här presenteras filmen, jag blev nyfiken och nappade direkt:  

"Detta är en film om kärlek. En kärlek utan juridiska rättigheter, en Romeo och Julia-berättelse mot en politisk bakgrund. Love during wartime handlar om den mänskliga rättigheten att kunna leva tillsammans. Det handlar om en konflikt som alla har en åsikt om, men som få egentligen har någon insikt i. 

Mitt i stormens öga, i en av världens mest övervakade konflikter, försöker Osama och Jasmin skapa ett liv tillsammans. Det visar sig vara en näst intill omöjlig uppgift. När en palestinsk och israelisk medborgare gifter sig förlorar de den trygghet och sociala nätverk som garanteras andra. Var de än vänder sig för hjälp, hamnar de i en moment 22-situation. 

Filmen hade internationell premiär på Tribeca Film Festival i våras. Den hyllades nyligen under Palestinska filmfestivalen i Boston, Washington Jewish film festival och på Jerusalems Judiska Filmfestival. Nu åker filmen på en miniturné genom Sverige med samtal, filmvisningar samt besök av regissören och huvudkaraktärerna som syftar till att belysa hur man kan klara av att älska när det alltid är enklare att slentrianhata."

Filmen visas i Stockholm, Göteborg och Malmö:

• Stockholm, Bio Rio 19, 20, 21, 22 januari

• Göteborg, Bio Roy 24 och 25 januari

• Malmö, Bio Spegeln 27 och 28 januari

Hem till Kvarnbyn - nyårsrevy med skrattgaranti!

I fredags, på trettondagen, bevakade jag som frilansare årets premiär av Mölndalsrevyn. 

Här är min recension och mina bilder, publicerat i Mölndals-Posten 2012-01-11

Hem till Kvarnbyn - årets revy en fullträff!

"Det är tid att stå upp för en värld som är fri, där människan är människans mått" - det är refrängen i Göran Ljungkvists frihetssång, skriven med anledning av terrordåden i Oslo och Utöya den 22 juli i fjol. 

Numret är ett av de allvarligare inslagen i årets Mölndalsrevy "Hem till Kvarnbyn", som hade premiär på Teaterhuset på trettondagen. Kent Vickell och Karin Mickelbo framför stycket så mäktigt och intensivt att nackhåren reser sig. 

Ramberättelsen till årets revy är skriven av Håkan Johnsson - en småputtrig historia med ett minst sagt udda och särpräglat persongalleri. Här finns "den vandrande surdegen" Herr Haglund, som alltid lyckas bli upprörd över något, och som tycker att "Ring P1" är det enda programmet värt att lyssna på - suveränt spelat av revyveteranen Conny Källström.  

Rutinerade Karin Mickelbo och Ulla-Karin Olsén spelar tjötgummorna Ida och Ada i bästa buskisstil. Nytillskotten från Småland, Gunnar Carlström och Sandra Andersson, är suveräna som det unga föräldrarparet som aldrig tycks få livspusslet att gå ihop, ständigt talande förbi varandra. Tankarna för ibland till slapstick och det kryllar av dråpligheter. 

Sandra är för övrigt musikalartist, utbildad vid Balettakademien i Göteborg, och måste betraktas som årets fynd. 

Även Kent Vickell är ny i ensemblen. Han spelar positivitetskonsulten Åke Sinclair, en tankspridd virrhjärna som aldrig verkar få ihop sin föreläsning om "mindfulness", som han skall hålla inför personalkonsulter på Scandic Hotel. 

Scendebutanten Mathias Abrahamsson och revyräven Lena Gustafsson övertygar i sina roller som halvalkoholiserade hippiepensionärer. 

-Lenas monolog "Tystnaden" i andra akten är förresten outstanding. Man hade kunnat höra en knappnål falla! 

Även i år är det många som får sina fiskar varma. Kungen och Håkan Juholt är ju nästan självskrivna. Den senare har ju holt på med att leverera den ena grodan efter den andra det gångna året, och här rockar han loss till "Johnny B Good", iförd dumstrut. 

I numret "Ärkestam" får vi oss till livs en lektion i historia. Inte visste jag, att det var de Nya Moderaterna som uppfunnit såväl demokratin i det antika Grekland som franska revolutionen? 

Ulla-Karin Olséns tolkning av fru Olsson på rymmen från Carema med sin rullator, är oförglömlig och en av de bästa akterna i årets revy.   

Madonnas "Ray of light" bildar bakgrunden till den arabiska våren, med burkaklädd doakör. Hela ensemblen får utlopp för sin sång- och dansglädje till Mikis Theodorakis´ underbara musik i sketchen om Grekland.  

Producenten Christina Dawson kan sträcka på sig lite extra i år. Att engagera Guje Palm-Ahlsell från Göteborgs stadsteater som regissör var ett lyckokast. Får man hoppas att det är början på en tradition? 

Årets föreställning är överlag mycket jämn. Här finns inga transportsträckor. Tempot är rappt, texterna blandar skämt och allvar - precis som det skall vara i en lyckad revy.  

Till er som aldrig har upplevt en Mölndalsrevy: gå och se årets uppsättning på Teaterhuset - skrattgaranti ingår! 

Betyg: 4 kråkor

Klicka på bilderna för större format

                     

Conny Källström alias Håkan Juholt med dumstrut på huvudet

Tobleronen kommer till användning igen när Karin Mickelbo gör en rockande Mona Sahlin

Gunnar Carlström och Lena Gustafsson i "Knickedick"

Sång och dans till Mikis Theodorakis´musik, Gunnar Carlström och Ulla-Karin Olsén, samt en påhejande Nicolas Sarkozy alias Mathias Abrahamssson

 Kent Vickel i "Ge mig min bonus"

"Arabisk vår" till Madonnas "Ray of light" med nyförvärven Gunnar Carlström och Sandra Andersson samt doakör i burka

Kent Vickell hos "änglarna" Ulla-Karin Olsén och Sandra Andersson i "Pärleporten"

Lena Gustafsson, livspusslets små höjer rösten

Hela ensemblen i "Mikrofonkåt", till vänster Mathias Abrahamson och i mitten Lena Gustafsson

En lycklig teaterproducent: Christina Dawson tackar publik och ensemble

Regissören Guje Palm-Ahlsell var premiärglad, textförfattare till ramberättelsen, Håkan Johnsson poserar.

Här är Länken till Mölndalsrevyn, där du kan läsa mer om årets föreställning. 

Den spelas till 25 februari, och du kan köpa biljetter på hemsidan. 

Så här vackert vintervitt var det i Kvarnbyn för ett år sedan:

Fler vinterbilder från Mölndal hittar du här

----------------------------------------------------------------------------------------------

Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten

hittar du dom här!

Balkongflickor och hedersvåld - Fadime in memoriam

I veckan är det 10 år sedan Fadime mördades.  

Fadime Sahindal dödades av sin egen far för att hon ville gifta sig med en man hon själv valde. Enligt en enkätundersökning gjord bland nioendeklassare i Stockholm stad får var tionde flicka inte ha sällskap eller sex innan äktenskapet och inte heller välja sin egen make, en oskuldskultur som fortfarande är mycket stark. 

Många satsningar har gjorts sedan Fadime mördades men den ökade medvetenheten hos ungdomar som vill bryta med tradidtionen gör också att behovet av hjälp ökar. Ungdomar tvingas ofta bryta med sin egen släkt om de vill leva ett liv som andra ungdomar ser som en naturlig rättighet. 

Trots problemets omfattning finns det fortfarande en stor beröringsskräck kring frågor om hedersvåld.

- Man är rädd för att ses som rasist, säger Sara Mohammad i det första av fem radioprogram som sänds i P1 denna vecka. 

Jag lägger här ut det första programmet i serien, som innehåller en intressant intervju med Nalin Pekul. Hon hjälpte Fadime när hon var på flykt och försökte medla med släkten om Fadimes situation. Men exilen och utanförskapet i Sverige gjorde många familjer mer extrema när de kom till Sverige menar hon. 

- "Jag vet folk som verkligen bekämpade hedersförtryck i Kurdistan på 60- och 70- talet, som plötsligt blev jättefega när de kom till Sverige. Men det blev också en väldigt bra diskussion efter mordet på Fadime Sahindal, bland kurderna, som jag saknar i andra grupper. 

De sa: Nu räcker det! Vi som har bekämpat det här, vi kan inte sitta här och försvara och tro att det är nån föröljelse av kurderna eller att vi försvarar våra traditioner. Det här är inte våra traditioner, det är förfärliga traditioner, dem har vi bekämpat där, dem ska vi bekämpa här. Och därför så är också många kurdiska tjejer mycket friare idag." 

Här är programseriens hemsida med samtliga program, intressanta reportage och länkar.  

Kommande lördag, den 21 januari,  kommer Fadimes minne att hedras  på Gustav Adolfs torg  klockan 14:00.  

Talare (klara i nuläget): Soleyman Ghasemyani, författare, socionom och medlem i Glöm Aldrig Pela och Fadime föreningen 

Rasool Awla, statsvetare och sociolog 

Neshmil Fatahi, representant från Iranska flyktingars riksorganisation

Sång av Sue Sergel (sång för Fadime)  

Kontaktperson: Tofigh Mohammadi
mobil: 073-9809990, e-mail: peiam@hotmail.com

Mer information på bloggen Fadimedagen . Där hittar du bl.a. en bra gästkrönika av EU-minister och människorättskämpen Birgitta Ohlsson. 

På  Göteborgs-Postens ledarsida skriver idag Maria Haldesten under rubriken Barngifte är misshandel om Göran Lambertz utredning om kriminalisering av barnäktenskap, som väntas presenteras i maj. 

En hel del har dock redan gjorts trots allt. Bl.a. har svenska ambassader fått i uppgift att hjälpa och ge stöd till unga svenskar som befinner sig i farozonen att bli bortgifta utomlands.  

Socialtjänsten har möjlighet att utreda barns situation utan att informera föräldrarna. Det finns allt fler platser för utsatta som behöver skydd. 

Jämställdhetsministern Nyamko Sabuni vill nu satsa på ett rehabiliteringsprogram för unga som utsatts för hedersvåld.  

På dagens DN Debatt skriver Nyamko Sabuni:
"270 oacceptabla äktenskap. Trots alla insatser som görs mot det hedersrelaterade våldet, behövs fler åtgärder. Jag vill undersöka möjligheten att inrätta en specialstyrka under Rikskriminalpolisen som ska hantera frågor som rör barn- och tvångsäktenskap. Den som växer upp i Sverige ska kunna känna sig fri och trygg."

Jag har idag läst fler intressanta artiklar i ämnet. På debattsajten Newsmill skriver Martin Marmgren, som är polis med intresse för mänskliga rättigheter, och som har stött på hedersproblematik i jobbet: 

"De som av kulturrelativistiska skäl hävdar att kampen mot vad som kan ses som kulturella uttryck, t.ex. ”hederskultur”, är rasistisk hävdar implicit att vi som ”svenskar” inte bör sätta oss över eller kränka andra kulturer. 

Kulturer, liksom religioner, går dock inte att kränka, och bör inte ha några rättigheter. Det är individer (eller i vissa fall kollektiv av individer, grupper) som har rättigheter. 

Nej, det är dags att göra upp med kulturrelativismen! Och det handlar inte om att värdera, jämföra, eller peka ut kulturer som bättre eller sämre, det handlar om att en gång för alla ta bort kultur eller religion som en ursäkt eller anledning att undanta en grupp ifrån samma rättigheter, eller skyldigheter, som alla andra. 

Staten och lagstiftningen på individnivå skall vara 100 % sekulär och 100 % blind för kulturer, och samhället skall inte heller ha några kulturella undantag vad gäller att värna om individers rättigheter."

Hela artikeln kan du läsa här.  

Om drygt en månad får Uppsala ett nytt offentligt konstverk. Det skall placeras i Syrénparken till minnet av Fadime Sahindal, som mördades av sin pappa. 

Invigningen kommer att äga rum 21 januari, på 10-årsdagen av Fadimes död, och parken kommer sannolikt att byta namn till Fadimes plats.  

Läs mera hos bloggkollegan Svarten här. 

Fler länkar: 

Få fall av hedersvåld polisanmäls 

Fadimes död skakade Sverige


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sverige säger nej till förbud mot heltäckande slöja

Under rubriken Skolor får förbjuda heltäckande slöja skriver Göteborgs-Posten,

"...att skolor kan förbjuda elever att bära heltäckande slöja i vissa situationer, slår Skolverket fast. Det gäller om klädseln väsentligt skulle försvåra samspelet mellan lärare och elev eller medföra särskilda risker vid exempelvis laborationer. Ett generellt förbud mot heltäckande slöja är däremot inte möjligt. 

Läraren ska avgöra om ett förbud är rimligt. Så långt det går ska dock skolorna försöka anpassa undervisningen, anser Skolverket."

Enligt utbildningsminister Jan Björklund "ger det precis det handlingsutrymme som skolorna behöver. Lärare får förbjuda heltäckande slöja, om det försvårar kontakt och samspel i klassrummet.".

Lärarnas riksförbund ifrågasätter att ansvaret för att bedöma om heltäckande slöja ska förbjudas i en viss situation läggs på läraren. 

"Det kan vara en infekterad fråga och svårt för den enskilde läraren att själv gå ut och ta ansvar för ett förbud. Jag hade önskat att man i stället lagt ansvaret på skolan att komma fram till ett gemensamt förhållningssätt kring frågan", säger ordförande Metta Fjelkner. 

Hon framhåller att problem kan uppstå om elever på den ena lektionen får ha slöja, men inte den andra. 

"En lärare i ett teoretiskt ämne kanske anser det viktigt att ha ögonkontakt i vissa situationer, medan kollegan i nästa klassrum inte tycker det. Det riskerar att ställa till med onödig friktion mellan lärare och elever med diskussioner som kräver mycket tid och energi."

Aje Carlbom är socialantropolog vid Malmö Högskola. Han doktorerade på en studie av muslimer och multikulturalism i Rosengård. 

Han skriver på debattsajten Newsmill under rubriken Slöjbeslutet en politisk seger för fundamentalister:

"Beslutet riskerar att i onödan försvåra arbetet för enskilda lärare genom att flytta ansvaret från samhället till individen. Beslutet ställer alltför stora krav på enskilda lärares individuella förmåga att ta beslut som kan komma att kritiseras som islamofobiska eller rasistiska: att enskilda lärare som säger nej till niqab i sin undervisning kritiseras för att ha en bristande subjektiv, personlig, moral. 

Det kommer att ställa mycket stora krav på lärarnas individuella karaktär att ta beslut med ett så svagt stöd i ett allmänt regelverk. Lärarrollens auktoritet bygger på att det finns tydliga och generellt utformade regler att hänvisa till för att man ska slippa överflödiga diskussioner med eleverna."

"Ett förbud mot heltäckande slöja i skolan är inget kontroversiellt beslut som innebär att man stöter sig med muslimer i landet. Majoriteten av muslimerna anser att niqab är ett uttryck för religiös extremism och att det därför är en religiös symbol som ger en negativ bild av islam. 

En inte alltför kvalificerad gissning är sålunda att det stora flertalet muslimer skulle välkomna ett förbud av heltäckande slöjor. Det lilla fåtal kvinnor som väljer att bära ansiktsslöja tillhör i regel någon islamistisk sekt och för dem kan Skolverkets beslut uppfattas som en liten politisk seger. Skolverkets undvikande av förbud innebär alltså att man ger politisk-religiösa fundamentalister en möjlighet att förhandla med lärarna om sina djupt konservativa värderingar. 

För att ett mångkulturellt samhälle inte ska slitas sönder av konflikter är det betydelsefullt att det finns någon sorts minsta gemensamma uppfattning om vilka normer som ska gälla på offentliga arenor. Den övervägande majoriteten svenskar är, oberoende av religiös tillhörighet, av uppfattningen att det är rimligt att vi visar ansiktet och dess uttryck för varandra. Det är en praktisk norm som gör det enklare att orientera sig i vardagslivet. 

Ett täckande av ansiktet är alltså exempel på ett beteende som avviker så pass dramatiskt från den stora majoriteten medborgares synsätt att det inte bör uppmuntras, särskilt inte inom skolsystemet. Sett i det här ljuset har alltså Skolverket formulerat ett beslut som bidrar till att ytterligare underminera känslan av att ett mångkulturellt samhälle kan fungera. För att det mångkulturella samhället ska kunna erhålla legitimitet är det betydelsefullt att inte tillåta kulturella eller religiösa handlingsmönster som avviker alltför påtagligt från allmänt accepterade normer i offentliga verksamheter."

Beslutet att inte förbjuda heltäckande slöja i skolan har också uppmärksammats utomlands och i den muslimska världen. Under rubriken Sweden says no to veil ban skriver nyhetssajten bikyamasr:

"The Equality Ombudsman said the agency’s statement was in line with its own view. 

But Metta Fjelkner, the head of the National Union of Teachers which represents 80,000 teachers, said it was a pity the responsibility had been laid on individual teachers, saying such decisions could be “divisive.”

 I augusti 2010 skrev jag ett inlägg som fortfarande har många läsare: 

"Jag instämmer fullständigt i, att det är olämpligt med heltäckande slöja i skolarbetet. Den mänskliga kommunikationen består inte enbart av ord; kroppsspråk och mimik är minst lika viktiga. Minspelet i en människas ansikte är nödvändig för att se, om motparten är glad, ledsen, arg eller ironisk." 

Jag vill här passa på att komplettera det med anledning av skolverkets beslut:  

Handlar det här om enbart klädsel? Handlar det om religionsfrihet? Glöm inte att det här ofta handlar om barn, i Sverige är man barn tills man har fyllt 18 år.  

Fundamentalistiska föräldrar som skickar sina barn till skolan i heltäckande dräkt, där bara ögonen syns i en liten springa, sänder i och med detta ut följande signal: vi vill inte att våra barn skall bli integrerade i det svenska samhället. 

För många av dessa barn är timmarna i skolan den enda stunden på dygnet, då de kommer i kontakt med svenskar (förhoppningsvis). Deras föräldrar gör sina barn en björntjänst genom att isolera dem. Mig veterligen står det ingenting i koranen om ett påbud att flickebarn skall bära heltäckande.  

Måste inte integrationen, om den skall lyckas, vara ömsesidig? Måste inte båda parterna ge och ta för att den ska bli lyckad? -It takes two to tango.

Skolverket och Jan Björklund gömmer sig här bakom en förment religionsfrihet och överlåter enskilda lärare att ta konflikten.  

I tider då muslimska kvinnor världen över, med livet som insats, kämpar mot förtrycket av salafister och islamister, ger svenska skolverket fundamentalistiska föräldrar rätten att förtrycka sina barn. 

Heltäckande slöja har inget med religion att göra, utan har sedan urminnes tider använts enbart för att kontrollera kvinnan och hennes sexualitet. 

Ett allmänt förbud hade inte bara hjälpt den enskilde läraren, utan även barnen. Hur lätt blir det för läraren eller rektorn på en enskild skola att stå emot en fundamentalistisk sinnad släkt och förhandla om ett burkaförbud? Ett allmänt förbud hade gett lärarna lite råg i ryggen. 

Detta är ryggradslös, Jan Björklund! 

Avslutningsvis ger jag åter ordet till Aje Carlbom och instämmer: 

"Att upprätthålla och lära ut gemensamma normer är särskilt viktigt när det gäller skolsystemet. En av skolans viktigaste uppgifter är att socialisera medborgare som ska ta över de gemensamma institutionerna. 

För att kunna uppfylla den här uppgiften måste skolan i ett mångkulturellt samhälle vara mycket tydlig när det gäller de för alla gemensamma värderingarna. Visst ska det finnas möjligheter för individuella uttryck men individen måste lära sig vilka grundläggande normer och spelregler som gäller för medborgarna. 

Kvinnor som vill bära ansiktsslöja bör kunna göra det på fritiden och då vara beredda på att bli betraktade som avvikare av den stora majoriteten svenskar. Men möjligheten att bära heltäckande slöja bör alltså inte ges på en offentlig arena som skolan."

Läs också Lars Åbergs klockrena krönika 

från Göteborgs-Posten 12-01-13: 

" Varför inte sitta naken i klassrummet?" 

"Skolverket är ute och snedseglar med sina nya riktlinjer för hur skolan ska förhålla sig till flickor med heltäckande slöja."

------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Draken har landat, festivalprogrammet är här

Biograf Draken, Göteborg

Göteborg International Film Festival närmar sig med stormsteg. Igår släpptes programmet på nätet och jag har som traditionen bjuder, ägnat flera timmar åt att hitta just mina filmer bland de hundratals visningarna under de 11 dagar som festivalen pågår.  

Det är alltid ett himla sjå, eftersom en del filmvisningar krockar med andra som jag också vill se - en del passar inte mina arbetstider. Varje år är jag i valet och kvalet och tvingas saka bort intressanta filmer. Men man kan inte ha allt här i livet, som min mor alltid sa. 

Filmfestivalen är för mig, jämte bokmässan en av årets höjdpunkter. Det är ett utmärkt sätt att resa jorden runt genom att se film från länder, vars filmer aldrig kommer upp på någon svensk bioduk i vanliga fall. Även i år har jag lyckats välja ett 30-tal, det blir ungefär tre per dag. 

Jag tänker även i år skriva korta recensioner på de filmer jag sett. På senare år har jag valt mer och mer dokumentärer. Kanske beror det på att jag sett mig mätt på fiktion under alla år av filmkonsumtion både på bio och TV. 

Tre musikdokumentärer har jag valt i år, och som en liten försmak tänker jag presentera en av dom, som jag tror ska bli kul att se. 

Filmen heter "When The Drum Is Beating" och är inspelad på Haiti. Så här beskrivs den i programmet: 

"I över 50 år har den omtyckta musikgruppen Septentrional burit folket genom sorg, diktatur, glädje, kaos, naturkatastrofer och drömmar om demokrati. Gruppens korsning mellan kubanskt storband och voodootakter förkroppsligar en särskild haitisk egenskap, förmågan att hitta skönhet på dunkla ställen. 

I denna passionerade och mycket livsbejakande dokumentär sammankopplas det berömda bandet och dess medlemmar med Haitis stormiga historia. Det är tack vare musiken som ett av de fattigaste länderna på västra halvklotet överlevt. Musik är liv, politik och kärlek." 

          Regi: Whitney Dow, USA/Haiti, 2011

          Tal: engelska/kreol

          Text: engelsk
          Längd: 1 tim 24 min

Nedan kan du se trailern: 

Alla mina inlägg och filmrecensioner från årets filmfestival 

finns samlade här!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Ååååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras

Foto: Bikyamasr

Dagens nyhetsflöden är trögflytande och strömlinjeformade. Samma nyhetsbyråer världen över trycker samma nyheter, ofta ord för ord. 

Ibland händer det dock att jag fastnar för en speciell nyhet, som härom dagen när ortodoxa präster slogs med varandra, med kvastar som tillhyggen, vid Jesu födelsekyrka i Betlehem.   

På nyhetssajten bikyamasr kan man idag läsa följande:   

Egyptens självutnämnda sedlighetspolis stormade in på en skönhetssalong i en stad i Nilens delta för att lära kvinnorna tukt och moral. Det skulle de inte ha gjort.

Islamisterna skrek åt salongens kunder att de skulle följa ”Guds lagar på jorden” – men i stället för att lyda slet kvinnorna åt sig inkräktarnas käppar och jagade ut dem på gatan till stor munterhet för åskådare som samlats.

Jag hade gett vad som helst för att få se detta skådespel, hittade vid googling dock inget inspelat. Göteborgs-Postens nätupplaga tar upp händelsen under rubriken Kvinnor spöade moralpolis, du kan läsa den här.  

På 1970-talet blomstrade (vänster)feminismen i Sverige, och jag minns följande sång, som spelades flitigt i radio. Var är de svenska feministerna idag, när det gäller att bistå sina systrar i de muslimska länderna? Internationell solidaritet, någon? 

Var jag elak nu? Kommentera gärna!

Det är ingen speciell artist utan ett kollektiv som spelade in skivan, Sånger om kvinnor (MNW 23P), 1971. 

Marie Selander, Susanne Osten, Lottie Ejebrant medverkade bland annat. Däremot är det mest män som spelar, i stort sett är det gubbarna från Blå Tåget. 

Även låten skrevs av män, Gunnar Edaner och Leif Nylén.

Månadens krönika: Vi kan komma, men inte idag

Månadens krönika, publicerat i Mölndals-Posten 2012-01-04 

Vi kan komma, men inte idag 

Mediedebatten året som gått dominerades av så kallade drev. Drevet mot Carema synliggjorde bristerna inom dagens äldrevård, och jag tror alla kan vara överens om det oetiska i, att ett riskkapitalbolag med säte i skatteparadis skor sig ekonomiskt på den av oss skattebetalare finansierade äldrevården.  

Men handlar debatten om äldrevården enbart om procent och pengar? Under mina 20 år inom vården har jag sett exempel på såväl hängiven och kärleksfull omsorg, som skräckexempel på bristande empati och respekt för medmänniskan. 

Jag minns än idag med fasa min första praktik som skötare på ett sjukhus i Göteborg på 1980-talet. Jag var 21 år och den ende killen bland kvinnliga undersköterskor och sköterskor. Patienterna bestod i huvudsak av senildementa. 

Efter morgonbestyren var det dags för den obligatoriska halvelvafikan. Det bjöds på kaffe, frallor och wienerbröd, som personalen turades om att handla i sjukhusets café.   

Några satt och virkade, andra bläddrade i veckotidningar. Det skvallrades och pratades skit om arbetskamrater som inte var närvarande, men även om patienterna.  

Efter en halvtimme undrade jag om vi inte hade fikat klart. "Nej, nej, sitt kvar - vi brukar sitta här till lunch". Lunchen serverades mellan tolv och ett. Jag tyckte det var märkligt att ingen patient ringde på klockan under den långa fikastunden och begav mig ut i korridoren. 

Där fick jag till min förvåning se, att den röda signallampan lös och blinkade utanför flera av patientsalarna. 

Mycket riktigt hade det ringts om hjälp. En del hade kissat och bajsat på sig i sina sängar, eller sittandes i sina rullstolar. Ringsignalerna hade alltså stängts av så att de inte hördes ut!  

Personalen på den avdelningen var absolut av den typen som hade arbetat där för länge. Jag blev ifrågasatt när jag satt ner och pratade med patienterna, vilket jag var van vid att göra på mentalsjukhuset, där jag tidigare hade arbetat som vikarie.  

Hade detta hänt idag, hade jag gått vidare till ledningen och gjort en anmälan. Men då knep jag ihop och led mig igenom praktiken. Jag var ung och visste inte bättre. Jag svek patienterna eftersom jag var beroende av personalen för att få bra betyg.  

Nyligen hörde jag en radiointervju med 96-årige Rickard Larsson, som berättade om hur man som gammal kan känna sig övergiven och bortglömd då bekanta inte hinner komma på besök. Ofta när han ringde sina anhöriga för att be om besök fick han svaret: 

"Vi kan komma, men inte idag".  

Handlar inte äldrevården just om detta? Om empati och omsorg om den gamla människan, som faktiskt sitter där ensam och är rädd för att dö?

Vill du läsa fler krönikor och andra alster ur Mölndals-Posten hittar du dom här!